Eiliv Vinje - Universitetet i Bergen

Kap. 2.1
Idealitet
Klassisismen som repressiv idé
Arnold Hauser ser i klassisismen eit historisk spesifikt kunstideal, knytt til
barokkens hoffkultur og mest ytterleggåande utvikla under fransk einevelde. Den
store kunsten er ikkje bare representativ (for absolutismens idéar), men også
repressiv. Orienteringa mot det allmenne undertrykker den franske kulturens
nasjonale karakter, svekkar sambandet med røyndommen og avviser individualitet,
subjektivitet og kunstnarisk fridom. I tragediane til Racine finst ikkje ein einaste
franskmann (Hauser 1972, I, 222). Naturalismen blir tabuisert "eftersom man i stället
för verkligheten överallt vill se bilden av en godtyckligt konstruerad och våldsamt
konserverad värld" (223).
Och liksom merkantilisterna söker utrota varje form av ekonomisk liberalism och partikularism så
vill den officiella klassicismens företrädare göra slut på all konstnärlig frihet, alla försök att hävda
en personlig smakriktning, all subjektivitet i valet av ämnen och former. De kräver allmängiltighet
av konsten, det vill säga ett formspråk som inte har något självsvåldigt, bisarrt eller säreget över
sig utan svarar mot idealen för klassicismen såsom varande den tydliga, klara, rationella stilen
framför andra. (224.)
Kravet om allmenngyldighet skapar ein indre motsetnad ved at det både gir bilete av
teorien som altomfattande og samstundes utelukkar vesentlege erfaringsrom (det
partikulære, personlege, sjølvrådige, bisarre). Klassisismens ideal er spesifikt, men
gjer krav på å vera allment; i dette ligg dets repressive karakter.
Knut Ove Eliassen problematiserer i artikkelen "Den barokke fornuftens
aktualitet" (Eliassen 1994) barokk og klassisisme som to separate og motsette
tekstbegrep. Hans innleiande definisjon av klassisismen er basert på Jacques
Chouillet som legg vekt på begrepa idealitet, positivitet, normalitet (som er ei utlegging
av den klassisistiske begrepstriaden vérité, nature, raison). Idealitet omfattar både
idealets reelle eksistens og dét at ei ideal gjenframstilling av det er mogleg. Positivitet
gjeld forholdet mellom teiknet og det som blir framstilt; teiknet står i eit solidarisk
representasjonsforhold til det framstilte; det som blir framstilt som teikn, har reell
eksistens; i kraft av denne positivitet inneber representasjonen altså teiknets
solidariske fordobling av verda; grunnregel i