NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Binamn i Norden 13
Intressant nog kan utvecklingen från en bestämning till ett namn också ske,
även om prepositionen finns kvar. Uttrycket kan ha utvecklats till släktnamn. I
det engelska släktnamnsbeståndet finns exempel på prepositionsuttryck som
övergått till fasta släktnamn, t.ex. medeleng. atten ashe ’vid asken’ > Nash,
medeleng. atter ee ’vid bäcken’ > Ray, Rea, Ree (Insley 2007 s. 167).
Bland tyskspråkiga släktnamn har vi exempel som am Tor > Amthor, in dem
Tal (medelhögty. dāl) > Ingendahl, van der heiden > Verheyen, von der Linde
> Vonderlind (se exempelvis Kohlheim & Kohlheim 2005 s.n.). I tysk namnlitteratur
talar man också om Ortsnamenbeinamen eller Örtlichkeitsbeinamnen.
På Färöarna gavs möjligheter till nybildade släktnamn enligt en lag från
1904. I en del fall anmäldes namn med prepositioner, t.ex. í Geil. Först motsatte
sig de danska myndigheterna sådana namn med hänvisning till att de inte var i
överensstämmelse med färöiskt språk. Man ändrade sig efterhand, och från och
med 1920-talet kan man finna släktnamn som av Skarði, á Fløtti, í Horni, undir
Kletti, úr Dímun. För att undgå det tidigare förbudet mot prepositionsnamnen
kunde man skriva ihop lederna, Viðstein och Frástein (Johansen 1995 s. 146 f.,
senast Andersson 2011).
I Norge förekom ortnamn i källorna som del av en namnfras. Dessa fungerade
mer som upplysande adresser. I skattelistor var gårdnamnet viktigt som en
identifikation. Dessa beteckningar gick sedan över till att bli verkliga släktnamn,
framför allt när bäraren flyttade till en annan plats (Helleland 1997 s. 59,
1999 s. 162 ff.).
Det finns också tidiga exempel på binamn utan preposition i Norge (Halvorsen
1975 s. 19 f., Helleland 1997 s. 58, Schoonheim 1995 s. 31 f.). Utvecklingen
till namn utan preposition betygas i de skriftliga officiella källorna, t.ex.
i folkräkningen från 1801 (Helleland 1999 s. 163).
Gudlaug Nedrelid (2009 s. 10 f.) vill inte skilja på namnstatus i fraser innehållande
ortnamn med eller utan preposition: »Preposisjon eller mangel på preposisjon
gjer ingen skilnad på om dei er meir eller mindre tilnamn i slike tilfelle.»
(S. 11.) Här förenklar Nedrelid en smula, eftersom vi i diskussionen bör
vara medvetna om att frasen kan befinna sig i utvecklingen mellan appellativ
och namn. Gränserna måste bli flytande, och vi måste i många fall tala om övergångsformer.
Vi får dock inte göra ett för stort problem av att hantera terminologin.
Vi kan av praktiska skäl kalla de appositionella bestämningarna för »binamn»
– vilket jag gör i fortsättningen – men i den teoretiska diskussionen inte
göra dem till proprier. 3
3. Jag tackar Thorsten Andersson, Uppsala, för givande samtal kring frågan om namnstatus.