Pohjanmaan Opettaja 2/2016

Klassrum, skola och samhälle
för alla
Text: Fritjof Sahlström
Jag kommer till mitt nya jobb som
professor i tillämpad pedagogik
vid Åbo Akademi i Vasa samma månad
som den nya läroplanen skall
börja förverkligas i skolorna. Nytt
jobb är stort för mig, men kommer
inte ha så stor betydelse för vad som
händer i klassrummen i Svenskfinland.
Det kommer däremot den nya
läroplanen. Tur då, att den är så bra
som den är.
När jag skriver det här har det precis i dagarna
varit demonstrationer i Helsingfors och på andra
håll mot främlingsfientlighet och rasism. Den utlösande
händelsen för demonstrationerna var en
dödsmisshandel i samband med en nazistisk demonstration
i Helsingfors ett par veckor tidigare.
Jag har ingen förståelse för den inåtvända
främlingsfientlighet och rasism som under de
senaste åren fått allt större plats i den offentliga
debatten, eller för den flathet som vissa ledande
politiker visat inför den här utvecklingen. Med
den hållningen tror och hoppas jag att jag representerar
den så kallade tysta majoriteten. När jag
tvivlar, kan jag alltid slå upp den nya läroplanen.
Där det offentlig samtalet är på väg mot inkrökthet
och rädsla pekar de tre senaste finländska
läroplanerna mot en stadigt ökande positiv
syn på mångfald i språk, kultur, etnicitet och
kön. Den nyaste läroplanen har en syn på alla
människor som mångfaldiga, och ger variation
ett egenvärde i sig. Läroplanstexterna har gått
från att ha en syn på olikhet som något som skall
tolereras till något som vi alla är del av, som skall
förstås, bejakas och utvecklas.
Det är också vad skolan skall fortsätta att
ägna sig åt, och det är vad vi inom lärarutbildningar
i hela landet har som uppgift att förbereda
blivande lärare för. Det är ett stort ansvar, där
vi som lärarutbildare också måste utveckla och ta
fram sätt att arbeta som kan fungera som förebilder
för den pluralistiska mångfald som samhället
gett skolan i uppdrag att stärka och bekräfta.
Min uppfattning är att läroplanens syn på
den finländska grundskolan som en skola för
alla, i och för ett samhälle där alla, delvis tack
vare just skolan, ryms och har plats,
är den i särklass viktigaste pedagogiska
uppgiften just nu. Och också om
det är viktigt och betydelsefullt med
de stora torgens demonstrationer så
är läroplansförväntningarna på att
mångfald skall bli rutin ännu större
och radikalare. Vårt jobb, så som den
nya läroplanen formulerar det, är
att åstadkomma just det här. Jag är
mycket glad över det förtroendet.
Det som skall leda till den finländska skolas
förväntade resultat är undervisning som i ännu
större utsträckning än tidigare skall ge elever
utrymme för interaktion och lärande på sina
egna villkor. Min forskningsbakgrund är inom
klassrumsforskningen. Jag gjorde mina första
inspelningar av vad elever håller på med i klassrum
1993, och har i stort sett hållit på sedan
dess, i olika länder, med allt från femåringar till
adertonåringar. Med åren har jag fått allt större
respekt för olika sätt att undervisa. Klassrumsforskningen
visar också att det går att nå goda
resultat, så som de mäts i internationella kunskapsjämförelser,
med helt olika metoder. Jag
tror också att det är klokt att vara försiktig med
att vara för tvärsäker som forskare.
Men om det är något jag tycker mig ha lärt
mig under de här åren så är det att alltför många
elever i alltför många klassrum världen över har
det alldeles för tråkigt i sina klassrum. Trots att
det hänt mycket på många håll så sitter fortfarande
många elever tysta och lyssnar, lektion efter
lektion.
Därför är jag också glad över den nya läroplanens
förväntningar på arbetssätt som ger eleverna
mera utrymme. Det utrymmet är också förutsättningen
för att skolan skall kunna vara den
inkluderande lärandemiljö läroplanen förväntar
sig. Samhället, skolan och klassrummet skall
vara för alla. En pedagogik som ger utrymme för
i första hand läraren kan inte uppfylla de målen.
Fritjof Sahlström är professor i tillämpad pedagogik
vid Fakulteten för pedagogik och välfärd vid Åbo
Akademi i Vasa
27