NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Binamn i Norden 21
Stockholms stads jordebok 1420–1474. 1876. Stockholm. (De svenska stadsböckerna
från äldre tid. Ser. 1. Stadsböcker 1.)
Sundström, Agneta, 2004: Mæster Sigga hustrv, hustrv Birgitta Midakers och hustrv
Elin i Sæby. Olika sätt att benämna kvinnor i Arboga stads tänkebok. I: Namn (se
detta). S. 127–132.
— 2008: Panka, Sokkofot, Hynda och Kunta. Användning av binamn i Arboga med
rättsligt efterspel. I: Namn från land och stad. Hyllningsskrift till Mats Wahlberg 25
maj 2008. Uppsala. (Namn och samhälle 21). S. 175–180.
Svahn, Margareta, 1999: Den liderliga kvinnan och den omanlige mannen. Skällsord,
stereotyper och könskonstruktioner. Stockholm.
Wahlberg, Mats, 1999: Uppsalaborgare på 1600-talet. I: Runor och namn (se detta). S.
105–116.
Wetås, Åse, 2008: Kasusbortfallet i mellomnorsk. Ein komparativ studie av proprialt og
appellativisk materiale. Oslo. (Doktoravhandlinger forsvart ved Det humanistiske
fakultet, Universitetet i Oslo 360.)
Williams, Henrik, 1993: Ō-namn. Nordiska personnamn med det privativa prefixet Ō-.
I: Personnamn i nordiska och andra germanska fornspråk (se detta). S. 95–107.
Zilliacus, Kurt, 1966: Ortnamnen i Houtskär. En översikt av namnförrådets sammansättning.
Helsingfors. (Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland 416.
Studier i nordisk filologi 55.)
Summary
Bynames in Scandinavia
An outline
By Eva Brylla
The aim of this paper is to give an outline of personal name research in Scandinavia.
Earlier research was mostly etymological in approach. Among other things, the study of
bynames has been able to provide evidence of words that are otherwise rarely documented.
The mid 1970s saw an expansion of modern Scandinavian personal name research.
One question that remains unresolved is the demarcation of the category of bynames.
Like other names, bynames are the subject of certain syntactic claims. One such claim
is that a byname should be able to occur independently, for example be used together
with or instead of an official name.
There is, however, a third type of byname that does not meet this requirement of independence,
e.g. Lange in Lange Sven ‘tall Sven’ or Robinson in Robinson-Emma (referring
to the person’s connection with a reality television series). Such elements are not
proper names, but rather are classified as byname elements.
If we focus on the function of bynames, the independence claim can become complicated.
Attributes like (Kristin) Skræders ‘tailor’s (wife)’ and (Olaus) Gydhakulle
‘Gydha’s husband’ are generally included among bynames, even though they do not
satisfy the requirement of independence.
Different types of bynames that are defined either as bynames or alternatively as appellatives
are discussed, e.g. patro-/metronymics and occupational and local designations.
Although terminological issues have been discussed a great deal at different Scandinavian
conferences and in the onomastic literature, there is still much uncertainty and
fluctuation. Most controversial are the terms binamn ‘bynames’ and tillnamn ‘surnames’.