Självreglering av elektronisk handel i Norden

TemaNord 2001:559 

Självreglering av elektronisk handel i Norden 

Näringssektorns ad hoc arbetsgrupp för elektronisk handel och näringsrelaterade IT- frågor 

NORDISKA MINISTERRÅDET NÄRING


Näringssektorns ad hoc arbetsgrupp för elektronisk handel 

och näringsrelaterade IT-frågor 

Nordiska Ministerrådet 

Petteri Repo, red.


© Näringssektorns ad hoc arbetsgrupp för elektronisk handel och näringsrelaterade IT-frågor 

Tema Nord 2001:559 

ISBN 92-893-0663-7 

ISSN 0908-6692 

Tryck: 

Upplaga: 450 

Red. Petteri Repo 

Rapporten återfinns också på Internet i addressen www.norden.org 

Nyckelord: 

Självreglering, reglering, elektronisk handel, märkesordning, code of conduct, tvistlösning 

Arbetsgruppens sammansättning 

Jaani Heinonen (Handels- och industriministeriet, Finland, ordförande 2001) 

Christian Johansen (Erhvervsministeriet, Danmark, ordförande 2000) 

René Belsø (NMR-sekretariatet) 

Ann Börestam (Närings- och handelsdepartementet, Sverige) 

Hjørdis Gaard (Erhvervsministeriet, Färöarna) 

Oddur Gunnarsson (Nordisk Industrifond) 

Cecilie Krogsæter (Nærings- og handelsdepartementet, Norge) 

Stefan Kovacs (NMR-sekretariatet) 

Jonina S. Larusdottir (Ministry of Commerce, Island) 

Anders Magnusson (IMPRA, Island) 

Jørgen Emborg Pedersen (Grønlands Hjemmestyre, Grönland) 

Robert von Pfaler (Ålands Teknologicentrum, Åland) 

Petteri Repo (Konsumentforskningscentralen, Finland, sekreterare) 

Morten Scharff (Erhvervsministeriet, Danmark) 

Tone Smith-Meyer (Nærings- og handelsdepartementet, Norge) 

Arbetsgruppen initierades år 1999 av ämbetsmannakommittén för näringsfrågor vilken är ett 

beredningsorgan för det Nordiska Ministerrådet för näringsfrågor. Arbetsgruppens övergripande uppgift 

är att arbeta för att utveckla det nordiska samarbetet inom elektronisk handel och näringsrelaterade frågor 

med syftet att uppnå gemensam nordisk nytta i detta samarbete. Gruppen har valt att inledningsvis ägna 

sig åt självreglering i Norden. 

Nordiska Ministerrådet 

Nordiska Ministerrådet, bildat 1971, är de nordiska regeringarnas samarbetsorgan. Samarbetet 

koordineras av de nordiska samarbetsministrarna. Ministerrådet är - trots namnet - inte ett utan flera 

ministerråd. Flertalet nordiska fackministrar möts i ministerråd ett par gånger om året. Undantag är bl a 

utrikes- och försvarsministrarna, som står utanför Nordiska Ministerrådet. Det hindrar naturligtvis inte att 

även dessa nordiska ministrar möts. 

Nordiska rådet 

Nordiska rådet, bildat 1952, är parlamentarikernas samarbetsforum. Rådet har 87 medlemmar, 

representerande de fem länderna och de tre självstyrande områdena. Rådsmedlemmarna sitter i ländernas 

parlament och utses av respektive parti. Direkta val till Nordiska rådet förekommer således inte.

Innehållsförteckning 

Sammanfattning och rekommendationer 6 

Yhteenveto ja suosituksia 7 

Conclusion and Recommendations 8 

Inledning 9 

Elektronisk handel 10 

Självreglering 11 

Kontrollsystem och tvistlösning 13 

Praktiska exempel 14 

Europeiska perspektiv 17 

Avslutning och rekommendationer 18 

Bilaga 1: Jon Bings och Olav Torvunds notat om självreglering och alternativ 

tvistlösning 19 

Bilaga 2: Hörda experter och föredrag 33 

Bilaga 3: Förteckning över självregleringsverksamhet i de nordiska länderna 35 

5

Sammanfattning och rekommendationer 

Utvecklingen inom elektronisk handel går mycket snabbt, medan den traditionella 

lagstiftningsprocessen är långsam. I syfte att främja utvecklingen kan självreglering 

vara ett komplement till lagstiftning. Genom självreglering får näringslivet möjlighet att 

engagera sig och ta ett ökat ansvar för utvecklingen. För att sådan reglering skall 

fungera är det dock viktigt med en bred uppslutning från företagens sida. 

De regelsystem som inrättas måste vara öppna för alla som vill delta och som uppfyller 

kraven för anslutning. Det får inte enbart vara de stora aktörerna som dikterar villkoren. 

Risken är annars att regelsystemen blir ett konkurrenshinder främst mot små och 

medelstora företag. 

Ett problem jämfört med traditionell lagstiftning är att självreglering saknar den 

tvångsmakt som lagstiftning besitter. För att självreglering skall kunna fungera fordras 

verkställighet och sanktioner, det räcker inte med att skapa reglerna, användarna måste 

måste även ha möjlighet att genomdriva de rättigheter som reglerna ger. Det finns därför 

ett behov av opartiska tvistlösningsorgan. 

Arbetsgruppen har noterat ett ökat fokus på självregleringsfrågan både bland den 

offentliga sektorn och näringslivet. Avsikten med rapporten är att informera om 

självreglering i nordiskt sammanhang samt presentera exempel på självregleringsorgan 

och lösningar i de nordiska länderna (se bilaga 3). 

Självregleringen av den elektroniska handeln inom Norden är internationellt sett väl 

utvecklad. Det finns etablerade självregleringssystem och planer på nya sådana. Till 

exempel norska Nsafe och de finska spelreglerna för elektronisk handel hör till 

områdets pionjärer. Självreglerarna erbjuder kutymer för näringslivet och tjänster för 

konsumenterna. 

Arbetsgruppen rekommenderar att de nordiska myndigheterna främjar självregleringen 

av den elektroniska handeln i överensstämmelse med nationella och internationella 

initiativ på området. Myndigheterna skall dock ta hänsyn till att den europeiska 

marknaden för självregleringsverksamhet håller på att utvecklas och till att 

självregleringen i vissa fall kan begränsa konkurrensen på marknaden. 

6

Yhteenveto ja suosituksia 

Sähköisen kaupan kehitys on nopeaa, kun puolestaan perinteisen lainsäädännön kehitys 

on hidasta. Kehityksen edistämiseksi itsesääntely voi täydentää lainsäädäntöä. 

Itsesääntelyn kautta elinkeinoelämä saa mahdollisuuden ottaa aktiivisesti vastuuta 

kehityksestä. Itsesääntelyn tehokkaaksi toimimiseksi on kuitenkin tärkeää, että yritykset 

osallistuvat siihen laajalti. 

Kehitettävien sääntöjärjestelmien tulee olla avoimia kaikille niistä kiinnostuneille ja 

niiden edellytykset täyttäville. Suuret toimijat eivät saa sanella ehtoja. Muuten 

sääntöjärjestelmistä voi syntyä erityisesti pieniä ja keskisuuria yrityksiä haittaavia 

esteitä kilpailulle. 

Itsesääntelyn kannalta on ongelmallista, ettei sitä voi panna toimeen yhtä pakottavasti 

kuin lainsäädäntöä. Tehokas toimeenpano ja sanktiot ovat itsesääntelyn toimivuuden 

edellytyksiä. Pelkkä sääntöjen luominen ei riitä, vaan käyttäjien tulee myös voida 

hyödyntää niitä oikeuksia, jotka säännöt heille antavat. Siksi tarvitaan puolueettomia 

riitojenratkaisuelimiä. 

Työryhmä on pannut merkille, että itsesääntely on saanut yhä enemmän huomiota sekä 

julkisen sektorin että elinkeinoelämän piirissä. Tämän raportin tarkoitus on välittää 

tietoa pohjoismaisesta itsesääntelystä ja esitellä esimerkkien kautta 

itsesääntelytoimijoita ja –ratkaisuja Pohjoismaissa (ks. liite 3). 

Sähköisen kaupan itsesääntely on kansainvälisesti katsoen Pohjoismaissa hyvin 

kehittynyttä. Itsesääntelyjärjestelmät ovat vakiinnuttaneet asemansa ja uusia järjestelmiä 

suunnitellaan. Esimerkiksi norjalainen Nsafe ja suomalaiset Sähköisen kuluttajakaupan 

pelisäännöt kuuluvat alansa pioneereihin. Itsesääntelijät tarjoavat käytäntöjä 

elinkeinoelämälle ja palveluja kuluttajille. 

Työryhmä suosittaa, että pohjoismaiset viranomaiset edistävät sähköisen kaupan 

itsesääntelyä ottaen huomioon alan kansalliset ja kansainväliset aloitteet. Viranomaisten 

tulee myös ottaa huomioon, että eurooppalaiset itsesääntelymarkkinat ovat 

kehittymässä, ja että itsesääntely voi joissakin tapauksissa rajoittaa kilpailua 

markkinoilla. 

7

Conclusion and Recommendations 

The development of electronic commerce is swift, whereas traditional legislation 

develops slowly. Legislation can be complemented by self-regulation to enhance the 

process. Self-regulation offers an opportunity for the business sector to take an active 

role in the development. However, for self-regulation to function properly it is 

important that business enterprises participate in it extensively. 

The systems of rules and regulations to be developed must be open to all those who 

want to take part and who meet the requirements for participation. The terms must not 

be dictated by the large-scale actors. Otherwise these systems may create barriers to 

competition, which will hurt small and medium-size enterprises in particular. 

The problem with self-regulation is that it cannot be enforced in the way that legislation 

can. For self-regulation to function it must be executed efficiently and include sanctions. 

The mere creation of rules is not enough, but the users must also be able to benefit from 

the rights offered by such rules. This is what impartial arbitration organisations are 

needed for. 

The working group notes that self-regulation has attracted increasing attention both in 

the public sector and within the business world. The aim of this report is to disseminate 

information about self-regulation and to present examples of self-regulatory actors and 

solutions in the Nordic countries (see Appendix 3). 

E-commerce self-regulation in the Nordic countries is highly advanced by international 

comparison. Nordic self-regulatory systems have already become established and new 

systems are being developed. The Norwegian Nsafe and the Finnish rules for electronic 

commerce are among the pioneers in their field. Self-regulators offer practices to the 

business sector as well as services to consumers. 

The working group recommends that Nordic authorities promote self-regulation in ecommerce 

taking into account both national and international initiatives in the field. 

Attention should also be paid to the fact that the development of European selfregulatory 

markets is under way and that self-regulation may in some cases restrict 

competition in the market. 

8

Inledning 

Norden är en av världens mest IT-täta regioner, de nordiska länderna har länge 

samarbetat i olika frågor och det finns en historisk och språklig gemenskap oss emellan. 

Det nordiska Ministerrådet för näringslivsfrågor har med stort intresse följt ITutvecklingen 

och arbetar för att öka den elektroniska handeln i Nordenbla genom den år 

1998 inrättade referensgruppen för elektronisk handel bestående av företrädare för 

näringsliv och regeringar och arbetsgruppen för elektronisk handel och 

näringsrelaterade IT-frågor som inrättades år 1999. 

Denna arbetsgrupps uppgift är att på en överordnad nivå utväxla information om 

elektronisk handel och näringsrelaterade frågor samt att fokusera på några utvalda 

områden som anses som viktiga för det nordiska näringslivet. Det första område som 

gruppen valt att studera är självreglering eftersom användarnas upplevelse av otrygghet 

på nätet anses vara en av anledningarna till att den elektroniska handeln inte ökar i den 

omfattning som förväntats. En annan anledning är en önskan att visa vad som idag sker 

på området i de nordiska länderna. 

Arbetsgruppen utnyttjade såväl egen kunskap om temat samt utomstående experter från 

näringslivet, myndigheterna och det akademiska livet. Se bilagor 1 och 2 för en 

noggrannare beskrivning av experternas bidrag. 

9

Elektronisk handel 

Elektronisk handel har under de senaste åren framstått som ett av de områden inom 

informationstekniken som ansetts ha de största utvecklingsmöjligheterna. Handeln över 

Internet ger nya affärsmöjligheter och bidrar till effektivitet och lägre kostnader för 

administration. Varor och tjänster kan köpas, säljas och marknadsföras på nya sätt och 

på nya marknader. Företag och konsumenter kan på ett snabbt och enkelt sätt handla 

över hela världen. 

Oftast kan de regler som gäller för traditionell handel även tillämpas vid elektronisk 

handel. Det är dock viktigt att reglerna är förutsägbara och teknikneutrala. Det som 

främst skapar osäkerhet i jämförelse med dagens etablerade system och regelverk är att 

handeln är opersonlig, den sker på en global och gränslös marknad och genom mycket 

snabba transaktioner. 

Konsumenters och småföretagares användning av elektronisk handel har inte utvecklats 

i den takt som förväntats. Ett av hindren för denna utveckling kan vara bristen på tillit 

till det nya sättet att handla. Det är därför viktigt att stärka förtroendet för elektronisk 

handel hos dessa grupper. Den snabba utvecklingen gör också att det krävs flexibla 

regelverk som lätt kan anpassas efter hand. Självreglering kan då vara ett sätt att öka 

användarnas förtroende. 

