NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

14 Eva Brylla
Terminologi
Trots att terminologiska problem dryftats åtskilligt vid olika nordiska sammankomster
och i litteraturen, råder fortfarande en stor osäkerhet och vacklan. Personnamnsterminologi
var huvudtemat vid NORNA:s åttonde symposium i
Lund 1981, och sedan dess har frågan ständigt dykt upp. Det råder »betydelige
terminologiske forskelle i personnavneforskningen fra selv beslægtede sprogområder,
og ikke sjældent kan der endog konstateres uoverensstemmende
termbrug blandt personnavneforskere fra samme sprogområde» skriver Vibeke
Dalberg (2001 s. 5). Jag tar här upp ett par termer som kanske varit mest omdiskuterade,
nämligen binamn och tillnamn, vilka har använts med växlande
begreppsinnehåll. I svensk personnamnsforskning finner vi binamn och tillnamn
använda som synonymer för vad vi nu för tiden brukar benämna binamn,
ett individualkarakteriserande namn. Tillnamn vill vi dock numera för svenska
förhållanden använda som en övergripande term för släktnamn och binamn
(Brylla 2001 s. 66 ff.). Men här utgår jag chauvinistiskt från svenska förhållanden
och bortser från att det har utvecklats olika forskningstraditioner inom
olika språkområden (se Dalberg a.a. s. 5 ff.). Den i Sverige använda termen binamn
motsvaras i Danmark och Norge av tilnavn och tilnamn (se även Nedrelid
1998 s. 18 ff., 1999 s. 95 f., Schmidt 1981 s. 127). Vi kan knappast hävda
att någondera är mer rätt eller fel. Termerna binamn, tilnavn, tilnamn indikerar
semantiskt sett att namnet är fogat till ett annat namn som personen tidigare
har, ett ’tillfogat namn’. Det är svårt att ändra på inarbetad fackterminologi,
men den svenska termen följer dock en germansk linje, jfr ty. Beiname, eng.
byname. Här kan nämnas att det sedan 2001 finns en arbetsgrupp i NORNA:s
regi som arbetar med nordisk personnamnsterminologi. Syftet med arbetet är
att ge en bild av termbruket i modern personnamnsforskning i Norden. Registrering
görs och termer läggs in i en databank (se härom Brylla & Dalberg 2007
s. 119 ff.).
Morfologi
Binamnen har sitt givna intresse ur en morfologisk synvinkel. Hur har de bildats
och finns det bildningsmöjligheter som är speciella för binamn? Framför
allt är det existerande substantiv och adjektiv som ligger till grund för binamnen,
t.ex. fsv. Ræver, fsv. Spiut. Även sammansatta substantiv kan ingå i binamn,
t.ex. fsv. Grytofoter, fsv. Pækkilhuva. Det förekommer också många
sammansättningar med ett personbetecknande ord i senare leden såsom -basse,
-bonde, -drænger, -karl.
Adjektiv som ingår i binamn kan vara både efterställda, (Kætil) Gammel,
och framförställda Lange (Jøns). Både starka och svaga adjektiv kommer här
i fråga. Även participbildningar är vanliga, t.ex. fsv. Drukken, Friborin,
Ludhin.