SVERIGES LANTBRUKSUNIVERSITET - Epsilon Open Archive - SLU

sator. Ett stort antal element t.ex. P, K, Ca, Mg, Mn, Cu, Zn,
Mo, Fe, B, Na, S, Al m.fl. kan bestämmas samtidigt med rcp
efter uppslutning aven ringa provmängd.
Om man väljer rätt växtdel, finns det ett ganska stort
internationellt material för tolkning av dessa värden. Alla
dessa referenser är dock inte pålitliga. Egna nordiska erfarenheter,
helst i form av välplanerad försöksverksamhet, torde
behövas för de flesta växtslag. r en del fall är kvoter mellan
olika ämnen bättre mått på tillståndet än halterna. För åtminstone
makronäringsämnena bör man i regel ta hänsyn till
både halter och kvoter.
Nitratkvävehalten i köttiga bladskaft eller i själva stammen
är ett känsligare mått på växtens aktuella kväveupptagning
än totalkväve i blad. Detta kan vara både en fördel och en
nackdel. En arbetsteknisk nackdel är, att nitratkväve och
totalhalter av övriga näringsämnen oftast inte lämpar sig att
bestämmas på samma prov.
Nitrat kan bestämmas som extrakt ur ett torkat och malt
prov eller i pressaft från växten.
Analysering av andra växtnäringsämnen än nitratkväve i
pressaft från växtdelar förekommer som bekant i stor skala här
i landet. Problemet med denna slags extraktion är, att ämnena
inte flyter fritt omkring i växtens saftström. En del är säkert
komplexbundna till vattenlösliga organiska ämnen. Andra
är bundna till kolloider och till växtens fasta strukturer.
Detta innebär, att variationer i tekniken att ta fram denna
pressaft leder till varierande resultat. Att få jämförbara
resultat på olika laboratorier blir svårare.
För att utveckla fungerande växtanalyssystem är det givetvis
en fördel, om man internationellt kan ena sig om metoderna
både för provtagning, beredning av extrakt och analys av extraktet.
Jordanalys.
AL-metoden används generellt inom svensk växtodling. Det
är då naturligt, att den även används vid fältmässig grönsaksodling.
AL-metoden mäter markens kapacitet för leverans av
växtnäring. Särskilt vid höga P-AL-klasser finns det dock önskemål
om att ha en kompletterande metod, som mera är inställd
på att mäta intensiteten, d.v.s. leveranshastigheten eller
koncentrationen i markvätskan.
AL-metoden passar inte för kväveanalys.
Spurwaymetoden har använts mycket länge i växthus. Eftersom
samma odlare ofta haft både växthusodling och frilandsodling,
har den fått användning även på friland. Ett problem är
att mineralkvävet inte är stabilt vid normal transport och
provberedning av Spurwayprov. vid växthusprov med höga nitrathalter
torde detta vara utan betydelse. r frilandsprov är
säkert förändringarna påtagliga. Många frilandsodlare anser
trots detta, att nitratkväve enligt Spurway är ett gott mått
på kvävetillståndet.
Spurway-metoden är utan tvivel mera intensitets inriktad
än AL. Men den har en nackdel. Den mycket svaga ättiksyraIösningen
neutraliseras lätt av kalk i marken. Dess förmåga att
extrahera fosfor ändras i sådana fall.
Vill man ha ett mått på den verkliga mineralkvävehalten,
måste proven transporteras och provberedas i kylt eller fryst
tillstånd. Detta kommer att behandlas i andra föredrag.
194