Den urbane underskog - Kulturarv

inom det historisk-arkeologiska fältet, nämligen; 16 Den estetiska traditionen (Att
iscensätta det förflutna), Den filologiska traditionen (Att ge skriften mening), Den
historiska traditionen (Att utvidga texten), Den kulturhistoriska traditionen (Att skriva
tingens historia), Den arkeologiska traditionen (Att söka efter analogier). Arbete är
en strukturering och definiering av oftast underförstådda och outtalade metodologiska
förhållningssätt inom den historiska arkeologin. Boken fyller därmed ett
tomrum i förståelsen av den historiska arkeologins forskningsplattform, inte minst
för oss som är aktiva inom detta fält. Eftersom det är grundläggande för förståelsen
av den historiska arkeologins förutsättningar kommer jag att dröja lite längre vid
en del av denna text. Vi ska uppehålla oss vid frågan om hur ting och text kommunicerar
inom de ovan angivna traditionerna och hur källmaterial kontextualiseras.
Detta kan sammanfattas i vad Andrén kallar den historisk-arkeologiska dialogen
där han presenterar fem olika typer av kontexter inom vilka kommunikationen
mellan ting och text äger rum. 17
Sökandet efter korrespondens eller överensstämmelsen mellan ting och text kan
göras på tre nivåer. Klassificeringens problematik består för de historiska arkeologierna
i huvudsak i att det finns tillgång till dåtida föregående klassificeringar. Det
blir således en fråga om man i klassificeringen ska utnyttja den befintliga definitionen
av föremål eller att genom nya klassificeringar söka mönster som samtiden
inte uppfattade. Vi närmar oss därmed en sorts arkeologisk socialpsykologi som
skulle motverka en textberoende analys. Detta scenario är däremot inte fallet då
man t.ex. skapar en typologi för yxor från neolitikum i den förhistoriska arkeologin.
Jämförbarheten mellan ting och text har, vad gäller identifieringen av ett eller flera
klassificerade objekt, här kanske sin viktigaste funktion inom metoden. Frågan är
om identifieringen i sig är ett mål – är en lyckad arkeologisk identifiering detsamma
som att man i den arkeologiska kontexten hittat t.ex. en text där det står vad det är
för föremål eller byggnad man hittat och när det är tillverkat? Knappast någon
skulle väl svara ja på den frågan. Korrespondensens, i det här fallet genom identifiering,
syfte måste vara att öppna för möjligheten till ny kunskap om
föremål/plats/byggnad o.s.v. utifrån dialogen mellan ting och text. En identifiering
är i sig inte nödvändig för att öka kunskapen om ett fenomen, plats, föremålskategori,
materiellt kulturellt mönster m.m. Vad jag ovan kallade en arkeologisk socialpsykologi
är egentligen detsamma som den tredje korrespondensnivån – korrelation.
Istället för att kompensera för en brist av arkeologiska ting med text och vice
versa, söker man med korrelation finna (underliggande?) samband mellan de olika
källkategoriernas utsagor. Därför måste sådana analyser i högre utsträckning baseras
på graden av rimlighet i tolkningen. Korrelation framstår som en mer analytisk del
av korrespondensen mellan ting och text. En framgångsrik korrelationsanalys borde
generera nya mönster och sammanhang, vilket i sin tur kräver nya tolkningar o.s.v.
16. Ibid: 114.
17. Ibid: 150 ff.
51