10

Självreglering 

Självreglering är ett alternativt instrument till offentlig reglering. Den kan även utövas i 

samverkan med myndigheter. Myndigheterna kan tex vara med om att skapa 

självregleringssystem och fungera som medlare. Allmänna generalklausuler uttryckta 

som god marknadsföringssed, god kreditgivningssed och oskäliga avtalsvillkor kan 

kompletteras med riktlinjer och överenskommelser mellan myndigheter och företrädare 

för näringslivet. Myndigheterna kan även bidra till reglernas efterlevnad genom att sätta 

upp tvistlösningsorgan. 

Det finns ingen klar eller allmängiltig definition av begreppet självreglering. Jon Bing 

och Olav Torvund definierar självreglering som reglering som utarbetats av någon 

annan än lagstiftaren eller annan som fått delegerad lagstiftningsrätt (se vidare bilaga 1). 

Den svenska IT-kommissionen definierar i sin rapport (se www.itkommissionen.se) 

självreglering som åtgärder i systemerad form som vidtas av ett företag, en grupp 

företag, en bransch eller hela näringslivet för att utreda, förebygga eller lösa problem i 

förhållande till konsumenter eller andra kunder. Självreglering kan bestå av 

rekommendationer (från tex branschorganisationer), gemensam reglering (coregulation) 

där myndigheterna utformar reglerna tillsammans med branscherna eller 

näringslivet eller egenåtgärder som är självpåtagna av aktörerna. 

Utvecklingen inom elektronisk handel går mycket snabbt, medan den traditionella 

lagstiftningsprocessen är långsam. I syfte att främja utvecklingen kan självreglering 

vara ett komplement till lagstiftning. Självreglering anses lättare kunna anpassas till den 

snabba utvecklingen inom IT och elektronisk handel. Det finns också de som anser att 

lagstiftaren inte bör agera så tidigt att marknaden ännu inte har etablerat sig, samt att 

marknadens parter lättare kan se var problemen ligger och hur de skall lösas. 

En fördel med självreglering är också att den anses som mer flexibel än traditionell 

lagstiftning. Det borde därför vara lättare att anpassa och förändra sådana regler än vad 

det kan vara att ändra på befintlig lagstiftning, eftersom ansvaret ligger hos marknadens 

aktörer. Självreglering är inte heller på samma sätt som nationell lag geografiskt 

begränsad. 

11

För att få en bred uppslutning måste självreglering gynna både företag och kunder. 

Genom självreglering kan man få näringslivet att engagera sig mer och ta ett ökat 

ansvar. Det är dock viktigt med en bred uppslutning från företagens sida för att sådan 

reglering skall fungera. I bästa fall kan självreglering leda till bättre konsumentskydd 

och effektivare tillsyn samt till ökad goodwill för företagen. 

De regelsystem som inrättas måste vara öppna för alla som vill delta och som uppfyller 

kraven för anslutning. Det får inte enbart vara de stora aktörerna som dikterar villkoren. 

Risken är i så fall att regelsystemen blir ett konkurrenshinder främst mot små och 

medelstora företag. 

12

Kontrollsystem och tvistlösning 

Ett problem jämfört med traditionell lagstiftning är att självreglering saknar den 

tvångsmakt som lagstiftning besitter. Detta innebär att självreglering kräver både 

uppslutning och lojalitet från inblandade aktörer för att kunna bli effektiv. Det räcker 

inte med att skapa reglerna, användarna måste även ha möjlighet att genomdriva de 

rättigheter som reglerna ger. Det finns därmed ett behov av opartiska tvistlösningsorgan. 

För att självreglering skall kunna fungera fordras verkställighet och sanktioner. 

Självreglering utan sanktioner blir aldrig verkningsfull. 

När handeln blir allt mer gränslös medför det ett ökat antal tvister mellan parter i olika 

länder. Dessa tvister måste kunna lösas effektivt. Många köpare och säljare kommer att 

finna det både krångligt och dyrt att föra en process i ett annat land. Alternativa 

tvistlösningsmodeller kan därför behövas. Något som diskuterats en hel del på senare tid 

är så kallade Cyberdomstolar (tvistlösning som helt eller delvis sker via Internet). Vad 

som menas är oftast inte domstolar i egentlig mening utan någon form av 

partssammansatta organ som likt den svenska Allmänna Reklamationsnämnden eller 

den finska Konsumentklagonämnden som rekommenderar parterna hur de skall lösa sin 

tvist. 

På intitiativ av EU-kommissionen kommer det under hösten 2001 att inrättas ett 

alternativt europeiskt tvistlösningssystem, European Extra-Judical Network (EEJ-NET). 

EEJ-NET är ett nätverk för gränsöverskridande reklamationer där nationella 

kontaktpunkter (Clearinghouses), och extrajudiciella tvistlösningsorgan skall ingå. De 

nationella kontaktpunkterna skall arbeta med informationsspridning och vara till hjälp 

för konsumenter som hamnat i tvist med leverantörer i andra medlemsstater. 

13

Praktiska exempel 

Det finns långa och utbredda självregleringstraditioner i de nordiska länderna (se bilaga 

3). Till exempel Handelskammarväsendet har en gedigen bakgrund i 

självregleringssammanhang. Den nordiska konsumentregleringen bygger till stor del på 

generalklausuler såsom ”god marknadsföringssed”, ”god kreditgivningssed”, ”oskäliga 

avtalsvillkor” etc. Dessa allmänna generalklausuler kompletteras av riktlinjer och 

överenskommelser som i många fall ingåtts efter samarbete mellan staten och 

företrädare för näringslivet. 

De nordiska länderna har också varit tidiga med att ta fram regler för den elektroniska 

handeln. På svenskt initiativ inrättades 1998 en nordisk referensgrupp för elektronisk 

handel. Denna referensgrupp föreslog i sin rapport (1999-08-16) en gradvis uppbyggnad 

av gemensamma nordiska regler för marknadsföring och handel på Internet. EK Näring 

beviljade år 1998, 600.000 DKK för en gemensam nordisk märkesording, ScanSafe, 

vars implementering tyvärr har dragit ut på tiden. Nedanstående trygghetsmärkningar är 

exempel på nationella självregleringsinitiativ, förhoppningen är att på lång sikt kunna 

knyta ihop dessa initiativ till ett samlat nordiskt regelverk för elektronisk handel som 

underlättar och främjar handel över nationsgränserna. 

Trygghetsmärkningar 

Trygghetsmärkningar för handel på Internet finns eller håller på att utarbetas i flera av 

de nordiska länderna. Trygghetsmärkningarnas målsätting är att öka konsumenternas 

förtroende för de elektroniska marknadsplatserna. Företagen förbinder sig att följa vissa 

riktlinjer i sin verksamhet och får därmed rätt att använda märkningen. Förutom 

tryggheten för konsumenterna erbjuder märkningarna också kutymer och tjänster för 

företag. Norska Nsafe och danska E-handelsmærket erbjuder någon form av tvistlösning 

och finska SafeShop en försäkring (se nedan). 

14

E-handelsmærket/Danmark 

Det danska E-handelsmærket förvaltas av E-handelsfonden. Märkesordningen stöds av 

näringslivet, myndigheter och intresseorganisationer. Märkesordningen innefattar bland 

annat en instans som sköter tvister gällande märkesordningen. Näringslivets och 

konsumenternas intressen är representerade i denna instans. För tillfället utnyttjar omkring 25 handlare 

märkesordningen. Se www.e-handelsfonden.dk för mera information. 

Nsafe/Norge 

Det norska Nsafe-märket förvaltas av intresseorganisationerna Eforum och Forbrukerrådet. 

Märkesordningen innefattar bland annat tvistlösning för konsumenter. För tillfället 

utnyttjar över 60 handlare Nsafe. Se www.nsafe.no för mera information. 

SafeShop/Finland 

Det finska SafeShop-märket förvaltas av bank- och försäkringskoncernen Sampo. 

Märkesordningen innefattar bland annat en försäkring som tryggar ersättning för 

konsumenten om affären ifråga hamnar i betalningssvårigheter. För tillfället utnyttjar några handlare 

SafeShop. Se www.sampo.fi/safeshop för mera information. 

Förutom ovan nämnda lösningar finns det planer på ytterligare märken eller 

motsvarande lösningar i de nordiska länderna. I Finland håller Tieke 

(Utvecklingscentralen för informationsteknologi rf., www.tieke.fi) på att utreda behovet 

av märkesordningar för elektronisk handel. Dessutom planerar europeiska 

märkesordningar på att utvidga sin verksamhet till Norden. 

I Finland finns spelregler för elektronisk handel som är utarbetade av Handelns 

centralförbund (www.kaupankl.fi) och Finlands direktmarknadsföringsförbund 

(www.ssml-fdma.fi). Dessa regler täcker en bred sammanställning av branscher. I 

Norge håller IKT-Norge (www.ikt-norge.no) på motsvarande sätt på att skapa etiska råd 

för IKT-verksamhet. 

Svenska Handelskammarförbundet är involverat i ett flertal projekt som berör 

självreglering på Internet. I ett europeiskt samarbetesprojekt - on-line confidence - 

sysslar Stockholms Handelskammare med att ta fram regler och ramverk för att arbeta 

med alternativ tvistelösning och förtroendemärkning. ICC (Internationella 

handelskammaren) har också ett intresse av området och svenska ICC medverkar i en 

expertgrupp som internationellt sysslar med alternativ tvistlösning. 

15

Skillnaden mellan märkningar och branschregler är mer praktisk än teoretisk. 

Märkningarna baserar sig på regler vars efterföljelse ger rätten att utnyttja ett märke och 

de tjänster som hör till. Efterföljelsen av branschregler ger däremot inget sådant. De kan 

dock vara lika viktiga i skapandet av goda kutymer för den elektroniska handeln. 

16

Europeiska perspektiv 

Det finns ett stort antal självregleringsinitiativ för den elektroniska handeln i Europa. 

Europeiska märkesordningar håller på att etablera sig och spridas över gränserna. 

Självregleringssystem kan bidra till effektiviseringen av en gemensam europeisk 

elektronisk marknad. Samtidigt har det blivit allt svårare att bedöma hur seriösa och 

långsiktiga självregleringsalternativen är. Därför håller det på att växa fram 

kvalitetssystem för märkesordningar och codes of conduct. TrustUK 

(www.trustuk.org.uk) är ett exempel på detta. Även inom europeiska kommissionen 

arbetar man på att göra utkast för vad god självreglering innebär. 

Inom Europeiska unionen finns en positiv inställning till självregleringen av elektronisk 

handel. Direktivet (2000/31/EG) om vissa rättsliga aspekter på informtionssamhällets 

tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) anvisar 

medlemsländerna och Europeiska kommissionen att uppmuntra framtagande av 

uppförandekoder. På samma sätt uppmuntras medlemsländerna att stöda inrättande av 

tvistlösningssystem utanför domstol. 

17

Avslutning och rekommendationer 

Självreglering är som framgår här ovan inte en uppgift för staterna utan något som 

grundar sig på frivilliga åtgärder från marknadens aktörer. Staterna kan dock medverka 

till att underlätta tillkomst och införande av olika former av självreglering. 

Självreglering kan också bidra till att förtydliga och komplettera befintlig lagstiftning. 

Självregleringen av den nordiska elektroniska handeln tar, liksom den elektroniska 

handeln, sina första steg. Myndigheternas reglering är fortfarande av stor betydelse, 

trots att nya, för den elektroniska handeln särskilda, självregleringssystem håller på att 

utvecklas. Självregleringen är ett intressant komplement till myndigheternas reglering 

av den elektroniska handeln. 

Näringslivet har själv fört fram initiativ för självreglering. Detta är glädjande eftersom 

det är ett bra sätt att skapa och föra fram gemensamma kutymer för den elektroniska 

handeln. Arbetsgruppen anser att självregleringen för tillfället höjer tjänstenivån inom 

den elektroniska handeln. 

Trots att den nordiska självregleringen av den elektroniska handeln är i ett tidigt 

stadium, är den internationellt sett väl utvecklad. Det finns etablerade 

självregleringssystem och planer på nya sådana. Till exempel norska Nsafe och de 

finska spelreglerna för elektronisk handel hör till områdets pionjärer. 

Gemensam reglering mellan offentlig sektor och näringsliv/organisationer är en för de 

nordiska förhållanden vanligt förekommande form av reglering. Självregleringen är en 

möjlighet för näringslivet att utveckla sin verksamhet i synnerhet i dagens snabba 

utveckling av affärsmiljön. Man bör dock beakta att självreglering i vissa fall kan hindra 

konkurrens mellan företag. Inom den elektroniska handeln uppfattas detta dock inte som 

något hot för tillfället. 

Arbetsgruppen rekommenderar att de nordiska myndigheterna främjar självregleringen 

av den elektroniska handeln i överensstämmelse med nationella och internationella 

initiativ på området. Myndigheterna skall dock ta hänsyn till att den europeiska 

marknaden för självregleringsverksamhet håller på att utvecklas och till att 

självregleringen eventuellt kan begränsa konkurrensen på marknaden. 

