NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Språk och namn i multietnisk miljö 177
nen, Kapris och Paprika etc. Maria Löfdahl påpekar, säkert helt riktigt, att sådana
former signalerar och förstärker grupptillhörigheten.
Bland barnens helt egna namn i Angered urskiljer Löfdahl två grupper, nämligen
vad hon kallar »jämförelsenamn» och »rent beskrivande namn». Till den
första gruppen räknas namn som U-gården och H-gården, p.g.a. att de avsedda
gårdarna liknas vid bokstäverna U och H, och till den andra gruppen namn som
Gula gården och Röda gården efter husens färg. Jag tycker nog att det är enklast
att kalla alla dessa namn för beskrivande.
Alla de särskilda namn som barnen använder är svenska, rimligen, som Maria
Löfdahl menar, därför att svenska är lingua franca för områdets barn, som
har en mängd olika hemspråk. Man umgås alltså inte språk- eller nationalitetsvis,
vilket väl får ses som positivt.
Namnkunnande
Barnens egna namn avser, naturligt nog, namn i deras närmiljö. I de stora, närliggande
skogsområdena vistas de inte på egen hand, och de har därför inga
egna namn där. Vättlefjäll, ett stort, närliggande friluftsområde, är uppenbarligen
tämligen okänt för barnen, eftersom de inte ens känner till namnen på de
stora sjöar som finns i området. Det i Sverige traditionellt så omhuldade friluftslivet
och intresset för naturen verkar alltså inte omfattas av majoriteten av
invandrarna. Däremot känner barnen till namnen på kända platser inne i Göteborg,
dit de ibland åker in i sällskap med föräldrarna eller på egen hand, främst
då pojkarna. Att man inte umgås särskilt mycket med barn och ungdomar, eller
för den delen föräldrarna med andra vuxna, inne i Göteborg framgår av att man
inte tycks använda inofficiella namn som Lisse för Liseberg.
Olikheter i uttal mellan namn och appellativ
Visserligen kände barnen inte till namnen på de stora sjöarna i friluftsområdet
Vättlefjäll, men givetvis känner man till en hel del namn utanför närområdet,
t.ex. namnen på närliggande stadsdelar och småorter. Barnens svenska, kamratgruppens
språk, uppvisar många speciella drag, som skiljer sig från gängse
göteborgska. Ett relativt nytt drag bland barn i hela Göteborg är ett öppnare uttal
av u, ä och ö. En mycket intressant iakttagelse är det faktum att barnen i
Angered tycks ansluta sig till ett äldre, icke ungdomsrelaterat uttal av dessa vokaler,
när det gäller gamla, etablerade ortnamn i området; Gunnilse, t.ex., uttalas
snarast som »Gynnilse» i anslutning till en äldre dialektal norm. Maria Löfdahl
ställer frågan varför uttalet av vokalerna i dessa namn inte ansluter sig till
barnens allmänna uttal av dessa vokaler i språket i övrigt. Har man alltså lärt
sig dessa namn via äldre kvarboende i området infödda svenskar? Det framgår
inte av uppsatsen hur dessa ljud uttalas i barnens egna närhorisontnamn. Har
man där det nya ungdomsuttalet, eftersom dessa namn är så knutna till barnens
egen värld? Ansluter man sig till en annan norm, när det gäller officiella fjärr-