SVERIGES LANTBRUKSUNIVERSITET - Epsilon Open Archive - SLU

246
God vattenförsörjning oKar potatisens kväveupptagning. I en svensk
undersökning som omfattade 18 försök upptogs i knölskörden 13-23 % mer
kväve i bevattnade försöksled (Linner, 1984). Jörgensen (1987) fann i
en dansk undersökning att kväveupptagningen i knölskörden ökade med
16-25 % i bevattnade led. Vid en genomsnittlig kvävegödsling med 175
kg per hektar återfanns 146 kg per hektar i knölskörden i obevattnade
led. I bevattnade led fanns 169-182 kg per hektar i knölskörden.
MARKENS KVÄVEFÖRRÄD
Mängden mineralkväve i marken vid tiden för potatissättningen varierar
starkt beroende bl a på jordart, förfrukt och förutsättningarna för
utlakning sedan föregående höst. Vid en undersökning av 24 fält före
potatissättningen fanns det i medeltal 82 kg mineralkväve per hektar i
nivån 0-90 cm. Mängden varierade mellan olika fält från 24 till 212 kg
per hektar (Mattsson & Linden, 1988).
För potatis är det främst kvävet i skiktet 0-30 cm som har betydelse
för kväveförsörjningen. I medeltal fanns det i den nämnda undersökningen
36 kg per hektar i skiktet 0-30 cm. Beräkningar visade att en
ökning av mineralkväveförrådet med l kg per hektar motiverade en sänkning
av kvävegivan med 1,1 kg per hektar.
Kvävemineraliseringen under växtperioden varierar från fält till fält
och mellan åren. Även om man genom analys känner till mineralkväveförrådet
på våren är det därför svårt att vid tiden för potatissättningen
bedöma kvävegödslingsbehovet • Möjligheterna att säkrare bedöma kvävegödslingsbehovet
ökar om gödslingen sker senare.
Mineralkväveförrådet i marken på hösten efter potatisskörden är ofta
betydligt större än exempelvis efter stråsäd. Mängden mineralkväve
efter potatisskörden är inte sällan större än på våren före gödslingen.
Mattsson & Linden (1988) fann att mineralkväveförrådet i skiktet
0-30 cm oKade från i medeltal 36 kg per hektar på våren till 39 respektive
52 kg per hektar på hösten i led som kvävegödslats med 75 respektive
125 kg per hektar. Kvävebortförseln med knölskörden var i
medeltal 90 respektive 108 kg per hektar.
KVÄVEGÖDSLINGS STRATEGI
Riklig kvävetillgång i början av växtperioden stimulerar blastutvecklingen.
Ofta blir blasten kraftigare än vad som behövs för en maximal
knöl tillväxt. Vid alltför kraftig blastutveckling bidrar endast en del
av blasten till fotosyntesproduktionen. De nedre skuggade delarna av
blasten får en negativ assimilationsbalans och konkurrerar således med
knölarna om produkterna från fotosyntesen. En kvävegödslingsstrategi
med måttlig gödsling vid sättningen och komplettering senare under
växt- perioden tillgodoser bättre potatisens behov av kväve under olika
utvecklingsstadier. Kvävetillgången under knöltillväxten är viktig
för avkastningen Även med en hög engångsgiva före sättningen blir
kvävetillgången under knöltillväxten ofta otillräcklig.
FÖRSÖK MED DELADE KVÄVEGIVOR
I bevattnade försök med olika kvävegödslingsstrategi har uppdelning av
kvävegi van i flertalet fall givit högre knölskörd (Tabell 1), högre
kvot knölar/blast och en större kväveupptagning i knölskörden • Särskilt
under år med hög nederbörd under försommaren har kvävegivor