18

Bilaga 1: Jon Bings och Olav Torvunds 

notat om självreglering och alternativ 

tvistlösning 

Selvregulering og alternativ tvisteløsning 

Notat utarbeidet av professorene Jon Bing og Olav Torvund 

Institutt for rettsinformatikk, Universitetet i Oslo 

www.jus.uio.no/iri 

Del 1: Selvregulering 

Hva menes med selvregulering? 

Et utgangspunkt må være at det foreligger en regulering. Selvregulering må ikke 

forveksles med fravær av regulering. I det følgende menes at andre enn lovgiver (eller 

noen som har fått delegert lovgivnignsmyndighet) har utarbeidet reguleringen. 

Innenfor et regime basert på selvregulering må man ha et organ som forestår 

reguleringen, og man må ha mekanismer for å håndheve reguleringen. I forbindelse med 

selvregulering utarbeides det gjerne alternative tvisteløsningsordninger. 

Ved selvregulering møter man de generelle utfordringer ved enhver regulering: Man må 

utvikle en regulering som her hensiktsmessig i forhold til den virksomhet som skal 

reguleres. Men i tillegg blir det et spørsmål om hvordan man skal sørge for at 

reguleringen og avgjørelser truffet med utgangspunkt i reguleringen, blir bindende. 

19

Avtalebaserte løsninger 

Den tradisjonelle form for selvregulering er avtale. Hvis man ikke har lovhjemmel, er 

en eller annen form for avtale en forutsetning for at reguleringen skal være direkte 

bindende. 

De individuelt forhandlede avtaler mellom to parter regulerer forholdet mellom disse to. 

Men ulempen er at avtalen ikke binder andre enn de som er parter. Videre gir 

individuelt forhandlede avtaler høye transaksjonskostnader. 

Standardavtaler er en velkjent form for selvreguerling. Man kjenner dem i to 

hovedtyper: De ensidig fastsatte vilkår og fremforhandlede avtaler (”agreed 

documents”). Fremforhandlede avtaler forutsetter at markedet har noenlunde ryddige 

organisasjonsforhold, slik at man har organer som kan forhandle på vegne av partene. I 

et marked i rask utvikling, har man ikke slike organisasjonsforhold, slik at denne 

avtaletypen blir mindre aktuell. 

Ensidig fastsatte vilkår har ofte en tendens til å favorisere den part som har utarbeidet 

vilkårene, hvilket typisk vil være selgeren. Urimelig vilkår kan forbys av Markedsrådet 

eller tilsvarende organ. Dette er imidlertid begrenset til en konkret avtale, og det kan 

være lite praktisk i et marked med et stort antall selgere som alle har sine egne vilkår. 

Urimelige vilkår kan også settes til side i det enkelte tilfellet med hjemmel i 

avtalelovens § 36, men det forutsetter en klagebehandling. 

Ved tradisjonell detaljhandel har ensidig fastsatte vilkår hatt begrenset betydning, da det 

ikke har vært praktisk å presentere slike vilkår for kunden før denne for eksempel 

betaler i kassen på vei ut av en butikk. I den grad slike vilkår har vært benyttet i denne 

handelssituasjonen, har det gjerne vært som ”alminnelige forretningsvilkår”, ”shirk 

wrap” avtaler og annen etikettering, m.m. Her har man kunnet avdempe effekten ved å 

stille krav til vedtagelse av avtalevilkårene, slik at man har kunnet legge til grunn at 

slike vilkår ikke er bindende vedtatt av partene. 

Ved elektronisk handel har man en annen form for én-til-én kommunikasjon, som gjør 

at den tradisjonelle avtalemekanismen er effektiv også ved detaljhandel. Kunden blir 

typisk presentert for avtalevilkårene før handelen sluttes, og blir spurt om disse 

vilkårene aksepteres. Aksepteres dem ikke, får man ikke inngå avtale. Gir man sin 

uttrykkelige aksept, kan man ikke i ettertid høres med at avtalevilkårene ikke var 

presentert på forhånd og dermed ikke bindende vedtatt. Man har dermed fått et langt 

større innslag av individuell avtaleregulering i de elektroniske markeder enn man har 

hatt ved tradisjonelt salg til forbrukere. Dette er et fenomen som bør undersøkes 

nærmere. 

20 

Det bør foretas en studie av den økende bruk av individuell avtaleregulering. Man 

bør se på utbredelsen, og på i hvilken grad denne medfører avvik fra den retten som 

i praksis gjelder ved vanlig salg til forbruker.

I tillegg har man en mellomform, som er tredjeparts utviklede vilkår som stilles til 

partenes disposisjon, uten at representanter for partene har deltatt direkte i utviklingen 

av disse. Det typiske vil være at ulike interesseorganisasjoner tilbyr kontraktsvilkår som 

aktørene kan bruke, og som vil kunne bidra til å realisere interesseorganisasjonens 

formål – for eksempel sikker elektronisk handel. 

”Klubbregler” 

Det er mulig å etablere multilaterale avtaler. Dette kan være basert på at man slutter seg 

til en ”klubb”, og forplikter seg til å følge klubbreglene. Dette kan være tilslutning til en 

markedsplass, slik man har ved tradisjonelt børsmedlemskap. Ved tilslutning aksepterer 

man så vilkårene. 

En annen variant er at man slutter seg til en bransjeorganisasjon, og at man gjennom 

dette også forplikter seg til å følge de regler og avtalevilkår som organisasjonen har 

fastsatt. 

Endelig kan man etablere merkeordninger, hvor man bl.a. forplikter seg til å anvende 

vilkår som er fastsatt som en del av vilkårene for merket. 

Dersom man ønsker å regulere et marked gjennom avtaler, står man overfor en 

betydelig utfordring når det gjelder å gjøre reguleringen gjeldende for alle aktørene. Det 

vil særlig kunne være et problem å få ”The Bad Guys” til å omfattes av en slik 

regulering. 

Innenfor noen områder og i enkelte jurisdiksjoner kan medlemskap i en 

bransjeorganisasjon være en forutsetning for å kunne utøve en viss type virksomhet. I 

noen land er for eksempel medlemsskap i en bankforening en forutsetning for å få en 

banklisens (konsesjon). Dermed vil man kunne fastsette en ”Code of conduct” som alle 

medlemmene, og dermed alle aktørene i markedet, i praksis er tvunget til å slutte seg til. 

Dette gir også foreningene et mandat til å forhandle og inngå avtaler som binder 

medlemmene. 

På andre områder (og i andre jurisdiksjoner) kan medlemsskap i en bransjeorganisasjon 

være så vidt attraktivt at aktørene i markedet ønsker å være medlem, selv om 

medlemsskap ikke er obligatorisk. Også her vil organisasjonen kunne fastsette regler 

som medlemmene er interessert i å følge, men man vil da alltid ha muligheten til å gå ut 

av organisasjonen og likevel fortsette sin virksomhet, om man finner at forpliktelsene 

gjennom medlemsskap er for tyngende. 

Regulering gjennom ”klubbregler” forutsetter at man har organ som kan fastsette vilkår, 

og som har mandat til å endre disse på en slik måte at de blir bindende for medlemmene. 

Dersom et klubbmedlem ikke følger de regler som er fastsatt i klubben, oppstår 

spørsmålet om i hvilken grad medlemmets kunder likevel kan påberope seg 

klubbreglene. I utgangspunktet vil dette være to separate forhold, og kunden vil måtte 

forholde seg til det som er avtalt mellom denne og klubbmedlemmet. Et brudd på 

klubbregler kan føre til sanksjoner fra klubben, men får ikke automatisk virkning i 

21

forhold til kunden. Man må i alle fall forutsette at de regler som er påberopt er 

kunngjort. Men man kan her få spørsmål om hvilke vilkår som skal legges til grunn 

dersom en selger for eksempel benytter vilkår i sine kundeavtaler som er i strid med 

publiserte vilkår knyttet til en merkeordning som leverandøren er knyttet til, forutsatt at 

leverandøren faktisk bruker merket i sin markedsføring. 

Bransjeregler kan ha konkurransevridende effekter, som gjør at den ikke alltid kan 

anvendes. Dersom en slik regulering bidrar til å stenge aktører ute fra et marked, vil 

man fort kunne komme i en situasjon hvor dette vil kunne forbys ut fra 

konkurranserettslige betraktninger. Det er heller ikke uproblematisk at man fastsetter en 

regulering som er bindende for aktørene, slik at man stenger for muligheten for å la 

leveringsvilkår være et av konkurranseparametrnene. 

Dersom et område er viktig, vil man også kunne reise spørsmålet om hvorvidt intern 

regulering, særlig om det skjer i kombinasjon med selvdømme, innebærer at man 

nærmer seg en form for yrkesforbud. 

”God skikk” regler og aktsomhetsvurderinger 

På en rekke områder har man regler om ”god forretningsskikk” og ”god skikk” på andre 

områder. Bransjenormer som ikke er direkte bindende, kan her bidra til å sette 

standarden for hva som er ”god skikk”, og dermed bli bindende på en mer indirekte 

måte. 

Ansvar kan være avhengig av om man har opptrådt uaktsomhet, eventuelt at man har 

opptrådt lojalt. Normer som er fastsatt for en virksomhet, kan sette standard for hva som 

er aktsom og lojal opptreden. Også i forhold til slike regler kan bransjenormer bli 

bindende på en indirekte måte, selv om de ikke binder direkte. 

Selvregulering på internett 

Internett har til nå vært basert på selvregulering. Man har basert seg på ”RFC” (Request 

For Comments). Reguleringsmekanismene på internett er et stort område som til nå i 

liten grad har vært undersøkt, i alle fall sett fra et nordisk ståsted. 

Reglene for navnetildeling (domenenavn) på internett er et område som kan velges som 

et eksempel for nærmere studier av denne reguleringen. Man må da se på hvordan 

regulering fastsettes og håndheves, og ikke på de materielle sider ved 

domenenavnskonflikter. 

22 

Man bør gjøre en nærmere undersøkelse av ”klubbregler” i de nordiske landene. 

Man bør undersøke nærmere forholdet mellom bransjenormer og tilsvarende normer 

og indirekte binding gjennom ”god skikk”, ”aktsomhet” og lignende regler.

Man bør studere regulering av internett. Dette bør gjøres ved at man undersøker 

utvalgte temaer. Navnetildeling kan være et egnet tema. 

I informasjonsmarkedene ser man at det i økende grader legger ulike former for 

begrensninger inn i de datafiler som leveres. Dette kan være kopieringssperrer, sperrer 

mot visse former for bruk, tidssperrer, osv. Dette vil på en del områder bety at man i 

praksis fratar forbrukere og andre rettigheter de i utgangspunktet har. Man kan nevne 

retten til privat kopiering, rett til fremstilling av eksemplar av åndsverk til bruk i 

undervisning, på institusjoner, osv. Videre kan det blir vanskelig å overlate eksemplarer 

til andre, for eksempel slik at det ikke lenger blir praktisk mulig å låne ut en ”bok” 

privat. 

Dette er i seg selv et meget stort tema, som ikke vil kunne dekkes fullt ut innenfor 

rammen av ”selvregulering og alternativ tvisteløsning”. Men man bør studere 

fenomenet for å lage en eksemplifisering som viser noe av den utviklingen vi her står 

overfor. 

Man bør gjøre en begrenset studie om regulering gjennom teknologi, med sikte på å 

få fram en beskrivelse av utviklingstendenser. 

Selvregulering forutsetter at noen forestår reguleringen 

Om man ser selvregulering fra et nordisk, eller i alle fall et norsk ståsted, er en 

utfordring at private aktører ikke har noen særlig tradisjon for å utarbeide regulering på 

egenhånd. God regulering forutsetter utredning, og det krever ressurser. I vår tradisjon 

har det vært det offentlige som har påtatt seg denne oppgaven, og næringslivet har i 

betydelig grad vennet seg til å avvente initiativer fra det offentlige på dette området. 

Om så det kommer initiativer fra aktørene, kan det være grunn til å vurdere nærmere 

hvor dette initiativet kommer fra. En selvregulering kan innebære at reguleringen tar 

utgangspunkt i en parts interesser, og ikke er balansert. Videre bør man vurdere om en 

selvregulering innebærer at vi importerer en regulering som i liten grad passer med en 

nordisk tradisjon. 

En selvregulering kan bety at man flytter den faktiske reguleringskompetansen nærmere 

den arena hvor reguleringen får anvendelse. Men man flytter også 

normeringskompetansen ut fra tradisjonelle demokratiske (og byråkratiske) 

beslutningsprosesser. 

Dersom man ønsker å basere seg mer på selvregulering enn hva som til nå har vært 

vanlig, bør man for det første undersøke hvordan selvregulering faktisk fungerer og kan 

fungere innenfor en nordisk rettstradisjon. Man bør unngå en ukritisk import av angloamerikanske 

reguleringstradisjoner. 

Videre bør man utvikle metoder og rutiner for å følge med i utviklingen innenfor de 

sektorer hvor partene selv i hovedsak forestår reguleringen. Man bør ha en beredskap 

for å gripe inn dersom selvregulering ikke leder til ønskede resultater. 

23

Man bør undersøke om selvregulering fører beslutninger bort fra en demokratisk 

arena og inn i lukkede rom, om den flyttes ut av landet og om det fører til en 

forskyvning i balansen mellom partene. Også dette er et meget stort tema, hvilket 

betyr at man i denne omgang bare vil kunne foreta en begrenset studie. 

