NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

12 Eva Brylla
sammanskrivning eller särskrivning, ordningsföljd i namnkomplexet, förekomst
av dictus eller kallas i namnfrasen.
I den första delen av Patronymer i Danmark får man det intrycket att Kousgård
Sørensen menar att primärpatronymika kan vara namn. Dock anar man en
viss tvekan hos honom, när han beskriver patronymikon som »altså (en del af)
et proprium» (s. 10). I del två av Patronymer i Danmark (1997 s. 9 ff.) tar han
upp den diskussion som förts efter detta uttalande, dvs. huruvida proprialiseringen
skett redan vid den primära patronymikonbildningen eller om den har
skett först vid övergången till sekundärpatronymikon (se även Johannessen
1993 s. 121 ff. med efterföljande diskussion och senast Källström 2010 s. 118
ff.).
Kristin Bakken (1995 s. 37 ff.) hade under tiden framfört vägande argument
och menar att övergången till namn har skett först vid släktnamnsbildningen (se
även Ryman 1998 s. 120 f.). Hon ser med referenser till lingvisten Laurie Bauer
en gradvis övergång som slutar i en lexikalisering, först en spontanbildning, ett
primärpatronymikon, som senare kan sluta i ett sekundärpatronymikon, ett
släktnamn.
»Men det lek mellom teori og praksis» karakteriserar Gudlaug Nedrelid
(2009 s. 11) diskussionen om patro-/metronymikas namnkaraktär. Hon menar
att vi utdefinierar en alltför stor del av det äldre fornvästnordiska materialet,
men i en teoretisk diskussion kan vi faktiskt inte göra patro-/metronymika till
proprier. Om vi ser till dagens primärpatronymika på Island, är det alldeles uppenbart
att dessa inte betraktas som namn. Man heter inte Sigmundsson utan är
son till en Sigmund.
Yrkesbeteckningar betraktas ofta som icke-proprier. Det är bara om en Hanes
Gulsmidh inte är guldsmed som det anses vara ett binamn, annars inte (Peterson
1983 s. 125 f., Modéer 1989 s. 104). Rent funktionellt kan jag dock inte se vilken
skillnad det är mellan Hanes Gulsmidh och Jon Gulsmidh, om någon av
dem verkligen är guldsmed eller inte? I ett socialt sammanhang där denne oftast
betecknas så och på så sätt identifieras av de flesta, bör tillägget ha kunnat
fungera som ett binamn.
Både i äldre källor och i dagens inofficiella bruk förekommer att personer anges
med namn, preposition och ett ortnamn, Margareta i Aby, Jønis i Berghom.
Ett attribut bestående av ortnamn med bevarad preposition brukar inte anses
som binamn (Ekbo 1947 s. 276, jfr Peterson 1983 s. 126).
Frågan om gränsdragningen namn – appellativ kompliceras ytterligare av att
man också kan slopa prepositionen i namnfrasen. Samma person kan i en källa
skrivas både Pedher appolda och Pedher i Appoldom (1448 Stockholms stads
jordebok s. 240). Namntypen har uppstått dels på svenskt område genom ellips
av preposition, dels genom tyskt inflytande. »När prepositionen saknas, har
attributet klart gått över till ett binamn», skriver Lena Peterson (1983 s. 127).
Uttrycket har lexikaliserats och här kan vi tala om ett binamn/binamnselement.