Vår Fågelvärld nr 2 -2019

INNEHÅLL Nummer 2. 2019 

14 

38 

6 Aktuellt. Fåglars välbefinnande 

viktigast för de som matar fåglar. 

12 Fåglar inpå Knuten. Dags för 

återvändarna. 

14 Porträtt. Stina Rigbäck. 

18 Fokus. Lövsångarnas flyttningsmönster 

kartläggs. 

23 Trankonferens. Svensk 

representation i Frankrike. 

26 Tranparadoxen. Välkomnad på 

våren, men ogillad på hösten. 

32 Fågelskydd. Bird Camp 

Lebanon. 

36 EU-valet. Hur ser partierna på 

frågor om fåglar och natur? 

26 

54 

38 Resereportage. Nationalparken 

Tresticklan i Dalsland. 

46 Fågelskydd. Skogsupprop. 

48 Djupdykning. Taxonomikommitténs 

senaste rapport. 

54 Inventering. BirdLife Sverige 

inventerar Stekenjokk. 

58 Recensioner. 

60 Brev. Vingbandskråkor. 

62 Fråga Experten. 

64 Kåseri. Maja Aase. 

65 Korsord. 

66 Retro. Tofsmesens falska 

ansikte. 

REDAKTÖREN: 

Jubileum 

DET HÄR NUMRET av Vår Fågelvärld är 

nummer 50 jag gör som redaktör för 

tidningen. Stort för mig, men bra långt 

kvar till min företrädare Anders Wirdheim, 

som under sina knappa 20 år 

som redaktör hann med med cirka 150 

nummer. På den tiden kom tidningen 

ut med åtta nummer per år, men sedan 

tio år tillbaka ges Vår Fågelvärld ut sex 

gånger per år. 

NÄR JAG SER tillbaka på drygt åtta års 

redaktörskap så är det förstås vissa 

saker man minns mer än andra. Som 

intervjuerna med David Attenborough 

och Lars Svensson, eller artiklarna 

som uppmärksammade slakten av 

amurfalkar i Indien, eller Torgny 

Nordins Klassiker-serie (som fortfarande 

håller på) och vars like inte står 

att läsa någon annanstans. Vidare att 

vi har belyst fågelskydd på olika sätt 

– genom artiklar om skogen, om EU:s 

naturdirektiv, och om jordbrukets 

fåglar som är mer hotade någonsin. 

SJÄLVFALLET FINNS DET också många 

dråpliga händelser att berätta om. Som 

när vi tryckte det populära korsordet 

två gånger i samma nummer, eller när 

vi valde samma omslagsbild som i ett 

tidigare nummer av Vår Fågelvärld. 

Jämför sädgässen på nummer 6 2017 

med nummer 6 2008! Sådant kan 

hända. Många fler nummer hoppas 

jag det blir framöver, men till Anders 

Wirdheims antal är det en bit kvar. 

NIKLAS ARONSSON 

REDAKTÖR FÖR VÅR FÅGELVÄRLD 

vår fågelvärld | 2.2019 3

LEDARE 

Lotta Berg 

Forskning för fåglarna! 

VÅREN ÄR EN härlig tid. När man bor i landets södra delar – om 

än inte allra längst söderut – kan man vissa år börja känna doften 

av vår i luften redan i februari, och man kan komma på sig 

själv med att redan då gå och lyssna efter drillande sånglärkor 

och ho-hoande ringduvor. Visst kommer det bakslag – här vid 

Hornborgasjön har vi sett både tranor och tofsvipor huka i snöglopp 

och vind, men man vet ju ändå att det går mot varmare 

tider och mer fågel! 

Ur ett ordförandeperspektiv är våren inte bara fylld av 

fåglar, utan även av förberedelse inför riksstämman. Denna 

hålls i år i Holmsund utanför Umeå, vilket bland annat innebär 

att alla de delegater som kommer söderifrån får chansen att 

uppleva våren en gång till, och de som kommer norrifrån får 

möta den i förväg. 

Vid riksstämman deltar delegater från föreningens regionalföreningar, 

men även enskilda medlemmar är välkomna 

att vara med och såväl lyssna som yttra sig i diskussionerna. 

Jag vet också att de lokala skådarna planerar flera spännande 

utflykter i närområdet på morgnarna före stämmoförhandlingarna, 

så att alla tillresta gäster kan få se lite av vad området 

har att erbjuda i fågelväg. Här vill jag också passa på att slå ett 

slag för det öppna seminarium som på sedvanligt vis anordnas 

dagen före riksstämman. 

I år är ”fågelskyddsjuridik” 

temat för seminariet. 

NÄR DETTA NUMMER av Vår Fågelvärld 

når era brevlådor torde det 

förvisso vara alltför sent för att hinna 

dit i år, men nästa år kommer ett nytt 

seminarium, på nytt tema, så frågan 

är ändå värd att uppmärksamma. I 

år är ”fågelskyddsjuridik” temat för 

seminariet. Detta med juridiken kring skogsbruk, vattenbruk 

och jordbruk, exploateringar i form av gruvor, torvtäkt, vindkraft 

och vägbyggen, frågor kring ”oönskade” fåglar som ibland 

förföljs utan saklig grund och så vidare, är frågor som många 

av våra lokalklubbar, regionalföreningar 

och även riksföreningen 

BirdLife Sverige lägger mycket 

tid på. Detta engagemang leder 

ofta till bättre hantering och 

klokare myndighetsbeslut än 

om fågelföreningarna inte hade 

drivit frågorna, men samtidigt 

känner många av oss att vare 

sig den juridiska kompetensen 

eller resurserna i form av tid och 

pengar inom den ideella naturvården 

alltid räcker till. Vi vill 

lära oss mer, för att nå längre! 

Lotta Berg, 

ordförande 

Vår 

Fågelvärld 

ges ut av Sveriges Ornitologiska Förening – 

BirdLife Sverige. 

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE 

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se 

Vår Fågelvärld, Flygfältsgatan 16 A, 423 37 Torslanda. 

Tel: 0739-15 60 99 

ANNONSER 

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se 

Tel: 0739-15 60 99 

TRYCK 

Exakta, Malmö, 2019 

ISSN 

2002-8717 

OMSLAG 

Lövsångare (Mikael Arinder/Skanskabilder.se) 

Nästa nummer kommer av Vår Fågelvärld kommer 17 juni. 

BirdLife Sverige 

Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige är en 

obunden och riksomfattande förening för främjande av 

fågelintresse, fågelskydd och fågelforskning. Föreningen 

är den svenska grenen av BirdLife International som 

arbetar med fågelskydd i hela världen. Vår webbadress är 

www.birdlife.se. Vi administrerar grupperna Fåglar inpå 

Knuten och Vår Skådarvärld på Facebook och har även en 

egen sida. På Twitter heter vi @BirdLifeSverige. 

MEDLEMSAVGIFTER 

Ordinarie medlemskap: 295 kronor 

(inklusive Vår Fågelvärld). 

Ungdomar upp till 25 år: 145 kronor. 

Familj – för 50 kronor extra blir alla i familjen medlemmar. 

PLUSGIRO 19 94 99–5 BANKGIRO 311–1994 

FÖRENINGSKANSLI 

Stenhusa gård, Lilla Brunneby 106, 

386 62 Mörbylånga. Tel: 0485-444 40 

medlem@birdlife.se, www.birdlife.se 

FÖRENINGSFRÅGOR 

info@birdlife.se 

FÅGELSKYDDSFRÅGOR 

Daniel Bengtsson, daniel.bengtsson@birdlife.se 

NATURBOKHANDELN 

Stenhusa gård (adress: se ovan) 

Tel: 0485-444 40 

info@naturbokhandeln.se, www.naturbokhandeln.se 

AVIFAUNA 

Stenhusa gård (adress: se ovan) 

Tel: 0485-444 40, admin@avifauna.se, www.avifauna.se 

OTTENBY FÅGELSTATION 

Ottenby 401, 386 64 Degerhamn. 

Tel: 0485-66 10 93 ottenby@ottenby.se, www.birdlife.se 

4 vår fågelvärld | 2.2019

JÄMTLAND 

29 JUN – 6 JUL 

Lugnt tempo, vacker fjällnatur 

och fantastiska möjligheter till 

djur- och fågelupplevelser. 

AZORERNA 

20 – 27 AUG 

Fågelskådning i frodiga skogar, paradisiskt vacker 

och storslagen natur med dramatiska klippstup, 

kratersjöar och varma källor.Flyg ingår! 

PORTUGAL - FÅGLAR OCH VIN! 

25 SEP – 3 OKT 

Trappar, svartvingade glador och 

goda viner - på denna resa njuter 

vi av både fåglar och vin! 

BRASILIEN MED TILLÄGGSRESA IGUAZUFALLEN 

7 – 16 SEP 

Den atlantiska regnskogens endemtätaste 

område. Missa inte att boka 

på 16-19 september vid Iguazufallen! 

NATURUPPLEVELSE! 

Mer resor på www.avifauna.se 

MADAGASKAR 

1 – 17 OKT 

Fantastisk natur och en mängd unika 

djur, däribland många arter lemurer och 

ännu fler endemiska fågelarter. 

0485 – 444 40 | ADMIN@AVIFAUNA.SE | WWW.AVIFAUNA.SE 


AKTUELLT 

FORSKNING 

Människor som matar fåglar ser mer till 

hur kallt det är än till den egna plånboken 

Forskare i USA har undersökt hur fågelmatning påverkar människor. 

Deras resultat visar bland annat att katter är illa sedda av de som matar. 

Människor i många delar av världen 

matar fåglar, ofta med avsikten att 

hjälpa fåglarna under en tuff period, 

men också som ett sätt att komma 

närmare naturen. Bara i USA matar 

57 miljoner hushåll fåglar, och dessa 

lägger årligen närmare 40 miljarder 

kronor på fågelmat. 

FOTO: CYNTHIA RAUGHT 

– Vi var intresserade av vad i naturen de 

observerar mer än just fåglar som de matar, 

säger Ashley Dayer, en av forskarna på 

Virginia Tech som utfört studien. 

– Till exempel, om de ser en sjuk fågel i 

trädgården, vad gör de konkret åt det? 

Forskarna analyserade hur människor 

observerade och agerade på olika händelser 

genom att samarbeta med Project 

FeederWatch, som drivs av Cornell Lab 

of Ornithology och som engagerar mer 

än 25 000 personer som observerar och 

samlar data om sina trädgårdsfåglar. 

GENOM EN ENKÄT som 1 176 personer 

besvarade fann man att de flesta noterar 

vad som händer runtomkring, som om 

det kommer en katt eller hök, om antalet 

fåglar ökar eller minskar, eller om det förekommer 

sjuka individer bland fåglarna. 

– Vi ser att människor i allt mindre 

utsträckning interagerar med naturen, och 

att den natur som finns kvar är begränsad 

till områden med människor nära inpå. 

– Att se hur människor reagerar och 

hanterar naturen i sin egen trädgård är 

betydelsefullt för framtida naturvård och 

fågelskydd, och för att förstå hur människors 

välbefinnande påverkas när möjligheterna 

att interagera med naturen blir allt 

mer begränsad till våra trädgårdar, säger 

Ashley Dayer. 

I SYNNERHET REAGERADE människor på 

katter vid fågelmatningarna genom att 

En mörkögd junco, en guldsiska, och en husfink äter solrosfrön en snöig dag. 

skrämma dem, flytta på fågelmatningen 

eller genom att skapa skydd åt fåglarna. 

När deltagarna i studien har observerat 

sjuka fåglar, så har de flesta rengjort i och 

kring sina matningar. Om de som matar 

fåglar har observerat att det är fler fåglar 

vid matningen har de svarat på detta genom 

att mata mer. 

Färre personer agerade däremot när de 

såg hökar. Den vanligaste reaktionen i den 

situationen var att ge någon form av skydd 

åt fåglarna. 

I vissa fall var fågelmatarnas agerande 

kopplat till känslor, särskilt då ilska. Katter 

gav vanligen upphov till ilska, medan sjuka 

fåglar gav upphov till känslor som oro eller 

att man blev ledsen. Känslor som uppstod 

när en hök kom var mer varierad. 

Forskarna slår fast att fågelmatning är 

en av de mest intima, privata och djupgående 

sätten att för oss människor att 

interagera med naturen. 

Ett för forskarna överraskande resultat 

av studien var att när människor bestämde 

sig för i vilken utsträckning man skulle 

mata fåglar, så prioriterade man naturliga 

faktorer som kallt väder mycket mer än 

faktorer som tid och pengar. 

De flesta av de människor som deltog i 

studien trodde att effekterna av deras matning 

var bra för fåglarna, även om många 

också observerade händelser i trädgården 

som skulle kunna påverka fåglarnas hälsa, 

både negativt och positivt, och att detta 

kunde vara ett resultat av deras fågelmatande. 

Niklas Aronsson 



FOTO: PRIVAT 

TOPP 5 

De vanligaste arterna i årets Vinterfåglar inpå 

Knuten mätt som andel fågelmatningar där 

de räknats in. 

FOTO: JOHN LARSEN 

Talgoxe. 

Talgoxe (97 procent) 

Även räknat på det här sättet håller talgoxen 

1 

ställningen som fågelmatningens absolut 

vanligaste gäst. Tack vare att arten är så välspridd i 

landet finns den vid nästan varje fågelmatning. 

Matsåke Bergström med en lappuggleunge. 

ÅRETS DEKAL 

Matsåke har målat fåglar 

sedan han var liten 

Varje år låter BirdLife Sverige en 

konstnär ta fram en dekal av Årets 

fågel, som sedan följer med Vår Fågelvärld. 

I år är det dalripa, och den 

som ligger bakom målningen heter 

Matsåke Bergström, 70-årig konstnär 

från Norrfjärden någon mil norr om 

Piteå. 

Matsåke har haft ett brinnande 

fågelintresse sedan barnsben. 

– Det kom med modersmjölken, 

jag har gillat fåglar så länge 

jag kan minnas, säger han. 

Nästan lika länge har han tyckt 

om att teckna. 

– Min gamla mamma brukade säga att 

man kunde se vad mina teckningar föreställde 

innan jag kunde gå, säger han. 

Matsåke är uppvuxen i det norrbottniska 

ladriket, mitt emellan skärgård och 

skogsland. Den gamla skogen ligger honom 

varmt om hjärtat och han har under 


Årets fågel 

2019 

DALRIPA 

50 år tillbringat över 400 nätter i tjäderskogen. 

I fjol gav han ut boken Minns du 

tjädern. Ungefär lika länge har han hjälpt 

lappugglan med bolådor och boplatser i 

skogsmark där han sett häckningsförutsättningarna 

försvinna. 

Sedan 1970 har han varit konstnär på 

heltid, med en lång rad separatutställningar 

från Falsterbo i söder till 

Malmberget i norr. Han har också 

illustrerat ett stort antal böcker, 

både egna och andras. Sedan 

starten av medlemstidningen 

Fåglar i Norrbotten, 1982, har han 

målat omslaget. 

– Det innebär 140 stycken, plus en 

liten text till varje omslag. 

När han fågelskådar idag blir det oftast 

strövtåg i resterna av hans barndoms skogar. 

– Jag försöker hitta de få smultronställen 

som kan inspirera till arbete och kreativitet, 

säger han. Niklas Aronsson 

Blåmes (93 procent) 

2 

Blåmesen lyckas 

nästan på talgoxens 

höjder och finns på över 90 

procent av alla matningar. 

Den är dock inte lika härdig 

som talgoxen och blir mer 

fåtalig närmare fjällkedjan. 

Koltrast (73 procent) 

3 

Anmärkningsvärt att 

koltrast finns på tre av 

fyra av de fågelmatningar 

som rapporterat till årets 

Vinterfåglar inpå Knuten. 

Mindre kalla vintrar och 

tryggad matförsörjning är 

anledningen. 

Skata (68 procent) 

4 

Skatan är en sann 

opportunist och vet 

hur man utnyttjar 

människan på lämpligaste 

vis. Den har följt oss i 

samma takt som vi har 

brett ut oss. 

Nötväcka (65 procent) 

5 

Nötväckan är en av 

våra hamstrande arter 

som dessutom är överförtjust 

i solrosfrön. Inte 

konstigt då att den ses 

hämta solrosfrön vid nästan 

två av tre fågelmatningar. 

Blåmes. 

Koltrast. 

Skata. 

Nötväcka. 



FOTO: ULRIK BRUUN 

FOTO: NIKLAS ARONSSON 


AKTUELLT 

NOTISER 

FÅGELINTRESSE 

Ny fågeltidning för juveniler 

Skånes Ornitologiska Förening 

(SkOF) har under hösten gett ut 

ett häfte om fåglar som vänder sig 

speciellt till barn och ungdom och till 

nybörjare inom fågelskådandet. 

Rapphönan ställer ut på Falsterbo Bird Show 

2010. Från vänster Marianne Dannbäck, Anne 

Thorsell, Lotta Berg, Gigi Sahlstrand, Josefine 

Brantmark, Eva Stenvång Lindqvist och Susann 

Östergård. 

Rapphönan fyller tio år 

Rapphönan bildades 28 februari 2009 av en 

grupp skådartjejer från Stockholmstrakten på 

initiativ av Gigi Sahlstrand. Övriga grundare 

var Eva Stenvång Lindqvist, Lotten Sjölander, 

Sanja Gustafsson och Angelica Aronsson. I den 

nyligen utgivna skriften Rapphönan 10 år 

2009–2019 skriver Eva Stenvång Lindqvist 

bland annat: ”Vi hade under en tid diskuterat 

behovet av ett nätverk för tjejer som skådade 

aktivt, eftersom vi på den tiden inte var så 

många ... Det florerade flera namnförslag, men 

vi enades till slut om Rapphönan som vi tyckte 

var ett kul namn – och vi skådartjejer är rappa 

och trivs i flock!” Under rubriken Vad har Rapphönan 

betytt för fågelskådningen i Sverige? 

skriver författaren följande: ”Rapphönan har 

ökat jämställdheten inom 

fågelskådningen och vi är 

nära att uppfylla vår vision: 

att vårt nätverk ska ha spelat 

ut sin roll om inte annat 

så på nationell nivå. Vi kan 

konstatera följande: 

Fler kvinnor med fågelintresse 

har fångats upp och via Rapphönan 

funnit vägen in till fågelföreningarna. De lokala 

grupper som bildats under dessa tio år har här 

betytt oerhört mycket. Fler skådande kvinnor 

har blivit ”sedda” och tagit plats i fågelföreningarnas 

styrelser, såväl på lokal/regional som 

nationell nivå. Fler kvinnor företräder fågelskådningen 

som intresse, både nationellt, regionalt 

och lokalt. 

I samband med events som exempelvis Vinterfåglar 

inpå knuten och Fågelskådningens dag 

är det inte längre enbart män som uttalar sig. 

Tilläggas kan att Rapphönan har bidragit till 

en ökad medial uppmärksamhet på fågelskådning 

som fritidsintresse – vilket även lockat fler 

män att börja skåda fågel!” 

Rättelse – fel fotografnamn 

På sidan 36 i förra numret av Vår Fågelvärld 

i Raritetskomitténs genomgång har Henrik 

Blommés och Peter Adriaens bildbylines blivit 

omkastade. 

Namnet på häftet är Mini-ANSER, det är 

på 48 sidor och helt gratis. Häftet finns 

för gratis nedladdning på SkOF:s hemsida 

(www.skof.se). Bara att klicka på länken, 

ladda ner (pdf ) och skriva ut i så många 

exemplar man vill – kanske till en hel 

skolklass? 

ATT VÄCKA ELLER stödja de ungas intresse 

för djur och natur känns viktigt. Både 

världen och fåglarna behöver våra yngre 

medmänniskor, både nu och kanske ännu 

mer framöver. Mini-ANSER har trycks i 

en extra stor upplaga som har delats ut 

till skolor och förskolor, i samband med 

att SkOF guidar och träffar barn- och 

ungdomsgrupper. 

Häftet är rikt illustrerat med spännande 

och förklarande färgbilder till korta 

texter som lockar till läsning, typ: Fjädern 

gör fågeln, Fåglars näbbar, Vad äter fåglar 

och, som pricken över i, Fåglar kissar inte! 

Även den som kan en del om fåglar hittar 

ny kunskap i häftet! 

SkOF hoppas att fler barn och ungdomar 

ska få en knuff att lära sig något nytt 

och bli intresserade av fåglar genom att 

läsa häftet. 

Vad gör då en fågelskådare? Jo, vi 

är intresserade av fåglar, studerar dem, 

upplever dem och lär oss så mycket vi kan 

om fåglarna och deras liv. Vill du bli en 

fågelskådare, så köp en hyfsat bra kikare, 

en bra fågelbok eller en app till mobiltelefonen. 

Gå sedan ut och upptäck! 

Fisktärneunge, fotograferad av P-G Bentz. 

Få saker ger nämligen så mycket 

stimulans som att upptäcka saker själv. 

Din första tornfalk eller din första steglits 

kommer du att minnas länge! 

Om vi vill ha en rik natur – och det 

vill vi väl alla! – så behöver vi lära oss hur 

naturen ser ut och hur den fungerar. Utan 

människor som vet hur en vattenrall eller 

roskarl ser ut eller låter så är det heller 

ingen som märker om de försvinner! 

NAMNET MINI-ANSER kanske kräver en 

liten förklaring; SkOFs medlemstidning 

som kommer ut med fyra nummer per år 

heter ANSER med betoning på den första 

stavelsen: Ánser. Namnet kommer från 

det vetenskapliga namnet på grågås som 

är Anser anser och det har ingenting med 

olika åsikter att göra! 

Staffan Åkeby 

KRÄFTDJUR GER KOLTRASTAR RÖDARE PIGMENT 

Bilden visar en koltrast som är inne på sitt andra kalenderår. 

Fågeln är fotograferad på ön Nidingen i Halland av ringmärkaren 

Uno Unger. Han misstänker att de stationära fåglarna får färgen 

av dieten på kräftdjuren (Amphipoda) i tångvallarna. Rastande 

flyttare här har mer normalt gulaktig näbb. 


INFORMATION OM VÅRA PRODUKTER FINNS HOS EXKLUSIVA 

SWAROVSKIÅTERFÖRSÄLJARE OCH PÅ WWW.SWAROVSKIOPTIK.COM 

ATX/STX-SERIEN 

HELT KLART 

RÄTT VAL 

Bland kustklippor får du som fågelskådare garanterat häpnadsväckande upplevelser. 

