NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Personbinamn i vikingatida runinskrifter 55
Tabell 4. Andel (säkra) binamn av mansnamn, kvinnonamn och samtliga person-
namn.
Namnkategori Lind, Lind Bin. NRL
Mansnamn 4 934 (90 %) 1 335 (75 %)
varav (säkra) binamn 3 505 (71 %)
82 (6 %)
Kvinnonamn 544 (11 %) 445 (25 %)
varav (säkra) binamn 116 (21 %) 1 (0,2 %)
Summa 5 473 1 780
varav (säkra) binamn 3 616 (66 %)
84 (4 %)
I fråga om andelen mans- och kvinnonamn hos huvudnamn och binamn är
överensstämmelsen mellan run- och handskriftsmaterialet som synes god,
medan skillnaderna å andra sidan är ytterligt stora vad gäller fördelningen mellan
binamn och huvudnamn. Är förklaringen till denna diskrepans att binamnsbruket
har legat i sin linda under vikingatiden och fått sin huvudsakliga uppblomstring
först under medeltiden? Det finns skäl att misstänka att så inte är
fallet, utan att ett utbrett bruk av personbinamn bör ha kommit i fråga redan under
tiden för de vikingatida runinskrifternas tillkomst.
2.4 Binamnsbrukets ålderdomlighet
Att åtminstone 84 personbinamn har identifierats i de vikingatida runinskrifterna
(se avsn. 2.1, 2.2) visar att denna namntyp har existerat under vikingatiden.
Det finns emellertid även andra tydliga spår av dess existens under äldre
tid. I Lind Bin. återfinns åtskilliga binamn på personer som skall ha levt under
tidig vikingatid; jfr Þormóðr Skapti Óleifs son Breiðs, Þórir Hafrsþió, Eysteinn
Meinfretr, Barðr Hvíti, Liótr Úþveginn, Eysteinn Glumra, Ketill Hinn einhendi
o.s.v. (Lind Bin. passim) från 800-talet. En betydande del av binamnen i Lind
Bin. torde över huvud taget hänföra sig till vikingatiden. »Bynames were
clearly flourishing at the time of the settlement of Iceland, and their use continued,
although perhaps less vigorously, into the thirteenth century and beyond»,
skriver således Diana Whaley (1993 s. 129). Jfr Sven Ekbo (1947 s.
271):
Bruket att använda binamn om personer är urgammalt. När vi möta det i den fornvästnordiska
litteraturen, är det mycket rikt utvecklat. I stort sett samma formella
typer som i Västnorden möta oss också på de svenska och danska runstenarna och
i de äldsta östnordiska diplomen. Åtskilligt längre tillbaka i tiden flyttas vi, om
vi studera vissa ortnamnstyper, t.ex. de på -lev och -sta. Ur typologisk synpunkt
överensstämma de i sådana ortnamn ingående binamnen, i den mån de kunna säkert
fastställas, med de från litterär tid kända.
Det saknas heller inte direkta vittnesbörd om binamn på personer (visserligen
som regel av osäker historicitet) från folkvandrings- och vendeltid: jfr furstenamn
som Óláfr Hinn skygni, Hrólfr Kraki, Braut-Ǫnundr, Ingialdr Inn illráði,
Ívarr Hinn víðfaðmi, Hálfdan Hvítbeinn Óláfs son Trételgiu o.s.v. (Lind Bin.