NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

166 Maria Löfdahl
att använda sådana former måste man vara väl förtrogen med sin närmiljö. Såsom
Maria Vidberg (2008) påpekar måste man uppleva att man har rätt att använda
dessa inofficiella namn. Denna känsla för om man har rätt att använda
ett visst namnskick eller inte speglar hur förankrad man som namnbrukare är i
ett område.
Genom att använda kortformer, som närmast kan betraktas som smekformer,
på gator som är viktiga i kamratgruppen signalerar barnen tillhörighet och lojalitet
med den grupp som utgör namngemenskapen. Detta bidrar till att skapa
och förstärka gruppidentiteten (se Ainiala 2005 s. 21 ff.), något som förefaller
mycket viktigt för den grupp av barn vi intervjuat. Liknande bruk av av gatunamnsellipser
återfinns även hos namnbrukare i Stockholm (se Johansson a.a.
s. 100).
Även de informanter som går på Gunnaredsskolan och bor nära Angereds
torg använder ellipser av namn. Här är det dock inte gatunamnen som förkortas,
utan namnen på den egna skolan och andra närliggande skolor. Gunnaredsskolan
omtalas som Gunnared, Vättleskolan som Vättle, Gårdstensskolan som
Gårdsten och Rannebergsskolan som Rannebergen. Dessa barn har uppenbarligen
inte någon nära relation till de närliggande gatunamnen, som de tycks
uppfatta som svårbegripliga och svåruttalade. Istället är det alltså namnen på
skolor i området som anses så viktiga inom kamratgruppen att man använder
kortformer för deras namn. Kanske är det så att dessa barn inte rör sig fritt i närmiljön
på samma sätt som barnen i Lövgärdet. När de talar om det intilliggande
Angereds torg omtalas detta dock endast som Angered. Möjligen är det så att
man här kan dra slutsatser om barnens aktivitetsmönster genom att studera det
som Lars-Erik Edlund (2008 s. 13 ff.) kallar för deras mentala kartor.
Inom svensk forskning om barns språkutveckling såväl som inom namnforskningen
saknas till stor del undersökningar om hur barn bildar ortnamn.
Vissa förtjänstfulla nordiska undersökningar har emellertid gjorts. Lars Huldén
(1976) har i sin uppsats Barnens ortnamn behandlat ortnamn bildade av svenskspråkiga
barn i Finland. Detta material visar på att barnen, precis som vuxna
namngivare, använt sig av olika principer; namnmaterialet innehåller uppkallelsenamn,
namn som åsyftar barnens lekar och tillfälliga händelser, jämförelsenamn
samt namn som beskriver naturförhållandena. Om namn, till stor del
barnens, bildade inom familjekretsen handlar Maj Reinhammars (2006) Kläppen,
Åtgärdet och Lilla gubben. Orienteringspunkter i en familjär namnmiljö.
Katharina Leibrings (2002) uppsats Bultron, Papegojan P och Samiriami – om
namn på leksaker ger via barnens leksaker en inblick i hur barns namngivning
går till. Här visar hon vilka namngivningsprinciper barnen tillämpat när de
namngivit sina leksaksdjur. Kaisa Tikka (2008 s. 73 ff.) analyserar i sin artikel
Kontakter inom barnkultur – barn som namngivare och namnbrukare hur barn
namngivit sina lekplatser. Genom en strukturanalys av barnens namn delar hon
in dessa i olika kategorier och finner att de flesta lekplatsnamnen utgörs av
namn som bildats för barnets egna fantasilekar. I hennes material har aktiviteten
eller verksamheten varit viktiga för namngivaren.