Del 2: Alternativ tvisteløsning 

Utgangspunktet: De alminnelige domstoler 

Generelt om domstolbehandling 

Forutsetningen for denne diskusjonen er at det er oppstått en rettslig konflikt. Det finnes 

mange ulike former for rettstvister, og i denne sammenheng er det ingen grunn til å gå 

inn på alle mulighetene. Det kan være naturlig å forutsette en enkel situasjon: 

24 

En forbruker i ett nordisk land bestiller over Internettet en vare fra en leverandør i et 

annet nordisk land. Varen har en relativt beskjeden pris. Når den mottas, konstaterer 

forbrukeren med det samme at varen er mangelfull, og reklamerer straks overfor 

selger. Selger mener imidlertid at varen ikke er mangelfull, og vil derfor ikke foreta 

omlevering, refundere pris og utgifter eller på annen måte imøtekomme forbrukerens 

krav. Forbrukeren ønsker å forfølge det som forbrukeren anser for å være sin 

rettmessige interesse. 

Den normale konfliktløsningsmekanismen vil her være de alminnelige domstoler. 

Domstolsstrukturen er noe forskjellig mellom de nordiske land, og noen 

sammenlignende undersøkelse er ikke foretatt i forbindelse med utarbeidelsen av dette 

notatet. I Norge har man et system med tre nivåer: lokal domstol (by- eller herredsrett), 

regional domstol (lagmannsrett) og nasjonal domstol (Høyesterett). Praktisk viktig er at 

forliksrådet – som ikke er en normal rettsinstans, men hvor det normalt skal gjøres 

forsøk på megling forut for vanlig rettssak – kan avsi dom i saker om formuesverdier, 

også når en av partene uteblir (uteblivelsesdom), jfr tvistemålsloven §1, 2.ledd. 

Formålet er her at i tvister om små beløp, kan man på en enkel måte få en dom som så 

danner tvangsgrunnlag. Mange jurisdiksjoner har lignende eller andre løsninger nettopp 

med sikte på å få domstolsavgjørelser i saker hvor tvistegjenstanden har en liten verdi, 

f eks ”small claims courts”. 

I vårt eksempel kunne man derfor tenke seg at forbrukeren anla sak ved de vanlige 

domstolene, og at forbrukeren i møte for forliksrådet krevde dom. I dette tilfellet ville 

etter norsk rett domstolen ha jurisdiksjon selv om selger var bosatt i et annet land (jfr 

tvistemålsloven § 25, 1.ledd). Hvis de øvrige betingelser var oppfylt, kunne man derfor 

tenke seg at forliksrådet avsa dom.

Denne dommen ville kunne oppfylles i et annet nordisk land på grunnlag av 

konvensjonen av 16.3.1932 om anerkjennelse og fullbyrdelse av nordiske dommer på 

privatrettens område. 1 

Dette er sannsynligvis den enkleste normale måte som forbrukeren kan vinne frem på. 

Men fremgangsmåten forutsetter at forliksrådet vil kunne avsi bindende dom, og denne 

forutsetningen kan man ikke bygge på, saksøkte kan forholdsvis enkelt unngå at 

betingelsene for å avsi dom er til stede, f eks ved å bestride kravet i tilsvar, men unnlate 

å møte i forliksrådet. 

Dermed vil den normale fremgangsmåten være at forbruker må forfølge saken for de 

alminnelige domstoler. Det er flere åpenbare ulemper ved dette, de to viktigste vil være 

kostnader og tid. Fremgangsmåten vil lett kunne bli kostbar fordi forbrukeren vil ønske 

å la seg bistå av en prosessfullmektig. Det vil også lett ta tid, ikke bare fordi det er 

ventetid forut for hovedforhandling ved lokal domstol, men også fordi man risikerer at 

en avgjørelse ankes videre oppover. Forbrukers økonomiske risiko vil selvsagt også 

omfatte saksomkostninger i tilfelle forbruker ikke får medhold. Det er derfor åpenbart at 

det tap forbrukeren risikerer vil være uforholdsmessig stort i forhold til verdien av den 

mangel som tvisten tar utgangspunkt i. 2 

En ulempe vil også kunne være den offentlighet som omgir en vanlig rettssak – 

rettsmøtene er offentlige, og avgjørelsen vil også være offentlig. 3 I vår sammenheng 

anser vi dette imidlertid som av mindre betydning. 

Det er i forhold til denne normale formen for tvisteløsning for de alminnelige 

domstolene at man vurderer former for alternativ tvisteløsning. 

Luganokonvensjonen og Romakonvensjonen – jurisdiksjon og lovvalg i 

forbrukertvister 

Normalt vil domstolen i det land hvor forbruker er bosatt, ha jurisdiksjon over en tvist 

mellom en profesjonell selger (tilbyder) og forbruker. Dette følger av de parallelle 

konvensjonene Brüsselkonvensjonen (for EU-land) eller Luganokonvensjonen (for 

EØS-land). Det heter i art 14 at ”[e]n forbruker kan reise søksmål mot den andre 

kontraktpart enten ved domstolene i den Konvensjonstat der denne part har bosted eller 

ved domstolene i den Konvensjonstat der han selv har sitt bosted.” 4 

Domstolen ville typisk anvende som lex causae det lands lov hvor forbruker fast 

oppholder, som er konsekvensen av prinsippet i Roma-konvensjonen (19.6.1980) art 

5(2). 

1 

For norsk rett, se lov om anerkjennelse og fullbyrding av nordiske dommer på privatrettens område 

(1977:71). 

2 

Man kan merke seg at disse ulempene også gjelder selv om selger ikke er bosatt utenfor landet. Av 

den grunn er det utviklet alternative tvisteløsermekanismer nasjonalt, se nedenfor. 

3 

I Norge er det sjelden at avgjørelser fra lokale domstoler publiseres, men alle avgjørelser fra regionale 

domstoler blir offentliggjort (enkelte bare ved Lovdatas informasjonstjeneste). 

4 

Jfr Luganoloven 1993:21, hvor konvensjonen er vedlagt i norsk oversettelse. 

25

For ehandel må man kanskje likevel anse spørsmålet som noe uavklart. 

Ehandelsdirektivet tar ikke stilling til disse spørsmålene. Det er fra representanter for 

tilbydersiden fremholdt med stor styrke at de tradisjonelle reglene vil skape betydelig 

rettsusikkerhet, fordi tilbyder må forholde seg til de forbrukerrettslige bestemmelse i et 

uoverblikkbart stort antall land, i prinsippet alle de land hvorfra man kan få tilgang til de 

sidene hvor avtale om kjøp av varen kan sluttes. Dette er åpenbart et reelt argument, og 

kan tas til inntekt for at tilbyder eksponerer seg for en forretningsmessig risiko av ukjent 

omfang. 

Man kan imidlertid også foreslå at tilbyder selv treffer tiltak for å administrere denne 

risiko. En mulighet ville f eks være å bruke en rute i bestillingsvinduet inneholde en 

rullegardinmeny hvor forbruker måtte velge sitt bostedsland. Her kunne tilbyder 

begrense oppførselen av land hvor tilbyder er villig til å levere varen. Hvis forbruker 

ikke finner sitt bostedsland i listen, vil bestillingen enten avvises eller ruteres til manuell 

behandling. Slik kan tilbyder kontrollere den forretningsmessige risiko knyttet til at 

tvister i forbindelse med leveringen vil vurderes etter et land med en forbrukrettslig 

regulering tilbyder ikke kjenner. Ulempen er selvsagt at dette forutsetter at selger selv 

undersøker og setter seg inn i den forbrukerrelevante lovgivning i de land som 

inkluderes på listen, noe som impliserer kostnader og praktiske vanskeligheter. 

Alternative strategier for løsning av tvister 

Det finnes et repertoar av mulige strategier for å løse tvister uten å ty til domstolene. 

En mulighet som – og man bør kanskje si ”dessverre” – ofte benyttes, er at forbruker 

unnlater å fremme noe krav. Når kjøpesummen er liten, vil forbruker kunne oppleve at 

det ikke er ”bryet verdt” å forfølge det forbruker mener er vedkommendes rettigheter. 

Det er også åpenbart at jo høyere terskelen er målt i ”bry” eller kostnader for forbruker 

(og her må man også regne inn den tid forbruker selv må bruke på å forfølge saken), jo 

lettere vil konflikten forbli latent. Det må anses som en rettspolitisk målsetning å senke 

terskelen så mye som mulig, slik at den som mener å ha et krav, også vil fremme dette 

overfor selger. 

Det enkleste – og som det gjerne vil være naturlig å prøve først – vil være å løse tvisten 

i minnelighet, dvs at man gjennom forhandlinger søker å komme frem til en løsning. I 

praksis løses sikkert de fleste tvister på denne måten – selger tilbyr f eks omlevering, og 

tar det tapet som dette impliserer. Imidlertid vil reelle forhandlinger ved internasjonale 

kjøp lett kreve tid og ressurser, og det kan være praktiske problemer knyttet f eks til 

språk. Likevel må man kunne gå ut fra at også ved ehandel vil de fleste tvister bli bilagt 

gjennom forhandlinger, selv om disse altså kan være nokså rudimentære, og bare bestå i 

at tilbyder oppfyller forbrukers krav uten ytterligere diskusjon. 

Når tvisten oppstår, kan partene selvsagt også avtale en prosedyre for å løse den. 

Nedenfor skal muligheten for bruk av voldgift kort omtales. Men partene kan avtale 

andre løsninger – to vanlige løsninger er megling eller bruk av oppmann. 

Megling innebærer at man benytter en person eller institusjon som på grunnlag av 

argumenter fra begge sider, søker å komme frem til en løsning som også begge parter 

26

kan godta. Løsningen får da form av en avtale. I de situasjonene som vi diskuterer, er 

dette knapt en nærliggende løsning, i alle fall ikke når meglingen må etableres ad hoc. 

Man må finne frem til en person eller institusjon som påtar seg oppdraget, og det vil 

påløpe kostnader i forbindelse med vedkommendes salær. Man skal ikke utelukke at satt 

i system, ved bruk av Nettet som kommunikasjon osv, vil man kunne komme frem til en 

meglingsordning som likevel er praktisk, jfr skissen til en enkel voldgiftsordning 

nedenfor. Avtalen som er resultatet av meglingen, vil sikkert i praksis oppfylles. Men 

skulle en av partene vise uvilje, må man få tvangsgrunnlag – og dette forutsetter igjen at 

domstolene kobles inn, jfr ovenfor. 

Bruk av oppmann kan oppfattes som en skjerpet megling. Oppmannen skal ikke bare 

søke å føre partene sammen til en enighet, men har også mandat fra partene til å fremme 

forslag til en avtale. Hvis partene på forhånd i avtale forplikter seg til å godta den avtale 

som fremmes, nærmer ordningen seg en enkel voldgift (se nedenfor). Det vanlige er 

imidlertid at partene ikke forplikter seg til å godta den foreslåtte løsning, men det vil 

selvsagt ligge et visst press på dem begge til å gjøre dette. Bruk av oppmann har de 

samme ulempene som megling med hensyn til kostnader, og med hensyn til at man ikke 

kommer frem til en endelig løsning hvis en av partene viser seg uvillig til å godta den 

foreslåtte løsning, eller oppfylle den avtale som baseres på den foreslåtte løsning. 

Det kan derfor synes som om disse alternativene – som gjerne blir sett på som enklere 

enn for eksempel voldgift – ikke er tjenelige for det formål som diskuteres i dette 

notatet, nemlig å løse tvister som springer ut av ehandel over grensene. 

Forbrukertvistnemnder 

De nordiske land har et vel utviklet system som bistår forbrukere ved tvister, bl a tvister 

som den antydet ovenfor. Forbrukeren vil i Norge kunne ta kontakt med det regionale 

Forbrukerråd, som i første omgang vil søke å løse tvisten med forhandlinger med selger. 

Hvis dette ikke fører frem, kan forbruker gå videre med å fremme klagen for et 

tvisteløsningsorgan. Det finnes en rekke spesialiserte reklamasjonsnemnder, I Norge er 

det etablert bransjevise reklamasjonsnemnder innen følgende områder: 

• Bank- og finanstjenester 

• Bolighus, kjøp og oppføring 

• Eiendomsmekling 

• Levering av elektrisk kraft 

• Forsikring (skade og avkorting) 

• Fotografarbeider 

• Gravferdstjenester 

• Malerarbeider 

• Radio, fjernsyn og elektriske husholdningsapparater 

• Selskapsreiser 

• Skotøy 

• Tekstilvask eller -rens 

• Teletorgtjenester 

• Tellerskritt (telefon) 

27

Disse bransjevise utvalgene er gjerne opprettet med bakgrunn i en avtale mellom en 

bransjeforening og Forbrukerrådet. Det vil da være denne avtalen som gir nemnda 

kompetanse til å avgjøre tvister. 

Blant disse nemndene finner man i Norge også e-Nemnda. Dette er en særskilt nemnd 

etablert i forbindelse med merkeordningen Nsafe knyttet til elektronisk handel på 

grunnlag av avtale mellom bransjeorganisasjonen eForum og Forbrukerrådet. Nsafe er 

et merke som etter søknad tildeles virksomheter som møter visse kriterier. 

