NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

60 Stefan Jacobsson
ÞiǫkkR Sm 79 ’tjock’
Æinrāði DR 114 ’den egensinnige’
Æistfari Sö 45 ’den som reser till Estland’
Æisti U 44 ’estländaren’
Æistmaðr
Æistr
U 771
U 70, U 181, U 458, U 459, U 461, U
670, U 766, U 780, U 855, U 1050, U
1060, U 1158
’estländaren’
’estländaren’
ØringR U 461, U 484, U 1015 ’vildingen’
Även om vissa namn har rätt många bärare är det påfallande att de, i den mån
de är kända från det medeltida materialet, där i hög grad uppträder som binamn
snarare än som huvudnamn (jfr NRL s.v.), vilket synes i viss utsträckning
tala mot alternativet att det skulle röra sig om som binamn bildade huvudnamn.
Bland kvinnonamnen återfinns endast några enstaka som absolut använda
binamn sannolika eller tänkbara bildningar som Gās ’gås’, MāR ’flicka, ogift
kvinna’, Systa ’syster’, 12 Sefa ’stillsam kvinna’ (NRL s.v.).
2.7 Varför inte fler binamn?
Med runt 20 % av mansnamnen i runinskrifterna som tänkbara absolut använda
binamn (se exempel i tab. 5) är skillnaden mot runt 70 % binamn bland de
fornvästnordiska mansnamnen i Lind och Lind Bin. ändå tämligen stor; bland
kvinnonamnen (runt 20 % binamn i Lind a.a., bara några enstaka i runinskrifterna)
är diskrepansen ännu mycket mer påfallande. En tänkbar delförklaring
vore att antalet namnbärare per huvudnamn vore större i handskriftsmaterialet
än i runkorpusen, d.v.s. att huvudnamnsbruket vore mer stereotypt i det
förra materialet. För att utröna hur det förhåller sig med detta skulle alla enskilda
namnbärare behöva räknas, vilket i föreliggande undersökning ej har
skett.
En annan del av förklaringen ligger sannolikt i att en stor del av de binamn
som uppträder i handskrifterna tillhör binamnstyper som passar mindre bra i
runinskrifternas sammanhang. Det gäller bland annat de tämligen frekventa binamn
som anger härkomst och etnicitet; jfr t.ex. Guðmundr Norðlendingr (från
Norðlendinga fiǫorðungr), Síðu-Hallr (från bygden Síða), Svavarr Hin svenski
(far till Islands upptäckare Garðarr) i isländska källor (Lind Bin. s.v.). Även i
runinskrifterna finns exempel på binamnsbildningar av detta slag (jfr tab. 5),
men de är förmodligen på grund av runinskrifternas och de i dem omtalade personernas
ursprung och förankring i lokalsamhället mindre vanliga.
Mot bakgrund av runinskrifternas upprinnelse i närmiljön synes vidare frånvaron
av sådana binamn som t.ex. av tabuskäl kan misstänkas sakna förankring
hos namnbäraren själv eller erkännande i dennes närmare kretsar rimlig; jfr
12 Säkerligen motsvarande kvinnobinamnet nisl. Systa, en hypokoristisk bildning sammanhängande
med nisl. systir f. ’syster’ (se Willson 2007 s. 70 f.).