Du förbluffas över hur de unika havsfåglarna, t.ex. lira eller albatross, utför eleganta 

konstflygningar. Målet med ATX/STX-serien från SWAROVSKI OPTIK är att ge dig privilegiet 

att få uppleva sådana sällsynta varelser på nära håll. Tack vare denna serie kan du för 

första gången ändra teleskopets prestanda genom att använda olika storlekar på objektiv. 

Välj 95-mm objektivet om du fågelskådar längs kusten eller på en gyttjig strandremsa. 

Detta objektiv har en förstoringsgrad på upp till 70 x vilket innebär att du kan njuta 

fullt ut av fåglarnas magnifika skönhet i kristallklar skärpa. Om du reser och tillbringar 

långa dagar på fältet är det kompakta 65-mm objektivet det perfekta valet. 

Njut av ögonblicken ännu mer – med SWAROVSKI OPTIK. 

SEE THE UNSEEN 

WWW.SWAROVSKIOPTIK.COM

AKTUELLT 

FENOLOGI 

Ny app för rapportering av vårtecken 

När det blir varmt i stora delar av landet 

redan i februari är det många som uppmärksammar 

de tidiga vårtecknen, inte 

minst att flyttfåglar börjat återvända till 

våra breddgrader. Genom att samla in 

fågelobservationer med hjälp av en ny 

app för mobiltelefon ska Fågelkalendern 

nu kartlägga huruvida flyttfåglarna kommer 

tidigare på våren och lämnar landet 

senare på hösten. 

FÅ SAKER I fågelsverige är så spektakulära 

som när flyttfåglarna kommer tillbaka från 

sina övervintringsplatser. Och det är inte 

bara fågelskådare fascineras av naturens 

totala omvandling på våren. I Fågelkalendern 

omsätter vi detta intresse för 

vårtecken till en organiserad miljöövervakning, 

där alla kan hjälpa till. Nu finns 

det en app för Fågelkalendern (än så länge 

bara för android-telefoner) som möjliggör 

enkel rapportering, direkt till Artportalen. 


STUDIER AV FENOLOGI, det vill säga hur 

naturen förändras över årstiderna, spelar 

en viktig roll för att förstå hur klimatförändringen 

påverkar våra ekosystem. Ofta 

utgår studierna från långa observationsserier 

av till exempel lövsprickning eller 

när flyttfåglarna ankommer. Genom att 

göra standardiserade, fenologiska observationer 

kan vi mäta i vilken grad olika arter 

påverkats av klimatförändringar i olika 

delar av landet. 

Artportalen innehåller en ständigt 

ökande mängd av spontanrapporter från 

fågelskådare. Då rapporteringen 

till Artportalen i 

dagsläget sker utan någon 

gemensam instruktion 

blir jämförelser mellan 

olika år, säsonger och 

områden osäkra. Fågelkalenderns 

standardiserade 

fenologirapporter 

i Artportalens databas 

kommer att stärka analyser och tolkning 

av andra data, från såväl Artportalen som 

fågelstationerna. 

INOM FÅGELKALENDERN KAN den som 

Ladusvalan är en av de arter som rapporteras i Fågelkalendern. 

gillar att observera vår- och hösttecken, 

genom sina egna fågelspaningar på hemmaplan, 

bidra till ökad kunskap om hur 

naturen förändras över årstiderna och 

över åren, i hela landet. Fågelkalendern är 

ett nätverk av flera hundra observatörer 

där nybörjare och erfarna samlar in data 

sida vid sida. 

– Vi kan jämföra fågelobservationerna 

i Fågelkalendern med landsomfattande 

fågelobservationer som samlades in under 

åren 1873–1951, för att se hur olika arter 

påverkas av ett förändrat klimat i olika delar 

av landet, säger Ola Langvall från SLU 

och Svenska fenologinätverket. 

HUR GÅR DET TILL? I Fågelkalendern rapporterar 

du vad du ser och hör – och vad 

du inte ser och hör – under 5 minuter, från 

samma plats och med jämna mellanrum, 

för att kunna följa förändringar i fåglarnas 

närvaro och beteende. 

Fågelkalendern utgår från ett antal prioriterade 

arter, varav många är vanliga och 

lätt igenkännliga. Du fastställer dock själv 

en egen lista över de arter som du känner 

igen och vill observera, så du behöver inte 

vara någon avancerad fågelskådare för att 

kunna delta. 

Du bestämmer själv var du ska göra 

observationerna, men det är viktigt att du 

gör dina observationer regelbundet från 

samma plats över hela säsongen. Denna 

plats kan vara allt från den egna trädgården 

till en fågellokal i skogen eller vid en 

strand. 

FÅGELKALENDERN ÄR ETT samarbete mellan 

Svenska fenologinätverket, BirdLife 

Sverige, Stockholms universitet och Artportalen. 

Läs mer om Fågelkalendern på: 

naturenskalender.se/fagelkalendern. 

Projektledningsgruppen för Fågelkalendern 


Skalfria solroskärnor – vår bästsäljare! 

• Inget skräp på backen 

• Populär och räcker länge 

• Utan skal – dubbelt så mycket mat 

Istället för att frakta skal i onödan (halva vikten) 

ser vi till att skalet blir biobränsle! 

Grönfnk (Chloris chloris) · Foto Magnus Bergvall 

Handla med hjärtat 

Ge fåglarna mat som är eko 

I vår webbshop får du tillgång till Sveriges största utbud av ekologisk fågelmat. Att 

beställa är enkelt och du har dina varor inom 2–3 dagar. 

Omtanken för fåglarna uppmuntrar oss att välja produkter som gör gott för jordbruk 

och djurliv. Genom att handla hos oss bidrar du till den biologiska mångfalden som 

fåglarna behöver för att leva och må bra. 

Snabb 

leverans 

Beställ enkelt på 

slattergubben.se 

3 Sveriges största utbud 

3 Leverans 2–3 dagar 

3 Fri frakt från 65 kg 

Slåttergubben stödjer 

Birdlife Sverige. 

Slåttergubbens ekologiska fågelmat: 0738-32 25 59 

slattergubben.se

FACEBOOK Fåglar Inpå Knuten Över 60 000 medlemmar 

FOTO: ANNA LYUBUTOVA 

Drillande lärkor fyller skyn 

För de flesta noteras sånglärkans återkomst av att himlen fylls av deras sång. En van skådare noterar 

dem oftast tidigare, då de flyger förbi och endast lockar på hög höjd. 

Återvändare 

Från Facebookgruppen Fåglar 

Inpå Knuten hämtar vi den 

här gången bilder på fåglar som 

återvänt från sina vinterkvarter 

för att häcka i vårt land till glädje 

för oss vårsuktande skandinaver. 


Ödesmättad vissling 

Ljungpiparen, fågeln med den melankoliska visslingen, är 

tillbaka. 

FOTO: ANN-KATRIN SJÖGREN 

Fladdrande vårtecken 

Ett svårförklarat läte över åkern, 

som en trasig joddlande leksak. En 

fågel som kastar sig runt i vinden 

med kupade runda vingar. Tofsvipan 

kör åter sina uppvisningar över 

åkrarna. 

FOTO: MATS ENQUIST 


FOTO: ANNIKA UNDÉN 

FOTO: LARS ANMARK 

Tillbaka från Afrika 

En fågel stryker fram på låg höjd, plötsligt ett tvärstopp, den vrider 

sig snabbt, som i ett cirkusnummer, och störtdyker mot ett byte – 

den här gången en miss. Den bruna kärrhöken har återvänt. 

Exotisk trädgårdsgäst 

Helt plötsligt är den i trädgården – rödstjärten. Somliga irriteras 

av att höra den ständigt locka, medan andra njuter av 

sången som ofta tränger igenom naturens andra läten. 

FOTO: ANDERS RÖRBERG 

FOTO: PETER JENSEN 

Säkert vårtecken 

Den eleganta vita sångsvanen anländer ofta i stora plogar. Ett finare vårtecken 

vid Tysslingen – svansjön framför andra – finns knappast. 

FOTO: TOMAS ANDERSSON 

Enmansorkester 

Staren är ofta svår att få syn på där den sitter 

och sjunger och härmar, trots att den glänser i 

fantastiska färger. 

FOTO: OLAVI HINKKANEN 

Elegant sorkjägare 

Tornfalken – den ryttlande mästaren – kan ses även 

vintertid, ofta hovrande över ett gnagarsäkert dike. 

Ett stort antal av dem tillbringar dock vintern längre 

söderut. 

Trumpetar ut vårkänslorna 

Ett djupt knorrigt trumpetande hörs på himlen, en flock med 

stora fåglar kommer sakta in för landning på ett fält. Tranans 

ankomst är ett av de verkliga vårtecknen – helt i klass med 

tussilago och årets första citronfjäril. 


PORTRÄTT 

Stina Rigbäck 

16 vår fågelvärld | 1.2016

Doldis 

Stina Rigbäck är BirdLife-kommunikatören som 

kom fram i rampljuset. 

text Eva Stenvång Lindqvist | foto Roine Magnusson 

Stina ägde en gång i tiden Pärleporten, 

avslöjar Google. Men så mycket mer 

kan man inte luska sig till, förutom 

hemadressen: Sagovägen 12. Hon 

har inte direkt varit omskriven. Men 

numera syns hennes namn allt oftare i 

samband med BirdLife Sverige. Sedan oktober 2017 

ansvarar hon för föreningens kommunikation och 

har sedan dess bland annat tagit fram en grafisk 

profil och sett till att ”tilltalsnamnet” BirdLife Sverige 

står i logotypen. 

I oktober 2018 blev Stina dessutom tillförordnad 

föreningschef, vilket innebar att hon lämnade sin 

diskreta bakgrundsposition och blev ”synlig” på 

ett helt annat sätt. Men – vem är hon 

egentligen? 

SAGOVÄGEN LIGGER I Arontorp, ett 

litet öländskt samhälle med postadress 

Färjestaden. Känt för den vackra och 

ovanliga Arontorpsrosen, en ranunkel 

vars rätta namn är våradonis. Folk vallfärdar till 

Arontorpsängen, där den växer, för att knäböja vid 

de knallgula bomberna till blommor. Stina bor strax 

intill. 

– Jag kan inte lova att jag är särskilt intressant, 

säger hon och ser aningen tveksam ut borta i soffhörnet 

när intervjun börjar. Jag är ju ingen skådarpersonlighet, 

precis. 

Nej, Stina har för de flesta av oss i skådarleden 

varit en obekant person, och att fågelskåda är 

mycket riktigt en ny företeelse i hennes liv. 

Vi återkommer till detta, men först måste 

Pärleporten få sin förklaring. När Stina ”öppnat 

Det nya 

jobbet 

kändes som 

en gåva. 

pärleporten”, för att citera väckelsepsalmen, har det 

varit till en 300 kvadratmeter stor lagerlokal i Färjestaden 

med pärlor, glaschips och facetter. Material 

som skaparglada kunnat beställa via en webbutik. 

Efter det var hon marknadschef i ett bemanningsföretag 

inom LSS (Lagen om stöd och service till 

vissa funktionshindrade) i sju år. 

– Men till sist behövde jag byta bransch och 

inriktning. LSS-branschen har haft tuffa år och 

att följa Facebookflödet kring LSS kändes allt mer 

tragiskt. 

ATT ISTÄLLET BÖRJA arbeta i en fågelförening kan 

man ju tycka var ett djärvt steg. Som svärdotter till 

Lars Rigbäck, en välkänd profil bland 

Ölandsskådarna, var hon visserligen lite 

bekant med fåglar och fågelskådning. 

Men inte mycket. 

– Det nya jobbet kändes som en gåva. 

Jag har alltid varit mycket i naturen, 

och är hästtjej sen barnsben, men hade 

ändå inte sett naturen ”på riktigt”. Plötsligt såg jag 

fåglar överallt. Det var som att sätta på sig ett par 

glasögon. 

Hon skrattar när hon berättar om gråhägrarna 

vid kanten av Kalmarsund, som hon numera alltid 

kastar en blick på när hon kör förbi. 

– De står där som ett gäng gubbar och hänger. De 

är jättesköna. 

DET NYA JOBBET visade sig inte likna hennes tidigare. 

– Man sitter på ett möte och upptäcker plötsligt 

att man är nästan ensam kvar, alla skådare är borta! 

STINA RIGBÄCK 

Ålder: 47. 

Bor: I Arontorp utanför 

Färjestaden på Öland. 

Familj: Maken Gustav, 

barnen Victor, 10, och Julia, 

6. Samt golden retrievern 

Casper, 9 månader. 

Gör: Kommunikatör och 

tillförordnad föreningschef 

hos BirdLife Sverige. 

Det visste du inte: Sjunger 

i duschen och i bilen. ”Allt 

från den amerikanska nationalsången 

till den senaste 

slagdängan – jag älskar att 

sjunga. Om jag varit ung idag 

hade jag varit en Youtuber, 

spelat in mig själv och blivit 

världskändis.” 


PORTRÄTT 

Stina Rigbäck 

MINA FAVORITER 

Jag är 

både 

imponerad 

och hänförd 

över allt 

engagemang. 

FOTO: MIKAEL ARINDER/SKANSKABILDER.SE 

Stinas drömfågel, 

en kungsfiskare. 

◗ Fåglar: ”Kungsfiskaren är en superfavorit – en fågel jag verkligen hoppas få se! Annars är 

jag barnsligt förtjust i småfåglar, som blåmesar”. 

◗ Fågellokal: ”Jag har inte hunnit med så många fågellokaler, men Ottenby är en favorit, 

liksom Beijershamn som jag har ett personligt förhållande till. Min svärfar var engagerad i 

restaureringsarbetena och jag går gärna där.” 

◗ Bästa skådning: ”Jag är fortfarande på upptäcksresa i skådningen. Men jag har alltid 

tyckt om att vandra.” 

Något sådant hade jag aldrig varit med om förut, 

jag fick en chock. Vi satt på föreningens kontor i 

Stenåsa och det blev ett jäkla pådrag när en sibirisk 

lundsångare dök upp. 

Det första ”fågeldrag” hon själv åkte på var en 

kungsfågelsångare vid Stenåsabadet. 

– Men jag tyckte det var roligare att titta på människorna. 

Ett fyrtiotal karlar klafsade runt i havet 

bara för att få se den lilla fågeln och brydde sig inte 

om att de blev blöta. 

Nu satsar Stina målmedvetet på att lära sig fåglar. 

Och fågelskådning. ”Språket och koderna”, som hon 

uttrycker saken. 

– Jag vann mycket på att lägga min egen prestige 

åt sidan och bara lära mig. Jag har skapat mig ett utbildningsflöde 

på Facebook. Och jag är fortfarande 

imponerad över all kunskap jag möter som alla så 

frikostigt delar med sig av. Jag lyssnar och lär nog 

mer än jag vet om. Så kunskapen smyger sig på. 

ATT ARBETA INOM en förening med många ideellt 

engagerade var också nytt för Stina. 

– Jag är både imponerad och hänförd över allt 

engagemang som jag inte visste om innan, säger 

hon. Jag trodde att det nästan bara var länsstyrelsen 

och andra myndigheter som höll på med fågelskydd. 

– Ideella krafter innebär också att man måste 

vara tillgänglig på ett annat sätt, som på helger och 

kvällar, och ha respekt för att var och en brinner för 

sin grej. 

Som kommunikatör är Stina, som hon beskriver 

det med egna ord, ”självbyggd”. 

Redan som liten tecknade hon och skrev mycket. 

– Annars är jag trots min ålder uppfödd i en digital 

era. Mina föräldrar var jättetidiga. Med en pappa 

som var programmerare började jag snart designa 

dataspel. 

För den som känner till The Sims kan vi berätta 

att Stina blev uppmärksammad i spelbranschen och 

fick uppdraget att rita möbler, gardiner och husliga 

ting till spelet. 

HOTELL- OCH RESTAURANGBRANSCHEN lockade, 

och Stina gick en utbildning på ledarskapsnivå i 

Schweiz. Närmare bestämt Montreux. 

– Där var det så vackert att man höll på att smälla 

av. Man vaknade mitt i ett vykort varenda dag. 

Det blev 17 år i den branschen. 

– Det jag har tagit med mig från den tiden, och 

har nytta av i BirdLife, är att vara serviceminded 

och hjälpa andra. Jag känner mig ofta som en sambandscentral. 

Det är jättemycket på gång hela tiden. 

Det märks under vårt möte också, sms skickas 

och tas emot. 

Fokus ligger, nu som då, på praktiskt kommunikationsarbete. 

”Hands on”, vare sig det gällt att layouta 

menyer eller plocka ihop BirdLife-material till 

mässor. Med nuvarande dubbeljobb finns det heller 

inte riktigt tid till att utveckla kommunikationsstrategier. 

Men funderingar har hon, till exempel på hur 

man gör för att fler ska våga ta klivet från trädgårdsskådningen 

ut i naturen. Och på nya finansieringsmöjligheter 

för föreningen. 

STINA JOBBADE EN gång i tiden på finkrogar i 

huvudstaden, som Wärdshuset Ulla Winbladh på 

Djurgården. 

– Men jag tröttnade på Stockholm och började 

leta på nätet efter något annat, på alla möjliga håll 

i landet. Till slut sökte jag ett jobb på Guntorps 

herrgård utanför Borgholm och två veckor senare 

var jag där. Första dan på nya jobbet träffade jag 

min man. Annars hade jag kanske inte varit kvar på 

Öland. 

– Det tog ett tag innan jag lärde mig uppskatta 

det karga, och det är kallt på vintern. Men Öland 

smyger sig in under skinnet och det är här jag hör 

hemma. 

Vad kan mer berättas om Stina? Jo, hon har hunnit 

vara butikschef i Borgholm också. Och hon är 

ursprungligen från Göteborg. 

– Men det hörs bara när jag blir arg. Eller drar 

ett skämt. 


Facebook “f” Logo CMYK / .eps Facebook “f” Logo CMYK / .eps 

Nu med Velbon 

Ultrastick Super 8 

utan kostnad! 

Värde 749:- 

PERFEKT PÅ RESAN 

CELESTRON Hummingbird Micro ED tubkikare är en kompakt 

tubkikare som passar lika bra på resan som på söndagspromenaden. 

Vikten och formatet gör att den alltid kan vara 

med i fickan eller handbagaget. Hummingbirds förstoringsgrad 

gör att den också förtjänstfullt ersätter en handkikare. 

Tub och handkikare i ett alltså, med en vikt så låg 

som enbart en handkikare. 

CELESTRON NexYZ 

är marknadens mest 

allsidiga digiscopingadapter! 

Den passar till 

tubkikare, handkikare, 

stjärnkikare, mikroskop 

samt i stort sett till alla 

mobiltelefoner. 

Ca. pris: 799:- 

Ca. pris: 5.499:- 

Komplettera gärna med CELESTRON NEXYZ så 

kan du fotografera eller filma dina upplevelser! 

www.focusnordic.se 

FocusNordic

FOKUS 

Migration 

LOGGADE 

LÖVSÅNGARE 

VISAR VÄGEN 

Fågelflyttning. Vad är det 

som styr fåglarnas flyttning? 

Frågan har hållit forskare 

världen över sysselsatta under 

lång tid. Nu är forskare vid 

Lunds universitet sanningen 

på spåret. I vår kan loggade 

lövsångare berätta mer – om 

de bara kan fångas. 

text Staffan Bensch, Harald Ris, Kristaps Sokolovskis, 

Mikkel Willemoes och Susanne Åkesson 

Hur flyttfåglar hittar under vägen 

mellan sina sommar- och 

vinterkvarter, ofta belägna på 

olika kontinenter, är en fråga 

som fascinerat människor under 

århundraden. På 1980-talet 

gjorde de tyska forskarna 

Peter Berthold och Andreas 

Helbig banbrytande upptäckter vid Max-Planck institutet 

i Radolfzell, där svarthättor hölls häckande 

i fångenskap, korsades och flyttningsbeteendet hos 

avkomman studerades i burar. 

Omfattande tester med orienteringstrattar och 

mätningar av nattaktivitet visade att både flyttningsriktning 

och flyttningslängd nedärvs från föräldrar 

till avkomma. En fascinerande upptäckt var 

att korsningar mellan föräldrafåglar som normalt 

flyttar mot sydväst respektive mot sydost, resulterade 

i en avkomma som orienterade sig mittemellan, 

det vill säga rakt söderut. 

Även om dessa resultat tyder på att flyttningsriktning 

är genetiskt programmerad vet vi fortfarande 

inte vilka gener som är inblandade. Eftersom 

vi människor saknar ett välutvecklat orienteringssinne 

framstår det närmast som ett mysterium att 

en eller flera DNA-sekvenser kan få en fågel att 

flyga åt en viss riktning, tillräckligt länge och med 

tillräckligt hög precision för att den ska nå ett avsett 

mål. Även om vi ännu inte vet hur, är det dock ställt 

bortom allt rimligt tvivel att flyttningsresan är 

genetiskt programmerad hos de flesta långflyttande 

fågelarter. Antagandet har god grund eftersom ungfåglarna 

oftast flyttar oberoende av föräldrarna, och 

dessutom för småfåglar vanligtvis på natten då det 

är orimligt att tänka sig att de under någon längre 

tid kan vägledas av artfränder. 

18 vår fågelvärld | 2.2019 

FOTO: TOMAS LUNDQUIST/N

vår fågelvärld | 1.2016 23

FOKUS 

Migration 

Ett starkt stöd för att flyttningsresan hos 

långflyttande fåglar är genetiskt betingad kommer 

från studier som, med hjälp av satellitsändare, har 

utförts på gökar. Gökar visar sig följa en mycket precis 

rutt med endast små avvikelser mellan de olika 

följda individerna – en flyttningsresa som också 

inkluderar flera stationära perioder på olika platser 

i Afrika, och olika flyttningsriktningar däremellan. 

När det gäller göken är det svårt att tänka sig annat 

än att flyttningen är genetiskt kodad eftersom göken 

aldrig ens sett sina egna föräldrar, utan fötts upp av 

en helt annan art. 

FÖR ATT FÖRSTÅ hur genetiken styr flyttningsresan 

behöver vi, som ett första steg, hitta de gener som är 

inblandade i det genetiska flyttningsprogrammet. Vi 

har haft detta som ett långsiktigt mål i de studier av 

lövsångare som vi påbörjade för drygt 20 år sedan. 