Viktig blant disse kriteriene er en egenerklæring om at man vil overholde 

angitte retningslinjer. Disse retningslinjene omfatter bl a 

28 

• Tilstrekkelig og klar kontakt- og produktinformasjon 

• Klare og uttømmende avtalevilkår 

• Behandling av kundedata 

• Rettighetsinformasjon og klagerutiner 

Virksomheten forplikter seg også til å rette seg etter vedtakene i e-Nemda. E-Nemndas 

kompetanse er begrenset til å vurdere hvorvidt virksomheten følger retningslinjene, den 

vil altså ikke kunne ta stilling til en tvist, som antydet ovenfor, hvor en forbruker mener 

at varen (eller tjenesten) som er levert, lider av en mangel. 

Det arbeides med å etablere lignende merkeordinger på nordisk og europeisk nivå. 

Det kan være naturlig å skaffe en oversikt over merkeordninger på nordisk eller 

europeisk nivå, med tilhørende retningslinjer og eventuelle tvisteløsningsmekanismer. 

I tillegg til disse bransjevise organene er det opprettet et mer generelt 

Forbrukertvistutvalg, jfr forbrukertvistloven (1978:18). Forbrukertvistutvalget (FTU) er 

et offentlig organ som har myndighet til å avgjøre tvister som gjelder forbrukeres kjøp 

av løsøre og av håndverkertjenester. I saker om løsørekjøp kan selgeren være 

yrkesselger eller privatperson. I saker om håndverkertjenester må tjenesteyteren være 

yrkeshåndverker. 5 

Skal Forbrukertvistutvalget behandle en sak, må det gis skriftlig beskjed om dette senest 

fire uker etter at Forbrukerrådet har avsluttet saken. Begjæringen sendes forbrukerrådet 

regionalt, som også kan hjelpe til med å sette opp klagen. I enkelte tilfeller kan bevisene 

stå slik at Forbrukertvistutvalget ikke kan ta noen avgjørelse. Saken må da eventuelt 

bringes inn for vanlige domstoler 

Forbrukertvistutvalgets vedtak er bindende for partene og får samme virkning som en 

dom, hvis saken ikke innen fire uker bringes videre til de vanlige domstolene. 6 Går 

saken ikke videre, blir vedtaket retts- og tvangskraftig, slik at det er grunnlag for 

tvangsfullbyrdelse. 

5 Etter lovens § 14 kan en sak i stedet bringes inn for en av de bransjenemnder som er nevnt ovenfor 

etter godkjennelse av Barne- og familiedepartementet. 

6 Sml forbrukertvistloven § 11.

I vår eksempel ville det være dette være et nærliggende alternativ. Det forutsetter 

imidlertid at FTU har jurisdiksjon. Loven mangler eksplisitt bestemmelse om stedlig 

jurisdiksjon, men det forutsettes i lovens § 4 at tvist som skal bringes inn for utvalget, 

først må ha vært behandlet i Forbrukerrådet. Forbrukerrådets kompetanse er bestemt av 

forskrift 1978:4 om markedsrådets og forbrukerrådets behandling av 

forbrukerkjøpstvister mv. Forskriften § 1 viser igjen til forbrukertvistloven. 

Det synes derfor som om spørsmålet om internasjonal jurisdiksjon må bygge på en 

tolkning av loven, og det vil nok føre for langt i denne sammenheng å forfølge dette 

spørsmålet. Man kan kanskje på den ene side hevde at man bør falle tilbake på de 

generelle reglene i tvistemålsloven, som tillater forbruker å saksøke ved egen bopel. 

Eller man kan ta utgangspunkt i det forhold at Forbrukerrådet er pålagt først å megle 

mellom partene – og at det ikke er naturlig at en norsk myndighet søker å megle med en 

part i et annet land, utenfor det territorium hvor norsk offentlig myndighet har 

kompetanse. Under enhver omstendighet vil man ha problemer med å få oppfyllelse av 

FTUs avgjørelse i annet nordisk land. Det kan ikke antas at utvalgets avgjørelse 

kvalifiseres som ”dom” etter konvensjonen, selv om det etter norsk internrett får samme 

virkning som dom når den blir rettskraftig. I så fall måtte man vente at de andre 

nordiske lands lover som implementerer konvensjonen om anerkjennelse og fullbyrding 

av nordiske dommer likestiller FTUs med dommer, sml hvordan dette er gjort i den 

norske lov § 2. 

Denne lille diskusjonen er bare et eksempel på en drøftelse som bør gjøres for hvert av 

de nordiske land med hensyn til den internasjonale kompetanse ulike nemnder eller 

tilsvarende tvisteløsningsorganer på forbrukerrettens område har etter nasjonal 

lovgivning. En nærliggende mulighet ville være å vurdere hvorvidt man kunne utvide 

det nordiske samarbeid slik at også avgjørelser av organer i likhet med det norske 

Forbrukertvistutvalget – avgjørelser som altså får virkning som dom dersom de ikke 

påklages – også anerkjennes og kan fullbyrdes i et annet nordisk land. Dette kan man 

kanskje gjøre uten å endre konvensjonen, men bare gjøre tillegg i de nasjonale lover 

som implementerer konvensjonen. Hvis dette er mulig, vil man ha en løsning som kan 

benyttes for ehandel i forhold til forbrukere. 

Voldgift 

Det klassiske alternativ til de alminnelige domstoler er en voldgiftsbehandling. Voldgift 

vil normalt være regulert i lovgivningen. 7 I prinsippet aktiviseres voldgift på grunnlag 

av en avtale mellom partene, enten inngått i forbindelse med den avtale som tvisten 

knytter seg til, eller spesielt med det formål å regulere løsning av en allerede realisert 

tvist. Avtalen vil også kunne regulere hvordan voldgiftsretten etableres og settes 

sammen, ellers er den vanlige ordningen etter norsk rett at hver av partene oppnevner én 

dommer, mens disse sammen oppnevner rettens administrator. I mangel av enighet, har 

man i loven bestemmelser som angir hvem som i så fall skal oppnevne administrator. 8 

7 For norsk rett, se tvistemålsloven kap 34. 

8 For norsk rett, se tvistemålsloven § 454-455. 

29

Voldgiftsretten har stor frihet til selv å organisere sitt eget arbeid, bestemme hvilke 

prosedyrer som skal følges mv, selv om retten i praksis gjerne benytter de samme regler 

som gjelder for de alminnelige domstolene så langt de passer. Loven bestemmer også at 

hvis en gyldig voldgiftsrett er etablert, så vil dens avgjørelse få samme virkning som en 

dom. 

Årsaken til at man velger denne formen for tvisteløsning, er flere. De to viktigste er 

gjerne at partene får en viss kontroll med rettens sammensetning, og kan – i avtalen eller 

i oppnevningen – sikre seg nødvendig faglig innsikt hos voldgiftsrettens medlemmer, 

enten av juridisk eller annen art, og at voldgiftsrettens avgjørelse er endelig. 

Avgjørelsen kan bare i begrenset omfang overprøves (først og fremst om det foreligger 

en gyldig voldgiftsavtale, og at denne omfatter det tvisten gjelder). 9 Imidlertid vil en 

voldgift etter denne tradisjonelle modellen lett bli kostbar for partene, som også må 

dekke voldgiftsrettens salær i tillegg til andre saksomkostninger. Denne tradisjonelle 

fremgangsmåten fremstår derfor ikke uten videre som noe alternativ for forbruker som 

søker en billigere og enklere tvisteløsning i forbindelse med ehandel. 

Imidlertid står partene fritt i voldgiftsavtalen å velge en annen fremgangsmåte enn den 

som er skissert ovenfor. 10 Som et tankeeksperiment, kan man tenke seg at det ble 

etablert et ”voldgiftsinstitutt” for ehandel i forbrukersaker. Dette instituttet har 

forhåndsautorisert en rekke panelister. Partene inngår en avtale som henviser til at 

tvister løses av én panelist oppnevnt av instituttet. Denne panelisten trer i kontakt med 

partene over Nettet og får slik belyst tvisten. 11 Vedkommende treffer så avgjørelse med 

bindende virkning. Dette ville kunne være en rask prosedyre (voldgiftsinstituttet velger 

selvsagt en panelist som har kapasitet til straks å engasjere seg i saken). Det vil også 

kunne være en billig prosedyre, selv om man forutsetter at partene dekker alle utgifter. 12 

Man vil se at skissen til prosedyre har visse likheter med den som gjelder for 

domenetvister i forhold til ICANN, og erfaringene med hensyn til hvor raskt en 

avgjørelse kan treffes, kostnader og vurdering av hvor tilfreds man er med denne 

ordningen, synes alle å være gjennomgående positive. 

En slik avgjørelse ville da få samme virkning som en dom. Forutsetningen er at det 

inngås en gyldig avtale. Etter tvistemålsloven § 452, 2.ledd må avtale om voldgift 

inngås ”skriftlig”. Et slikt krav kan være en hindring etter gjeldende rett for en løsning 

hvor avtalen inngås mellom forbruker og selger over Nettet. Skriftlighet er et hovedkrav 

identifisert som en slik mulig hindring i det norske Kartleggingsprosjektet 13 - 

9 

For norsk rett, se tvistemålsloven §§ 467-468. 

10 

Denne ideen er selvsagt ikke original for forfatteren. Jfr f eks ABA Committee on Cyberspace Law 

som i prosjektet om jurisdiksjon I(A) nevner “In the contractual environment, some uncertainty may 

be avoided by specifying that disputes will be arbitrated in a given forum. Article II of the United 

Nations Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards (the ‘New York 

Convention’) provides for contracting states to recognize agreements in writing to arbitrate. Other 

treaties may make similar provision. However, there may be questions of whether agreements to 

arbitrate will be enforced under existing legal structures or in countries where such structures are not 

in place.” 

11 

Sml prinsippet i den norske tvistemålsloven § 469 om at partene skal gis adgang til å uttale seg før 

voldgiftsretten treffer sin avgjørelse. 

12 

Den part som får avgjørelsen mot seg, vil normalt måtte dekke utgiftene. Men selvsagt kan man 

regulere dette på annen måte i forbindelse med etablering av det spesielle voldgiftsinstituttet. 

13 

Prosjektet er nå døpt om til eRegelprosjektet. 

30

Kartlegging av bestemmelser i lover, forskrifter og instrukser som kan hindre 

elektronisk kommunikasjon av 4.7.2000. For å fjerne denne hindringen, må en 

lovendring til. Man har ikke gått inn på å vurdere hvorvidt implementeringen av 

eHandelsdirektivet 14 også vil løse spørsmålet i forhold til denne typen avtaler. 

Det kan være ønskelig å gå gjennom lovginingen i alle de nordiske land med sikte på å 

kontrollere at det ikke er hindringer for å inngå voldgiftsavtaler over Nettet. 

Hvis man forutsetter at denne hindringen fjernes, kan man tenke seg at forbruker i 

forbindelse med avtaleinngåelsen godtar en voldgiftsordning, f eks som skissert. Man 

kan også knytte bruk av merker som Nsafe til betingelsen om at selger (tilbyder) 

benytter en voldgiftsordning som er godkjent på samme måte som øvrige retningslinjer 

for bruk av merket. I prinsippet vil man nok ha den usikkerhet som knytter seg til 

spørsmålet om det er inngått en bindende avtale, dette er imidlertid bare en versjon av 

den generelle usikkerhet som knytter seg til hvorvidt avtalen presenteres på en slik måte 

at den sikrer at forbruker binder seg til vilkårene, og vil selvsagt måtte løses som 

tilsvarende spørsmål for andre avtalevilkår. 

Hvis man slik avtaler en forenklet voldgift, vil det også være naturlig at avtalen 

bestemmer forum og lex causae for tvisten. Det er nærliggende å foreslå at forum bør 

være det land hvor forbruker er bosatt, og at tvisten avgjøres etter bostedslandets rett. 15 

Ved en eventuell tvist, vil da forbruker eller selger (tilbyder) kunne ta kontakt med det 

spesielle voldgiftsinstitutt i forbrukers bostedsland, og slik initiere voldgiften. 

Man står da tilbake med spørsmålet om anerkjennelse og fullbyrdelse av 

voldgiftsdommen. Her kommer New York-konvensjonen 10.6.1958 om anerkjennelse 

og fullbyrdelse av voldgiftsavgjørelser til anvendelse. 16 Så vidt man er kjent med, er de 

nordiske land alle parter i denne konvensjonen. Forutsatt at avgjørelsen kvalifiseres som 

en voldgiftsavgjørelse etter nasjonal rett, vil dermed avgjørelsen få virkning også i 

andre nordiske land. 

