NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Binamn i Norden 17
på kvinnor i Njals saga 4 och Gudlaug Nedrelids (2006) om kvinnobinamn i sagatidens
och medeltidens Norge. Kvinnobinamn i en svensk stad från senmedeltid
har behandlats av Agneta Sundström (2004) och kvinnors namn i Danmark
under 1600-talet av Bente Holmberg (1999 s. 217 ff.).
Kvinnans beroende av mannen kommer fram i namngivningen både under
äldre och i modern tid. I vår tid är det särskilt synligt i den kategori som gått
från appellativ bestämning/binamn till fasta släktnamn, nämligen bruket av
patronymika på -son även för kvinnor. När skicket med ärftliga släktnamn successivt
antogs i slutet av 1800-talet i Sverige, övergick -son-namnen till att omfatta
alla medlemmar i en familj, medan -dotter-namnen övergavs (Brylla 1998
s. 235, Entzenberg 2006 s. 15 f.).
Framtid
Detta var ett axplock av det i mina ögon viktigaste som hänt inom binamnsforskningen.
Mycket återstår att göra. De nämnda områdena är inte heller färdigutforskade.
Den teoretiska diskussionen om avgränsning måste fortsätta. Ett
pågående projekt av Lennart Ryman (se presentation i SAS 26, 2008, s. 111 ff.)
om hur personer omtalas under fornsvensk och äldre nysvensk tid kommer att
kasta ljus över många frågor. Leif Nilssons (2008) undersökning om moderna
binamn inom idrotten skall också bli intressant att ta del av.
Hittills ganska outforskat är namnbruket inom den digitala världen, Internetnamn,
där det ofta pågår en lek med namn. »På Internet har man möjlighet att
vara någon annan, och det är vad detta får för konsekvenser för namnbildningen
som jag vill diskutera … », »Hur gör man för att välja sig ett namn, vilka
val ställs man inför?» skriver Jonas Carlquist (2005 s. 89). Vidare skulle det
vara intressant att undersöka binamn i invandrarkulturer. Såsom framgår av inbjudan
är binamn inom andra egennamnskategorier ett hittills outforskat fält. I
princip kan alla namn ha binamn vid sin sida (se diskussionen om ortbinamn i
denna volym).
För att slutligen anknyta till början av min översikt, där frågan om avgränsning
togs upp, vill jag betona att man ändå inte får fastna i alltför snäva definitioner
av binamn, och jag är benägen att hålla med Bo Ralph (1994 s. 245), när han
skriver: »alla gränsfall är egentligen de mest intressanta fallen, just för att de är
gränsfall».
Litteratur och källor
Andersson, Thorsten, 1983: Personnamn. Till begreppets avgränsning. I: Personnamnsterminologi
(se detta). S. 9–22.
— 1989: Gydhukulli – från personbinamn till ortnamn. Uppsala.
4. Jfr här Margareta Svahns (1999) framställning om skällsord, stereotyper och könskonstruktioner.