Valet av studieart kommer sig av att lövsångaren 

har en naturlig flyttningsdelare i södra Norrland, 

där sydliga lövsångare av rasen trochilus, som följer 

en sydvästlig flyttriktning till vinterkvarter i västra 

Afrika, möter och korsar sig med sina nordliga 

artfränder acredula som flyttar mot sydost till östra 

och södra Afrika. De stora utmaningarna under projektets 

gång har varit att hitta metoder för att få bra 

data på flyttningsresan och genetiken. Ringmärkning 

ger på tok för få återfynd för att vara till någon 

hjälp, och analyser av stabila isotoper i vinterruggade 

fjädrar, som förvisso skiljer sig i genomsnitt 

mellan fåglar som övervintrat i västra och östra 

Afrika, har för stor variation för att ge säker bestämning 

av enskilda individers flyttningsriktning och 

övervinteringsområde. 

Tills helt nyligen har också ljusloggar som används 

på lite större tättingar varit alltför tunga för 

att monteras på lövsångare. 

Under projektets inledande 15 år lyckades vi inte 

heller hitta några säkra genetiska metoder för att 

skilja sydliga från nordliga lövsångare. Dessutom är 

utseende och storlek heller inte till någon hjälp, då 

variationen är stor. Den sydliga fenotypen trochilus 

dominerar förvisso i södra Sverige och den nordliga 

acredula i norra Sverige, men överlappet i utseende 

är besvärande stort, och man hittar regelbundet 

individer som ser ut som typiska trochilus häckande 

i Abisko och typiska acredula häckande i Skåne. 

I TAKT MED att metoder för att sekvensera hela arvsmassan 

blivit billigare och effektivare har vi nyligen 

identifierat två regioner i lövsångarens arvsmassa 

lokaliserade på kromosom 1 och 5, som innehåller 

olika genvarianter hos sydliga och nordliga lövsångare. 

Att dessa genvarianter har med flyttningsbeteendet 

att göra stöds av att de ändras i frekvens 

även i Polen, där den andra flyttningsdelaren hos 

Lövsångare med en 

ljuslogg. Den väger endast 

0,4 gram och är monterad 

på ryggen med en sele runt 

benen. För att man ska 

kunna få data över flyttningsresan 

krävs att man 

kan fånga in fågeln 

igen och tanka ner informationen 

som sparats på 

loggern. 

arten finns. Därutöver har vi utvecklat en effektiv 

metod som endast kräver DNA framtaget från en 

fjäder för att genetiskt klassificera fåglarna som 

rena sydliga, nordliga, hybrider eller återkorsningar 

mellan dessa, vilket underlättar studierna. 

Dessa metodologiska landvinningar för att bestämma 

flyttningsresan med hjälp av ljusloggar och 

möjliggöra detaljerade genetiska klassificeringar av 

individerna, inspirerade oss till att planlägga en stor 

fältstudie för att ta reda på flyttningsmönstren för 

de olika genetiska varianterna, med syfte att identifiera 

några av de gener som kodar för flyttningsbeteendet. 

En ljuslogg kostar cirka 1 000 kronor, och 

för att man ska kunna få data om flyttning krävs att 

fåglarna fångas igen efter ett eller flera år. Det gäller 

därför att placera dessa på individer som har störst 

chans att återfångas. Därför bestämde vi oss för 

att endast förse revirhållande hannar med ljusloggar 

eftersom de är mycket lättare att lokalisera än 

honorna. Avgörande är förstås att loggarna inte 

nämnvärt påverkar fåglarnas överlevnad. För att 

testa detta utförde vi mellan 2016 och 2017 studier i 


Mellan 2016 och 2017 

samlades data för 

höstflyttningen och 

vinterområdet med 

hjälp av ljusloggar från 

fyra Skånska (gröna 

symboler) och tre Östsibiriska 

(röda symboler) 

lövsångare. Streckade 

linjer sammanbinder 

platser där fåglarna var 

stationära under minst 

en vecka men speglar 

inte nödvändigtvis den 

verkliga flygvägen. 

FOTO: MAX LUNDBERG 

FOTO: HARALD RIS 

mindre skala. Av tio loggerförsedda lövsångare vid 

Krankesjön i Skåne och 29 i de ostligaste delarna av 

Sibirien, återfångade vi fyra (40 procent) respektive 

tre (10 procent) efter ett år. 

MED ETT GENERÖST anslag från National Geographic 

kunde vi 2018 äntligen iscensätta vårt projekt. 

Målet var att förse 350 lövsångare med ljusloggar, 

med flertalet i södra Norrland där både sydväst-och 

sydostflyttande lövsångare häckar sida vid sida, och 

där också hybrider mellan dessa raser förekommer. 

Med en återfångstfrekvens på mellan 10 och 40 

procent kan vi räkna med att återfånga mellan 35 

och 140 individer. 

I början av maj förra året startade fältarbetet vid 

Stensoffa i Skåne. En rolig detalj var att en av de 

tio hannarna som fick loggar redan var ringmärkt i 

Spanien, helt i linje med den förväntade flyttningsvägen 

över Iberiska halvön för sydliga lövsångare. 

Återvänder just den hannen nästa år kommer vi att 

kunna se om den åter passerat ringmärkningsplatsen 

även under höstflyttningen. 

Två lövsångare av två underarter fångade i Hälsingland. Nordlig lövsångare Phylloscopus 

trochilus acredula till vänster och sydlig lövsångare Phylloscopus trochilus trochilus till 

höger. 

För att sprida riskerna med att det kan vara lokala 

variationer i återkomstfrekvenser och förekomster 

av hybrider, fördelade vi ljusloggarna över flera 

platser, i flyttningsdelaren med tre nord-sydliga 

linjer längs Östersjökusten, inlandet respektive 

fjällkedjan. Hjälpta av ett formidabelt väder under 

våren och försommaren och tidvis två team som 

jobbade parallellt, kunde vi avsluta årets ambitiösa 

fältarbete den 25 juni när den sista loggern sattes ut 

på en fågel vid Vemdalsskalet. Totalt blev det 343 

ljusloggar fördelade på 18 platser – från Stensoffa 

i söder till Kaalasluspa i norr. Att det inte blev 350 

som planerat berodde på att en ljuslogg inte levererades 

och att vi dessutom förlorade sex stycken i 

samband med att ringmärkningsboxen blev stulen 

i skogen utanför Kiruna. Tur i oturen att det hände 

vid den sista lokalen i norr och inte i början av säsongen 

då upp mot 100 loggar fanns i boxen. 

NU ÅTERSTÅR EN lång väntan fram till maj 2019 

med funderingar över hur många loggerförsedda 

lövsångare vi kommer att kunna återfånga, samt om 

Platser där lövsångare försågs 

med ljusloggar 2018. Flyttningsdelaren 

som skiljer sydväst-flyttande 

trochilus och sydost-flyttande 

acredula är en cirka 250 

kilometer bred zon (markerad 

med streckade linjer). 


FOKUS 

Migration 


Nätfångst av lövsångare 

förbereds. 

Fältarbetet 

under 2019 lär 

bli än mer 

intensivt eftersom 

vi behöver 

söka av 

närområdena 

runt de platser 

där vi satte ut 

loggarna. 

det blir tillräckligt många hybrider och återkorsningar 

för att fastställa flyttningsmönstrens genetik. 

I södra Sverige återkommer ungefär 40 procent av 

lövsångarhanarna till sina revir året därpå medan 

återkomstfrekvensen är lägre och mer variabel i 

norra Sverige. Och hur det förhåller sig med hybridernas 

återkomstfrekvens är ännu okänt. 

Deprimerande statistik om nordliga lövsångares 

återkomster publicerades nyligen av Johanna Hedlund 

m fl. Av 74 hannar märkta vid Abisko under 

2011–2013 återfanns inte en enda under påföljande 

år. Kanske är ortstroheten hos lövsångare lägre i 

fjällnära trakter? 

Mer hoppingivande är att vi fick tillbaka tio 

procent av hannarna i östra Sibirien. Fältarbetet 

under 2019 lär bli än mer intensivt eftersom vi 

behöver söka av närområdena runt de platser där vi 

satte ut loggarna. Dessutom vet vi av erfarenhet att 

det är svårare att fånga en lövsångare med playback 

en andra gång. De tycks minnas upplevelsen av att 

ha fångats i nät och provtagits och är därför mindre 

benägna att flyga an mot en bandspelare med 

lövsångarsång som spelar från deras revir. På varje 

plats har vi färgmärkt fåglarna individuellt och utifrån 

de genetiska bestämningarna som vi gör under 

vintern kommer vi kunna identifiera de genetiskt 

mest intressanta individerna. Dessa kommer att 

ägnas all kraft för att infångas, om nödvändigt också 

hitta deras bon för fångst när de matar ungar. 

UPPROP 

Kontakta oss om du stöter på en färgmärkt 

lövsångare under 2019. Det kan vara en individ 

med en intressant genotyp som vi gärna lägger extra 

kraft på att återfånga. Fångar du en lövsångare som 

bär ljuslogg under flyttningen 2019, ta av loggern och 

skicka den direkt till oss eller via Ringmärkningscentralen 

vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. 

LITTERATUR 

Bensch S, Grahn M, Müller N, Gay L, Åkesson S (2009) 

Genetic, morphological, and feather isotope variation 

of migratory willow warblers show gradual 

divergence in a ring. Molecular Ecology, 18, 3087- 

3096. 

Hedlund JSU, Sjösten F, Sokolovskis K, Jakobsson S 

(2017) Point of no return - absence of returning 

birds in the otherwise philopatric willow warbler 

Phylloscopus trochilus. Journal of Avian Biology, 48, 

399-406. 

Lundberg M, Liedvogel M, Larson KW et al. (2017) Genetic 

differences between willow warbler migratory 

phenotypes are few and cluster in large haplotype 

blocks. Evolution Letters, doi:10.1002/ev13.15. 

Sokolovskis K, Bianco G., Willemoes M, Solovyeva D, 

Bensch S & Åkesson S (2018). Ten grams and 13000 

km on the wing - route choice in willow warblers 

Phylloscopus trochilus yakutensis migrating from 

Far East Russia to East Africa. Movement Ecology, 6, 

20, doi.org/10.1186/s40462-018-0138-0. 

Willemoes M, Strandberg R, Klaassen RHG et al. (2014) 

Narrow-Front Loop Migration in a Population of the 

Common Cuckoo Cuculus canorus, as Revealed by 

Satellite Telemetry. PloS ONE, 9. 


FORSKNING 

Trankonferens 

Övervintrande tranor i 

Hula Valley i norra Israel. 


Tranor överallt! 

Tranor fascinerar oss, inte bara den trana vi är vana att se, utan alla 15 världens 

tranarter. Under den nionde trankonferensen, som hölls i Frankrike, 

diskuterades tranans biologi, flyttvägar och beteenden. 

text Lotta Berg, Clas Hermansson (Hornborgasjöns fältstation) & Johan Månsson (Viltskadecenter, Sveriges Lantbruksuniversitet) 

Ibörjan av december hölls den nionde 

europeiska trankonferensen, denna gång 

i Sabres utanför Bordeaux i sydvästra 

Frankrike. Det kan kanske tyckas 

förvånande för den oinvigde, men drygt 

100-talet personer från framförallt Europa 

men även Afrika, Asien och Nordamerika 

tog sig tid att träffas i några dagar och diskutera 

just bara tranor och deras biologi, 

flyttvägar, beteenden och så vidare. 

Vad är det som fascinerar så många, 

såväl professionella forskare och naturvårdare 

som ideella krafter, och vad är det 

egentligen som händer med våra tranpopulationer? 

Fokus låg naturligtvis på den 

europeiska tranan Grus grus, men även de 

14 andra tranarterna togs upp i vissa av 

föredragen. 

Schemat var späckat med ett 40-tal 

föredrag och ett stort antal vetenskapliga 

affischer (postrar), och moderatorernas 

förmåga att få föreläsarna att hålla sig 

inom avsatt tid var uppenbarligen begränsad, 

så dagarna blev långa! 

Rent allmänt gavs en tämligen samstämmig 

bild av tranans utveckling i 

Europa: det handlar om en fortsatt populationsökning, 

där såväl det totala antalet 

tranor som det geografiska området ökar. 

Man ser både en spridning med häckningar 

i regioner där tranorna tidigare inte 

häckat i någon större omfattning i modern 

tid (till exempel i Ungern och Tjeckien), 

samt genomgående tätare populationer. 

Nämnvärt är också att man i Storbritannien 

har en väldigt liten naturlig population 

och fortfarande arbetar med stödutsättningar 

i sydvästra delen av England, 

vilket kan te sig rätt komiskt ur ett svenskt 

perspektiv. 

TRANORNAS ÖVERVINTRINGSOMRÅDEN har 

under senare år förskjutits norrut, och numera 

ses ett hyfsat antal tranor övervintra 

så pass långt norröver som i norra Tyskland, 

samtidigt som antalet övervintrande 

tranor i Marocko och Tunisien minskat 

påtagligt. En minskning ses även i Spanien, 

även om hundratusentals tranor fortfarande 

ses övervintra i landet som helhet. 

De tranor som häckar i de östra delarna av 

Europa väljer vanligen flyttvägen öster om 

Medelhavet, och där är Huladalen i Israel 

den helt dominerande rastplatsen under 

flytten ner mot nordöstra Afrika. 

Föga förvånande har den västeuropeiska 

utvecklingen med nordligare övervint- 


FORSKNING 

Trankonferens 

Däremot kan man 

konstatera att tranor 

generellt är väldigt 

ortstrogna under häckning, 

och att ungefär 85 

procent av dem håller sig 

inom en och samma 

region ... 

ringsplatser lett till att tranorna numera i 

genomsnitt ankommer tidigare till de stora 

rastplatserna längre norrut – till exempel 

i Sverige – och att de lämnar dessa vid 

en senare tidpunkt under hösten. Som 

exempel kan nämnas att tranornas toppdag 

(den dag då högsta antal nås under 

säsongen) under våren vid Hornborgasjön 

numera infaller 17 dagar tidigare jämfört 

med 1960-talet, och att toppdagen under 

hösten infaller 23 dagar senare jämfört 

med 1970-talet. 

FLYTTSTRÄCKAN HAR HELT enkelt blivit 

kortare. Vad beror då denna utveckling 

på? Med största sannolikhet handlar det 

om flera samverkande faktorer. Tydligt 

är att jordbrukspolitiken och förändrade 

jordbruksmetoder har stor påverkan. När 

de populära övervintringsområdena i 

Extremadura, Spanien, där betesmarker 

under enstaka gamla ekar varvats med 

enklare spannmålsodlingar, förvandlas till 

bevattnade, intensivt odlade fält eller tätt 

planterade olivodlingar finns mindre föda 

och utrymme för tranorna. Färre tranor 

övervintrar nu där, och de som kommer 

dit stannar en kortare tid. Dessutom, nu 

när majsodling blir allt vanligare i norra 

Västeuropa, uppskattas majsstubbåkrarna 

som en god födoresurs för rastande och 

övervintrande tranor. Även klimatförändringar 

påverkar sannolikt flyttmönstret, 

och kanske även reproduktionen. Några 

presentationer visade att milda vintrar ger 

fler övervintrande tranor längre norrut 

och att torra och varma somrar är negativt 

för dessa våtmarkshäckare. 

SKADOR PÅ ODLAD gröda är något som 

kommit i fokus allteftersom antalet tranor 

ökat, och på kontinenten är det framför 

allt sådd som drabbas. I Sverige skadas 

inte bara sådd utan även skördemogen 

Flock efter flock flyger in mot 

Arjuzanx-området i eftermiddagssolen, 

och fälten fylls av tranor. 

FOTO: LOTTA BERG 

gröda. Intressant är att av de 40 föredragen 

tog ungefär sju upp klimateffekter, nio 

något angående interaktioner med jordbruket, 

och minst två potentiella effekter 

på andra arter – främst genom predation 

under häckningstid. Ett ökande antal 

tranor ses inte längre som något ensidigt 

positivt, inte ens bland entusiaster. 

VAD GÄLLER FLYTTVÄGARNA visar både 

genetiska analyser och GPS-studier att 

utbytet mellan de olika flyttvägarna ingalunda 

är försumbart, och det finns inga 

tecken på att några delpopulationer skulle 

vara på väg att utvecklas hos de europeiska 

tranorna. Färgringmärkningen med tre 

ringar per ben, landskod på vänster ben 

och individkod på höger, som pågått sedan 

1980-talet ger gott om återfynd. Färgringarna 

hjälper naturligtvis till att kartlägga 

flyttvägar och dessutom kan de bidra 

till att avgöra hur gamla fåglarna blir; i 

databasen ”Icora” finns i dagsläget 135 000 

återfynd inlagda! Den äldsta kända europeiska 

tranan var, när den sågs ifjol, 24 år 

gammal. Ny teknik i form av GPS-sändare 

ger oss även mer detaljerad information 

om flyttvägsstrategier och till exempel 

har man kunnat visa att flyghastigheten 

under flyttning kan vara hög, vid goda 

vindförhållanden upp till 120 kilometer 

per timme! 

FÖR DEN SOM trott att tranorna är varandra 

trogna hela livet när de väl funnit en 

partner kan möjligen resultaten från ett 

par nya studier vara något av en besvikelse, 

eftersom verkligheten är betydligt 


Bordeaux och sydvästra Frankrike. 

Den svartröda markeringen visar 

naturreservatet Arjuzanx. 

Naturreservatet Arjuzanx ligger söder om Bordeaux 

i ett restaurerat före detta brunkolsbrott, 

och är en populär rastplats för tranorna innan de 

flyger vidare över Pyrenéerna. 

Delar av den svenska trandelegationen, här stående 

i fågeltornet i Arjuzanx. Från vänster Johan 

Månsson, Clas Hermansson, Lovisa Nilsson, Mia 

Holmebrant och Lotta Berg. 

mer komplicerad än så. Tranorna börjar 

vanligen hitta en partner vid tre års ålder, 

men gör inte något häckningsförsök förrän 

vid fyra år. Mer än hälften av tranorna 

byter sedan partner vid åtminstone något 

tillfälle under sin livstid, och en av hannarna 

i en tysk studie visade sig ha fyra till 

fem olika honor under en tioårsperiod. Det 

finns också exempel på par som skiljts och 

sedan åter blivit ett par några år senare, 

och exempel där ett par splittrats under 

pågående häckning och en ny partner 

klivit in. Däremot kan man konstatera att 

tranor generellt är väldigt ortstrogna under 

häckning, och att ungefär 85 procent 

av dem håller sig inom en och samma 

region (med fem till sex mils radie) från år 

till år – även om det givetvis finns de som 

söker ny mark. När det gäller könsrollerna 

så presenterades en studie som visade att 

paret över lag delade på sysslorna, men att 

honorna ruvar något mer, medan hannarna 

tog mer ansvar när det kom till försvar 

mot predatorer. Vilka predatorer som är 

vanligast beror givetvis helt på var tranan 

häckar – dels vilken typ av biotop (öppen 

våtmark, sumpskog eller skogstjärn, till 

exempel), och naturligtvis också på vilka 

predatorer som alls finns i området. Är 

det korp, räv, vildsvin eller tvättbjörn, tro? 

Det beror på var i Europa man är! 

I SAMMANHANGET KAN vi inte låta bli 

att komma med ett litet boktips: Den 

övergripande globala organisationen för 

tranfrågor, International Crane Foundation 

(ICF), har tillsammans med IUCNs 

trangrupp just gett ut boken Cranes and 

Agriculture: a global guide for sharing the 

landscape. Den är över 300 sidor tjock och 

går att ladda ner kostnadsfritt som pdffil 

från ICF:s webbplats; bara googla på 

bokens namn. Den omfattar alla världens 

tranarter, eftersom de alla på något sätt 

använder jordbruksmarker under sin 

årscykel. Här presenteras olika metoder 

för att minska skador inom jordbruket och 

därtill kopplade konflikter, något som nog 

kan komma väl till pass på många håll. 

Ingen trankonferens utan att deltagarna 

får se livs levande tranor, förstås! 

Således fanns utflyktsmöjlighet till naturreservatet 

Arjuzanx, där vi kunde avnjuta 

åsynen – och ljudet – av över 40 000 

tranor som kom inflygande i kvällningen. 

Imponerande även för oss som är vana vid 

Hornborgasjön! 


FOKUS 

Tranparadoxen 

STJÄRNA ELLER 

SYNDABOCK? 

Huvudbry. Det är egentligen 

en paradox: På våren 

välkomnar vi tranorna med 

stora jippon, men senare på 

året kostar samma tranor 

miljonbelopp i form av skador 

på grödor. Nu börjar 

dessutom den stadigt 

växande tranpopulationen att 

ställa till problem för 

fågelskyddet. 

text Anders Wirdheim 

Frågan måste ställas: Hur ska vi 

hantera den allt större populationen 

av tranor i Sverige? Har vi 

kanske kommit till den punkt där vi 

måste förändra vår inställning till 

denna mycket populära fågel? Det 

är frågor som kan få långtgående 

konsekvenser för såväl naturvård 

och fågelskydd som för näringsliv och turism – det 

sistnämnda inte minst runt Hornborgasjön i Västergötland 

och vid Pulken i Skåne. 

Den population av tranor som häckar i eller flyttar 

genom Sverige har ökat kraftigt under de senaste 

50 åren. Det häckande svenska beståndet beräknades 

2017 till cirka 30 000 par. Till detta kommer 

unga, icke-häckande individer, samt merparten av 

de i Norge häckande tranorna. Det finns tyvärr inga 

säkra uppgifter om hur stort beståndet var för 50 år 

sedan, men ett tydligt mått på förändringen kan fås 

från Hornborgasjön. Vid de räkningar som genomförs 

vid södra delen av sjön noterades våren 1966 

som mest 1 620 individer. Därefter pendlade antalet 

lite upp och ner fram till 1980-talet, då en tydligt 

ökande trend tog vid. Våren 2012 noterades som 

mest 26 500. 

Om denna trend är representativ för hela Sverige, 

handlar det om en mer än femtonfaldig ökning 

av beståndet. Samtidigt med ökningen har också 

tranans utbredningsområde blivit större, och arten 

häckar numera över i princip hela landet förutom 

på kalfjället och i skärgårdarna. 