Som det fremgår, er det her ikke gjennomført noen undersøkelse av hvordan New Yorkkonvensjonen 

er implementert i de enkelte nordiske land, heller ikke hvordan den 

nærmere er implementert i norsk rett. Spesielt må man undersøke om det er tatt 

forbehold som kan være av betydning. Det bør kanskje også undersøkes om det er 

nødvendig med nasjonale voldgiftsinstitutter, eller om man kan klare seg med ett 

nordisk institutt. Dette vil bero på i hvilken grad nasjonale tvistemålslover tillater at 

voldgiftsavtalen henviser tvisten til løsning av et organ utenom landet (det vil normalt 

være tilfelle), og om det vil by på problemer at panelistene vil måtte bruke ulike 

nordiske lands rett som lex causae (det skulle det ikke være hvis bare voldgiftsinstituttet 

14 

Jfr sect 3 art 9(1): “Member States shall ensure that their legislation allows contracts to be 

concluded electronically. Member States shall in particular ensure that the legal requirements 

applicable to the contractual process neither prevent the effective use of electronic contracts 

nor result in such contracts being deprived of legal validity because of the fact that they have 

been concluded electronically.” 

15 

Det er alternativer – ett er selvsagt selgers (tilbyders) hjemland, et annet vil være det land hvorfra 

forbruker foretar bestillingen. 

16 

Etter den norske tvistemålsloven § 168 får utenlandsk voldgiftsavgjørelse virkning i Norge. 

31

velger en panelist med godt kjennskap til vedkommende lands interne rett, noe som 

typisk vil være tilfelle om panelisten er bosatt i vedkommende land). 

Ovenfor er ikke vurdert forholdet til en slik forenklet voldgiftsordning og de 

eksisterende reklamasjonsnemnder eller forbrukertvistutvalg. Det synes ikke ønskelig å 

institusjonalisere et spesielt system for ehandel når de vanlige organene likevel er 

kompetente. Også på dette området bør man som utgangspunkt ta prinsippet om 

medienøytralitet. Det bør ikke spille noen rolle om forbruker kjøper en vare ved 

postordre eller ved ehandel. Bare der hvor de nasjonale organene kommer til kort, bør 

man vurdere den forenklede voldgiftsordningen som foreslått ovenfor. 

På den annen side kan det være at man bør utvide voldgiftsordningen til å omfatte all 

grenseoverskridende handel til forbruker. Man får da imidlertid visse problemer i 

forhold til voldgiftsavtalen fordi det ikke er direkte kommunikasjon mellom forbruker 

og selger (tilbyder), slik at det blir vanskelig å hevde at en voldgiftsavtale er kommet i 

stand. Men slik avtale kan jo f eks tilbys etter at en klage er mottatt. De særlige 

spørsmål som en slik utvidelse eventuelt vil medføre, er det ikke oppfordring til å 

forfølge videre i denne sammenheng. 

Denne korte diskusjonen viser at voldgift kan være et alternativ som bør vurderes 

nærmere med sikte på å utvikle en alternativ tvisteløsningsmekanisme for 

grenseoverskriftene forbrukerorientert ehandel. Hvis de nordiske land f eks etablerte 

voldgiftsinstitutter som antydet ovenfor, og man gjør det mulig å inngå bindende avtaler 

i henhold til ordningen etablert i tilknytning til disse instituttene, vil – sannsynligvis – 

New York-konvensjonen være tilstrekkelig for at en slik dom avsagt i ett nordisk land 

vil anerkjennes og kunne fullbyrdes i et hvert annet nordisk land. 

32

Bilaga 2: Hörda experter och föredrag 

Professor Jon Bing, Institutt for rettsinformatikk, Universitetet i Oslo, Norge 

Lösandet av rättsliga konflikter domstolsvägen fordrar att det finns tillräckligt av 

finansiella resurser och tid. Dessutom blir avgörelsen offentlig och ibland är det svårt att 

komma överens med vilket lands lag som borde tillämpas. Genom alternativa strategier 

till tvistlösning kan man undvika dessa nackdelar. Det enklaste sättet är att förhandla sig 

fram till en lösning.Vid behov kan man utnyttja förmedlare. Konsumenttvister kan 

också lösas av offentliga klagonämnder som ger lösningsrekommendationer. 

Skiljedomstolar är ett klassiskt alternativ till allmänna domstolar. Bing skrev 

tillsammans med professor Torvund ett notat om ämnet som återfinns som bilaga 1 till 

denna rapport. 

Direktör Agnes Beate Steen Fosse, Nsafe, Norge 

Nsafe är ett norskt online certifierings- och kvalitetssytem för elektronisk handel. Nsafe 

befrämjar elektronisk handel i Norge genom att öka konsumenternas förtroende i 

handeln samt genom att introducera konsumentskydd i en tidig utvecklingsfas av 

handeln. Det är viktigt att självregleringssystemet klarar av att lösa tvister mellan 

konsumenter och affärer. Internationella självregleringslösningar förutsätter att 

lösningarna först förankras nationellt. Trygghetsmärkningarna är värda den möda och 

de pengar som sätts på dem. 

Konsumentombudsman Erik Mickwitz, Konsumentverket, Finland 

Den nordiska utgångspunkten för självreglering är internationellt sett särskild. Den 

nordiska lagstiftningen baserar sig på generalklausuler och myndighetsbevakningen är 

allmän. Kontrollen av marknadsföring, avtalsvillkor och ansvarsregler är annorlunda 

utanför Norden. Sålunda finns det ett större behov av självregleringen utanför de 

nordiska länderna. Å andra sidan är självregleringen ett bra komplement till 

lagstiftningen om näringslivet satsar på det. Den starka sidan av självregleringen är att 

den kan få näringslivet att ta sitt ansvar. Därmed finns det utrymme för självregleringen 

särskilt inom Europeiska unionen men även i Nnorden. 

Direktör Pentti Mäkinen, Centralhandelskammaren, Finland 

Till självregleringen anknyts många fördelar jämfört med offentlig reglering. Genom 

självregleringen kan man reagera effektivt, snabbt och sakkunnigt på frågor som 

kommer upp. Sanktionerna kan dock vara bristfälliga. För att självregleringen skall 

kunna fungera effektivt är det därför ofta ändamålsenligt att samarbeta med 

myndigheterna. Självregleringen utgör en del av företagens samhälleliga ansvar. 

Finländska företag förhåller sig positivt till att utveckla självregleringen. 

Professor Göte Nyman, Institutionen för psykologi, Helsingfors universitet, 

Finland 

E-beteende är nytt och under utveckling. En intressant fråga är hur människor 

organiserar sina liv runt elektroniska media. Vi får tillgång till mer information, både 

om oss själva och om våra motparter vilket bl.a. leder till att rykten sprids fortare. 

Internet och andra elektroniska medier ger obegränsade möjligheter, man är alltid 

33

tillgänglig. Beslutsprocesserna blir allt snabbare i och med att beslut kan fattas utan 

ansträngning. Hur hanterar vi all denna information och har vi förmåga att hantera den. 

Reglerna för personligt och socialt beteende förändras. Vi blandar arbete och fritid i allt 

större utsträckning, anonymiteten ökar, det tillkommer nya uttryckssätt och språk, 

närvaron ökar och ansvaret förändras. Beteendemönstren är beroende av varandra. 

Uppfattad risk är kritisk för beslutsfattande, förtroende är viktigt endast om det finns en 

uppfattad risk. 

Konsumentens beslutsprocess negligeras alltför mycket då man granskar utvecklingen 

av elektronisk handel. Konsumenter kan ännu inte kritiskt bedöma hur elektronisk 

handel borde gå till. En så kallad tredje part kan hjälpa till att bygga upp konsumentens 

förtroende. Till exempel förtroendemärken kan bidra med att utöka konsumentens 

kalkylerade förtroende. Denna kan utvecklas till relationsförtroende om erhållna 

erfarenheter är goda. Dessutom finns det institutionell förtroende till exempel i form av 

brands och varumärken. 

Senior Manager, Ventures, Antti Tainio, Sampo SafeShop, Finland 

Bristen på förtroende är en viktig orsak till den långsamma tillväxten av elektronisk 

handel. Sampo SafeShop är en nyinrättad märkesordning som hanterar 

säkerhetsaspekter av e-handeln, märket inkluderar också en försäkring som garanterar 

betalningen.Kvalitetskraven för att få märket är höga i början och därför har få affärer 

fått utnyttja tjänsten. Sampo delar på konsumentens risk genom att sätta sitt rykte på 

spel då den garanterar säkerheten av att handla i vissa affärer. 

Professor Olav Torvund, Institutt for rettsinformatikk, Universitetet i Oslo, Norge 

Självreglering kan organiseras på flera sätt. Avtal är den traditionella formen av 

självreglering. Avtalsarrangemang kan dock ha höga transaktionskostnader och 

favorisera vissa parter över andra. Därför kan man utarbeta multilaterala avtal, så 

kallade klubbregler. Självreglering genon klubbregler förutsätter att det finns ett organ 

som fastställer reglerna. Om medlemsskapet inte är obligatoriskt borde det göras 

attraktivt för att locka med många marknadsaktörer. Även branschnormer är ett slag av 

självreglering. Torvund skrev tillsammans med professor Bing ett notat om ämnet som 

återfinns som bilaga 1 till denna rapport. 

34

Bilaga 3: Förteckning över 

självregleringsverksamhet i de nordiska 

länderna 

Norge 

Nedenfor er noen eksempler på etiske kjøreregler /selvregulering i Norge med 

hovedvekt på e-handel. 

Merkeordningen Nsafe 

Merkeordning Nsafe skal bidra til å gjøre handel på Internett tryggere og enklere, både 

for forbrukere og bransje. Nsafe er resultatet av et samarbeid mellom Forbrukerrådet og 

eforum.no. Nsafe er en frivillig ordning og et sett av regler for å skape tillit og trygghet 

for forbrukeren og en kvalitetsstandard for nettbutikkene. Eksempelvis må en nettbutikk 

for å kunne få merket tilfredsstille visse kriterier. Søkeren må gjennom en 

egenerklæring forplikte seg til å overholde retningslinjer for salg av varer og tjenester 

på Internet og for bruk av merket. I tillegg forplikter de seg til å rette seg etter vedtak og 

sanksjoner vedtatt i Nsafes klageorgan. (www.nsafe.no) 

Næringslivets konkurranseutvalg 

Næringslivets Konkurranseutvalg er et responderende selvdømmeorgan, opprettet av 

Næringslivets Hovedorganisasjon (NHO), Handelens og Servicenæringens 

Hovedorganisasjon (HSH), Norges Kooperative Landsforening (NKL), 

Reklamebyråforeningen (RF), ANFO Annonsørforeningen, Foreningen Norsk 

Ukepresse, TV 2 AS og Posten. Det har sitt mandat knyttet til markedsføringsloven §§ 1 

– 9 (Lov om kontroll med markedsføring og avtalevilkår av 16. juni 1972). 

Konkurranseutvalget uttaler seg i tvister mellom næringsdrivende om hvorvidt en form 

for markedsføring er i strid med markedsføringsloven. Konkurranseutvalgets uttalelser 

gir uttrykk for hvordan representanter for næringslivet ser på markedsføring i praksis 

("god forretningsskikk næringsdrivende imellom"). Uttalelsene tillegges derfor 

betydelig vekt i forretningslivet og i domstolspraksis. Selv om Konkurranseutvalgets 

uttalelser formelt sett er rådgivende og ikke rettslig bindende, legger seriøse 

næringsdrivende Konkurranseutvalgets avgjørelser til grunn. Det er ingen betingelse at 

sakens parter skal være medlemmer i noen av de organisasjoner som står bak 

Konkurranseutvalget. 

Konkurranseutvalgets avgjørelser kan ikke påklages. Det er mulighet for at saken senere 

kan prøves av en domstol. Dersom den krenkede part vil ha erstatning, er søksmål 

nødvendig. En uttalelse fra Næringslivets Konkurranseutvalg gir gjerne en god 

35

indikasjon på om saken bør forfølges ved domstolene og om bevisførselen bør suppleres 

og/eller endres. (www.nho.no/nhoweb/nyttogny.nsf/web/etikk.htm) 

Nettnemda 

IKT-Norge lanserte i februar 2001 etiske kjøreregler i bransjen gjennom etablering av 

nettnemda. Nettnemda er et bransjeråd for etiske regler for Internett. Nettnemda vil 

være tvisteløsningsorgan for saker som skaper konflikt mellom ISP'er og deres kunder, 

Webhoteller og deres kunder, og Portaler og deres partnere. Arbeidstittelen for 

Nettnemda har vært Internett Etisk Råd. Dette har resultert i et sett etiske regler. 

Internetts egenart gjør at man i Norge er fire millioner potensielle kringkastere/utgivere. 

Nettnemdas regelverk tar sikte på å skape en ordning som i alvorlige tilfeller hjemler 

rask inngripen, uten at det innføres særlige sensur- eller lisensordninger. Det har vært et 

overordnet mål at ytrings- og informasjonsfrihet blir ivaretatt i tråd med artikkel 10 i 

den Europeiske Menneskerettskonvensjon (EMK). Reglene skiller mellom publisering 

og kommunisering, og har som utgangspunkt at den enkelte har rett til å kommunisere 

fortrolig, slik dette er vernet i samme konvensjon, artikkel 8. Det er i sakens natur at det 

store antall brukere av Internett medfører fare for rettighetskrenkelser. Regelutkastet har 

tatt som utgangspunkt at, den som gjør noe tilgjengelig på Internett skal kunne 

identifiseres og skal ha hovedansvaret. 

Forbrukerrådet 

Forbrukerrådet er interesse- og serviceorganisasjonen for alle forbrukere i Norge. 

