NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Binamn i Norden 11
Hur skall man se på exemplet Sven svarte/Svarte? Vad är det som skiljer Sven
svarte/Svarte från typen Sven Tveskägg? Rent funktionellt skiljer de sig inte.
Här åtskiljs två olika personer med namnet Sven. Den stora gruppen uttryck
som vi känner från nordiska förhållanden ser ut på detta sätt, förnamn + ett tilllägg
som ofta karakteriserar bäraren.
Om vi ser till binamnens funktion, kan det ovan nämnda självständighetskravet
vålla problem. Bestämningar som (Kristin) Skræders, (Olaus) Gydhukulle 2
brukar vi inlemma bland binamnen, även om vi inte kan hävda kravet på självständighet.
Skulle man ha kunnat tala om Gydhukulle utan tillägg av huvudnamnet?
Det kan vara intressant att betrakta binamnsproblemet från släktnamnssidan.
Framförställda bestämningar som Blonda i Blonda Anna övergår inte till släktnamn,
men efterställda har kunnat göra det. Lange i Erik lange/Lange kan från
att ha varit en appositionell bestämning via ett binamnselement ha utvecklats
till ett binamn, och ett sådant binamn kan sedan övergå till att bli släktnamn.
Jag vill i sammanhanget peka på att vi i många andra länder ser ett nutida släktnamnsbestånd,
som går tillbaka på tidigare bestämningar/binamn, t.ex. ärftliga
patronymika, andra släktskapsbeteckningar, yrkesbeteckningar, härkomstbeteckningar
etc. (se nedan).
Själva övergångsfasen från en appellativisk beskrivning till ett egennamn
via ett binamnselement kan illustreras med exempel från medeltidens Stockholm.
En Staffan omnämns t.ex. både som Staffan meth ena handenä (1483
Sstb 2:2 s. 26) och Staffan Person enhände (1485 Sstb 2:2 s. 82). Namnfrasen
kan stå både med och utan preposition, t.ex. Cristin betzsta motto (1479 Sstb 2:
1 s. 165) och Cristin j betzsta motto (1484 Sstb 2:2 s. 53). Mats Wahlberg (1999
s. 111 f.) har med material från 1600-talets Uppsala visat exempel på hur en och
samma person kan omtalas med olika namnfraser.
Det finns några olika typer som omväxlande brukar inlemmas bland binamnen
eller räknas som appellativa bestämningar, t.ex. patronymika/metronymika.
Lena Peterson (1983 s. 125) skriver: »Patro- och metronymika på (-)son och
(-)dotter räknas i allmänhet inte till binamnen (tillnamnen).» Stöd för sitt ställningstagande
tar Peterson bland annat i det ovan nämnda exemplet Eringislo et
karolus neskunungsynir, där attributet bestämmer mer än en individ. Men hon
tillstår att det inte sällan förekommer att man vid behandlingen av binamn exemplifierar
med släktskapsbeteckningar på -bróðir, -móðir, -arve, -bonde,
-magher och även namn efter hustru (jfr det ovan angivna Gydhukulle). Gränsdragningen
är således inte klar.
I verket Patronymer i Danmark 1 drar John Kousgård Sørensen (1984 s. 9
ff.) en gräns mellan patronymikon och en patronymisk bestämning, dvs. en
syntaktisk förbindelse som upplyser om olika genealogiska förbindelser. Han
använder olika kriterier för att pröva om det är fråga om namn eller inte, t.ex.
2. I sin artikel från 1989 har Thorsten Andersson underrubriken »från personbinamn till ortnamn».