Detta är naturligtvis glädjande eftersom tranan 

därmed sannolikt återtagit mark som den förlorat 

under tider med ett hårt jakttryck. I egenskap av 

stora fåglar med mycket kött, jagades svanar, gäss 

och tranor hårt längre tillbaka i tiden. Men som 

redan antytts saknar inte tranans framgång komplikationer. 

UNDER 2017 BETALADES det ut cirka 11 miljoner 

kronor i ersättning för fågelskador i det svenska 

26 vår fågelvärld | 2.2019 

FOTO: KENT-OVE HVASS

vår fågelvärld | 1.2016 23

FOKUS 

Tranparadoxen 

jordbruket. I summan ingår även anläggning av så 

kallade avledningsåkrar, det vill säga åkrar som ska 

locka främst tranor och gäss för att förhindra att 

fåglarna gör skada på växande gröda. I runda tal en 

tredjedel av summan gällde tranor. 

Sett i ett lite längre perspektiv har dessa kostnader 

stadigt ökat, och det mesta tyder på att ökningen 

fortsätter. Detta är också anledningen till att 

fåglar som trana, sångsvan och gås börjat betraktas 

med andra ögon av både myndigheter och jordbrukets 

företrädare. Naturvårdsverket har startat 

Storfågelforum, med syfte att förankra och sprida 

kunskap om hur problemen ska hanteras, och LRF 

har från och till kampanjat på temat. För ett par år 

sedan anordnade man exempelvis ett seminarium 

under Almedalsveckan med rubriken ”Från hotad 

till hatad”. Ett inslag i den kampanjen var en stor 

tveksamhet till anläggning eller skydd av större 

våtmarker eftersom dessa ansågs locka till sig gäss 

och tranor. 

Det sistnämnda är i och för sig riktigt. De 

studier som genomförts vid Viltskadecenter har 

bland annat visat att större ansamlingar av tranor 

oftast finns nära lämpliga övernattningsplatser, i 

form av stora våtmarker eller grunda sjöar. Men 

samtidigt bortser LRF från att problemen med de 

stora fåglarna i mångt och mycket är självförvållade. 

Det moderna jordbruket i Sverige och övriga 

Väst-europa skulle faktiskt kunna beskrivas som 

något av en gås- och tranfabrik. Detta jordbruk har 

under senare årtionden skapat miljöer som gynnar 

fåglarna, bland annat i form av stora höstvetefält 

(gäss), ökad odling av höstraps (sångsvanar) och 

ökad majsodling (tranor). 

Tranmatning vid Pulken i 

Skåne. 

FÖR ATT FÖRHINDRA skador på jordbruksgrödor 

sprids det under våren ut korn på fälten vid södra 

delen av Hornborgasjön. Under senare år har 

man även börjat göra detta vid Pulken söder om 

Kristianstad, och efter hand har allt fler tranor sökt 

sig till detta område. I takt med att mängden tranor 

ökat har också tranturismen vuxit även där. Vårarna 

2015–2017 fanns det som mest drygt 8 500 tranor 

vid Pulken i slutet av mars, men våren 2018 bröts 

mönstret. Då var det länge kallt och tranorna lät 

vänta på sig. När de omsider anlände, hade vårbruket 

knappt kommit igång och tranorna var dessutom 

färre än åren före (som flest 4 000). Det innebar 

att länsstyrelsen i Skåne inte behövde sprida ut korn 

vid Pulken, något som innebar en besparing på runt 

100 000 kronor. 

Men, det fanns ett stort MEN: Den uteblivna 

utfodringen innebar fiasko för tranturismen runt 

påsk. Hotell och rumsuthyrare drabbades av avbokningar, 

något som även gällde bussbolag som 

planerat tranresor. Mängder av besvikna tranturister 

vände sig till turistbyrån och klagade. För 

att detta inte ska hända igen, har turistnäringen i 

området begärt att man ska få lägga ut korn även om 

det inte finns skäl ur jordbrukssynpunkt. Men på 

länsstyrelsen i Skåne är man kallsinnig: ”Vi tänker 

inte rucka på det förtroende som vi har byggt upp 

hos lantbrukarna, aldrig!” 

TRANOR KAN ORSAKA skador på flera grödor. Under 

våren går flockar med ungtranor på nysådda fält 

och plockar utsäde eller sättpotatis, under hösten 

söker sig tranflockarna gärna till åkrar som ännu 

inte skördats. 

– Vi har en ökande population och vi vidtar 

alla möjliga åtgärder för att minska skadorna på 

jordbruket, säger Johan Månsson, forskare på 

Viltskade center, och fortsätter: 

– Den ökande trenden är svår att hantera, och 

jag tror inte att vi kommer att komma undan att vi 

måste försöka begränsa populationen så småningom, 

säger han. 


FOTO: INGEMAR PETTERSSON 

Trana på med nyfångad 

groda i näbben. 

FOTO: SVEN-ARNE SANDBERG 

FOTO: HANS CRONERT 

Under de senaste åren har flera länsstyrelser i 

landet också gett tillstånd till skyddsjakt på tranor. 

Än så länge är omfattningen av denna skyddsjakt 

mycket begränsad, men den kan komma att öka 

kraftigt om och när den får större acceptans. 

– Tranan är en ikonisk art som vi inte har allmän 

jakt på. Den är fredad, och det är något av ett pedagogiskt 

dilemma att få förståelse för hela systemet, 

säger Johan Månsson. 

Men innebär då detta att Johan Månsson och 

hans kollegor kan tänka sig en mer storskalig jakt 

på trana som en framtida lösning? Hur rimmar i så 

fall det med dagens satsningar på tranan som ett 

turistmål? 

– Frågan är hur mycket som är nog? Jag tror att 

vi skulle kunna ha våra tranfestivaler med 10 000 

till 15 000 tranor, men nu har vi 27 000, säger Johan 

Månsson och syftar på de senaste årens räkningar 

vid Hornborgasjön. 

En mer omfattande skyddsjakt på tranor kan 

emellertid stöta på problem såväl när det gäller 

En tranfamilj som kalasar på en harunge. 

folkopinionen som i lagboken. Tranan är en av de 

arter som åtnjuter ett starkt skydd inom EU. Det 

gäller dock även vitkindad gås, och i det fallet har 

skyddsjakten fått allt större omfattning såväl i Sverige 

som i några andra EU-länder. 

– Vi måste kunna visa att tranorna orsakar verkliga 

problem och att dessa problem kan minskas 

genom att vi minskar populationen. Innan vi nått 

dit, tror jag att det blir väldigt svårt, säger Johan 

Månsson. 

NEJ, FRÅGAN OM tranorna är allt annat än lätt, något 

som blir väldigt tydligt när vi kontaktar Hornborgaprofilen 

Niclas Fällström. Förutom att vara en av de 

drivande krafterna bakom Tranfestivalen vid Hornborgasjön 

är Niclas både fågelskådare och bonde. 

– Jag är tudelad i frågan. Å ena sidan är tranan 

en av de häftigaste symbolerna för denna bygd, å 

andra sidan ställer den till med skador för både 

lantbrukare och andra fåglar. Storspovarna som 

häckar här får nästan aldrig några ungar eftersom 

FOTO: KENT-OVE HVASS 

Tranor vid Trandansen vid 

Hornborgasjön. 


FOKUS 

Tranparadoxen 

FOTO: HANS CRONERT 

Tranor kan göra stor skada 

på jordbruksfält, och varje 

år betalas miljontals kronor 

ut i skadestånd. 

Tranorna 

plockade i 

stort sett rent 

på ägg och 

vadarungar i 

stora delar av 

reservatet 

våren 2018 ... 

Reino Andersson 

tranorna tar dem. De rövar allt de kommer åt, säger 

Niclas Fällström. 

– Men tranorna betyder väldigt mycket för bygden, 

och Tranfestivalen blir bara bättre och bättre. 

En omfattande skyddsjakt skulle vara negativ för 

den turism vi har tack vare tranorna och jag tror att 

folk skulle ställa sig mycket frågande till jakten. 

– Jag tycker det är viktigt att man lyssnar till 

sakkunskapen. Man måste gå den jobbiga vägen och 

ta in alla olika perspektiv: bondens, ornitologens, 

turistens och inte minst turistföretagarens. 

TRANAN ÄR ALLÄTARE och tar mer än gärna både 

fågelägg och fågelungar. Detta har blivit ett allt 

större problem på Getteröns naturreservat i Halland. 

En flock med ungtranor började för några år 

sedan använda den stora lagunen i reservatet som 

övernattningsplats. Efter hand har flocken vuxit 

sig större, och under senvåren 2018 fanns det som 

mest 360 tranor i reservatet vid månadsskiftet maj/ 

juni. Merparten av deras födosök sker på åkrar 

längre österut, men de letar även mat på reservatets 

strandängar. 

– Tranorna plockade i stort sett rent på ägg och 

vadarungar i stora delar av reservatet våren 2018, 

och frågan är vad som händer om de även börjar 

söka sig till den del där alla skärfläckor, tärnor och 

skrattmåsar häckar? Det skulle kunna bli katastrofalt 

för dessa arter, säger Reino Andersson, välkänd 

västkustornitolog som följer utvecklingen på 

Getterön. 

DET ÄR FÖR övrigt inte bara här hos oss som 

utfodring av tranor börjar ifrågasättas. Det gäller 

i hög grad även prärietranan i Nordamerika och 

östra Ryssland. I boken Arktisk sommer som kom 

härom året berättar den danske fågelforskaren och 

konstnären Jens Gregersen att prärietranan numera 

finns i stort sett överallt på den ostsibiriska tundran. 

Den har i sen tid spridit sig västerut och finns idag 

nästan ända fram till floden Lena. De sibiriska 

prärietranorna övervintrar i USA, där de ”lever gott 

på majs och andra näringsrika grödor”. Men inte 

nog med det – prärietranorna utfodras och samlas 

i gigantiska flockar och som i Europa är dessa 

flockar ”en stor attraktion i Amerika. Fågelturisterna 

vallfärdar till vissa platser för att uppleva den 

betagande synen.” 

När våren kommer vänder tranorna åter mot 

tundran och Jens Gregersen skriver: ”Ute på tundran, 

där skedsnäpporna går med sina ungar, rör 

sig också stora flockar med icke-häckande tranor. 

Dödligheten är liten i tranbeståndet, eftersom de 

vintern igenom hålls vid liv på den amerikanska 

prärien. De allätande tranorna finner med lätthet 

alla vadarfåglarnas ungar, som slukas. Ryska biologer 

anser att tranorna är tundrafåglarnas, inklusive 

skedsnäppans, väsentligaste predator.” 


KOMPLETTA 

TUBKIKARPAKET 

FÖR ALLA NIVÅER 

SWAROVSKI ATX 

30-70x95 

+ Swarovski ATX okularmodul 

+ Swarovski ATX/STX objektivmodul 

+ ATX TLS APO fotoadapter 

+ Fågelguide 

+ Nest NT-767 stativ med 

vätskedämpat huvud 

ZEISS VICTORY HARPIA 

22-65x85 



DELTA TITANIUM 65 II 

15-45x65 

+ Vortex Pro GT stativ 

+ Digital fotoadapter 

info@astrosweden.se 

0511 - 79 81 00 

www.astrosweden.se 

ZEISS VICTORY HARPIA 

23-70x95 



KOWA PROMINAR 883 

25-60x88 

+ Kowa extravidvinkel zoomokular 

+ Allvädersväska 



MEADE WILDERNESS 

20-60x100mm 

+ Astro Pro 187 stativ 

+ Fågelguide 

LEICA APO TELEVID 

25-50x82 

ZEISS QONQUEST GAVIA HD 

30-60x85 

+ Zeiss Terra ED 8x42 kikare 

+ Vortex Pro-GT stativ 

+ Smartphoneadapter 

+ Fågelguide 

ACUTER ST 

20-60x80mm 



+ Fågelguide 

+ Leica vidvinkel zoomokular 

+ Leica 1.8x Extender 

+ Gitzo Exact Mountaineer kolfiberstativ 

+ Gitzo videohuvud 

7.729:- 

41.990:- 

28.654:- 

4.995:- 

39.995:- 

35.995:- 

5.950:- 

54.370:- 

43.995:- 

47.835:- 

38.890:- 

9.290:- 

6.950:- 

7.995:- 

23.995:- 

42.595:- 

30.995:- 

40.995:-

FÅGELSKYDD Bird Camp Lebanon 2018 

Fågelskydd 

i sin linda 

Fyra svenska fågelskådare har varit i Libanon 

och pratat fågelskydd tillsammans med en 

lokal fågelskyddsorganisation. Det blev några 

intensiva dagar som satt avtryck hos deltagarna 

och förhoppningsvis även hos skolungdomar de 

mött. 

text Anton Kvarnbäck 

Inklämt mellan medelhavets turkosa 

vågor och arabisk öken ligger Libanon, 

i skådarsammanhang kanske oftast förknippat 

med illegal jakt på flyttfåglar. 

Det råkar dock vara så att förutsättningarna 

för sådan aktivitet är ovanligt 

god här. Vatten på ena sidan och öken 

på den andra bidrar till att de libanesiska 

bergsryggarna utgör en av världens 

viktigaste ”flaskhalsar”. I sträcktider 

koncentreras fåglarna hit och området blir 

motorväg för flyttare på sin väg mellan 

Eurasien och Afrika. 

MED GOD KÄNNEDOM om sträckfåglarnas 

utsatthet åkte i början av oktober fyra 

Ormörn. 


svenska skådare till det lilla landet vid 

Medelhavet för att delta i Bird Camp 

Lebanon 2018. 

Gruppen, bestående av initiativtagaren 

Tomas Axén Haraldsson, samt Harald Ris, 

Zsombor Karolyi och undertecknad, fick 

ett varmt mottagande redan på Beiruts 

flygplats där vi blev upplockade av André 

Bechara – en representant för Society 

for the Protection of Nature in Lebanon, 

SPNL. Med såväl tubkikare som sprillans 

ny kamerautrustning skumpande på flaket 

bar det av genom den libanesiska natten. 

A’hlan – välkommen på arabiska. 

Tolv timmar senare, med ett bristande 

antal sömntimmar i bagaget, står vi uppradade 

på ett kontor samtidigt som vice 

borgmästaren fäster pins med texten 

”I love Ras El-Metn” på våra tröjor. 

– Ras El-Metn betyder ungefär ”huvudet 

och axlarna”, förklarar André och syftar 

på namnet på byn vid Mount Lebanons 

sluttning som utgör vårt basecamp. 

PROGRAMMET FÖR DAGARNA är fullpackat. 

Några timmar innan kontorsbesöket är vi 

i full gång med att sätta upp slöjnät längs 

en buskig sluttning med terrassodlingar. 

Tjattrande sammetshättor och streckad 


prinia står för ljudbilden – tillsammans 

med skotten. Bara under vår första promenad 

hör vi dussintals gevär avlossas och 

marken är utsmyckad med tomhylsor i 

regnbågens alla färger – en syn som, trots 

att den återkommer, är svår att vänja sig 

vid. 

För sällskapet står en grupp engagerade 

ortsbor. Gästfriheten är obegränsad 

och med den kommer ett konstant flöde av 

kardemummakryddat kaffe och sötsliskigt 

te. Över dagens lunch bestående av grillspett, 

libanesiskt rödvin och en snabbkurs 

i användning av det traditionella brödet 

diskuteras gärna problemet med den illegala 

fågeljakten. 

– Det finns skyttetävlingar. De gräver 

en grop och jägaren som fyller sin först 

vinner. Det är en macho-sak, säger Nada 

Halawi från SPNL. 

ENLIGT BIRDLIFE INTERNATIONAL dödas 

2,6 miljoner fåglar i Libanon varje år. Detta 

alltså i ett land som till ytan är mindre än 



Libanons flagga pryds av ett cederträd. 

Tomas Axén Haraldsson pratar fågelskydd med libanesiska ungdomar. 

Skåne. Tätbefolkat är det dock, med sina 

sex miljoner invånare. Hur stor andel av 

befolkningen som deltar i jakten är svårt 

att uppskatta, men vid lunchbordet sitter 

åtminstone en av dem: 

– Det är skillnad mellan jägare och 

skyttar. De flesta vet inte vad de skjuter 

på. Allt handlar om uppvisning, säger Amr 

Salha och tar fram sin smartphone för att 

visa en bild på sig själv, med ett trettiotal 

vaktlar hängandes runt halsen. 

– Det var jag förut. Innan jag visste vad 

jakten gjorde med naturlivet. 

Numera jagar han enligt gällande lagstiftning. 

PÅFÖLJANDE DAG INLEDS likt den föregående. 

Till den buskiga sluttning där vi satt 

upp näten kommer idag också en gymnasieklass. 

En viktig del av Bird Camp-idén 

är att engagera ungdomar i det lokala 

fågellivet genom att förmedla kunskap och 

intresse. Under morgonen demonstreras 

därför principen för ringmärkning och ur 

näten plockar vi sammetshätta, trädgårdssångare 

och svarthätta framför nyfikna 

ögon. Eleverna är frågvisa och tveklöst är 

att jakten inte saknar kritiker. 

– Det är populärt bland mina vänner 

och helt klart vanligast bland unga män. 

Jag är emot jakten, men det är en så populär 

aktivitet och något man gör överallt i 

Libanon, säger Racha Hassan som annars 

är stolt över byn och landet hon vuxit upp 

i. 

– Jag konfronterade en av mina vänner 

som jagar. Det fortsätter jag med, men han 

fortsätter också att jaga. I slutändan tror 

jag att det är kunskap som är viktigast, att 

förstå fåglarna och deras liv. 

I SAMMA GYMNASIEKLASS finns också 

Rami. Han tillhör skaran unga män som 

har just jakt som sitt fritidsintresse. 

– Svalor och war-war, lyfter han fram 

som två arter som brukar vara måltavlor. 

Kring det engelska namnet på ”warwar” 

råder ovisshet bland eleverna, men 

vi vet sedan tidigare vad det handlar om 

– biätare. 

– Man tar bort fjädrarna, tillagar och 

äter dem. Har du någonsin prövat? Det är 

fantastiskt. 

De långsiktiga effekterna är han inte 

överdrivet orolig för, berättar han, och 

hänvisar till att det är förbjudet att jaga 

under våren. Att höstjakten bara innefattar 

ett dussin arter – och att biätare inte är en 

av dem – tycks inte ha gått fram. 

En infångad svarthättehona får följa 

med på nästa skolbesök, denna gång till 

en privat gymnasieskola i utkanten av Ras 

El-Metn. 

– Känner ni igen den här fågeln? frågar 

Tomas Axén Haraldsson och håller upp 

svarthättan. 

Eleverna i klassrummet vrider lite på 

sig, men ingen säger något. 

– Har ni ätit den? 

– Ja, troligtvis, lyder svaret från första 

bänkraden. 

Fågeln verkar obekymrad, situationen 

till trots. Någon minut senare återfår den 

friheten via ett av klassrummets fönster. 

GENERELLT FÅR VI ÄNDÅ uppfattningen 

att det råder en progressiv inställning 

till jakten bland de ungdomar vi träffar, 

även i denna klass. Lösningsförslagen är 

klarsynta och intresset för oss och vårt 

engagemang är stort. Till bilden hör att 


FÅGELSKYDD Bird Camp Lebanon 2018 

Längs den krokiga 

vägen tillbaka till 

Beirut smyger en kameleont 

över asfalten och 

fiskgjuse blir resans tjugonde 

rovfågelart. 

Ras El-Metn är en kommun som jobbar 

aktivt med frågan och på andra platser kan 

situationen vara en annan. 

De kalorier som bränts under förmiddagen 

återfås med råge under den lunch 

som serveras. Som vanligt är det svårt att 

slita blicken från luften och när våra kroppar 

satt fysiskt stopp för måltiden drar vi 

oss mot altanen. 

En kokande skruv med mindre skrikörnar 

avtecknar sig direkt över en av 

bergsryggarna. Wow, och så en till, och 

lite till vänster – ytterligare en! Vi rusar 

mot bilen för att förse oss med tubkikare. 

Insprängt i skruvarna finns både krispiga, 

unga stäppörnar, ormörnar, dvärgörn 

och resans första större skrikörn. Mot en 

sandfärgad bergssida dyker det upp ett 

flak i glidflykt – en gåsgam som krymper 

skruvens skrikörnar till miniatyrer. 

Skådespelet skvallrar om regionens 

enorma potential för att bevittna rovfåglar 

på flyttning. På en halvtimme räknar vi in 

2 770 sträckande mindre skrikörnar, men 

tyvärr blir euforin kortvarig. 

– Kan vi inte säga att vi är fast i trafiken? 

frågar Harald Ris samtidigt som 

klickaren går varm. 

André Bechara skruvar lite på sig och 

mumlar: 

– De väntar på oss. 

Det är borgmästaren i byn Kfar Selouan 

han pratar om. Nästa programpunkt kallar 

och vi får lämna lavinsträcket för att bege 

oss uppåt bergen. Här bjuds det förstås på 

mer kardemummakryddat kaffe och den 

obligatoriska gruppbilden tas, flera gånger 

om. Dessa besök hos diverse borgmästare 

är viktigt för att skapa och förankra lokal 

trygghet kring vilka vi är och vårt syfte. 

Då får man stå ut med lite ceremoniella 

kaffekoppar.” 

RESTERANDE DELEN AV eftermiddagen 

spenderar vi uppe på bergsryggen. Några 

biätare passerar och sena bivråkar sträcker 

ihop med stäppvråkar samtidigt som solen 

Stäpphök. 

Zsombor Karolyi, Harald Ris, Tomas Axén Haraldsson och Anton Kvarnbäck. 

sänker sig mot smogen från ett fjärrran 

Beirut. Vi börjar bli redo att packa 

ihop när Zsombor plötsligt hugger på en 

stäpphökshanne som dansar fram tätt 

över marken och passerar bara något tiotal 

meter bort. Den försvinner strax efter att 

ha avtecknat sin karaktäristiska siluett mot 

den glödande aftonhimlen. Vilket avslut 

på en mäktig skådardag med över 4 000 

sträckande rovfåglar! 

