Menneskerettigheter, selvbestemmelsesretten og andre sentrale ...

GÁLDU ČÁLA 3/2007tillsammans med de andra nordiska länderna,gav sitt bifall till godkännandet av FN:s urfolksdeklaration och ett inlemmandeav urfolkens självbestämmanderätt i dennadeklaration. Urfolksrättigheter är ingen lätt fråga varesig som begrepp eller juridiskt. Å ena sidanär det fråga om ett tema i diskursen om demänskliga rättigheterna, vilket förutsätteratt urfolksrättigheter uppfattas och definierasså att de står i samklang med mänskligarättigheter som är universella och som iregel har tryggats i form av individuellamänskliga rättigheter. I kontexten medmänskliga rättigheter är urfolksrättigheterinte några särrättigheter utan ett sätt attfastställa universella mänskliga rättigheterde facto, också när det gäller medlemmarav urfolk. Å andra sidan är det tanken påpositiv särbehandling och dess godkännandesom är utgångspunkten för urfolksrättigheteri förbud av diskriminering ikonventioner om mänskliga rättigheter:eftersom urfolk i själva verket har en undertrycktställning eller är föremål för diskriminering,har stater rättighet och ocksåskyldighet att vidta selektiva åtgärder förmateriell jämlikhet. För det tredje handlarurfolksrättigheter inte bara om individuellautan också om kollektiva rättigheter. För en del jurister som är vana vidmänskliga rättigheters vertikala natur somnormer som skyddar individen gentemotstaten kan tanken på kollektiva mänskligarättigheter kännas främmande, till och medfarlig. Om de mänskliga rättigheterna är enskyddsmur för den enskilde mot åtgärderfrån statsmakten och därmed en garanti förden individuella friheten, finns det då interisk att ett förklarande av vissa mänskligarättigheter som en grupps eller ett folkskollektiva rättigheter kan göra läget uppochnervänt? Kan det bli så att kollektivarättigheter i själva verket används till attindividen kuvas under samhället som utövarbestämmanderätt över henne? Om mangodkänner urfolk som folk bland andratvingas man i sin tur att ifrågasätta tankenom nationalstaten som en grundsten förmoderna författningar. Om man inte längrebetraktar en viss stats befolkning i sinhelhet som ett folk, hur konstrueras då våruppfattning om demokrati och nationellsuveränitet?Hösten 2002 bildades en expertgruppsom skulle bereda nordisk samekonvention,av sakkunniga som utnämnts avregeringarna i Norge, Sverige och Finlandsamt av sametingen i dessa länder. 10 I sammaprocedur utnämndes också personligsuppleant för varje medlem. Undertecknad«För en del jurister som är vana vidmänskliga rättigheters vertikala natursom normer som skyddar individengentemot staten kan tanken på kollektivamänskliga rättigheter kännas främmande,till och med farlig.»har haft den äran att fungera som medlem igruppen utnämnd på förslag av Sametingeti Finland. Finlands regering utnämnde tillmedlem i gruppen lagstiftningsdirektörenvid Justitieministeriet Matti Niemivuo,medan de andra nordiska länderna utnämndepensionerade domare för sinahögsta rättsinstanser, Carsten Smith förNorge och Hans Danelius för Sverige.Denna artikel är inte någon krönika omexpertgruppens arbete, inte heller är dennågon kommentar till gruppens förslag tillsamekonvention. Mitt syfte är att i förstahand belysa grundläggande lösningar ikonventionsförslaget på ett sätt som kangöra det möjligt att sätta förslaget tillsamekonvention i kontext med Finlands7 De fem nordiska ländernas gemensamma förslag till antagande av FN:s urfolksdeklaration med några ändringar publiceras som bilaga till betänkandet av expertgruppen förberedande av Nordisk samekonvention.8 Internationella konventionen mot rasdiskriminering och Internationella konventionen om kvinnors rättigheter representerar en ståndpunkt enligt vilken positivsärbehandling är tillåten för att uppnå faktisk likställighet. I FN:s människorättskommittés allmänna ställningstagande nr 18 (1989) som tolkar CCPR-konventionen, framställssärbehandling som en förpliktelse för staterna som följd av art 26 i CCPR som gäller likställdhet och förbud mot diskriminering (st. 10). Samma tolkning har sedermeraframställts i dom vid Europas människorättsdomstol Thlimmenos v. Grekland ( 6.4.2000, § 44).9 Den i fotnot 1 nämnda ILO:s urfolkskonvention nr 169 och FN:s deklaration om urfolksrättigheter har huvudvikten på reglerandet av kollektiva rättigheter även om det i demockså ingår bestämmelser om rättigheter för enskilda urfolksmedlemmar. CCPR-konventionens 27 artikel om sådana personers rättigheter som tillhör etniska, religiösa ochspråkliga minoriteter har formulerats som individuella rättigheter, men samtidigt har den kollektiva dimensionen beaktats för resp. rättighet (”tillsammans med gruppensandra medlemmar”). CCPR-konventionens 1 artikel om folkens självbestämmanderätt är i sin tur en rent kollektiv rättighet som enligt människorättskommitténs tolkninginte kan vara föremål för individuellt klagomålsförfarande som sådan, även om den kan ha verkan när det gäller tolkning där individuella klagomål beträffande andrarättigheter som säkras i konventionen skall lösas. Se fallet Apirana Mahuika m.fl. v. Nya Zeeland (klagomål 547/1993).10 Nordisk samekonvention – Direktiv för en expertgrupp (7.11.2001, ändrad 13.11.2002).40