NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Personbinamn i vikingatida runinskrifter 61
t.ex. fall som Árni Skaðareðr ’skadepenis’, Rǫgnvaldr Kunta ’vagina’,
Hallbiǫrn Hálftroll ’halvtroll’, Bikkia ’hynda’ (»Sverre säger, att hans motståndare
kallat honom bickiu») eller Ketill Heimski ~ Hinn fíflski ’den dåraktige’,
vars binamn »givet av hedningarna med anledn. av att K. var kristen»
(Lind Bin. s.v.). »Ser man på binamnen ur synpunkten av hedrande eller nedsättande
namn, torde de mer eller mindre nedsättande namnen snarast vara i
övervikt», hävdar Sven Ekbo (1947 s. 282) i sin analys av fornnordiska personbinamn.
Assar Janzén (1947a
s. 249) kommenterar det förhållandevis ringa inslaget
av binamn i runinskrifterna enligt följande:
Jämfört med bilden av personnamnen i ortnamn på -sta 13 är detta rent märkvärdigt.
Det innebär ingalunda att binamnen råkat ur bruk under vikingatiden – i
själva verket förhöll det sig tvärtom –, men visar att personerna själva och deras
släktingar, de som bestämda namnen på runstenarna, ogärna kändes vid binamnen.
De var ju också ofta öknamn. [– – –] Ortnamnen på -sta skapades av bygdens
invånare; på runstenarna kallades var och en vid sitt rätta namn.
Om man utgår från att runstensgenren innebär företräde för unilexikala namnfraser
(jfr avsn. 2.5) förefaller det troligt att det mest relevanta, gängse och passande
namnet bland de olika namn som den omtalade har varit känd under
kommer i fråga; och detta är antingen ett födelsenamn (»dopnamn»), en hypokoristisk
bildning till detta eller ett binamn. Härvid tillkommer sannolikt en
formell aspekt, i det binamn som består av mer än ett ord förmodligen undviks
i absolut användning i runinskrifterna (liksom troligen ofta i andra sammanhang);
jfr Sæmundr Inn suðreyski, Sǫlveig Hin fagra, Víkingr Skáneyiar skelfir,
Sigurðr Ormr í auga o.s.v. (Lind Bin. s.v.). Särskilt fraser bestående av ett adjektiv
med bestämd artikel förefaller närmast arketypiska bland fornnordiska
förenade binamn. Säkerligen finns det ytterligare andra faktorer – formella, semantiska,
stilistiska etc. – hos olika typer av binamn som har motverkat användningen
av dessa namn i runinskrifterna.
Kvinnobinamnens ytterst sparsamma representation i runmaterialet har förmodligen
flera orsaker. Anledningen till de runstensresande familjemedlemmarnas
användning av ett utifrån givet absolut binamn torde för det första som
regel vara namnbärarens ryktbarhet under detta namn. För vikingatida kvinnor
torde berömmelsen utanför snävare kretsar i allmänhet ha varit mer begränsad.
Kvinnor är endast i liten utsträckning föremål för runstenarnas dyrkan. De vikingatida
steninskrifterna, vilkas belagda namnförråd uppges bestå till omkring
en fjärdedel av kvinnonamn (NRL s. 11), uppvisar på svenskt område
(Peterson 1994b
s.v.) i den hyllades kasus ackusativ visserligen 93 belägg av
mōðiR ’mor’, systiR ’syster’, dōttiR ’dotter’, fōstra ’fosterdotter; fostermor’,
stiūpa ’styvdotter’, men 1 609, närmare 18 gånger så många, av faðiR ’far’,
brōðiR ’bror’, sunR ’son’, fōstri och fōstrsunR ’fosterson’, stiūpR och stiūpsunR
’styvson’.
13 Jfr dock Linde 1946 s. 104 ff., Modéer 1948 s. 183 för en modifiering av uppfattningen »att ortnamnen
på -stadhir så gott som undantagslöst innehålla personnamn» (Modéer a.st.).