LIBANON ÄR EN intensiv upplevelse och 

vi lämnar nästa dag med känslan av att ha 

spenderat minst en vecka i landet, trots att 

FOTO: ZSOMBOR KAROLYI 

vi anlänt knappt tre dagar tidigare. Längs 

den krokiga vägen tillbaka till Beirut 

smyger en kameleont över asfalten och en 

fiskgjuse blir resans tjugonde rovfågelart. 

Med tankarna spelande mellan den 

gränslösa gästfrihet vi mött, skruvande 

mindre skrikörnar och ett väldigt angeläget 

problem med illegal jakt når vår 

resa sitt slut. Samtidigt har en annan resa, 

den mot ett fågelvänligt Libanon, bara 

börjat. 

Fotnot: Bird Camp Lebanon organiserades som 

ett samarbete mellan BirdLife Sverige, SPNL och 

Ornithological Society of the Middle East (OSME). 


Fåtal platser kvar! 

En helg med fåglar i Siljansbygden 

3-5/5 10-12/5 17-19/5 24-26/5 

Hackspettar, hönsfåglar och ugglor samt god mat och trevlig 

samvaro, står främst på menyn! 

Insjöns Hotell är en pittoresk anläggning som erbjuder 

helpension i mysig miljö. 

Ciceron under helgerna är Staffan Müller från Leksands 

Fågelklubb som tar oss med till bl.a. lapp- och slagugglans 

marker, gråspettens och den tretåiga hackspettens revir 

samt besök vid de restaurerade våtmarkerna Limsjön och 

Dragsängarna samt ”lövskogsdjungeln” Hundhagen, mm …. 

Pris: 3995: - (helpension, guidning och transporter) 

Välkomna! 

Insjöns Hotell tel. 0247 – 410 50 info@insjonshotell.se 


POLITIK 

Inför EU-valet 

EU-valet 

och fåglarna 

Inför valet till Europaparlamentet senare i vår 

har BirdLife Sverige ställt frågor till de partier 

som idag är representerade i parlamentet. Det 

handlar om tio frågor inom fyra olika ämnesområden. 

Samtliga partier – utom Feministiskt 

alternativ – har svarat på frågorna. Eftersom 

materialet blir omfattande, väljer vi att här i 

Vår Fågelvärld redovisa en av delfrågorna. De 

fullständiga svaren finns på www.birdlife.se. 

text Anders Wirdheim 

I 

Sverige skickade vi enkäten till samtliga 

partier som idag är representerade i 

EU-parlamentet eller Sveriges riksdag. 

Vi fick svar från åtta av de nio partier 

det handlar om. Endast Feministiskt initiativ 

saknas, trots att partiet meddelade att 

man skulle lämna svar inom den tidsram 

vi angett. 

Om svaren kort ska sammanfattas, är 

det slående att skillnaderna mellan partierna 

förefaller vara så små. Ett exempel 

gäller biologisk mångfald. På nationell 

nivå här i Sverige har inte frågor om biologisk 

mångfald haft någon större prioritet, 

men i denna enkät säger sig samtliga åtta 

partier vara oroade av utvecklingen, om än 

med vissa gradskillnader. Vi får sannerligen 

hoppas att denna omsvängning även 

kommer att visa sig i den nationella politiken. 

Det finns ju en risk att det enbart 

handlar om fagert tal i ett sammanhang 

där man kanske inte på samma vis som i 

inrikespolitiken måste stå för sina ord. 

DE NÄMNDA GRADSKILLNADERNA är också 

intressanta att titta närmare på. Medan 

flera partier pekar på värdet av kraftfulla 

internationella överenskommelser, vill 

Centerpartiet utveckla metoder som får 

de enskilda markägarna att engagera sig 

mera. Sverigedemokraterna anser också 

att det i första hand handlar om lokala och 

nationella åtgärder, medan Kristdemokraterna 

uppenbarligen ser det svenska 

skogsbruket som ett föredöme för andra 

länder när det gäller biologisk mångfald. 

UTAN ATT NÄRMARE värdera de olika 

partiernas inställning, bör nog vi i BirdLife 

Sverige anstränga oss ytterligare för att 

visa partiernas företrädare att det för våra 

fåglar inte räcker med åtgärder på hemmaplan. 

Drygt 90 procent av alla fågelindivider 

flyttar ut ur landet under vinterhalvåret. 

Det betyder att de ofta är mycket 

beroende av rastplatser i andra europeiska 

länder. Deras vinterkvarter kan dessutom 

finnas såväl inom som utanför Europas 

gränser. Det är svårt, för att inte säga 

omöjligt, att nå framgångar för fågelskyddet 

om vi inte ser frågan ur ett internationellt 

perspektiv. Detta synsätt måste också 

kunna resultera i bindande krav. 

Det finns också skillnader i partiernas 

syn på EU:s miljöbudget. Flera partier 

kopplar denna fråga till den gemensamma 

jordbrukspolitiken. De anser att de stöd 

som idag ges till jordbruket ska styras om 

från generella gårdsstöd till mera riktade 

stöd för att gynna miljö och biologisk 

mångfald. Samtidigt vill partier på båda 

sidor om den svenska blockgränsen 

minska den totala EU-budgeten. 

ATT RADIKALT FÖRÄNDRA EU:s jordbrukspolitik 

är i och för sig ingen ny inställning 

utan en linje som Sverige och några andra 

medlemsländer drivit länge inom EU. 

Likväl har förhållandevis lite hänt inom 

jordbrukspolitiken. Det har delvis berott 

på hårdnackat motstånd från några stora 

och inflytelserika stater, men delvis också 

på att jordbrukets organisationer varit 

mycket framgångsrika lobbyister. 

Det sistnämnda kan för övrigt även sä- 


FOTO: OTTENBY FÅGELSTATION 

Liberalerna: 

Den biologiska mångfalden är satt under 

extrema hot där tusentals arter utrotas 

varje år. Mycket måste göras på nationell 

nivå det handlar till exempel om att 

hotade växter och djur ska skyddas genom 

stark lagstiftning, information, biotopskydd 

och genom ökade restaureringsinsatser. 

Men det krävs också internationella 

krafttag. 

Centerpartiet: 

Ja. Trycket på ekosystemen ökar och 

den biologiska mångfalden minskar – 

denna trend måste brytas och här har 

miljöpolitiken ett stort ansvar. För Centerpartiet 

är de som verkar nära naturen en 

viktig del i att den biologiska mångfalden 

bevaras. Därför vill vi utveckla metoder 

och instrument som utgår från att enskilda 

markägare kan och vill vara med i arbetet 

för biologisk mångfald. 

gas om yrkesfisket. Trots mycket klara råd 

och riktlinjer från vetenskapliga expertorgan, 

har det europeiska fisket fortsatt att 

överutnyttja tillgångarna. 

De två sista frågorna i denna enkät 

handlar om att motverka farliga klimatförändringar. 

Även här finns det en enighet 

mellan partierna, men vi kan konstatera 

att Sverigedemokraterna avstår från att 

svara på dessa två frågor. De fullständiga 

svaren, ordnade fråga för fråga, finns att 

tillgå på www.birdlife.se. 

Hör skyddet av biologisk mångfald 

och naturliga ekosystem 

till ditt partis prioriteringar? 

Hur kommer ditt parti att 

agera för att Sverige och EU ska sluta 

förlora biologisk mångfald och istället 

leda in på en väg mot återhämtning? 

Vänsterpartiet: 

Ja, en kraftfull miljö- och klimatpolitik 

och social rättvisa är prioriterade områden 

för oss inför valet. Inom miljöområdet är 

Årtan övervintrar i Afrika. På väg till 

övervintringsområdet stannar de och 

rastar på flera ställen i EU. 

biologisk mångfald ett av de högst prioriterade 

då det är grunden för vår framtida 

välfärd. Inom Sverige vill vi öka anslagen 

för att skydda natur, inte minst våra skogar 

med höga naturvärden. 

Miljöpartiet: 

Ja, skydd av biologisk mångfald är högprioriterat 

för Miljöpartiet. 

Vi vill se ett kraftfullt internationellt 

avtal om biologisk mångfald och ett tydligare 

sektorsansvar i EU:s arbete för att 

minska artutrotningen. 

Socialdemokraterna: 

Ja det är en prioritering för vårt parti. 

Vi har i regeringsställning verkat för att 

säkra resurser för biologisk mångfald. Vi 

bedriver också det arbetet internationellt i 

EU och i FN, bland annat genom att Sverige 

stod som värd för en stor FN-konferens 

om havsmiljöfrågor. 

Kristdemokraterna: 

Ja. För vissa arter och biotoper går 

utvecklingen åt rätt håll men för andra går 

det åt fel håll. Hälften av EU:s skog finns i 

Sverige och Finland. Inom EU har många 

länder avverkat skog utan att återplantera. 

Detta har tyvärr föranlett många europeiska 

politiker att bära på den felaktiga 

uppfattningen att skogsbruket som sådant 

är miljöskadligt. Att Sverige för närvarande 

har mer skog än någonsin tidigare, trots 

ett mycket aktivt skogsbruk, är ett bevis på 

motsatsen. 

Moderaterna: 

Ja. Värnandet av den biologiska mångfalden 

kräver kraftfulla åtgärder och internationellt 

samarbete – och EU bör vara 

pådrivande i detta arbete. Inom unionen 

bör vi fortsätta arbetet med att motverka 

spridningen av invasiva arter. För svensk 

del kommer vi arbeta för att bevara det 

svenska självbestämmandet över skogen. 

Sverigedemokraterna: 

Ja definitivt, även om vi vill understryka 

att det i första hand är ett nationellt 

ansvar, inte något som ska regleras av 

överstatlighet. Dessa frågor är ofta lokala 

till sin natur och behöver därför hanteras 

där kunskapen finns, alltså lokalt och 

nationellt, inte i korridorerna i Bryssel. 

En mycket konkret åtgärd är att möjliggöra 

för småskaligt jordbruk att överleva, 

exempelvis i Sverige. 


RESEREPORTAGET Tresticklan text & foto: Torgny Nordin 

text och foto Torgny Nordin 

Tillbaka till 

Tresticklan 


Väster om den milslånga sjön Stora 

Le i Dalsland breder ett väglöst 

och obebyggt mosaiklandskap ut 

sig med glesa hällmarkstallskogar, 

myrland och trolska småsjöar. Vildare 

blir det knappast i Sydsverige 

och sedan drygt tjugo år tillbaka är områdets kärna 

avsatt som nationalpark med namn efter den största 

sjön i trakten: Tresticklan. I väster gränsar nationalparken 

till Norge och Østfolds fylke där Tresticklan 

diskret övergår i naturreservatet Lundsneset. Tillsammans 

bildar de ett sammanhängande, skyddat 

område, vilket besparats såväl bilar och terrängcyklar 

som upphävt strandskydd. 

Det är en karg landsända, fågelfattig och sällan 

besökt av ornitologer. Men även om artlistan 

aldrig blir lång ruvar Tresticklans kärva skönhet på 

kvaliteter som går att förnimma av alla med öppna 

sinnen. Det finns dagar när Tresticklan mest känns 

som en norrländsk ödemark, fast kärrens klockljung 

och myrliljor skvallrar om något annat – vi befinner 

oss i växtgeografisk mening långt västerut och även 

djupt inne i den tysta skogen anas Atlantens närhet. 


RESEREPORTAGET 

Tresticklan 

Tallskog dominerar i 

Tresticklan. 

Sångsvan passerar under 

nordsträcket. 

I områdets utkant förekommer 

stjärtmes. 

ETT VINTERLAND MÖTER mig när jag tar mig in i Tresticklan 

från öster. Det var barmark nere i Ed, men 

väl inne i skogen råder midvinter. Två nötskrikor 

flaxar irriterade iväg när jag närmar mig och i några 

förvildade äppelträd huserar ett gäng blåmesar och 

talgoxar. Gården som träden tillhörde är borta sedan 

länge och det enda som nu återstår är grunden. 

En entita ansluter sig till blåmesarna och medan jag 

följer dem i kikaren drar en storfamilj med stjärtmesar 

förbi. Först två, några ögonblick senare åtta, 

därefter minst tolv – och vips är hela gänget borta. 

Jag är ännu inte framme vid själva nationalparken 

och i söder och öster finns en del spår av dylika 

gamla torp; ofta är kvarstående kulturväxter och 

vildvuxna fruktträd det enda som minner om att det 

en gång levde människor här. Även inne i Tresticklan 

finns för övrigt spår av några gårdar, exempelvis 

intill gränsbäcken i Bodalsviken och nära Orshöjden, 

men de lär ha övergivits redan under slutet av 

artonhundratalet. 

Jag axlar ryggsäcken och fortsätter in i skogen. 

Snön knarrar under kängorna; det känns bra att 

komma tillbaka till Tresticklan. Och knappt hinner 

jag få upp pulsen förrän de första tofsmesarna ger 

sig tillkänna. Alltid är det så, alltid är det tofsmesarnas 

karaktäristiska läten som hälsar en välkommen. 

De har något muntert hemlighetsfullt över sig när 

de sinsemellan småspråkande hoppar omkring i 

tallkronorna. Utan tvekan trivs de och vandraren 

ägnas sällan mer än en förstulen blick. De har angelägnare 

saker för sig. 

Ibland drar ett meståg förbi och då ansluter 

sig tofsmesarna liksom av bara farten, sporrade av 

de andras iver. Fast deras entusiasm avklingar lätt 

och om övriga sällskapet får för sig att fortsätta in 

bland lövträd eller ut över myrmarkerna överger 

tofsmesarna hela äventyret. Ja, de är kollektivistiska 

endast på sina egna villkor. 

EN LÅNG STUND efter att tofsmesarnas samtal 

klingat bort är skogen fullständigt tyst. Det enda 

som hörs är mina steg i snön. Fågeltom tycks skogen, 

men spår i snön berättar om andra som nyss 

passerat förbi: en järpe, en tjäder, en älg och spår 

efter såväl ekorrar som mindre korsnäbbar. Sinnena 

skärps och man förvandlas till spårfinnare – och när 

jag spanar i kikaren upptäcker jag ute på en snöbelagd 

sjö spårstämplarna efter en varg som relativt 

nyligen tagit en genväg över sjön. Sedan länge finns 

ett vargrevir i området som brukar kallas för Ed- 

Haldenreviret eftersom vargarna rör sig fram och 

tillbaka över riksgränsen. Vargspår är inte svårfunna 

här, men att också få syn på en varg är inte många 

förunnat. 

Skogen är fortfarande tyst och till ytterligare 

några tjäderspår kan jag snart lägga sönderhackade 

träflisor under en murken stam, vittnande om spillkråkans 

framfart. En stund senare flyger mycket 

riktigt en spillkråka bort över trädtopparna. Och när 

jag följer den uppenbarar sig två korpar och över 

dem en cirklande, gammal havsörn. Kanske har de 

tre spanat in något ätbart som vargarna lämnat efter 

sig. 

Jag följer Hallevägen, eller rättare sagt den vandringsstig 

som i öst-västlig riktning letar sig fram 

längs den urgamla handelsleden vilken tidigare gick 

genom trakten, från Ed och Stora Le till Halden, 

eller Fredrikshald som den norska staden hette tidigare. 

Med tiden försvann handelsvägarna, tåglinjer 

byggdes och människorna övergav skogen för staden. 

En renässans fick dock Halleleden under andra 

världskriget när flyktingar och hemliga kurirer tog 


sig över gränsen nere vid Bodalsviken, Budalsvika 

på norska. En rödmålad gränspostering har nyligen 

restaurerats på svenska sidan, som ett minne över 

svunnen epok. 

Det finns ett par markerade stigar i Tresticklan, 

men huvudsakligen är det väglöst land. De lav- och 

mossbeklädda berghällarna är emellertid lättgångna, 

åtminstone så länge man rör sig i nord-sydlig 

riktning. De många långsmala sjöarna är utdragna 

i samma väderstreck och så länge man bara följer 

dem är det lättvandrat – även om kompass kan behövas 

oftare än man kanske tror. Mellan sjöarna och 

bergsryggarna av ådrad gnejs återfinns fuktigare 

granskog, kärr och svårforcerade myrar. 

Sjöarna är numera kraftigt försurade, kalkningsinsatser 

till trots. Förr var det dock gott om fisk inne 

i Tresticklan och området bidrog åtminstone fram 

till andra världskriget med stora fångster. Främst 

fiskades laxöring och röding och deras lekplatser 

markerades ofta med små stenrösen uppe på stranden 

intill – ungefär som när eskimåfolken i Arktis 

byggde stenstoder där bytesdjuren passerade under 

sina årliga vandringar. Stenrösena inne i Tresticklan 

kallades för röjevarpar och det är intill de gamla 

resterna av ett sådant jag tar av ryggsäcken för en 

fikapaus. 

Inne i Tresticklan är alltså fiskfaunan numera 

ytterst torftig, men i den betydligt större och djupare 

Södra Boksjön, mitt emellan Lundsneset och 

Tresticklan är situation bättre och där, framför allt 

på norska sidan, häckar både storlom och fiskgjuse 

samt storskrake vilken norrmännen kallar laksand. 

Alla tre tar emellanåt en lov in över Tresticklan. 

UNDER HELA VINTERHALVÅRET har mesarna och 

skogshönsen, hackspettarna och korsnäbbarna 

Här har tjäder en fast stam. 

Tresticklan blev nationalpark 1996. 


RESEREPORTAGET 

Tresticklan 

Vargspår. 

Gränsen mot Norge. 

Aristoteles 

var 

exempelvis 

helt övertygad 

om att nattskärrans 

nattliga 

leverne 

förklarades av 

att den i skydd 

av mörkret 

tjuvmjölkade 

getter ... 

Gransångare. 

Tresticklan för sig själva. Det är en rofylld och 

samtidigt utmanande tid, för fåglarna liksom för 

de fåtaliga ornitologer som letar sig hit. Dagarna är 

korta och fåglarna kan vara svåra att finna. Å andra 

sidan är det lätt att hitta spår av såväl däggdjur som 

fåglar. Med våren anländer tropikflyttarna och med 

dem nya toner i skogen. Lövsångare och rödstjärtar, 

svartvita flugsnappare och trädpiplärkor håller nu 

låda och övertrumfar talltitorna, kungsfåglarna och 

grönsiskorna. Skogssnäppor och drillsnäppor tar 

sjöarna i besittning och bortifrån Södra Boksjön 

hörs storlommens ödsliga rop. 

Förutom de goda möjligheterna att stöta på 

skogshöns är nattskärran något av en karaktärsfågel, 

en av tre skulle man kunna säga. Tofsmes, tjäder och 

nattskärra – vilka på andra sida gränsen byter namn 

till toppmeis, storfugl och nattravn – är Tresticklans 

paradarter vilka symboliserar områdets vilda natur. 

Den nordiska försommarnatten i Tresticklan är 

inte bara det skira ljuset och doften av pors, utan 

också nattskärrans trolska spinnande. Kort är skärrans 

besök i Tresticklan och bara under dygnets 

mörka timmar har man en rimlig chans att upptäcka 

den. Att det vävts så många myter kring skärrans 

hemlighetsfulla liv är inte konstigt för ju mindre vi 

vet desto mer frodas fantasin. Aristoteles var exempelvis 

helt övertygad om att nattskärrans nattliga 

leverne förklarades av att den i skydd av mörkret 

tjuvmjölkade getter och annan tamboskap. En villfarelse 

som faktiskt lever vidare än i dag i skärrans 

latinska släktnamn, Caprimulgus – getmjölkare. 

Hos oss och runt om i övriga Norden finns också 

en annan föreställning. Det är en tankefigur som tar 

fasta på skärrans gränslösa och undflyende existens. 


Stjärtmes. 

Tofsmes. 

Nattskärran får här symbolisera den korta försvinnande 

sommaren och drömmen om ett liv bortom 

ständiga krav och förtärande plikter. Få har så väl 

som Karin Boye i diktsamlingen Moln lyckats artikulera 

känslan av frihetslängtan och vemod i mötet 

med nattskärran. Så här inleds den dikt som heter 

just Nattskärran: 

Halvvaken ruvar sommarnatten 

stilla på drömmar, dem ingen vet. 

Tjärnarnas blanka vatten 

spegla en skymningshimmels 

bleka oändlighet. 

Stjärnorna vitare bli. 

Fjärran, fjärran 

nattskärran 

sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi. 

VÅREN HAR KOMMIT en god bit på väg när jag några 

månader senare återvänder. Plogar med sångsvanar 

och tranor drar mot nordost över Stora Le, men 

några mindre flockar fortsätter även i rakt nord- 

västlig riktning och in över Tresticklan. Den första 

fågeln jag upptäcker inne i skogen är faktiskt inte 

en tofsmes, utan en järpe som snart nog försvinner 

bort mellan träden. Jag följer efter den en liten 

bit, men den är som uppslukad. Betydligt mindre 

bekymrad över min närvaro är en rödhake som i 

solgasset under en gran kikar på mig med sina undrande 

pepparkornsögon. De brukar vara skyggare 

här, inte som parkrödhakarna inne i stan, men den 

här rödhaken visar inga tecken rädsla. 

Jag traskar vidare över blåbärsriset och hinner 

notera både större hackspett och svartmes innan 

jag hör dem: tofsmesarna. De håller som vanligt till 

uppe i tallkronorna, men idag är de mer rörliga och 

på hugget och några letar sig till och med ner på 

marken och trippar omkring bland påskrislavar och 

raggmossor. En god stund håller de till där och drar 

sedan vidare in i skogen. Deras gäcksamma läten 

hörs ännu långt efter att jag förlorat dem ur sikte. 

Och det slår mig att tofsmesarna faktiskt är ett av de 

bästa skälen att komma tillbaka till Tresticklan. 

Jag 

traskar 

vidare över 

blåbärsriset 

och hinner 

notera både 

större hackspett 

och 

svartmes 

innan jag hör 

dem: tofsmesarna. 


FÅGELSKYDD 

Fjällnära skogar 

Intakta fjällnära 

skogar avgörande 

för flera fågelarter 

Arter som tallbit, lappmes, mindre flugsnappare, 

varfågel och bändelkorsnäbb är betydligt vanligare 

i landskapsavsnitt med hög täthet av värdekärnor, 

så kallade skogliga värdetrakter. Det visar 

preliminära resultat från Svensk Fågeltaxering 

på uppdrag av BirdLife Sverige. 

text Christer Johansson 

BirdLife Sverige har lämnat i uppdrag 

till Svensk Fågeltaxering att 

jämföra förekomsten och tätheten 

av skogslevande fågelarter i och i 

anslutning till skogliga värdetrakter i den 

boreala regionen, med områden i samma 

region men utan kontakt med värdetrakter. 

