Menneskerettigheter, selvbestemmelsesretten og andre sentrale ...

GÁLDU ČÁLA 3/2007der att delta i allmänna val etc., på motsvarandevillkor som öviga medborgare. Enligtvad som redogjorts för ovan skulle dock ensådan inställning närmast vara att jämföramed att inte erkänna urfolkens självbestämmandeöver huvud taget. Snarareinnebär detta en återgång till ståndpunktenatt uttrycket ”folk” i en självbestämmandediskussioninnebär ”folk” i innebördensumman av innevånarna i en stat.En annan fråga som diskuterats i sambandmed en eventuell rätt till självbestämmandeför urfolk är hur en sådan rättförhåller sig till den permanenta rätt tillsuveränitet över naturresurser som vissastater hävdar. Rätten att bestämma över ettfolks naturresurser är självfallet ett centraltelement i självbestämmanderätten, inteminst för urfolk. Det är inte helt enkelt attuttala sig med någon närmare säkerhetom staternas position i denna fråga. Dettadå, som framgått ovan, diskussionerna iWGDD de senaste åren dominerats av hurstaternas territoriella integirtet förhåller sigtill urfolkens självbestämmanderätt. Dockhar ett antal stater traditionellt framförtuppfattningen att det är staten som harpermanent suveränitet över naturresurser.Inte sällan reflekteras denna position inationell lagstiftning. Det finns inga indikationersom tyder på att dessa stater ioch för sig skulle ha ändrat uppfattning.Som kommer att redogöras för nedan, ärdet dock närmast meningslöst att tala omen självbestämmanderätt för urfolk somexkluderar en rätt till land och naturresurser.Vidare öppnar dessa stater upp för enny diskrimineringsdiskussion enligt vadsom redogjorts för ovan. Det är svårt attrationellt motivera varför, för de fall manhar konstaterat att urfolk är berättigade tillsjälvbestämmande, denna rätt inte skulleinnefatta någon rätt till naturresurser, tillskillnad från vad som är fallet för andrafolk. De flesta stater, inklusive de nordiskaländerna, förefaller följaktligen varaberedda att acceptera att urfolkens rätttill självbestämmande innefattar i vart fallvissa rättigheter till land och naturresurser.Härvid kan särskilt noteras att det nordiskaförslaget anför att;”Indigenous peoples have the right to determineand develop priorities and strategiesfor the development or use of theirlands, territories and other resources,”.I Norge har frågan om samiskt självbestämmandevarit föremål för politisk och rättsligdiskussion under en längre tidsperiod. Tvåpå varandra följande regeringar har därvidi respektive stortingsmelding om samepolitikenuttryckt sig positiva till förekomstenav en samisk rätt till självbestämmande (St.meld. nr. 55, 2000-2001, samt St. meld. Nr.33, 2001-2002). I den senaste stortingsmeldingenanförs det bl a att ”spørsmålet om ensamisk rett til selvbestemmelse er et viktigtema som bl.a. krever grundige drøftingermellom regjeringen og Sametinget. Regjeringenhar som utgangspunkt at tolkningenav samenes rett til selvbestemmelse må skjei samsvar med folkerettslige bestemmelserog internasjonal normutvikling på området... Regjeringen ønsker å videreføre dialogenmed Sametinget for å komme fram til enfelles forståelse om hvordan de folkerettsligebestemmelsene om retten til selvbestemmelseskal forstås, og kunne utformes sompraktisk politikk i Norge.” 86Också i Sverige har på senare tid endiskussion uppstått om det samiska folketsrätt till självbestämmande. Bl a har densvenska Sametingsutredningen 87 konstateratatt samerna är berättigade till självbestämmande,även om det är tveksamt omden begränsning för självbestämmanderättensmateriella innehåll som Sametingsutredningenuppställer är förenlig med folkrätten.Den finska grundlagen föreskriverju också att det samiska folket är berättigadtill kulturell autonomi inom sitt hembygdsområde.86 St.meld. nr. 33 (2001-2002); Tilleggsmedling til St.meld. nr. 55 (2000-2001) Om samepolitikken, side 18, kap. 4.1. Selvbestemmelse87 Sametingets roll i det svenska folkstyret, SOU 2002:7774