Virksomheten er tredelt: 

• Forbrukerrådet utformer forbrukerpolitiske standpunkter for at myndigheter og 

næringsliv skal gi forbrukerne bedre rammebetingelser. 

• Forbrukerrådet driver informasjonsvirksomhet som både skal sette folk i stand til 

å klare seg selv, og er et viktig ledd i opinionsdannelsen. 

• Forbrukerrådet hjelper folk med klagesaker. 

Forbrukerrådet har blant annet gått inn i samarbeid med en del bransjeorganisasjoner 

om opprettelse av reklamasjonsnemnder. Målet er å få bransjene selv til å ta ansvar - 

også økonomisk - for behandling av tvister som er en direkte følge av deres virksomhet. 

Forbrukerrådet stiller ved inngåelse av nemndsavtale en del gjennomgående krav som 

skal sikre en tilfredsstillende saksbehandling i nemnda. Det er etablert bransjevise 

klagenemnder innenfor disse områdene: Bank- og finanstjenester, Bolighus, kjøp og 

oppføring, Eiendomsmekling, Elkraft-levering, Forsikring (skade og avkorting), 

Fotografarbeider, Gravferdstjenester, Malerarbeider, Radio/tv og elektriske 

husholdningsapparater, Selskapsreiser, Skotøy, Tekstilvask/rens, Teletorgtjenester og 

Tellerskritt (telefon). (www.forbrukerradet.no) 

Forbrukerombudet og Markedsrådet 

Forbrukerombudet (FO) er et frittstående forvaltningsorgan. FO skal, ut fra 

forbrukerhensyn, påse at markedsføringsloven (lov om kontroll med markedsføring og 

avtalevilkår) blir fulgt. FO fører også tilsyn med deler av regelverket for 

kringkastingsreklame, og håndhever dessuten forskrifter om fibermerking og 

vedlikeholdsmerking av tekstiler. FO behandler saker etter klager fra forbrukere og 

næringsdrivende, men tar også opp markedsføringstiltak på eget initiativ. 

36

Gjennom forhandlinger med næringsdrivende søker en å komme fram til frivillig 

ordning. Dersom en slik løsning ikke oppnås, kan FO bringe saken inn for Markedsrådet 

som er "domstolen" på området. FO kan også legge fram prinsippsaker for 

Markedsrådet, selv om det ikke foreligger noen tvist med den næringsdrivende. 

Markedsrådet er et bredt sammensatt organ som kan treffe vedtak om forbud mot 

ulovlig markedsføring og avtalevilkår i standardkontrakter når hensynet til forbrukerne 

krever det. Vedtakene kan ikke overprøves administrativt, men kan bringes inn for 

domstolene. (www.forbrukerombudet.no) 

Pressens Faglige Utvalg 

Pressens Faglige Utvalg er opprettet av Norsk Presseforbund og har til formål å 

overvåke og fremme den etiske og faglige standard i norsk presse (trykt presse, radio og 

fjernsyn, elektroniske medier). Som et ledd i dette arbeidet, vurderer Pressens Faglige 

Utvalg klager over norsk presses atferd og avgir sine uttalelser som offentliggjøres. 

Kompetanseområdet for Pressens Faglige Utvalg omfatter i prinsipp alle medier - 

kringkasting såvel som dagspresse, ukepresse og periodiske publikasjoner. 

Som retningslinjer for sitt arbeid, vil Pressens Faglige Utvalg legge til grunn: "Vær 

Varsom-plakaten", som ble vedtatt av Norsk Presseforbund i 1936 og senere revidert, 

siste gang i 1994, og "Redaktørplakaten", utarbeidet i 1953 av Norske Avisers 

Landsforbund og Norsk Redaktørforening, revidert i 1973, og "Tekstreklameplakaten", 

vedtatt av Norsk Presseforbund i 1998. 

Pressens Faglige Utvalg kan behandle klager fra enkeltpersoner, organisasjoner, 

institusjoner og myndigheter. Generalsekretæren i Norsk Presseforbund kan også be 

utvalget behandle saker av stor prinsipiell interesse, eller saker hvor det er rimelig å gi 

den eller de personer saken gjelder, bistand til å fremme den. Dersom utvalget blir bedt 

om å behandle samme spørsmål som er anmeldt eller brakt inn for domstol, eller som 

åpenbart vil bli brakt inn for domstol, skal behandlingen av klagen utstå inntil 

rettskraftig avgjørelse foreligger. Utvalget kan i alle tilfeller ta saken opp til behandling 

når det innklagede presseorgan samtykker i det. (www.ij.no/np/pfu) 

37

Sverige 

Några branschövergripande bedömningsinstanser 

• Marknadsetiska Rådet (MER). Huvudmän är Näringslivets Delegation för 

Marknadsrätt (NDM) och Internationella Handelskammarens Svenska 

Nationalkommitté, som också ansvarar för införlivandet av Internationella 

handelskammarens (ICC:s) marknadsföringsregler i vårt land. MER:s uppgift är att 

tolka alla ICC:s marknadsföringsregler samt att utveckla god sed i marknadsföringen 

i största allmänhet 

• Etiska Rådet mot Könsdiskriminerande reklam, (ERK). Huvudmän är ett totalt tiotal 

branschorganisationer och företag som företräder annonsörer, medier och 

marknadsföringskonsulter – t ex Annonsörföreningen, Reklamförbundet, 

Tidningsutgivareföreningen, TV 3 och TV 4. ERK behandlar en enda fråga – 

reglerad i en punkt i en av de många artiklarna i Grundregler för reklam – 

könsdiskriminerande reklam. Vare sig MER eller ERK har ännu behandlat något 

ärende som rört marknadsföring via Internet. www.etiskaradet.org 

Några exempel på existerande branschspecifika självregleringssystem 

• Bryggeribranschen har tagit fram regler för marknadsföring av lättöl och andra 

alkoholhaltiga lättdrycker och inrättat en särskild granskningsnämnd, Svenska 

Bryggareföreningens Granskningsnämnd. Nämnden kan också tillämpa 

Konsumentverkets riktlinjer för marknadsföring av olika alkoholdrycker. Reklam för 

bryggeriernas produkter förekommer med största sannolikhet även på Internet, något 

ärende rörande sådan reklam har dock inte ännu kommit upp till behandling. 

www.swedbrewers.se 

• Direktmarknadsföringsbranschen har en etisk nämnd som behandlar etiska frågor i 

anslutning till alla former av direktmarknadsföring (DM-nämnden). ICC:s 

marknadsföringsregler – särskilt regler för säljfrämjande åtgärder och de särskilda 

direktmarknadsföringsreglerna– används vid bedömningen. Huvudmannen Swedma 

har också antagit vissa andra regler och rekommendationer som kan läggas till grund 

för nämndens bedömningar. I anslutning till personuppgiftslagen har Swedma också 

antagit särskilda regler för användningen av personuppgifter för DM/TM-ändamål. 

www.swedma.se 

• Direkthandelsbranschen har genom Direkthandelsföretagens förening (Df) ett 

gransknings- och bedömningsråd som utifrån antagna etiska regler kan bedöma 

direkthandelsföretags agerande på marknaden. 

• Läkemedelsbranschen har det äldsta och mest utvecklade systemet. Inom denna 

bransch har det tagits fram regler för läkemedelsinformation. Det har även inrättats 

nämnder såsom Läkemedelsindustrins informationsgranskningsman (IGM) och 

Nämnden för bedömning av läkemedelsinformation (NBL). IGM fungerar som ett 

slags polis, åklagare och domare i första instans och dess beslut kan sedan överklagas 

till NBL. www.lif.se 

38

• Hälsobranschen har dels vissa regler för information om hälsoprodukter, dels en 

Hälsobranschen bedömningsnämnd (HBN). Nämnden kan också tillämpa vissa 

relevanta riktlinjer från KOV för marknadsföring inom hälsobranschen samt 

läkemedelsindustrins Regler för läkemedelsinformation i samband med 

marknadsföring av s. k. naturläkemedel. 

• Fondbolagsbranschen har nyligen antagit särskilda regler för marknadsföring av 

värdepappersfonder, de har också inrättat Etiska Nämnden för Fondmarknadsföring 

(ENF). Nämnden kommer att tillämpa dessa regler samt relevanta 

marknadsföringskoder på fondbolagens marknadsföring. Så gott som samtliga 

fondbolag har sannolikt reklam om fonder på sina webbplatser. www.fondbolagen.se 

• Industrin för växt- och träskyddsmedel har en intern arbetsgrupp för att ta fram 

rekommendationer för marknadsföring av bekämpningsmedel. 

• Postorderbranschen är av särskilt intresse i samband med elektroniska affärer. 

Svenska Postorderföreningen har antagit olika regler för företagens agerande på 

marknaden samt inrättat en nämnd/styrelse för övervakningen av att dessa regler följs 

av medlemsföretagen. Flera medlemsföretag säljer även via sina webbplatser och ehandelns 

andel av postorderbranschens totala försäljning stiger snabbt. 

Organ: 

• Fastighetsmäklarförbundet, FMF, www.fmf.se 

• Fastighetsägareförbundets etiska nämnd,www.svefast.se 

• Förpackningsinsamlingen, www.forpackningsinsamlingen.se 

• Hälsokostbranschens bedömningsnämnd, HBN 

• Industrin för växt- och träskyddsmedels arbetsgrupp för marknadsföring 

• Konsumenternas bankbyrå, www.konsumentbankbyran.se 

• Konsumenternas försäkringsbyrå, www.kofb.se 

• Kontrollföreningen för alternativ odling, KRAV, www.krav.se 

• Leksaksbranschens råd 

• Läkemedelsindustrins informationsgranskningsman, IGM 

• Marknadsetiska rådet, MER 

• Mäklarsamfundet, www.maklarsamfundet.se 

• Nämnden för bedömning av läkemedelsinformation, NBL 

• Stockholms handelskammare, www.chamber.se 

• Svensk fastighetsförmedlings ansvarsnämnd 

• Svenska bryggareföreningens granskningsnämnd, www.swedbrewers.se 

• Svenska postorderföreningen, SPF, 

• Textreklamkommittén 

• Tidningsutgivarna 

• Värmepumpbranschens reklamationsnämnd, VPN 

Andra rapporter om självreglering 

Frivilligt integritetsskydd på Internet, Datainspektionens rapport 1999:2 

www.datainspektionen.se 

Självreglering inom elektroniska affärer, IT-kommissionens rapport 2/2000 (SOU 

2000:96) www.itkommissionen.se 

39

Finland 

I det följande ingår en kortfattad redogörelse över några exempel på hur 

självregleringsverksamhet fungerar i praktiken i Finland. Direktör Pentti Mäkinen vid 

Centralhandelskammaren i Finland har gett redogörelsen till arbetsgruppens förfogande. 

• Självregleringen av marknadsföringen 

Beträffande marknadföring utgör de av den internationella centralhandelskammaren 

godkända Internationella grundreglerna för reklam den viktigaste normsamlingen för 

självregleringen. De innehåller förutom de egentliga reglerna också bestämmelser om 

tillämpningsområdet, tolkningen och de grundläggande principerna. I grundreglerna 

ingår en etisk normsamling, som de medverkande i fråga om reklam, dvs. annonsörerna, 

reklambyråerna och de övriga serviceföretagen inom reklamverksameten samt 

reklammedierna skall iaktta. Grundreglerna har uppgjorts för näringslivet. Då dessa 

regler iakttas innebär det samtidigt ett gott skydd för konsumenterna mot otillbörlig 

marknadsföring. 

Förutom det internationella grundreglerna för reklam har man inom näringslivet 

uppgjort också flera andra självregleringsanvisningar bland annat för 

direktmarknadsföring, säljfrämjande åtgärder, miljöreklam och reklam på Internet. 

Förbundet för direktmarknadsföring i Finland har till exempel uppgjort regler för rent 

spel i fråga om direktmarknadsföringen. Förbundets medlemmar har förbundit sig att 

iaktta dessa regler. 

I Finland är Centralhandelskammarens opinionsnämnd för affärssed verksam som 

övervakande självregleringsorgan för reklam. Nämnden avger utlåtanden om någon 

åtgärd skall anses strida mot god affärssed eller om något förfarande i övrigt skall anses 

vara otillbörligt i näringsverksamhet eller om någon åtgärd skall anses stå i strid med de 

internationella grundreglerna för reklam. I nämnden finns representanter som företräder 

förutom marknadsrättslig sakkunskap också olika parter inom näringslivet inklusive 

annonsörer och reklambyråer samt myndigheter och representanter för konsumenterna. 

Opinionsnämndens utlåtande är avgiftsbelagt. I regel är utlåtandena inte offentliga och 

utan nämndens samtycke får information om utlåtandena inte ges till utomstående. 

Opinionsnämndens betydelse har inte i någon väsentlig grad reducerats, även om det i 

Finland sedan år 1978 har funnits en marknadsdomstol som i egenskap av 

specialdomstol behandlar tvister som gäller marknadsföring. 

De europeiska självregleringsorganen ingår i den gemensamma organisationen EASA 

(European Advertising Standards Alliance). I dess verksamhet deltar de aktörer som är 

verksamma inom reklamsektorn, såsom reklammakare och reklambyråer. I Finland är 

det Centralhandelskammaren, Annonsörernas förbund samt 

Marknadsföringskommunikationsförbundet i Finland som är med i denna verksamhet. 

