Menneskerettigheter, selvbestemmelsesretten og andre sentrale ...

GÁLDU ČÁLA 3/2007InledningEn expertgrupp som tillsattes av regeringarnai Norge, Sverige och Finland samtdessa länders sameting avslutade den16.11.2005 sitt treåriga arbete och offentliggjordesitt förslag till en gemensamnordisk samekonvention. Konventionensyftar till att stärka och befästa det samiskafolkets rättigheter så att det kan bevaraoch utveckla sitt språk, sin kultur och sinanäringar, och sitt samhällsliv utan att blihindrat av riksgränser. Konventionen skallerkänna det samiska folket som de trenordiska ländernas enda ursprungsfolk.Genom en rättsligt bindande internationellkonvention mellan de tre staterna skall detsamiska folkets och dess enskilda medlemmarsrättigheter normeras på ett sätt sommotsvarar den utveckling som har skettoch som är i gång inom internationell rättbeträffande urfolksrättigheter. Även för Finlands del reflekterar Samekonventionenden utveckling som har skettunder de senaste decennierna med stärkandeav individuella rättigheter som grundeni vårt rättssystem. Idén om staten och alladess verksamheter och myndigheter somförpliktade av respekt för den enskildesgrundläggande rättigheter har inte varit någonsjälvklarhet ens under självständighetstiden.Av de grundläggande rättigheternavar det bara äganderätten som fram tillsjuttiotalets början togs på allvar, och ävendärefter var det först så småningom somuppfattningen om lagstiftarens utfästelsetill respekt för grundläggande rättigheteretablerade sig.Först i grundlagsreformen år 1995 slappman, delvis på grund av inverkan av deinternationella konventionerna om mänskligarättigheter , den hävdvunna praxisenatt tätt som ofta avvika från grundrättigheternasskydd genom kvalificerat majoritetsbesluti riksdagen (s.k. undantagslag). I denna utvecklingslinje är det ett särdragför Samekonventionen att det uppenbarligeni första hand är fråga om en vissgrupps individuella och kollektiva rättigheter.Trots detta är det inte direkt fråga omnågon nyhet, eftersom den redan traditionellalösningen med två nationalspråk delvisgenomfördes redan i Regeringsformenår 1919 i form av kollektiva rättigheter. År 1995 infördes Finlands grundlag ocksåett omnämnande, enligt vilket samerna är”ett urfolk”. Termen förekommer numera igrundlagens 17 §, 3 moment, enligt vilketsamerna som urfolk har rätt att vidmakthållaoch utveckla sitt eget språk och sinkultur. Urfolkens rättigheter är ett viktigttema i den internationella diskussionen omde mänskliga rättigheterna, och efter enlinjeändring i Finlands människorättspolitiki början av 1990-talet är det naturligtatt Finland i Förenta nationerna och påandra internationella fora även i dennafråga företräder en progressiv ståndpunktmed positiv inställning till erkännande ochkodifiering av urfolksrättigheter. Finland,1 Se Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 169 (72 ILO Official Bulletin 59) om ur- och stamfolk, FN-deklarationen om urfolksrättigheter (FN-dokumentA/61/L.67, antagen av generalförsamlingen den 13.9.2007) samt art. 1 och 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (senare kallat CCPR) och dentolkningspraxis som FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har för dessa.2 Som utgångspunkt till en mångsidigare uppfattning om grundrättigheter anses vara grundlagsutskottets utlåtande GrUU 2/1971 rd, som gällde säkerhetsgranskningar vidflygfält.3 Se GrUU VL 12/1982 rd, som betonar att den möjlighet som finns i Finland att i grundlagsstiftningsordningen lagstadga om undantag från den nationella grundlagen inteberättigar till avvikelser från vårt lands skyldigheter betr. multilaterala fördrag om mänskliga rättigheter.4 Undantagslaginstitutionen bevarades formellt i grundrättighetsreformen år 1995 och i grundlagens totalreform som trädde i kraft 2000. Undantagslagarnas faktiskaanvändningsområde och deras frekvens har dock blivit radikalt inskränkt.5 Se § 14 i 1919 års Regeringsform.6 Därtill omfattar grundlagens 121 § ett stadgande om samernas kulturella autonomi.39