NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

16 Eva Brylla
Runmaterialet har lockat många till att tolka äldre personnamn. De med den
äldre futharken skrivna runinskrifterna utgör det äldsta skiktet av personnamn
i germansk tradering. Materialet i de urnordiska runinskrifterna är emellertid
svårbedömt. Ett verk av största betydelse för utforskandet av dessa namn som
dessutom har stimulerat till fortsatt diskussion av materialet är Lena Petersons
(2004) Lexikon över urnordiska personnamn (LUP).
Även Lena Petersons (2007) Nordiskt runnamnslexikon (NRL) är ett oumbärligt
hjälpmedel vid uttolkningen av det äldre personnamnsbeståndet. Det förekommer
många runföljdstolkningar, där binamn står som alternativ. Jag kan
exemplifiera med Patrik Larssons (2004 s. 67 ff.) »Trind, högröstad eller hetsig?
Till tolkningen av runföljden kafi (Vg 166).»
De medeltida binamnen levandegör miljö och människor för oss. De upplyser
om människornas härkomst och släktskapsförhållanden, om hur människorna
fungerade i samhället, hur de såg ut och vilka laster och svagheter de
hade. Vi får en inblick i vilka värderingar och attityder som rådde. Intresset för
att tolka innehållet i de medeltida binamnen har därför varit stort, och många
forskare har på senare tid bidragit (se t.ex. Sundström 2004, 2008).
Det föreligger dock en risk för spekulationer och feltolkningar i det äldre
materialet, eftersom det inte alltid är så lätt att komma åt namngivningsgrunden.
Studiet av moderna binamn kan emellertid ge något stöd för hur vi skall betrakta
de äldre binamnen. I en undersökning av binamn i ett värmländskt brukssamhälle
med ett material som sträcker sig från 1800-talets mitt till idag skriver
Katharina Leibring (2004 s. 79): »människans sätt att betrakta sina medmänniskor
tycks inte ha förändrats alltför mycket de senaste tusen åren».
Ett för Sverige viktigt bidrag till nutida personnamn i muntlig tradition har
gjorts av Arnold Lidaräng (1982). Andra undersökningar av moderna binamn
ger inblickar i olika gruppers namngivning, t.ex. Ola Stemshaugs (1984) om binamn
i norska gruvsamhällen. Inom idrotten har binamn ofta sin givna plats,
vilket Marianne Blomqvist (1986) har visat i en undersökning av namnen i en
idrottsförening i Vasa. Leif Nilsson (2008 s. 115 ff.) har presenterat smakprov
från sitt forskningsprojekt om binamn inom idrotten och Reinert Kvillerud
(2007) har skrivit om smek- och öknamn på personer nämnda i dagspressen. Så
kallade »mediale tilnavne», t.ex. Hade-Hanne (en person i en TV-såpa),
Gucci-Helle (dansk politiker), har undersökts av Ken Farø (2005 s. 53 ff.).
Binamn och genus
Genusfrågor har kommit i fokus i modern personnamnsforskning. Särskilt
kvinnors namn har varit föremål för studier. Men kvinnors binamn framträder
dock inte lika ofta i källorna, eftersom dessa ofta speglar den officiella och offentliga
sidan av samhället. Kvinnorna nämns oftast i förhållande till mannen
(patronymika, andronymika). Bland undersökningar som behandlar kvinnobinamn
i äldre tid kan nämnas Agneta Neys (2004) om nedsättande benämningar