Eiliv Vinje - Universitetet i Bergen

24 KAP. 1
Det er ei generell oppfatning at Barthes endrar sin teoretiske posisjon fleire gonger i
løpet av sin forfattarskap. Men det er også ei generell oppfatning at ein del spørsmål
og haldningar er gjennomgåande på tvers av dei avsnitta som det er vanleg å dela
forfattarskapen inn i (jfr. f. eks. Gundersen 1989, 9-23; Genette 1966, 185-204 (1982,
27-44); Barthes 1994, 7-19). Ein sentral fellesnemnar i så måte er hans teiknkritikk, der
uttrykkets fleirtydige karakter er eit avgjerande kriterium. Fleire sentrale begrepspar i
forfattarskapen kan tilbakeførast til dette kriteriet (betydning - antydning,
denotasjon - konnotasjon, primærspråk - sekundærspråk, forfattar - skribent). Det
ligg også til grunn for hans litteraturbegrep, som nok blir formulert på varierande
vis, men som alltid peiker tilbake på eit meiningsmangfald. Eit eksempel frå Critique
et Vérité (frå 1966): "[T]he work holds several meanings simultaneously, by its very
structure […] the symbol is not the image but the very plurality of meanings"
(Barthes 1987, 67-8). Tidleg på 60-talet blei Barthes konfrontert med sin eigen
litteraturdefinisjon - "litteraturen som ett 'svikande' signifikationssystem, vari
betydelsen är på en gång ponerad och 'släppt', sviken" - og spurt om denne
definisjonen gjaldt for all litteratur eller bare for moderne litteratur. Han svarte bl.a.
følgjande.
En teknik som sviker betydelsen, vad innebär det? Det innebär att författ aren bemödar sig om att
mångfaldiga "signifikationerna" utan att vare sig fylla dem med eller låsa dem i vissa betydelser;
han använder språket för att bygga upp en värld som är emfatisk betydelsebärande, men vars
betydelse aldrig förs fram. Gäller detta för all litteratur? Ja säkerligen, ty i och med att litteraturen
definieras genom sin betydelseteknik, blir den enda gräns man kan ge den ett motsatt språk, vilket
inte kan vara något annat än det transitiva språket, detta transitiva språk som syftar till a tt
omedelbart omvandla verkligheten och inte till att vara dess ställföreträdare: praktiska ord
förknippade med handlingar, tekniker, beteenden […]; men i och med att ett språk upphör att vara
del i en praxis, så snart det börjar berätta, recitera verkligheten och på så sätt blir ett självinriktat
språk, uppstår betydelser av betydelser, som är omtappade och undflyende, och följaktigen
knäsättes något som vi mycket precist kallar litteratur […] (Barthes 1967, 289.)
Her er det særleg to ting å legga merke til. Det eine er at litterariteten blir knytt til
lausrivinga frå ein historisk kontekst eller kommunikasjonssituasjon, slik som ved
skriftbegrepet til Ricœur. Det andre er at Barthes svarer stadfestande på spørsmålet
om dette er eit universelt litteraturbegrep. (At dette igjen skurrar litt med ein annan
tanke som er framtredande hos han, nemleg historiseringa av litterariteten, skal eg
ikkje gå nærmare inn på her.)
Når Barthes i sitatet ovanfor taler om "ett motsatt språk", refererer han til eit
transitivt og eintydig språk som peiker direkte ut i omverda, dvs. dagleglivets språk.
Men det er karakteristisk for forfattarskapen at han vel så ofte plasserer