En sådan jämförelse har även gjorts 

för skog ovan och nedan gränsen för 

fjällnära områden. Studien baseras på data 

från standardrutter genomförda under de 

senaste tio åren (2008–2017). 


Bändelkorsnäbb är en art som föredrar skog med 

höga naturvärden. 

SKOGLIGA VÄRDETRAKTER ÄR ett landskapsavsnitt 

med väsentligt högre täthet 

av värdekärnor (biologiskt viktiga strukturer 

och funktioner) för djur- och växtliv 

jämfört med vad som finns i vardagslandskapet. 

Hypotesen var därför att dessa 

områden borde hysa högre andel hänsynskrävande 

fågelarter, och kanske även 

högre täthet av dessa, jämfört med andra 

områden. 

De fjällnära skogarna ovanför den fjällnära 

gränsen har mångdubbelt större andel 

både oskyddad och skyddad naturskog 

jämfört med skogen nedanför den fjällnära 

gränsen. Med anledning av det är hypotesen 

att de skogarna bör ha en fågelfauna 

präglad av rena naturskogsförhållanden, 

till skillnad från områden nedan fjällnära 

gränsen där stora avverkningar fragmenterat 

upp skogslandskapet. 

Studiens diskussion och slutsatser är i 

skrivande stund inte klara, varför vi endast 

redovisar delar av resultaten. Rapporten 

kommer att finnas tillgänglig för nedladdning 

på hemsidan när den är helt klar. 

Resultaten visar att de arter med högst 

Lappmes är betydligt vanligare i 

skogliga värdetrakter än utanför. 

andel rutter med observationer inom värdetrakter, 

i förhållande till motsvarande 

rutter som inte ligger helt inom värdetrakt, 

var i nämnd ordning tallbit, lappmes, 

mindre flugsnappare, varfågel, bändelkorsnäbb, 

mindre hackspett, hökuggla och 

tretåig hackspett. För de fyra förstnämnda 

arterna var andelen mer än dubbelt så 

hög för rutter helt inom värdetrakter. För 

tallbit och lappmes – arterna med störst 

skillnad – var andelen fem respektive tre 

gånger så hög på rutter i värdetrakter som 

på rutter som inte helt låg inom värdetrakter. 

DE ARTER DÄR individtätheten på värdetraktsrutter 

var allra högst i förhållande 

till tätheten på rutter som inte ligger helt 


FOTO: ROLF SEGERSTEDT 

FOTO: ROLF SEGERSTEDT 

Tallbit är en annan av de arter som är starkt beroende 

av skog med höga naturvärden – hanne överst och 

hona nederst. 

inom värdetrakter var tallbit, lappmes, tretåig 

hackspett, mindre hackspett, bändelkorsnäbb, 

lavskrika, mindre flugsnappare, 

nötkråka, hökuggla och bivråk. För tallbit 

(återigen arten med allra störst skillnad) 

var tätheten nästan sju gånger så hög som 

på motsvarande rutter som inte ligger helt 

inom värdetrakt. För lappmes var tätheten 

ungefär 4,5 gånger högre på värdetraktsrutter 

jämfört med rutter utanför. För 

tretåig hackspett, mindre hackspett och 

bändelkorsnäbb var individtätheten tre– 

fyra gånger högre, för övriga nämnda arter 

två–tre gånger högre. 

BETYDELSEN AV DE fjällnära skogarna för 

arters utbredning och täthet illustreras väl 

av lappmesens förekomst på rutter inom 

FOTO: ROLF G GUSTAVSSON 

och delvis inom värdetrakter, jämfört 

med de som låg helt utanför en värdetrakt 

ovan den fjällnära gränsen. Tätheten av 

lappmes är ungefär tio gånger högre på 

rutter inom och delvis inom värdetrakter. 

Nedan den fjällnära gränsen försvinner 

skillnaden mellan de två kategorierna helt, 

samtidigt som både förekomst och täthet 

av arten minskar dramatiskt. 

VI VÄLJER ATT i detta läge inte kommentera 

resultaten vidare utan inväntar 

rapportens slutsatser. Det verkar dock 

inte vara någon överdrift att konstatera att 

intakta fjällnära skogar tycks ha en mycket 

stor betydelse för bibehållandet av arter 

som lappmes, tallbit, tretåig hackspett och 

lavskrika. 

Bruna områden visar skogliga värdetrakter. 

Gröna områden visar fjällnära skog. 


FÅGELSKYDD 

Skog 

text Christer Johansson 

Uppropet Vår skog! 

Skogen står i fokus. 

Inte i någon annan 

biotop är så många 

arter rödlistade som 

i skogen. Vi har ett 

ansvar gentemot kommande 

generationer att 

bevara de få rester av 

riktig skog med höga 

naturvärden som finns 

kvar. Det har lett till 

uppropet Vår skog. 

BirdLife Sverige, tillsammans med 22 

andra organisationer, har under ett par 

månader haft ett upprop för våra statliga 

skogar. Uppropet har krävt att man 

ska skydda alla statliga skogar med höga 

naturvärden, som förvaltas av Sveaskog. 

Vidare vill organisationerna använda 

statliga skogar med låga naturvärden för 

att byta mot privatägd skog med höga 

naturvärden för att ge dessa skogar ett 

skydd. Staten och Sveaskog ska också vara 

en förebild och ligga i framkant när det 

gäller utvecklandet av ett ekosystembaserat, 

hyggesfritt skogsbruk. Slutligen måste 

Sveaskogs avkastningskrav sänkas så att 

punkterna ovan kan genomföras. 

SOM ARTIKELN PÅ sidan 44 redogör 

för finns mycket stora skillnader kring 

förekomst och täthet av arter med särskilt 

höga krav på skogen som tallbit, lappmes 

och tretåig hackspett, i områden med 

skyddsvärd skog jämfört med skog utanför 

dessa områden. Detta kan vi konstatera 

samtidigt som Sveaskogs avverkningar och 

anmälningar om avverkning i skyddsvärda 

skogar blivit fler och fler. Detta gäller till 

exempel Ore skogsrike i Rättvik, där Dalarnas 

Ornitologiska Förening tillsammans 

med många andra organisationer varit 

engagerade, och Njuöniesvarrie i Sorsele 

kommun där BirdLife Sverige yrkat på att 

Tjädertupp. En av alla arter som är beroende av skog. 


Christer Johansson är ansvarig för skogsfrågor i 

BirdLife Sverige. 

länsstyrelsen i Västerbotten gör en bedömning 

för om avverkning som berör cirka 

110 hektar livsmiljö för tretåig hackspett 

kan vara förbjuden enligt artskyddsförordningen. 

BIRDLIFE SVERIGE HAR också tagit fram 

förslag kring skötselåtgärder för Ekopark 

Halle- och Hunneberg, som går ut på 

att avsätta utvecklingsmarker för tretåig 

hackspett, tjäder och järpe. I ekoparksplanerna 

står det bland annat ”Det ekologiska 

syftet med ekoparkerna är att gynna 

arter med landskapsekologiska krav samt 

att skapa förutsättningar för livskraftiga 

populationer av hotade arter. Ekoparkerna 

kommer genom sin storlek och Sveaskogs 

höga miljöambitioner att kunna fungera 

FOTO: TORGNY NORDIN 

Röd- och rosamarkerade områden visar de områden 

som bör avsättas för tretåig hackspett. 

som spridningskällor för landskapets arter. 

I en ekopark styr ekologiska värden 

över ekonomiska samtidigt som skogens 

betydelse för friluftslivet och människans 

välbefinnande sätts i fokus.” 

VI SER DET därför som självklart att 

Sveaskog uppfyller dessa ambitioner i sina 

ekoparker. 

Våra konkreta förslag handlar om att 

för tretåig hackspett avsätta sammanlagt 

sex större landskapsavsnitt med äldre 

grandominerad skog (se bild), utveckla 

hyggesfria metoder kring de tjäderlekplatser 

som finns på bergen, samt nyskapa och 

återskapa lövrika sumpskogar för bland 

annat järpe genom så kallad proppning av 

diken där detta kan vara lämpligt. 


Eco by 

B ADHOTELL & E KORESTAURANG 

Anno 1926 

- H å l l b a r t & N a t u r l i g t - 

-EkoLogiskt- 

Boende med frukost 

öppet för weekends året om. 

öppet dagligen maj-oktober. 

lugn & harmonisk avkoppling, nära 

havet & den öländska naturen. 

Ett stenkast från havet & strandtallarna bjuder vi på idylliska 

omgivningar i Sandbergen, nedanför den pittoreska ölandsbyn 

Stora Frö på södra Öland. 

Vi välkomnar Er att uppleva det äkta, lugna & 

natursköna Öland. 

-Erica & Mikael 

Ekocertifierat bed & breakfast, konferens & möteslokal 

i avslappnad trädgårdsmiljö med vackra promenadstigar 

längs de sluttande Sandbergen intill 

Kalmarsund & Beijershamn. 

www.strandnara.com 

0485-366 00 

ECO BY STRANDNÄRA 

Anno 1926 

Kikare & Tubkikare 

LÄS 

RECESIONER 

opticron.co.uk 

/reviews 

Traveller BGA ED 

“Mindre, lättare, ljusare, skarpare”, Traveller BGA 

ED bryter ny grund för 32mm fält kikare riktad mot 

entusiasten och den seriösa användaren. Priser från 4350:- 

MM4 77 Fieldscopes 

En ny era i kompakta, lätta och högpresterande tubkikare. 

Finns i rak och 45 ° vinklad modell. 

Priser från 8795:- 

NY 

MODELL 

Unit 21, Titan Court, Laporte Way, Luton LU4 8EF, UK. Tel: +44 1582 726522. Vi har svensktalande personal. Web: www.opticron.se 

För service frågor var snäll och kontakta oss direct på service@opticron.co.uk 


FORSKNING 

Taxonomi 

Knölsvärta 

blir två arter 

Här redogörs för de senaste besluten inom Bird- 

Life Sveriges Taxonomikommitté (Tk) som togs 

på ett möte i december 2018 på Getterön. Detta 

är en förkortad version, den fullständiga – ”Rapport 

10” – finns att ladda ner på birdlife.se/Tk. 

Tk:s Västpalearktislista har uppdaterats med 

samtliga ändringar. 

text Markus Lagerqvist, Erling Jirle, Tommy Tyrberg och Johan Fromholtz 

FOTO: NIKLAS ANDERSSON 

Svärta Melanitta fusca utanför Umeå i maj 2018. 

FOTO: NIKLAS ANDERSSON 

Sibirisk knölsvärta Melanitta stejnegeri utanför 

Umeå i maj 2018. 

FOTO: MAGNUS HELLSTRÖM 

Amerikansk knölsvärta Melanitta deglandi 

fotograferad i Seattle på den amerikanska 

västkusten. 

KNÖLSVÄRTAN delas upp i två arter. Knölsvärta, 

Melanitta deglandi (med underarterna 

deglandi och stejnegeri) skildes 

från svärta Melanitta fusca av Tk 2007. Nu 

delas knölsvärtan i sin tur upp i två arter, 

vilket de faktiskt var från början när de 

beskrevs. Denna uppdelning följdes fram 

till att Dwight (1914) och Hartert (1920) 

slog samman fusca, deglandi och stejnegeri 

till en art. Medan många fortsatte att 

erkänna fusca som en egen art, betraktades 

från och med nu stejnegeri allmänt som en 

underart till deglandi. Det gavs dock aldrig 

några vetenskapliga skäl till beslutet. 

Både HBW Alive och boken Wildfowl of 

Europe, Asia and North America anser 

dem utgöra tre arter, vilket alltså även Tk 

väljer att göra. Knölsvärtan delas upp i 

amerikansk knölsvärta Melanitta deglandi 

(White-winged Scoter) och sibirisk 

knölsvärta Melanitta stejnegeri (Siberian 

Scoter). 

De tre svärtorna fusca, deglandi och 

stejnegeri kan skiljas åt i alla åldrar och 

kön genom dräktskillnader, näbbens färg 

och form, samt huvudform. Klinal variation 

är okänd, och det finns inga rapporter 

på hybrider, vilket är ovanligt bland 

andfåglar och också talar för att de bör 

betraktas som goda arter. 

Häckningsutbredningen är allopatrisk. 

Sibirisk knölsvärta häckar från Jenisej i 

Sibirien österut till Kamtjatka och söderut 

Sibirisk knölsvärta och svärta till 

vänster strax bakom. 

Umeå, maj 2018. 

ned till Mongoliet och Kazakstan. Amerikansk 

knölsvärta häckar i Nordamerika. 

Det finns en lucka i området kring Berings 

sund, beroende på att de båda föredrar 

tajga och inte öppen tundra. Däremot 

överlappar övervintringsområdena där de 

kan förekomma i blandflockar. 

Det finns två godkända fynd av amerikansk 

knölsvärta i Sverige; Röder/Svenska 

Högarna, Uppland 2017 och Svenska 

Högarna, Uppland 2018 (två exemplar). 

Rk bedömer att dessa två fåglar var samma 

som 2017. 

Av sibirisk knölsvärta finns ett godkänt 

fynd; Utlängan, Blekinge 2012, 2014 och 

2015, som räknas som samma fågel. Sedan 

finns det fyra ännu ogranskade fynd 

från 2018: Skummeslövsstrand, Halland; 

Horns udden, Öland; Hörnefors, Västerbotten 

samt Degerhamn, Öland. 

TRE ARTER TORNUGGLA. Allt fler studier 

visar att den kosmopolitiska tornugglan 

bör delas upp i flera arter. Hittills har 

resultaten dock delvis varit motstridiga, 

i synnerhet beträffande hur många arter 


FOTO: LARS SVENSSON 


FOTO:NIKLAS ANDERSSON 

Beringvarfågel Lanius borealis sibiricus. 

indikerar en mer sentida isolering. 

Amerikansk tornuggla Tyto furcata 

(American Barn Owl). Förekommer på 

båda de amerikanska kontinenterna, inklusive 

på öar i Västindien och Galápagos. 

Östlig tornuggla Tyto javanica (Eastern 

Barn Owl). Förekommer inom ett 

stort område från Pakistan österut till 

Samoa öarna i Stilla havet. Några isolerade 

ö-raser inom javanica- och furcata-komplexen 

skulle kunna betraktas som goda 

arter, men ligger utanför Tk:s bevakningsområde. 

som bör särskiljas, och dessutom har studierna 

saknat molekylära data för många 

raser. Tk valde därför att 2017 tills vidare 

bordlägga en uppdelning. 

Under 2018 publicerades en mer heltäckande 

genetisk studie, omfattande 16 av 

de 17 arterna i släktet Tyto. Studien bekräftade 

att tornugglan består av tre evolutionärt 

väl separerade huvudgrenar vilka bör 

betraktas som tre arter: 

Beringvarfågel Lanius borealis sibiricus. 

Tornuggla Tyto alba (Western Barn 

Owl). Förekommer i Afrika och Eurasien, 

österut till Iran och omfattar raserna alba, 

guttata, ernesti, erlangeri, schmitzi, gracilirostris, 

detorta, poensis, thomensis och hypermetra. 

Rasen thomensis från São Tomé 

kan eventuellt förtjäna artstatus. Gracilirostris 

från Kanarieöarna och detorta från 

Kap Verde som föreslagits få artstatus 

skiljer sig däremot endast marginellt vilket 

BERINGVARFÅGEL får artstatus. Tk bröt 

2013 ut den iberiska rasen meridionalis 

från varfågel Lanius excubitor, men valde 

i avvaktan på mer forskning att inte göra 

ytterligare förändringar, trots att genetiska 

studier visade på en djup klyfta mellan två 

varfågel-klader på vardera sidan Jenisej i 

Sibirien. Så kallad ”DNA-streckkodning” 

har även visat att amerikansk törnskata 

L. ludovicianus och varfågel i Nordamerika 

är närmare släkt med varandra än med 

varfågel i Europa. 

TERMER Genetiskt språk 

Det språk som används inom genetik och 

när det gäller artbildning innehåller många 

termer som kan vara svåra att förstå. 

För förklaring av termer som sympatrisk 

utbredning, allopatrisk utbredning, parafyletisk, 

klad, fenotyp, assortativ parning, 

abiotisk m.fl. se www.birdlife.se/tk/ordlista. 


FORSKNING 

Taxonomi 

Det finns ännu inga 

godkända fynd av 

beringvarfågel i Sverige. 

Från Norge finns ett godkänt 

fynd. 

De fyra ledande världslistorna har nu 

alla valt att föra dessa klader till två arter. 

Trots att det fortfarande finns mycket 

som är oklart inom komplexet väljer Tk 

att följa konsensus och ge artstatus till beringvarfågel 

L. borealis (Northern Shrike). 

Till varfågel förs framöver endast de två 

underarterna excubitor och homeyeri 

(inkl. leucopterus). Till beringvarfågel förs 

förutom den nordamerikanska nominatrasen 

borealis även sibiricus (stora delar 

av Sibirien och norra Mongoliet), bianchii 

(Sachalin och Kurilerna), mollis (Altaj- och 

Sajanbergen och nordvästra Mongoliet) 

samt funereus (åtminstone södra och östra 

Tian Shan). Arten får namnet beringvarfågel 

då den har en utbredning som sträcker 

över båda sidor av Berings sund. 

Det finns fortfarande mer att lära kring 

hur man skiljer beringvarfåglar av rasen 

sibiricus från excubitor men karaktärer 

hos en typisk sibiricus är bland annat en 

mer kraftigt vattrad undersida, en mer 

bruntonad rygg, en större vit övergump, en 

ljus tygel och frilagda svarta eller mörkbruna 

örontäckare, samt en ljusare näbb. 

Det finns ännu inga godkända fynd av 

beringvarfågel i Sverige. Från Norge finns 

ett godkänt fynd. 

Det är mycket troligt att ytterligare 

förändringar kommer att ske inom varfågelkomplexet 

när fler studier publiceras. 

Tk låter dock tills vidare uppdelningen 

av varfågel L. excubitor och ökenvarfågel 

L. elegans kvarstå i väntan på ytterligare 

studier. 

SKATAN DELAS UPP. Fylogenin inom släktet 

Pica, skator, har diskuterats länge, men 

det har saknats en heltäckande genetisk 

analys. De tidigare fylogenetiska studierna 

saknade material från Iberiska halvön, 

Arabien och Tibet. Men nyligen publicerades 

en stor heltäckande studie där 

samtliga arter och underarter ingår. Man 

har använt två mitokondriegener och två 

nukleära introner. 

MtDNA visar att det finns tre utbredda 

linjer; en i Östasien, en i norra Eurasien 

och en i Nordamerika. Sedan finns tre 

äldre isolerade populationer; en i Nordvästafrika, 

en i Arabien och en på den 

tibetanska högplatån. Separationerna ägde 

rum för 1,4–3,1 miljoner år sedan. 

Den djupaste divergensen är den mellan 

Nordafrika och alla övriga klader. Den 

ägde rum för 3,1 miljoner år sedan. Den 

näst djupaste är mellan den arabiska, den 

tibetanska samt Östasienkladerna å ena 

sidan, och Nordeurasien- och Nordamerikakladerna 

å andra sidan. Differentieringen 

mellan de två nordamerikanska 

arterna nutalli och hudsonia är däremot 

svag. Kladen på tibetanska högplatån är 

närmast släkt den arabiska och inte den 

östasiatiska. Det förklaras med att skator 

hade mycket större utbredning under det 

varmare men torra Pliocen. Med anledning 

av ovanstående och med stöd av 

fylogenetiska träd urskiljs därför fyra nya 

arter från skata: 

Maghrebskata Pica mauritanica 

(Maghreb Magpie). Skiljer sig på naken blå 

hud bakom ögat, vilket dock även iberiska 

fåglar kan ha i mindre grad. Den är även 

mindre vit på buken, och har kortare 

vingar men längre stjärt. Lätesrepertoaren 

är mer varierad. Finns i Marocko, norra 

Algeriet och Tunisien. 

Asirskata Pica asirensis (Asir Magpie). 

Stöds framför allt genetiskt, men även av 

karaktärer som färgteckning och näbblängd, 

samt lätet. Finns i Asirmassivet 

i sydvästra Saudiarabien och är med en 

population på under 500 individer hotad. 

Orientskata Pica serica (Oriental 

Magpie). Är genetiskt mycket distinkt 

och skiljer sig även på läte, morfologi och 

struktur. Består av underarterna serica 

och anderssoni. Förekommer från sydöstra 

Ryssland till norra Vietnam. 

Svartgumpad skata Pica bottanensis 

(Black-rumped Magpie). Förutom genetiskt 

skiljer morfologi och läte den från 

serica, plus att de är ekologiskt separerade; 

bottanensis på tibetanska högplatån och 

serica i låglandet österut. Finns från Qinghaiprovinsen 

i Kina till Bhutan. 

Förändringar i komplexet RÖDKRONAD 

LÄRKA. Enligt VP-listan förekommer i 

Jemen och sydvästra Saudiarabien rödkronad 

lärka Calandrella cinerea av rasen 

eremica. Genetiska studier visar dock att 

Amurbuskskvätta i Beidaihe i Kina. 

eremica, tillsammans med daaroodensis 

i Somaliland bör ges artstatus som 

brunkronad lärka Calandrella eremica 

(Rufous-capped Lark). Övriga raser i komplexet 

förs till de två extralimitala arterna 

rödkronad lärka C. cinerea (Red-capped 

Lark) i tropiska Afrika och blanfordlärka 

C. blanfordi (Blanford’s Lark) i Etiopien 

och Eritrea. 

SNÅRSÅNGAREN DELAS UPP i två arter. 

Snårsångaren Scotocerca inquieta är 

uppdelad i två mycket markant åtskilda 

rasgrupper, en västlig omfattande raserna 

saharae och theresae samt en östlig omfattande 

inquieta, buryi, striata och platyurae. 

Den västliga gruppens utbredning 

omfattar norra och nordvästra utkanten 

av Sahara från Cyrenaika till Mauretanien 

medan den östliga är utbredd fläckvis från 

östöknen i Egypten via Arabiska halvön 

och Iran till Västpakistan, Tadzjikistan 

och Kirgizistan. De båda grupperna skiljer 

sig avsevärt både beträffande genetik, 

sång och morfologi och genom en markant 

utbredningslucka mellan Nilen och Cyrenaika. 

