Menneskerettigheter, selvbestemmelsesretten og andre sentrale ...

GÁLDU ČÁLA 3/20071. InledningTanken om självbestämmande uppkom underupplysningstiden i slutet av 1700-taletoch respekt för folkens självbestämmandekom därvid att uppfattas som en grundläggandeideologisk och politisk princip ochhar i tiden därefter haft en framträdandeposition i snart sagt all politisk utveckling.Efter etableringen av Förenta Nationerna(FN) i 1945 kom principen om självbestämmandeatt utvecklas från en principtill att utgöra en rättighet för alla folk.Självbestämmanderätten har kommit tilluttryck i bl a FN-stadgan, FN:s Konventionom Medborgerliga och Politiska Rättigheteroch i FN:s Konvention om Ekonomiska,Sociala och Kulturella Rättigheter. Den harockså kommit till uttryck i en rad andracentrala folkrättsinstrument och har ocksåvid ett flertal tillfällen erkänts av FN-Domstolen(”International Court of Justice”).Självbestämmanderätten sammankoppladesinledningsvis i stor utsträckning medkoloniernas frigöresle och den etableringav nya nationalstater som blev en följd avavkoloniseringsprocessen. Under dennaperiod blev självbestämmadnerätten närmastsynonym med rätten för invånarna iett specifikt territorium, oavsett etnicitet,att bilda en egen stat. De senaste 20 årenhar det dock blivit allt tydligare att rätttentill självbestämmande, som en rätt föralla folk, inte gärna kan vara begränsad tillatt endast applicera i en kolonialsituation.Även om den dominerande uppfattningenunder tiden för koloniernas frigörelsetroligen var att de ”folk” som har rätt tillsjälvbestämmande enligt folkrätten är folki betydelsen summan av innevånarna i enkoloni eller stat, har folkrätten utvecklats itiden därefter. Under de senaste deceniernahar FN-organ, stater och folkrättsexperterallt tydligare understrukit att rätten tillsjälvestämmande tillkommer även folk sominte utgör summan av invånarna av en kolonieller stat. En distinkt folkgrupp inomen stat kan också utgöra ett ”folk” i folkrättsligthänseende, och ett folk kan ävensträcka sig över flera stater. Utvecklingenmot en förståelse för att självbestämmanderättenapplicerar också på folk utanförden traditionellla kolonialsituationen, ochatt självbestämmanderätten följaktligenkan komma till uttryck på annat sätt ängenom statsbildning, har i stor utsträckningvarit ett resultat av att FN, stater ochandra organ haft att ta ställning till urfolksrättigheter.Då med ”folk” inte längre enbart förståssumman av innevånarna av en stat har FNsystemetbörjat laborera med olika arbetsdefinitionerav begreppet ”folk”. FN-systemethar också, sedan detta börjat diskuteraurfolks rättigheter, kommit att nyttja vissaarbetsdefinitioner av begreppet ”urfolk”.En jämförelse av dessa arbetsdefinitionerger vid handen att definitionerna av ”folk”och ”urfolk” närmast sammanfaller. Då detframstår som klart att en stats territoriumkan innefatta mer än ett folk, och då det ärsvårt att rationellt göra någon skillnad mellanurfolk och andra folk som skulle motiveravarför dessa skulle ha olika rättigheter,har följaktligen ett antal kompetenta FNorgan,såsom t ex FN:s Människorättskommitté,FN:s Rasdiskrimineringskommittéoch FN:s Underkommission för MänskligaRättigheter, de senaste åren vid ett flertaltillfällen bekräftat att också urfolksgrupperkan utgöra sådana folk som har rätt tillsjälvbestämmande. Även regionala sammanslutningar,såsom t ex den EuropeiskaUnionen (EU), har bekräftat att urfolk är50