NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

56 Stefan Jacobsson
s.v.). Att en stor del av de fornnordiska personhuvudnamnen »består av ursprungliga
binamn» (Janzén 1947b
s. 49; jfr ovan avsn. 2.1) påvisar likaså relativt
hög ålder för kategorin personbinamn i det nordiska språkområdet, liksom
rimligen hög frekvens för binamnen i äldre tid.
Förekomsten av personbinamn även i förfornnordiska språkstadier behöver
således inte betvivlas. I Eva Bryllas undersökning av eventuella personbinamn
i Nordens förvikingatida runinskrifter (1993) diskuteras ett 30-tal möjliga fall.
I samband med behandlingen av tidigt forngermanskt namnskick talar Robert
Nedoma (1995 s. 70) om fenomenet förenade binamn:
Neben dem eigentlichen Individualnamen ist ein (grundsätzlich motivierter)
Übername überliefert, der einerseits ein ’sprechender’ Ehrenname (z.B.
Οὐίσανδος Βανδαλάριος ’der Vandalenkämpfer’ [...]) sein kann oder ein Spitzname,
der auch – wie u.a. im Falle des Westgotenkönigs Wamba – den eigentlichen
Namen ganz zu verdrängen vermag [...]. Im weiteren Sinn zählen auch Herkunftsnamen
(z.B. Louba Ubia [...]; 1. Jh.) und Patronymika (z.B. urn. HlewagastiR
HoltijaR [...]; Gallehus, ca. 400–500) zu dieser Gruppe.
Vidare komparativ evidens tyder på att det inte heller rör sig om en germansk
novation. En namngivningsceremoni i samband med barnets födsel förefaller
vara gemensam indoeuropeisk tradition (se Schmitt 1995 s. 617); och också i
användningen av binamn återfinns gemensamma drag i de olika indoeuropeiska
språkgrenarna. Rüdiger Schmitt (1995 s. 628) menar att det urindoeuropeiska
personnamnssystemet i grund och botten »ein Ein-Namen-System mit nur
einem obligatorischen Namen war». Han skriver vidare (a.st.):
Zu diesem einen Individualnamen können in all diesen älteren indogermanischen
Sprachen aber, wie die Überlieferung zeigt, noch fakultative Zusätze hinzutreten,
die zusammen mit dem Idionym eine ‘Namenformel’ bilden [...]. Die Anfänge
derartiger Erweiterungen des Ein-Namen-Systems liegen offenbar aber gleichfalls
schon in der indogermanischen Grundsprache, da nämlich Übereinstimmungen
zwischen den einzelsprachlich bezeugten Formen auch bei diesen fakultativen
Zusätzen zu beobachten sind.
Bland äldre indoeuropeiska mansbinamn märks t.ex. gr. Hippos ’häst’, Aetos
’örn’, lat. Trabea ’en slags mantel’, gr. Kephalōn ’han med huvudet’, lat. Naso
’han med näsan’, gr. Platōn ’den brede’, lat. Catō ’den skarpsinnige’ (Schmitt
1995 s. 625 f., Georges 1918 sp. 3161). Jfr härmed likartade fornnordiska
mansbinamn som Hestr, Ǫrn, Kápa ’kappa med huva’, Hǫfði, Nasi, Breiði,
Vitri ’den kloke’ 11 (Lind Bin., NRL s.v.).
2.5 Absolut använda binamn som ett genretypiskt drag
Schmitt (a.a. s. 631) omtalar även i samband med en observation av »Verselbständigung
des fakultativen Namenzusatzes» i äldre indoeuropeiska språk att
sådana namntillägg »durchaus auch usuell werden konnten und daß vornehm-
11 Jfr i de äldre runinskrifterna DR 18 Leþrō (till fvn. leðr n. ’läder’), Ög KJ54 Braiðō, DR
EM85;93 Ṷitrō (LUP s.v.).