Snårsångaren delas därför upp i två 



arter: berbersnårsångare Scotocerca 

saharae (Saharan Scrub Warbler) och 

orientsnårsångare Scotocerca inquieta 

(Asian Scrub Warbler). 

Släktesförändring inom LÖVSÅNGARNA. I 

en stor molekylärbiologisk studie har man 

gått igenom alla arter inom släktena Phylloscopus 

och Seicercus. Liksom tidigare, 

mindre omfattande, studier visar denna att 

Seicercus ligger inbäddad i Phylloscopus, 

och dessutom som två separata klader 

utspridda inuti Phylloscopus och inte två 

systerklader. Problemet är hur man ska 

lösa detta taxonomiskt. Den väg som ger 

minst antal taxonomiska förändringar är 

att byta släktesnamn på de elva inbäddade 

Seicercus-arterna, så att det bildas ett stort 

monofyletiskt släkte Phylloscopus. Förutom 

Tk väljer både IOC och HBW Alive 

denna väg. 

AMURBUSKSKVÄTTA får artstatus. Till 

vitgumpad buskskvätta Saxicola maurus 

förs idag sex underarter som förekommer 

från västra Ryssland och Kaukasus österut 

till Japan. I en omfattande genetisk studie 

baserad på mtDNA från buskskvättor 


insamlade i Eurasien och Afrika påvisades 

en djup genetisk klyfta mellan maurus 

och den sibiriska rasen stejnegeri. Studien 

visade dessutom att maurus och stejnegeri 

inte är varandras närmaste släktingar och 

att stejnegeri skiljts från komplexet innan 

övriga taxa uppstått. Tk har trots detta hittills 

valt att behålla stejnegeri som en ras av 

maurus, då uppdelningen endast baserats 

på mtDNA och maurus och stejnegeri utseendemässigt 

är snarlika. 

Under de senaste åren har dock 

kunskapen kring dräktskillnader blivit 

bättre och förra året publicerades en 

fältstudie som kompletterades med studier 

av morfologi och lätesskillnader mellan 

rubicola, maurus och stejnegeri från hela 

komplexets utbredningsområde. Studien 

visade att både morfologiska skillnader 

och lätesskillnader indikerade samma tre 

skilda grupper som de tidigare genetiska 

studierna. Stejnegeri har också den mest 

distinkta sången, medan rubicola och maurus 

sjunger mer snarlikt. 

Då dessa studier alla ger en samstämmig 

bild av tre väl skilda grupper väljer Tk 

nu att ge artstatus till amurbusksvätta 

Saxicola stejnegeri (Stejneger’s Stonechat). 

Vitgumpad buskskvätta, Altaj, Ryssland. 

Arten, som är monotypisk, förekommer 

från centrala Sibirien österut genom 

nordöstra Kina och Koreanska halvön till 

Sachalin och Japan. Trots de nu publicerade 

studierna kvarstår fortfarande många 

frågor om komplexet, inte minst kring 

hur de asiatiska raserna przewalskii och 

indicus passar in i pusslet. Det finns också 

ett behov av fältstudier i Transbajkal där 

maurus möter stejnegeri, men ingen av 

dem verkar förekomma söder och öster 

om Bajkalsjön eller i Selengaflodens delta 

vilket indikerar att gränsen mellan de två 

arterna kan vara abrupt. 

Det finns hittills tre godkända fynd 

av amurbuskskvätta i Sverige; Landsort, 

Södermanland 2008 (död), Ottenby, Öland 

2015 och Falsterbo, Skåne 2016. 

MEDELHAVSSTENSKVÄTTAN delas i två 

arter. Komplexet medelhavs-, cypern- och 

nunnestenskvätta är ett av de besvärligaste 

bland stenskvättorna eftersom de 

olika kriterierna på artstatus här strider 

mot varandra. Cypernstenskvätta skiljer 

sig genetiskt mycket litet från nunnestenskvätta 

och östliga medelhavsstenskvättor 

av rasen melanoleuca, men har tydliga 

skillnader beträffande sång och beteende 

och tycks relativt väl isolerad reproduktivt. 

Nunnestenskvätta och östliga medelhavsstenskvättor 

hybridiserar däremot 

frekvent i ett stort område i Iran medan 


FORSKNING 

Taxonomi 

det knappast finns några uppgifter om 

hybrider mellan östliga och västliga medelhavsstenskvättor, 

rasen hispanica. 

Nya genetiska studier pekar entydigt på 

att medelhavsstenskvätta är ett parafyletiskt 

taxon, där den västliga hispanica i 

själva verket är syster till en grupp bestående 

av den östliga melanoleuca, nunneoch 

cypernstenskvätta. I den senare gruppen 

är melanoleuca och cypernstenskvätta 

närmast släkt med varandra, men det 

bekräftas också att det framförallt i norra 

Iran finns en omfattande introgression 

mellan melanoleuca och nunnestenskvätta. 

Medelhavsstenskvättan delas därför 

upp i arterna västlig medelhavsstenskvätta 

Oenanthe hispanica (Western 

Black-eared Wheatear) och östlig medelhavsstenskvätta 

Oenanthe melanoleuca 

(Eastern Black-eared Wheatear). 

Det finns tre godkända svenska fynd 

av västlig medelhavsstenskvätta; Bredsjö, 

Västmanland 1996, Ransvik, Skåne 2009 

och Varpnäs, Värmland 2015. 

Av östlig medelhavsstenskvätta finns 

sex godkända fynd; Norra Kvinneby, 

Öland 1990, Nygärde, Öland 1999, Ljungby, 

Småland 2003, Näsbybadet, Öland 2005, 

Näsbokrok, Kungsbacka 2006 och Ottenby, 

Öland 2008. Därtill finns fem fynd 

av obestämd västlig/östlig medelhavsstenskvätta. 

ÖKENSPARVEN delas upp i två arter. 

Ökensparven Passer simplex förekommer i 

ökenområden i norra Afrika och Centralasien. 

Arten delas upp i tre raser; saharae 

från Marocko österut till Libyen och 

söderut till Tchad, simplex i de sydligare 

delarna av Sahara från Mauretanien till 

Sudan, samt den isolerade rasen zarudnyi i 

Karakum-öknen i Turkmenistan, Kyzylkum 

i Uzbekistan och tidigare i nordöstligaste 

Iran. 

En omfattande studie av museiskinn 

visar på en rad tydliga morfologiska 

skillnader mellan afrikanska och asiatiska 

ökensparvar. Hos zarudnyi finns inte 

samma tydliga könsdimorfism som hos de 

afrikanska raserna. Reducerad könsdimorfism 

är mycket ovanligt i släktet 

Passer och skulle kunna fungera som en 

reproduktiv barriär. Förutom skillnader i 

morfologi, biometri och könsdimorfism är 

den genetiska skillnaden på mtDNA hela 

fem procent. 

Östlig medelhavsstenskvätta i Taurusbergen i södra Turkiet. 


Östlig medelhavsstenskvätta från Israel. 


Västlig medelhavsstenskvätta från Spanien. 

Baserat på skillnader i könsdimorfism, 

biometri och morfologi delas ökensparven 

upp i två arter; ökensparv Passer simplex 

(Desert Sparrow) med raserna simplex 

och saharae, samt karakumsparv Passer 

zarudnyi (Zarudny’s Sparrow). 


NAMN Leonhard Stejneger 

I den här rapporten från Taxonomikommittén 

förekommer inte mindre än två splittar 

där namnet stejnegeri förekommer. Det är 

dels knölsvärtan där den sibiriska knölsvärtans 

vetenskapliga namn är Melanitta stejnegeri, 

dels amurbuskskvätta som bryts ut 

ur vitgumpad buskskvätta och får artstatus. 

Men vem var då denne Stejneger? Leonhard 

Hess Stejneger föddes 1851 i norska Bergen. 

Han var en zoolog med särskilt intresse för 

fåglar och ormar. Han flyttade till USA 1881 

och blev amerikansk medborgare 1887. 

Han gjorde ett stort antal expeditioner till 

de nordligaste delarna av den Nordamerikanska 

kontinenten. 

Han 

var oerhört 

produktiv 

och 

publicerade 

fler än 400 

vetenskapliga 

arbeten 

under sin 

livstid. Han 

dog i USA 

Norsk-amerikanen Leonhard 1943. 

Hess Stejneger, 1851–1943. 


Nya Zeeland och de 

Subantarktiska öarna 

FÖLJ MED PÅ EN PIONJÄRRESA till albatrossernas, pingvinernas 

och petrellernas förlovade värld. Vi hoppas få se 25–30 olika arter. 

Här finns även 6–8 arter pingviner, varav flera är endemer. Ingen 

annanstans kan vi möta såna mängder med havsfåglar eller en så 

imponerande flora. 

På Macquarie Island kommer vi nära storögda 

och nyfikna sjöelefantungar, Hookers sjölejon och 

När du reser med oss... 

Nyzeeländska pälssälar. 

n ✔Äventyr 

En unik kryssning tillsammans med biologen 

n ✔Nära djur och natur 

Anders Haglund ute på södra halvklotets oceaner. 

n ✔Noga utvalt boende 

Vi färdas med ett bekvämt expeditionsfartyg till en 

av världens mest svårtillgängliga och spännande 

n ✔Alltid i små grupper 

platser. Vi besöker även Stewart Island för att se n ✔Kunniga färdledare 

på den unika floran, faunan och den märkliga n ✔Grönt engagemang 

kivifågeln. 

VI KLIMATKOMPENSERAR 

RESEDATUM: 28 november 2020 

MER INFO: www.aventyrsresor.se 

eller hör av dig på 08-5560 69 00 

eller resor@aventyrsresor.se 

STORA UPPLEVELSER I SMÅ GRUPPER SEDAN 1984 

www.aventyrsresor.se 

-bring our amazing world 

into clear view 

Solo 

Från 8x25 till 10x36 

Pris från 799:- 

Diamondback 


Pris från 1 990:- 

Viper HD 


Pris från 5 990:- 

Vortex Optics distribueras i Sverige av Nordik Distribution AB - Umevägen 3B, 921 45 Lycksele - 0950-120 00 - www.nordik.se 


FÅGELSKYDD 

Stekenjokk 

Stekenjokks 

fågelfauna 

kartläggs 

Stekenjokk har inventerats i ett projekt som 

BirdLife Sverige står bakom, tillsammans 

med regionalföreningarna i Jämtlands och 

Västerbottens län. 

text Thomas Holmberg & Dag Österlund | foto Dag Österlund 

Stekenjokk är ett fjällområde på 

gränsen mellan Jämtland och 

Lappland nära norska gränsen. 

Det blev rikskänt bland både 

fågelskådare och allmänhet för några år 

sedan, när polisen tog några äggsamlare, 

som i sina samlingar hade ägg från Stekenjokk. 

Tack vare att en väg löper tvärs över 

kalfjället är det extremt lättillgängligt. Den 

är en av Sveriges högst belägna asfalterade 

vägar med högsta punkten 876 meter över 

havet. Sträckan över kalfjället är ungefär 

en och halv mil. Stekenjokk är känt för att 

hysa ett rikt fågelliv. 

En av Svensk Fågeltaxerings standardrutter 

finns på kalfjällsnivå några 

En alfågel i strandkanten. 

kilometer från vägen, men i övrigt saknas i 

stort sett systematiska undersökningar av 

fågellivet. En fjällabbstudie bedrevs under 

några år i början av 2000-talet. 

Som en följd av beslaget av ägg från 

Stekenjokk hos äggsamlarna belade länsstyrelsen 

i Jämtland ett stort område 

på båda sidor om vägen (drygt hundra 

kvadratkilometer) med beträdnadsförbud 

från början av juni till början av juli. 

Ungefär en tredjedel av vägen över fjället 

ligger i Västerbottens län. Där gäller inget 

tillträdesförbud. 

Eftersom vi saknar detaljkunskaper om 

fågelfaunan i Stekenjokk beslöt Birdlife 

Sverige att i samråd med regionalföreningarna 

i Jämtlands och Västerbottens län genomföra 

en kartläggning av fågelfaunan på 

kalfjällsnivå. Inventeringen som genomförs 

med ekonomiskt stöd av Alvins fond 

är planerad att pågå under 2018–2019. 

DE VÄSTLIGASTE FJÄLLEN var till skillnad 

från övriga delar av Norrland mindre snörika 

under 2018. Det gjorde att den årliga 

snöröjningen av Stekenjokkvägen detta 

år klarades av på endast tre dygn, mot 

normala tre veckor. Redan i juni var det 

obetydligt med snö i Stekenjokkområdet 

Populationen av fjällabb är tät i Stekenjokk. 

och inventeringsarbetet kunde genomföras 

helt enligt planering. Från vardera 

Västerbotten och Jämtland deltog tre 

inventerare. Ett 76 kvadratkilometer stort 

område på sidor av vägen över kalfjället 

avgränsades, och för att vi ska få en någorlunda 

detaljerad bild av fågelfaunan delades 

inventeringsområdet in i 76 separata 

kvadratkilometerrutor utifrån rutsystemet 

SWEREF. Under sommaren 2018 inventerades 

52 av de 76 rutorna. 

FÖRST UT VAR inventerarna Mats Strandberg, 

Bertil Strömberg och Dag Österlund 

från Västerbotten. Tack vare den tidiga 

snösmältningen kunde de starta redan 16 

juni. De får själva beskriva sina erfarenheter: 

”Till vår hjälp fann vi en utomordentligt 

bra app till våra mobiltelefoner som på 

metern när visade var i inventeringsrutan 

vi befann oss. Varje ruta gicks därefter 

igenom och inventerades med åtminstone 

tre promenader fram och åter så att hela 

rutan kunde täckas visuellt och att alla spe- 


Det finns en stark stam av fjällripa. 

Mats Strandberg och Ernst Brändström, två av 

inventerarna i Stekenjokk. 

lande fåglar inom rutan kunde höras. Alla 

uppgifter noterades och sammanställdes på 

kvällen i de inventeringsmallar vi använde 

oss av. Här angavs arter, antal häckningsindicier 

samt temperatur, väder och klockslag. 

Flertalet fåglar hade vid tidpunkten 

för vår inventering gått till häckning och 

var spridda över fjället men många arter 

spelade fortfarande. Karaktärsart för alla 

inventeringsrutor var ängspiplärka och 

även ljungpipare fanns i flertalet rutor. 

Noterbart är att det fanns minimalt med 

sork och fjällämmel i Stekenjokkområdet i 

år (2018). 

Vi fann vare sig spillning eller skinnrester 

efter sork eller lämmel. Trots detta 

fanns det tämligen gott om fjällabb. Vi fann 

åtminstone tre par med starka häckningsindicier. 

Rovfåglar var det däremot ont om, 

vi träffade på jorduggla vid två tillfällen 

och fjällvråk samt en havsörn vid ett annat. 

Även en trolig tornfalk som dock inte kunde 

bekräftas. 

Två udda observationer var skata och 

KARTA Stekenjokk 

◗ Vad är Stekenjokk? 

Ett område i Strömsunds kommun 

i Jämtlands län och Vilhelmina 

kommun i Västerbottens 

län, några kilometer från den 

norska gränsen. Området 

avgränsas av Karitjärn vid 

Nedre Karitjärnen i söder och 

Saxån i norr. 

◗ Hitta hit 

Man når Stekenjokk genom 

Vildmarksvägen, en av 

Sveriges högst belägna vägar. 

Högsta punkten längs 

sträckan ligger på 876 meter 

över havet. 

◗ Fågelskydd 

Beträdnadsförbud råder under 

perioden 10 juni–10 juli då 

det är förbjudet att beträda 

området på båda sidor om 

Vildmarksvägen, med undantag 

för vägbanan, parkeringsplatser 

och rastplatser. 

Karitjärn 

Stekenjokk 

Saxån 


FÅGELSKYDD 

Stekenjokk 

Tätheten av fjällabb 

är hög, säkert bland 

de högsta i hela fjällkedjan. 

Här finns också en 

förhållandevis stor population 

av mosnäppa ... 

två tranor högt upp på kalfjället. Inalles 

fann vi 37 olika arter inom 31 inventeringsrutor, 

vilket vi var mycket nöjda med. 

Vädret var mycket växlande under 

inventeringsarbetet men vi klarade oss väl 

från regn och extrem blåst och snö utom 

en dag då vi överraskades av många och 

intensiva regnskurar med inslag av snö 

som tack och lov inte var alltför långvariga. 

Temperaturen växlade mellan 4–9 plusgrader, 

så långkalsonger, toppluva och vantar 

nyttjades flitigt. Vi inventerade under 

åtta till tio timmar dagligen. Tio timmars 

inventering var i jobbigaste laget men blev 

nödvändig för att nå norska gränsen där de 

västligaste inventeringsrutorna fanns. Två 

vadningar över en strid jokk utan skor och 

stövlar blev också nödvändigt en dag för 

några av oss. Varmt i vattnet var det inte 

men ingen inventerare blötte ner sig mer än 

nödvändigt, turligt nog. 

Trots godkända och synliga dokument 

från länsstyrelsen och naturbevakare blev 

en av våra godkända medföljare utskälld, 

filmad och hotad av en övernitisk fågelskådare/naturvän. 

Han var tveksam till vårt 

syfte trots information om vårt tillstånd för 

inventering. Bra på ett sätt med vaksamma 

ornitologer men jobbigt för den som drabbas. 

Nöjda men aningen trötta efter intensiva 

dagar på fjället med mycket gående, har 

vi siktet inställt på att få slutföra inventeringsarbetet 

nästkommande sommar 2019”. 

Mycket av inventeringen sker på kalfjället. Här är det Ernst Brändström och Mats Strandberg som är i 

farten. 

FORTFARANDE ÅTERSTÅR EN säsong innan 

samtliga 76 kvadratkilometerrutor är inventerade. 

Några preliminära resultat har 

ändå framkommit. Tätheten av fjällabb är 

hög, säkert bland de högsta i hela fjällkedjan. 

Här finns också en förhållandevis 

stor population av mosnäppa, en art som 

är betydligt mer fåtalig i de jämtländska 

fjällen som helhet. Lappsparv är en annan 

vanlig art. Det kanske mest oväntade 

var ett fynd av rödstrupig piplärka under 

omständigheter som tyder på häckning. 

Ängspiplärkan vid resterna av vinterns snö. 

Lappsparv är en karaktärsart för fjällheden. 

De få observationerna från standardrutterna 

ligger alla betydligt längre norrut. 

Som nämnts ovan var det ont om gnagare 

sommaren 2018 och inte oväntat även ont 

om rovfåglar. Förhoppningsvis blir 2019 

ett bättre gnagarår. 

Efter årets inventeringar kommer vi 

att ha en detaljerad bild av fågellivet i Stekenjokk. 

Förhoppningsvis kan det ligga till 

grund för mer anpassade skyddsåtgärder. 

Som det nu är får man bara skåda fågel 

från bilfönstret eller vägkanten under juni 

och början av juli. Visst är det viktigt att 

skydda fågellivet, men samtidigt är det tråkigt 

att en av Sveriges bästa lokaler för att 

titta på fjällfåglar blivit så otillgänglig. 


Nature Optics 

N Y H E T ! 

Vidvinkel Zoomokular MK II 

27-55 zoom med ett bredare synfält och en 

förbättrad kantskärpa och färgåtergivning. 

Kamakura EDV-81 

En modern tub med senaste teknologin 

och ED-glas. Finns även som EDV-65. 

Generalagent: Molfo AB 

molfo.se kamakura.se 

info@molfo.se 

tel 08-4495125 


BÖCKER 

LANDSKAPSFÖRÄNDRING 

Dansk fågelfauna i omvandling 

Dynamik snarare än konstans 

känne tecknar fågelfaunan och 

tydliga exempel på det finns 

bland annat i vårt sydvästra 

grannland. Danskarnas älskade vita stork 

är snabbt på väg ut samtidigt som populationen 

av skedstork växer. Som häckfågel 

är ljungpiparen – hjejlen – numera ett 

minne blott, men tranan rycker framgångsrikt 

fram, vilken den för övrigt även 

gör i England. 

En art som det gått riktigt dåligt för i 

Danmark är urfuglen, det vill säga orren. 

Från att ha varit en högt prisad och sägenomspunnen 

fågel ute på de svårgenomträngliga 

hed-, klint- och dynlandskapen 

i västra Jylland är den nu borta. ”Urfuglen 

er væk” inleder författaren och konstnären 

Jens Gregersen sin nya och praktfulla bok 

Den Jyske Hede – I urfuglens tid. Orren 

är alltså borta, utgången ur den danska 

fågelfaunan sedan två decennier. År 1999 

försvann den från sin sista spel- och häckplats 

ute på Kongehus Hede belägen mitt 

på Jylland, strax söder om Limfjorden. 

Det är om utvecklingen fram dit och även 

möjligheterna att återetablera en livaktig 

population av orrar som Gregersens fina 

bok handlar. 

Titel: Den Jyske Hede – I urfuglens tid. Författare: Jens Gregersen. Förlag: 

Gads Forlag. Pris: Kommande titel på Naturbokhandeln (300–350 kronor). 

DET ÄR FRAMFÖR ALLT en lyhörd landskapshistoria 

med tydliga ornitologiska 

förtecken Gregersen erbjuder och styrkan 

ligger inte minst i ett synnerligen förtjänstfullt 

samspel mellan text och bild. 

Texten utgörs av en välartikulerad sakprosa 

som smidigt väver in erfarenheter 

och upplevelser från egna exkursioner 

till jylländska hedar och strandklinter 

under åtskilliga decennier. Det senare, 

bildmaterialet, är en tilltalande blandning 

av genomarbetade akvareller och ett rikt 

skissmaterial. 

Den Jyske Hede – I urfuglens tid är en 

elegisk skildring av svunna tiders landskap 

och de jylländska hedarnas obönhörliga 

domesticering. Men någon gråtmild 

sentimentalitet är det inte frågan om, 

utan en saklig genomgång av den danska 

orrens uppgång och fall. Det är en historia 

med parallella spår. För vid civilisationens 

utkantsland, längs gränsen mellan det 

odlade och det vilda, existerade samtidigt 

en hedkultur som artonhundratalets 

etnografer knappt hann utforska förrän 

den var försvunnen. I själva verket var den 

hedkulturen av central betydelse för orren, 

vilket också är en av Gregersens viktigaste 

poänger i boken. 