Opinionsnämnden för affärssed har till uppgift att vara nationell koordinator i frågor 

anknutna till medlemsskapet i EASA. 

EASA har som mål att i Europa främja självregleringen av reklamen och att skapa 

kontakter mellan de olika ländernas självregleringsorgan på så sätt att det vid behov är 

40

möjligt att ingripa i reklam som överskrider landsgränserna. Organisationen eftersträvar 

inte att skapa en enhetlig självreglering, utan man strävar efter att visa att i fråga om 

tillsynen över reklamen har man vidtagit sådana åtgärder som krävs av europeiska 

kommissionen och att det därigenom inte finns något behov för en tvingande reglering 

eller en ytterligare myndighetstillsyn. 

• Självregleringen av värdepappersmarknaden 

Insiderbestämmelserna i värdepappersmarknadslagen har kompletterats med de 

insideranvisningar som tillsammans har utarbetats av HEX Ab, 

Centralhandelskammaren och Industrins och Arbetsgivarnas Centralförbund. I 

anvisningarna ingår HEX Ab:s övriga regelsamling gällande värdepappersmarknaden. 

Bakgrunden till insideranvisningarna utgjordes av ett förslag uppgjort av en arbetsgrupp 

tillsatt av finansministeriet om att ett alternativ till en insiderreglering baserad på 

lagstiftning skulle kunna utgöras av en självreglering. 

Insideranvisningarna utgör en rekommendation, men om ett listat bolag fattar beslut om 

att anvisningarna skall tas i bruk i bolaget i fråga, blir anvisningarna bindande för 

bolaget. HEX Ab kan tillgripa sina egna påföljder mot sådana bolag som inte iakttar 

anvisningarna, om bolagen i fråga har uppgett att de kommer att iaktta dem. 

Anvisningarna utgör ett gott exempel på en fungerande reglering som är mera flexibel 

än lagstiftningen. En central faktor med tanke på anvisningarnas funktionsduglighet 

utgörs av att de har anslutits som en del av börsens regelsamling, varvid det kan åläggas 

påföljder då anvisningarna inte iakttas. Ifall man har för avsikt att tillämpa 

självreglering som ett alternativ till lagstiftning, bör man samtidigt noggrant överväga 

vilket påföljdsystem som det är möjligt att genomföra. 

Beredningen av insideranvisningarna utgör ett gott exempel också på de problem som är 

anknutna till självreglering. I princip förhåller sig företagen positivt till att 

självregleringen utgör ett alternativ till lagstiftning, men företagen år inte nödvändigtvis 

villiga att förbinda sig till att iaktta självregleringsnormerna. 

• De praktiskt inriktade reglerna i fråga om datasäkerhet 

Inom den Europeiska unionen har man börjat utveckla näringslivets självreglering vid 

sidan av reglering på lagnivå eller delvis som en reglering som ersätter lagstiftningen. I 

personuppgiftslagen har man med datasekretessdirektivet som grund möjliggjort att 

företagen och de organisationer som företräder dem kan uppgöra praktiskt inriktade 

regler för att främja en god informationshantering. De praktiskt inriktade reglerna kan 

inlämnas till dataskyddsombudsmannen, som kontrollerar att dessa regler är lagenliga 

Personuppgiftslagen är till sin karaktär en abstrakt allmän lag som det svårt att praktiskt 

sett få något riktigt grepp om. Med hjälp av de praktiskt inriktade reglerna är det möjligt 

att göra lagstiftningen mera förståelig med beaktande av särdragen hos respektive 

näringssektorer. Med hjälp av de praktiskt inriktade reglerna är det också möjligt att 

täcka luckorna i lagstiftningen och reducera tillsynsmyndigheternas arbetsbörda. 

De praktiskt inriktade reglerna har uppgjorts av bland andra Finska Försäkringsbolagens 

Centralförbund i fråga om försäkringsverksamheten och av Förbundet för 

direktmarknadsföring i Finland i fråga om direktmarknadsföringen. Beredningsarbete 

41

pågår i fråga om de praktiskt inriktade regler som håller på att utarbetas av bland annat 

Finska centralförbundet för telekommunikation och informationsteknik i fråga om 

teleföretag och av Bankföreningen i Finland i fråga om bankerna. 

• Revision 

Förutom den lagstadgade tillsynen över revisorer bedriver de föreningar som 

representerar både CGR- och GRM-revisorer sk. kvalitetskontroll. Kontrollen är ordnad 

tillsammans med Centralhandelskammarens revisorsnämnd. Bakgrunden utgörs av en 

rekommendation av europeiska kommissionen, enligt vilken rekommendation 

kvalitetskontrollen av de godkända revisorernas arbete skall ordnas på en nivå som 

uppfyller vissa minimikrav. Sättet att genomföra kontrollen har de olika 

medlemsländerna fått rätt att ta till eget övervägande. I Finland använder man sig av en 

kvalitetskontroll som utförs av de föreningar som representerar de auktoriserade 

revisorerna och revisorsnämnden övervakar denna kvalitetskontroll. 

I praktiken innebär kvalitetskontrollen att man säkerställer att de auktoriserade 

revisorernas arbetsmetoder kvalitativt sett motsvarar den standard som god revisionssed 

förutsätter. I föreningarna finns det organ som svarar för kvalitetskontrollen och 

tillsynen i samband med den lagstadgade tillsynen. 

• Varubesiktning 

I Finland har handelskamrarna alltsedan år 1962 auktoriserat sakkunniga till att bli 

varubesiktningsmän (GVM-besiktningsmän). I ett av Centralhandelskammaren godkänt 

reglemente fastställs kriterierna för godkännandet. Antalet varubesiktningsmän som för 

närvarande är verksamma uppgår till cirka 300. Av besiktningsmännen förutsätts en 

examen avlagd inom respektive sakkunnigområde och också tillräcklig erfarenhet samt 

att de har avlagt ett särskilt GVM-prov. 

Avsikten med varubesiktningsverksamheten är att ställa opartiska sakkunniga till 

företagens och kundernas förfogande och de sakkunniga kan vid tvister avge ett 

utlåtande om en vara eller en arbetsprestation är felfria eller korrekt utförda. Avsikten är 

inte att varubesiktningsmännen skall ha till uppgift att vara skiljemän eller medlare, men 

i praktiken är de avgivna utlåtandena ofta till hjälp också då tvisten i fråga uppgörs i 

godo. 

Centralhandelskammarens varubesiktningsnämnd utvecklar och styr den riksomfattande 

varubesiktningsverksamheten, utövar tillsyn över varubesiktningsmännen och avger vid 

behov anvisningar för förfarandet samt behandlar eventuella besvärsärenden. Påföljder 

som kan komma i fråga är anmärkningar eller varningar och i grövre fall kan 

ifrågavarande varubesiktningsmans auktorisation återtas. 

Varubesiktningsverksamheten är inte till någon del reglerad i lag. Verksamheten 

grundar sig helt och hållet på de bestämmelser som näringslivet självt har utarbetat och 

på den därtill anknutna högklassiga verksamheten och således i sista hand på den tillit 

som uppdragsgivarna visar gentemot varubesiktningsmännen. 

• Bankbranschens kundrådgivning 

Bankbranschens kundrådgivning är en byrå inrättad av Konsumentverket, 

Finansinspektionen och Bankföreningen i Finland och byråns huvudsakliga uppgift är 

42

att betjäna konsumenter och småföretagskunder genom att ge råd i frågor i anslutning 

till bankverksamhet. Verksamheten inleddes år 1998. Avsikten med rådgivningen är att 

främja förtroendet i relationerna mellan bankerna och deras kunder och att genom 

frivilligt samarbete utveckla den vardagliga praxisen inom bankverksamheten. 

Kunderna kan ta kontakt med byrån då de anser att de av sin bank inte har fått 

tillräckliga svar gällande sina ärenden. Byrån utreder ärendena på basis av kundernas 

förfrågningar och strävar efter att få till stånd förlikning mellan banken och kunden i 

fråga. Om förlikning inte kan uppnås, ger byrån råd till kunden i fråga om på vilket sätt 

ärendet kan föras vidare. 

Rådgivningsservicen är avgiftsfri för kunderna. Bankföreningen i Finland svarar för 

byråns kostnader. Kundrådgivningsbyrån har inte något egentligt organ för avgörande 

av tvister, utan eventuella tvister behandlas vid konsumentklagonämnden eller domstol. 

Byråns verksamhet baserar sig inte på någon lagstiftning, men den bedriver intimt 

samarbete med de centrala myndigheter som utövar tillsyn över bankernas verksamhet 

och dessa myndigheters representanter finns med i byråns direktion. 

• Konsumenternas försäkringsbyrå 

Från och med år 1971 har en avtalsbaserad konsumentskyddsorganisation varit verksam 

inom försäkringsbranschen och till denna organisation hör Konsumenternas 

försäkringsbyrå och Försäkringsnämnden. Finska Försäkringsbolagens Centralförbund 

svarar för kostnaderna för organisationen. 

Konsumenternas försäkringsbyrå har till uppgift att ge råd och hjälp till konsumenter i 

försäkringsfrågor. Till försäkringsbyråns verksamhetsområde hör de frivilliga 

försäkringarna, den lagstadgade olycksfallsförsäkringen, trafikförsäkringen och 

patientförsäkringen. Försäkringsnämnden för sin del behandlar sådana 

meningsskiljaktigheter som gäller tolkning och tillämpning av försäkringsvillkor 

baserade på försäkringsavtalsförhållanden och som personer som är försäkringstagare, 

försäkrade eller förmånstagare eller ett försäkringsbolag har tillställt nämnden för 

avgörande. Nämnden behandlar ärenden som gäller frivilliga försäkringar. 

• Avtalsvillkoren IT 2000 

Inom branschen för informationsteknik uppgjordes de första standardvillkoren i Finland 

år 1991 och de reviderades år 1994. Den snabba utvecklingen i fråga om datatekniken 

och förändringarna i fråga om de därtill anknutna affärsförfarandena ledde till att det 

uppstod ett behov av att revidera avtalsvillkoren ADB 94. Målet var att göra de nya 

villkoren så balanserade som möjligt i förhållandet mellan leverantörerna och kunderna 

och dessutom uppställdes som mål att förtydliga villkoren såväl i rättsligt, 

innehållsmässigt som också i språkligt avseende. Avtalsvillkoren IT 2000 uppgjordes i 

samarbete mellan Centralhandelskammaren, Finlands Logistikförening, Finska 

centralförbundet för telekommunikation och informationsteknik FICOM. Villkoren har 

använts i stor omfattning och de finns att fås både i pappersform och på CD-romskivor. 

Villkoren har skapat en enhetlig avtalspraxis inom denna nya sektor och sålunda 

minskat de enskilda företagens behov av att för varje situation avfatta egna avtalsvillkor 

inom en bransch som inte är reglerad i detalj i lagstiftningen. 

43

• Alternativa förfaranden för att avgöra tvister 

Alternativa förfaranden för avgörande av tvister har under de senaste åren framträtt som 

ett alternativ till avgörande av tvister vid domstolarna. Traditionellt sett har 

skiljemannaförfarandet utgjort ett förfarande som anlitas av näringslivet för avgörande 

av tvister. Skiljemannaförfarandet kan basera sig på ett sk. ad hoc -förfarande eller på 

ett institutionaliserat förfarande som till exempel Centralhandelskammarens 

medlingsnämnd utgör ett exempel på. Medlingsnämnden utser skiljemän i de fall då det 

till exempel i ett skiljemannaavtal, en bolagsordning eller i stadgarna för en 

sammanslutning har föreskrivits att meningsskiljaktigheter skall avgöras i ett 

skiljemannaförfarande. Fördelarna med ett skiljemannaförfarande är dess snabbhet, 

sakkunskap, konfidentialitet, flexibilitet och opartiskhet. 

Finlands advokatförbund har utvecklat ett särskilt förlikningsförfarande som ett 

alternativt sätt att avgöra tvister. Förfarandet utgörs av att man för förhandlingar med 

hjälp av en opartisk instans med uppnående av en förlikninglösning som mål. 

Förfarandet grundar sig på frivillighet och är konfidentiellt. Förlikningsmännen är inte 

domare och förlikningsmännen kan inte avge föreskrifter eller avgöranden som är 

bindande för parterna och får inte heller ge juridiska råd till parterna. 

Förlikningsförfarandet leder inte till en dom utan till ett förlikningsavtal. I de stadgar 

som har uppgjorts av Finlands advokatförbund ingår det inte några detaljerade 

bestämmelser om förfaringssätten utan de kan ordnas på det sätt som de respektive 

förhållandena förutsätter. 

Under den senaste tiden har man på Internet strävat efter att utveckla ett onlinesystem 

för avgörande av tvister. De instanser som håller på att utveckla dessa lösningar är bland 

annat EU och WIPO, världsorganisationen för immaterialla tillgångar. Många 

organisationer av privat karaktär (såsom CyberTribunal, Disputes.org, Virtual 

Magistrate) har också utvecklat onlinelösningar för avgörande av tvister. I Finland finns 

det tillsvidare inte några tjänster av det här slaget att tillgå. 

44

Självreglering av elektronisk handel i Norden

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?