NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

10 Eva Brylla
oförändrad form brukas av en större eller mindre grupp (jämför här Kurt
Zilliacus (1966 s. 42) resonemang om ortnamn).
Binamn är liksom andra namn underkastade vissa syntaktiska krav. Ett namn
skall enligt Thorsten Andersson (1983 s. 10 ff.) kunna uppträda självständigt.
Två syntaktiska typer av binamn uppfyller detta krav:
1) Binamn som används i stället för ett officiellt namn, t.ex. Råttan, Sötnosen.
2) Binamn som används tillsammans med eller i stället för ett officiellt namn,
t.ex. Chippen Wilhelmson ~ Chippen (svensk fotbollsspelare).
Det finns också enligt Andersson en tredje typ, men denna uppfyller inte kravet
på att brukas självständigt: Bestämningar till ett officiellt namn kan vara ett
framförställt eller efterställt adjektiv, t.ex. Lange Sven, Sven svarte/Svarte eller
ett prefigerat element Robinson-Emma.
Lange i Lange Sven och Robinson i Robinson-Emma kan inte användas
självständigt och är då enligt Thorsten Andersson inte namn, utan han klassificerar
dem som binamnselement. 1 Denna distinktion mellan binamn och binamnselement
bör man ha klar för sig.
Som bekant förekommer det att binamn i äldre källor används självständigt.
Så kallade absoluta binamn, binamn utan huvudnamn, brukas både i runinskrifter
och i medeltida dokument (Otterbjörk 1983b
s. 115). Enligt Roland Otterbjörk
(1983a
s. 43; jfr Williams 1993 s. 107) är den mest sannolika förklaringen
till förekomsterna i runinskrifterna språklig ekonomi. Har tillägget blivit
så fast i dessa fall att det inte är nödvändigt att ta med huvudnamnet? I det skedet
har de alltså klart övergått till namn. Sådana binamn har också kunnat frikopplas
från en ursprunglig namnfras med huvudnamn + binamn och användas
ensamma. På grund av uppkallelse har de sedan kommit att övergå till ett bli
egentliga huvudnamn, t.ex. de dussintal fall av Illugi som förekommer på
svenska runstenar (Otterbjörk 1983b
s. 119).
Även morfologiska kriterier kan dras in i sammanhanget. Exempelvis har
Lena Peterson (1983 s. 125) som argument mot att patro-/metronymika betraktas
som namn anfört att det finns fall där attribut kan avse mer än en individ,
t.ex. Eringislo et karolus neskunungsynir (se nedan).
Att proprier, särskilt personnamn, uppvisar böjningsmässiga avvikelser
gentemot appellativ har här och var konstaterats (se t.ex. Brylla 1987 s. 166 ff.
och senast Wetås 2008 s. 50 ff., 278 ff.). Karin Fjellhammer Seim (1987 s. 113)
visar exempel på binamn från norrönt material, där kasusändelsen saknas, t.ex.
þostæin lankuita (Þorstein lang ack.; det med binamnet sammanskrivna uita
är verbet vita), gunnari huit (gunnari huit dat.) (medeltida brev från Bergen,
N648 respektive B333). I dessa fall bör en utveckling från namnattribut till binamn/binamnselement
ha skett. De har fått en starkare namnstatus.
1. Gudlaug Nedrelid (2009 s. 10) har lanserat termen kjenneledd.