Ebokförlaget Serum

Melanie svarade inte utan tittade ut mot fältet.
”Lotus”, fortsatte hon, ”varför måste vi vara så många för
att följa till källan? Vi går ju bara i varandras hälar. En per-
son kan ju klara av det här.”
”Stämmer. Hittills! Men längre fram kommer alla att
behövas.”
”Hur då?”
”Jag vet inte, men alla kommer säkert att behövas. Skulle
det bli att vi är för många så är det väl inte så farligt? Har du
något bättre för dig än att rädda världen?”
Melanie ryckte lite uppgivet på axlarna.
”Skall vi skrämma upp flocken så att de rör på sig?”,
föreslog Jörn. ”Jag kan kuta ut över fältet och skrika:
Oooooaaaah!”.
”Tyst Jörn, du är för högljudd”, sade Lotus.
En hanne stannade upp efter att ha snappat upp Jörns
Tarzanläte. Han lyfte upp snabeln för att lukta, omedveten
om att i denna världen fanns det inte mycket att lukta på.
Han brölade, vilket gjorde de andra djuren i flocken märkbart
nervösa.
”Tyst Jörn! Annars blir det bara som med elefantgrisbarnet
vi följde efter”, sade Tanja. ”Det är bättre att låta dem vandra
och så följer vi efter dem på avstånd.”
–299 –