NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

62 Stefan Jacobsson
För det andra förefaller det inte osannolikt att till sitt ursprung utomfamiljära
kvinnonamn kan ha varit tabubelagda i högre grad än dito mansnamn i fornnordisk
tid. Snorri ger i Skáldskaparmál (Snorres Edda 1997 s. 213 f.) en mängd
exempel på nedsättande benämningar på män: blödig, vek, tråkig, trälson, blotman,
ynkrygg, vrak, smitare, vekling, niding, vansläkting, kräk, odugling, kryp,
latmask, luffare, sate, tiggare, snyltare, usling, snålvarg, elaking, räknare,
stackare, gudsniding, snåljåp, fåne, dumbom, galning, narr, tölp, stirrare,
dumhuvud, tok, snurrig, rasande, galen, skrävlare, pratmakare, kloss, hjulben,
skojare, latmask, stallkarl, lätting, drönare. Däremot heter det (s. 215): »Det
finns också kvinnonamn som är till för att klandra och dem finner man i dikter
men de är inte nedskrivna.» Janzén (1947b
s. 48) menar, med hänvisning till
en uppfattning hos Tacitus, att »kvinnan [...] kunde tänkas som ett högre väsen»,
angående semantiken hos fornnordiska kvinnonamn att »[k]vinnorna
tycktes stå i ett närmare förhållande till gudavärlden än männen». Det verkar
således möjligt att runinskrifternas författare skulle kunna ha varit mer restriktiva
med kvinnobinamn än med mansbinamn som benämning på döda och levande
släktingar eller sig själva. Jfr således Janzén (a.a. s. 56 f.):
Kvinnliga dopnamn som ursprungligen varit binamn är få. Seden att använda binamn
såsom särskiljande benämningar tycks huvudsakligen ha brukats för män.
Men man måste räkna med att binamn, i synnerhet av öknamnskaraktär, tillkommit
även kvinnor i högre grad än vad som framgår av källorna.
Bland de vikingatida kvinnobinamn som uppträder i det fornvästnordiska
handskriftsmaterialet dominerar sådana med syftning på av allt att döma önskvärda
eller neutrala egenskaper, affiniteter eller sysselsättningar hos namnbäraren:
Hin fagra, Hin fríða ’den vackra’, In liósa, Hin væna, Náttsól (»[k]venna
fríðust ok kurteisust»), Læknir ’läkare’, Skáldkona ’kvinnlig skald’, Lítil vǫlva
’liten spåkvinna’, In diúpúðga ’den djuptänkta’, Konunga móðir, Danmarkar
bót o.s.v. (Lind Bin. s.v.). Inom denna kategori faller troligen också det enda
säkert belagda kvinnobinamnet i de vikingatida runinskrifterna, Vs 24
Ōðin-(Dīsa), om vars med ett minnesmärke hedrade bärare det heter (efter
Jansson 1964 s. 72):
KumbR hifrøya til Hasvimýra ækki bætri þann bȳi rāðr. [– – –] SigmundaR uaR
[Ōðin-Dīsa] systiR gōð.
Även Hs 21 in kuþa, som har tolkats företrädesvis som ett kvinnobinamn In
gōða ’den goda’ (se Källström 2007 s. 229 med litt.), vilket dock inte är upptaget
i NRL (och även saknar motsvarighet i Lind Bin., DGP och SMPs), ser ut
att kunna passa in bland de berömmande kvinnobinamnen. Tendensen till
usualitet och absolut användning hos denna typ av binamn är förmodligen
mindre än i fråga om de mer personliga respektive mindre högstämda binamn
som är vanliga bland män.