NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Personbinamn i vikingatida runinskrifter 49
Personbinamn i vikingatida runinskrifter
Av Stefan Jacobsson
1. Inledning
Föreliggande uppsats syftar till att dryfta frågan om i vilken utsträckning personbinamn
uppträder i de vikingatida nordiska runinskrifterna, tillika den om
orsakerna till den uppenbara diskrepansen mellan binamnsbruket i å ena sidan
runinskrifterna och å den andra de fornvästnordiska handskrifterna.
Bruket av personbinamn har beskrivits som ett i första hand eftervikingatida
fenomen. Ivar Modéer (1964 s. 50) uttalar sig på följande sätt i frågan:
Det är ett primitivt drag i namnskicket att en person redovisas med endast ett
namn: förnamn, dopnamn. Ju längre tillbaka i tiden vi går, dess vanligare kan en
sådan okomplicerad namngivning tänkas ha varit.
På runstenarna är den regel: »Þrotte ok IngulfR letu retta stein æftir Sigviþ
faþur sin, ok Ingifast at bonda sin.»
Men redan i de medeltida handlingarna är det vanligt att personnamnet i tydlighetens
intresse förses med en bestämning. Man finner lättast exempel från tättbefolkade
landsdelar med talrika eller stora byar och från städerna; här har svårigheten
att klart hålla isär folk med samma dopnamn varit störst.
Lena Peterson (1994a
s. 73) ger uttryck för en liknande tanke: »I och med att
uppkallelse från vikingatidens slut blev allt vanligare som namngivningsprincip
reducerades namnskatten, och allt fler kom att bära samma namn. Behov
uppstod att särskilja namnbärarna med hjälp av ett binamn.» I sin behandling
av det fornsvenska binamnsbruket menar likaså Eva Brylla (1999 s. 35): »Så
förekommer t.ex. på runstenarna vanligast endast ett namn. Men behovet av att
särskilja personer med samma namn uppkommer efterhand, och i de medeltida
dokumenten är det vanligt att personer hålls i sär genom namntillägg.»
Mot denna uppfattning hävdar jag, med stöd av bl.a. komparativ evidens (se
vidare nedan), att binamnsbruket torde ha varit välutvecklat redan under vikingatiden
(och dessförinnan), och att skillnader mellan vikingatidens och
medeltidens nordiska källor i fråga om binamnens användning förmodligen
bl.a. är att finna i syntaktiska förhållanden. Där det i medeltida källor oftast heter
HUVUDNAMN + BINAMN eller HUVUDNAMN kallad BINAMN, uppvisar förmodligen
vikingatida runinskrifter i högre grad den absoluta binamnstypen BINAMN.
Förekomsten av absolut använda binamn uppmärksammas av Modéer (a.a.
s. 37), som dock inte betraktar den som typisk för runinskrifterna. Han skriver:
I facklitteraturen har i ett stort antal fall belägg registrerats såsom förnamn uteslutande
på den grund, att de i texten brukats ensamma om en person (»Bredher
i Sunatorpe», »Starker i Fline», »Hörbo i Skarby», »Vestgøti, famulus abbatisse