NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

50 Stefan Jacobsson
de Scho») eller därför att de bildat första leden i ett ortnamn. Man har därvid ej
tillräckligt beaktat att tillnamnen kan stå ensamma om en person. Denna syntaktiska
egenhet utmärker runstenar och medeltida brev lika väl som modernt talspråk.
Skillnaden mellan de vikingatida och medeltida textgenrerna kan emellertid
förmodas vara av betydelse. Härtill kommer skillnader i sociala och kulturella
kontexter som förmodligen också har en roll i diskrepansen mellan binamnsbruket
i handskrifterna och det i runinskrifterna.
2. Binamn versus huvudnamn
2.1 Huvudnamn av binamnskaraktär och absolut använda binamn
»Ett stort antal personnamn består av ursprungliga binamn», skriver Assar Janzén
(1947b
s. 49) i sin behandling av fornvästnordiska personnamn och åsyftar
därvid huvudnamn (i Janzéns terminologi (a.st.) »verkliga personnamn» eller
»verkliga dopnamn») som består av vid uppkallelse som sådana utnyttjade binamn
(jfr Ekbo 1947 s. 282 f., Janzén a.st.). Han nämner (s. 50 ff.) 145 sådana
mans- och sju kvinnohuvudnamn, varav 80 mansnamn, men inget kvinnonamn
uppges belagda också som binamn. »Många namn användes både som verkliga
dopnamn och som binamn», påpekar Janzén (s. 39) följaktligen och tillägger
(senast a.st.): »I sådana fall är det senare nästan alltid det ursprungliga. Ofta säger
också namnets innebörd, att det är ett ursprungligt binamn.»
Janzén anför även (s. 40 ff.) 70 monotematiska mansnamn och 15 dito kvinnonamn
som möjliga primära huvudnamn (»ursprungliga primära dopnamn»,
s. 39). För många av dessa betraktar han emellertid ursprung som binamn som
ett möjligt eller troligt alternativ. Angående 17 möjliga primära huvudnamn utgående
från beteckningar på olika däggdjur menar han således:
Flertalet dopnamn är säkerligen från början binamn, men några kan vara ursprungligen
primära, nämligen i första hand sådana där jämförelsen med djuret i
fråga innebär något berömmande, d. v. s. i sådana fall där djuret är uppskattat eller
fruktat. Man tänker då närmast på Bjǫrn [...] och Ulfr.
Roland Otterbjörk (1983 s. 119) talar om fornnordiska »högst tillfälliga, individualiserande
binamn, som av och till kunnat frikopplas från det egentliga
dopnamnet och således använts ensamt eller absolut». Att skilja mellan huvudnamn
av binamnskaraktär (d.v.s. sådana med motsvarigheter bland binamnen
eller som återgår på ord med för binamn typiskt semantiskt innehåll) 1 och absolut
använda binamn i runinskrifterna är i allmänhet svårt. Såvida den omnämnda
personen inte omtalas flera gånger under olika namn (det är sällan fallet
i runinskrifterna; jfr däremot i handskrifterna fall som Karlsefni ~ Þorfinnr
karlsefni, Lind s.v.) kan huvudnamnsalternativet i princip endast uteslutas i det
fall namnet faller utanför huvudnamnens morfologiska ramar.
1 Jfr angående binamnens semantik Ekbo 1947 s. 279 ff.