SVERIGES LANTBRUKSUNIVERSITET - Epsilon Open Archive - SLU

18
Under torrperioder kan uttorkningen i markens övre del gå längre än till
vissningsgränsen genom avdunstning från markytan. Denna uttorkning kan bli
störst på jordar med hög vissningsgräns. Andersson & Wiklert (1960) har
flera exempel från lerjordar vid Ultuna, där vissningsgränsen underskridits
med 10-20 mm efter en torrperiod. I fig.8 ges ett exempel från egna under­
sökningar. Bevattning på denna plats den 11 augusti 1959 skulle ha medfört
att 29 mm av tillfört vatten blivit så hårt bundet att det ej kunnat ut­
nytttjas av grödan. Uttorkningen före bevattning bör ej tillåtas gå längre
än till vissningsgränsen i någon del av rotzonen. Den streckade kurvan i
fig.8. utgör en sådan nedre gräns.
lO
o
(DO
JJjup ,ttrr
Fig.8. Upptorkning längre än
till vissningsgränsen. Exempel
från betesvall på styv lera.
n = porositet, W v = biologisk
vissningsgräns.
Det är sällan möjligt att i vårt klimat helt undvika ökad avrinning från
rotzonen under vegetationsperioden vid bevattning även vid bästa anpassning
av bevattningstidpunkter och - mängder till mark, gröda och väderlek. I
första hand beror detta på regn en kort tid efter bevattningstillfällen.
Ojämn spridning och ojämnheter i markegenskaper kan också bidra till ökad
avrinning.
I tabell 2 redovisas resultat från simulering rörande bl.a. avrinning i
samband med bevattning för olika magasin för växttillgängligt vatten och
tre grödor. Medelbevattningen per år var 198-108 mm för vall, 128-62 mm för
potatis och 80-38 mm för vårsäd.