IDAG NÄR DANMARKS natur ersatts av 

kulturlandskap där barrträdsplantager, 

plöjda åkrar och allestädes närvarande 

svinfabriker dominerar vore det lätt att dra 

slutsatsen att orrens undergång är symbolisk, 

ett uttryck för hur naturen offrats på 

kulturens altare. Men det vore fel. Istället 

visar Gregersen att orren i själva verket 

trivs bäst i mosaiklandskap med försiktig 

odling, vida mossar och beteshävdade 

ljunghedar. Orren tillhör alltså samma 

kategori som människorna i den forna 

hedkulturen. 

Med utgångspunkt i ekologisk kunskap 

och djupa insikter i kulturhistorien 

argumenterar Jens Gregersen för att orren 

kan och bör återföras till några jylländska 

hedar. Att det skulle vara kostsamt och 

komplicerat råder det föga tvivel om, men 

naturvårdsbiologiska lärdomar från framgångsrika 

räddningsaktioner i nordtyska 

Lüneburger Heide visar att en renässans 

för orren är möjlig bara förutsättningarna 

är de rätta. 

Torgny Nordin 


Titel: The Pillar. Bilder: Stephen Gill. 

Text: Karl Ove Knausgård. Förlag: 

Nobody. Pris: 550 kronor från 

förlaget. 

FÅGELFOTO 

Livet på en pinne i Skåne 

FÖR FYRA ÅR sedan fick den brittiske fotografen 

Stephen Gill en idé. Mitt i det skånska 

landskapet, där han numera bor, placerade 

han en knappt manshög stolpe, och 

en bit därifrån en kamera som reagerade 

på rörelse. Hans förhoppning 

var att skapa en liten mikroscen 

– blott sex centimeter i 

diameter – för fåglar. 

När han kom tillbaka några 

dagar senare upptäckte han 

till sin förvåning att de hade 

fungerat till och med bättre än 

han hade kunnat föreställa sig. 

En rad fåglar hade landat och 

vilat på stolpen – allt från små tättingar till 

stora rovfåglar. 

HAN LÄT SCENEN stå kvar, i ur och skur 

och i solsken. Han samlade på sig en diger 

samling bilder på fåglar av många olika 

sorters arter, i varierande poser. Nu har 

bilderna samlats i en bok med förord av 

den norske författaren Karl Ove Knausgård. 

Idag, fyra år senare är, stolpen blekt 

och ärrad av fåglars klor. Den har smält 

in i landskapet som om den alltid 

stått där. 

DET ÄR EN fascinerande kavalkad 

av bilder som möter läsaren. Rakryggade 

sparvhökar som blickar 

bort i fjärran, en blöt gulsparv, en 

utspärrad tornfalksstjärt, en bit av 

en vinge. 

Det är suggestivt och fåglarna 

framträder på nya sätt – avslappnade och 

utan vetskap om att deras förehavanden 

förevigas. Den ensartade bakgrunden, den 

återkommande stolpen är den trygga ramen. 

Spänningsfältet uppstår kring vilken 

artist det är som ska äntra scenen på nästa 

uppslag. 


EKOLOGI 

Relationen mellan bin och 

människor i centrum 

Titel: Bin och människor. Författare: Lotte Möller. 

Förlag: Norstedts. Pris: Cirka 230 kronor (Naturbokhandeln). 

Lotte Möller har skrivit en bok 

om bin som går på tvärsen. Visserligen 

finns här fakta om binas 

ekologi och anatomi, men det 

stora värdet ligger i det kultursvep 

som Möller gör, både bakåt 

i tiden, ända till Romartiden, och 

på tvären genom olika typer av 

kulturella aktiviteter som innefattar religion, 

populärkultur och forskning. Hon går igenom 

hur vi har sett på bin genom historien, och funderar 

på vad vår syn på bina säger om oss. Den 

katolska kyrkan har ofta refererat till bin och 

bisamhället som ett mönster för de trogna. Lite 

jobbigt blev det när man med mikroskopets 

hjälp kunde konstatera att det inte var en kung, 

utan en drottning som styrde bland bina. Boken 

är rikt illustrerad och texten fullspäckad av 

spännande fakta. Den är också mycket trevligt 

formgiven av Annika Lyth. 


KRÖNIKA 

Närproducerade krönikor 

med personliga tankar 

Titel: Fågelkrönika från Svärdsjö. Författare: Torbjörn 

Rynéus. Bild: Jonas Lundin. Förlag: Eget. 

Pris: 100 kronor (Naturbokhandeln). 

Författaren inleder med några 

varningens ord kring att föreliggande 

kröniketexter är hans 

subjektiva syn på hur fågellivet i 

Svärdsjö-trakten har utvecklats 

och förändrats sedan 1976. 

Svärdsjö, ja, det är en liten 

socken knappa tre mil nordost 

om Falun i Dalarna. Boken är en artgenomgång 

som följer en vanlig fågelboks systematiska 

ordning, det vill säga att lommar inleder genomgången 

och att den avslutas med sparvar. 

Texterna är personliga och Torbjörn berättar 

i lätt kåserande stil om sina möten med olika 

arter. Dalarna har flest häckande arter i landet, 

så det blir en lång rad arter som avhandlas. 

Språket är lättfattligt och Torbjörn fångar 

upp många av de trender vi ser bland landets 

häckfåglar. En stor del av texterna är illustrerade 

med Jonas Lundins eleganta och skickligt 

utförda målningar. Niklas Aronsson 

FÄLTHANDBOK 

Vietnam täcks in i en ny 

fälthandbok från Lynx 

Titel: Birds of Vietnam. Författare: Lê Quý Minh 

och Richard Craik. Förlag: Lynx. Pris: Cirka 550 

kronor (Naturbokhandeln). 

Det spanska förlaget Lynx 

ger tillsammans med Bird- 

Life International ut en serie 

fälthandböcker som baserar 

sig på det enorma bokprojektet 

Handbook of the Birds of the 

World. Före Birds of Vietnam gav 

förlaget ut en fälthandbok över 

grannlandet Thailand, som i sitt upplägg är 

identisk med denna. Det här är den första fälthandboken 

som enbart fokuserar på Vietnam 

– detta artrika land i Sydostasien med över 

900 häckande arter, varav tio är endemer. Birds 

of Vietnam finns i två varianter, en med vanlig 

hård rygg och en mer flexibel och vattentålig. 

Boken innehåller 1 900 illustrationer. Fåglarna 

är elegant och genomgående avbildade i profil, 

för enklare jämförelse. För alla arter finns en 

QR-kod som scannad med mobiltelefonen ger 

läsaren tillgång till läten och många fler bilder. 



BREV 

Skriv till Vår Fågelvärld! 

niklas.aronsson@birdlife.se 

VINGBANDSKRÅKOR 

”Ensidig kost har åtminstone varit min teori 

tidigare, och den delas uppenbarligen av Ullman” 

Jag läste med stort intresse Magnus 

Ullmans text om vingbandskråkor i Vår 

Fågelvärld nummer 6/2018. Innehållet i 

denna text stämmer mycket bra med mina 

egna funderingar. Men vi måste kanske 

flytta tidsgränsen bakåt några decennier – 

till åtminstone 1925. 

I Fauna och Flora 1938, årgång 33, sidan 

91 hittade jag denna högst intressanta text. 

Kråkan som beskrivs först i texten kan 

lämnas därhän, den hade någon annan 

form av pigmentfel. Men mellan 1925 och 

1937 beskrivs kråkor som jag inte kan tolka 

på annat sätt än som just vingbandskråkor. 

Texten återges in extenso: 

”År 1914 häckade ett kråkpar vid 

stadsgränsen mot Strömsberg ägor. En av 

de gamla kändes så väl igen sedan en 6-8 

år tillbaka på, att i den ena vingen 3 st. och 

i den andra 4 st. armpennor voro helt vita. 

Ingen av ungarna i denna kull hade något 

vitt, och detta förekom ej heller under tidigare 

häckning hos detta par mig veterligt. 

Denna kråka blev skjuten samt konserverad 

och finnes ännu bevarad här på Strömsberg. 

Den hade intet släkttycke, om jag så kan 

uttrycka mig, med de på senare år härstädes 

ertappade. Dessa hava alla haft mer eller 

mindre gråspräckliga vingar, d.v.s. handoch 

armpennor samt i vissa fall även en 

del av de smärre täckfjädrarna; dock blott 

på vingarna, ej på den övriga kroppen eller 

stjärten finnes ens en enda spräcklig fjäder. 

De enstaka fjädrarna hos dessa spräckliga 

kråkor äro vanligen spräckliga, ej helt vita. 

Hand- och armpennor, huvudsakligast 

gråvita på innerfanen. 

Mellan åren 1925-1929 sköts här utur 

två olika kullar olika år en gråvingad unge 

av vardera. Två par vingar finnes här 

efter dem, dock något illa medfarna. Huru 

många det var i de särskilda kullarna, kan 

jag ej med säkerhet minnas. 

År 1929 sköts en unge ur en kull på 3 st., 

vilka alla tre voro spräckliga liksom även 

föräldrarna. Dessa voro födda i en hage, i 

vars närhet de föregående blivit ertappade. 

Denna unge finnes här konserverad hängande 

liksom nyskjuten. 

År 1933 sköts en och syntes en till i samma 

kull, huruvida det fanns flera spräckliga 

Vingbandskråka. 

FOTO: MAGNUS ULLMAN 

i samma kull kan jag ej säga. Fyndorten var 

ungefär i trakten av föregående. 

År 1935 visade sig återigen en kull av 

dessa kråkor i samma trakt, där de förut 

tillvaratagits. Ingen blev detta år skjuten. 

Dock gav jag samma år Fauna och Flora ett 

meddelande härom. 

År 1937 sköt jag två stycken ur en kull 

på tre, vilka skänktes till Naturhistoriska 

Riksmuseet. Den tredje i denna kull såg 

jag några dagar efter sedan de första blivit 

skjutna på samma plats. Det vill synas av 

ovanstående, som om vi här lade an på att 

skjuta just dessa, men detta är dock inte fallet, 

utan hava vi i stället sökt undvika detta. 

Förhållandet är nämligen så, att de äro 

mycket svåra att särskilja från vanliga kråkor. 

På en sittande gråvingad kråka synes 

det spräckliga inte alls, men i flykten i vissa 

vändningar kan man se det, dock naturligtvis 

bäst mot någon mörk bakgrund. Under 

nämnda år har ytterligare dylika kråkor 

uppenbarat sig här, men som jag ej fört anteckningar 

däröver, kan jag ej medtaga dem 

här. Alla, som äro skjutna, hava varit ungar 

och vid en sådan årstid, att de ej kommit 

flyttande, utan äro födda på trakten. 

Knut von Essen” 

JAG KAN INTE tolka dessa anteckningar på 

annat sätt än att det handlar om samma 

typ av kråkor som vi ser tämligen frekvent 

idag och som Ullman kallar för vingbandskråkor. 

Det finns flera Strömsberg i Sverige 

men det som avses i texten är högst 

sannolikt det som ligger nära Jönköping. 

Där har flera von Essen huserat. 

Jag får också en känsla av att det odlades 

mycket potatis i trakten och kanske är 

det ensidig kolhydratkost som ligger bakom 

dessa vingbandskråkor. Ensidig kost 

har åtminstone varit min teori tidigare och 

den delas uppenbarligen av Ullman. 

Jag har varit i kontakt med Riksmuseet 

men tyvärr verkar de två skänkta exemplaren 

inte finnas kvar i samlingarna. De blev 

kanske aldrig konserverade. 

KENNETH BENGTSSON, ARLÖV 

(kenneth.bengtsson1@comhem.se) 

AVIFAUNA 

Förvånad över insinuant ton 

AviFaunas avlägsna resmål ökar 

med 50 procent mellan hösten 2018 

och samma period 2019. Med tanke 

på troliga klimatförändringar skrev 

jag till Birdlife Sverige och föreslog 

bland annat att AviFauna borde säljas. 

Ordföranden Lotta Berg svarade i Vår 

Fågelvärld nummer 6/2018 med ett 

bestämt men hövligt nej. Detta tyckte 

Erik Hirschfeld, vd i AviFauna, inte 

var nog utan skrev i Vår Fågelvärld 

1/2019: ”Jag tycker inte att man som 

boende i vårt rika land kan kalla sig för 

naturvän och bara strunta i den globala 

aspekten.” Nog finns det ändå en värld 

utanför upplevelseindustrin. Jag ger 

pengar till WWF:s Afrikaprojekt. Jag 

hoppas och tror att 50 000 kronor dit 

har större effekt på den biologiska 

mångfalden än om jag följer med på 

årets AviFauna-resa till Uganda. Erik 

Hirschfeld fortsätter med: ”Även 

om jag inte är förvånad över att den 

attityden – som stämmer väl överens 

med de politiska strömningar som idag 

tyvärr råder i Sverige – även förekommer 

bland naturintresserade.” Denna 

insinuanta ton blev jag förvånad över. 

GÖSTA TÖRNKVIST 


Armenien 

1 - 10 september 2019 

Mongoliet 

26 maj - 9 juni 2020 

Landet mellan Svarta - och 

Kaspiska havet med arter 

såsom Kaukasisk järnsparv, 

Persisk stenskvätta, 

Grön biätare och mycket mer. 

Ett fåtal platser kvar! 

Detta är Birdwaves sjätte 

resa till detta spännande land 

Det mytomspunna landet i 

öst med Gobi-öknen, det 

fantastiska stäpplandskapet 

och våtmarkerna. 

Hendersons Ground Jay, 

White-naped Crane, 

Kozlovs Accentor, 

Oriental Plover mm. 

birdwave.se 

i samarbete med 

www.birdwave.se 

www.turretur.se 

von Wrights verk till salu 

Studera biologi till hösten? 

Du kan fortfarande anmäla dig! 

Som student på Biologiprogrammet kan 

du ta del av och tillämpa den senaste 

forskningen om hur klimatet påverkar 

livet i Östersjön, från mikroorganismer 

och alger till fiskar och fåglar. 

Närheten till Öland och dess rika fågelliv 

gör Linnéuniversitetet till det självklara 

valet för dig som är fågelintresserad! 

Svenska Fåglar av 

M. W. och F. von Wright, 

andra upplagan, 

utgiven 1929, tre band. 

Pris 6 000 kronor 

Vid intresse ring: 

Birgitta Wahlholm, 0708 – 77 82 22 

Vår Fågelvärld till salu 

Vår Fågelvärld inbunden i blå skinnband 

årgång 1942 – 1986 20 st. band. 

Ingemor Ohlsson, Sigtuna 

telefon 08–592 505 21 


FRÅGA EXPERTEN 

Har du en fråga till våra experter? 

Mejla till niklas.aronsson@birdlife.se 

ANATOMI 

Vad sticker ut på bröstet på 

vipan som ser ut som en klo? 

Jag var på Trinidad Port of Spain den 13 

februari 2019. Gick i en park – Queen’s 

Park Savannah. Där fanns två mindre vattensamlingar. 

Runt dessa var det ett 30- 

tal sydamerikanska vipor. Jag tog några 

foton och senare kollade jag på dem och 

upptäckte att två av viporna hade liksom 

klor fram på bröstet. En hade två klor och 

en annan en klo. Jag visade fotona för 

en lokal fågelguide och han påstod att 

klorna användes för ”fight”. Jag tror inte 

på hans förklaring. Övriga som jag fotade 

hade inget. Fåglarna var i god kondition. 

Vad är det för något? 

LARS SVENSSON 


MAGNUS ULLMAN: De kloliknande utskott 

du såg på fåglarna var sporrar. Sporrens 

inre kärna består av ben med en 

yttre slida av hornämne, och sporren är 

alltså uppbyggd som hornet hos en ko och 

andra slidhornsdjur snarare än som klon 

hos en fågel. Sporre förekommer hos ett 

ganska litet antal fåglar men av vitt skilda 

ordningar. 

Ett exempel är sporrgåsen där sporren 

sitter på båtbenet (ett litet ben i karpalleden). 

Också fåglar av familjen slidnäbbar 

har en sporre som sitter på karpalleden. 

Även jaçanor är försedda med sporre. 

Det gäller också 10 av de 24 arterna vipor, 

släktet Vanellus, som har sporrar av skiftande 

storlek, exempelvis sporrvipa och 

sydamerikansk vipa. Som bekant saknas 

Sydamerikansk vipa med tydliga utstickande sporrar. 

sporrar hos vår egen tofsvipa liksom hos 

stäppvipa som iakttagits några gånger i 

vårt land. 

Hos forsand, jaçanor och vipor sitter 

sporren på mellanhandsbenet, det vill säga 

något utanför men som regel nära karpalleden/vingknogen. 

De 3 arterna värnfåglar 

(Screamers på engelska) har dessutom inte 

mindre än två sporrar som sitter på mellanhandsbenet. 

SJUKDOMAR & ETOLOGI 

LOTTA BERG 

Professor i husdjurens 

miljö och hälsa på Sveriges 

lantbruksuniversitet 

(SLU) i Skara. Ordförande 

i BirdLife Sverige. Svarar 

på sjukdomar och etologi, 

läran om djurs beteenden. 

VÅRA EXPERTER 

ALLMÄNEXPERT 

ANDERS WIRDHEIM 

Erfaren fältornitolog som 

kan det mesta som är värt 

att veta om fåglar. Krönikör 

på Natursidan.se samt driver 

podcasten ”Pippipodden”. 

Tidigare informationsansvarig 

för BirdLife Sverige. 

FÄLTBESTÄMNING M.M. 

MAGNUS ULLMAN 

Redaktionens allmänexpert 

på fåglar. Svarar på alla 

typer av frågor som rör 

fältbestämning, flyttning, beteende 

med mera. Har skrivit 

flera böcker om fältbestämning 

och om fåglarnas liv. 


Dessa sporrar förekommer hos båda 

könen, men exempelvis hos vipor är de 

som regel aningen mindre hos honor. 

Sporrarna finns på båda vingarna men 

kan vara dolda i fjäderdräkten när vingen 

är lagd i vila – det är nog orsaken till varför 

du såg olika antal sporrar hos de sydamerikanska 

viporna i Port of Spain. 

Hos sporrvipa och en del andra vipor 

har sporren dessutom samma färg som 

fjädrarna runt omkring och kan vara 

ganska svår att se, medan den ofta är 

lättare att få syn på hos andra arter med 

avvikande sporrfärg, sydamerikansk vipa 

till exempel. 

FOTO: HASSE AHRBERG 

DET FINNS OCKSÅ fåglar som har sporren 

på benet, och då sitter den på den bakre/ 

inre delen av tarsen och är uppbyggd på 

samma sätt med en inre kärna av ben och 

en yttre slida av hornämne. Sådana sporrar 

förekommer hos polygama fåglar inom 

den stora familjen fasanfåglar – exempelvis 

kalkoner, frankoliner, djungelhöns 

(ursprunget till tamhöns), fasaner och påfåglar. 

Hos dessa arter är det ofta bara hannarna 

som är försedda med sporrar – hos 

flera arter två eller fler sporrar per ben. 

Hos vissa arter har även honorna sporrar 

men färre än hannarna, exempelvis hos de 

3 arterna sporrhöna, släktet Galloperdix, 

där honorna har en till två sporrar på varje 

tars, medan hannarna har upp till fyra. 

DIN FÅGELGUIDE I Port of Spain hävdade 

att sporrarna används för ”fight”, och det 

är faktiskt korrekt. De välutvecklade och 

kraftiga sporrarna hos många polygama 

hönsfåglar är ett livsfarligt vapen när hannarna 

slåss om honorna. 

Också hos vipor och andra fåglar 

med sporrarna i närheten av vingknogen 

används de i slagsmål om honor eller om 

territorier. 

Men hos många arter har också honorna 

sporrar, och de används dessutom i 

försvar av ägg eller ungar mot predatorer. 

När sporrgåsen blir störd sträcker den 

vingarna över ryggen så att både sporrar 

och fågelns vita vingfläckar demonstreras 

– räcker inte det hotet är den beredd att 

slå inkräktaren med sina vingar/sporrar. 

Även hos exempelvis tofsvärnfågeln försvarar 

både hannen och honan boet med 

kraftiga vingslag där sporren kommer till 

användning. 

Rödnäbbad blåskata i Malmö. 

BESTÄMNING 

Hur har den här 

fågeln kommit 

till Sverige? 

Stötte på en ovanlig fågel i Malmö förra 

veckan. Rödnäbbad blåskata? Hur har en 

sådan hamnat i Sverige? 

HASSE AHRBERG 

ANDERS WIRDHEIM SVARAR: Ja, det är 

en rödnäbbad blåskata Urocissa erythroryncha. 

Den hör hemma i sydöstra Asien 

från Himalayas sydsluttningar i väster till 

Kina och Vietnam i öster. Den har inte 

hamnat i Skåne av egen kraft utan kommer 

från handeln med burfåglar. Med andra 

ord är det en förrymd burfågel. I delar 

av sitt utbredningsområde lever den i ett 

klimat som kan vara ganska bistert, så 

den har förutsättningar att klara även en 

skånsk vinter. 

Att den dyker upp hos oss säger en del 

om vilken omfattning den internationella 

burfågelhandeln har. Även om det i Sverige 

inte är så vanligt med andra burfåglar 

än papegojor och diverse finkfåglar, är 

förhållandena ofta annorlunda på den europeiska 

kontinenten. Så nära som i Danmark 

kan man i zoologiska affärer stöta på 

arter som vi inte alls ser som burfåglar. Det 

är också denna handel som gett upphov 

till etablering av flera främmande arter 

i Europa. Många som besökt städer som 

Bryssel, London eller Barcelona har säkert 

stött på högljudda halsbandsparakiter, en 

asiatisk papegoja som etablerat sig i många 

europeiska städer. Andra arter som numera 

lever vilt i Europa, men som här har 

sitt ursprung i fågelhandeln, är exempelvis 

munkparakit, helenaastrild och nilgås. 

DEN RÖDNÄBBADE BLÅSKATAN ska inte förväxlas 

med den blåskata som finns på Iberiska 

halvön och som numera går under 

det svenska namnet iberisk blåskata. Den 

tillhör ett annat släkte (Cyanopica) och är 

ursprunglig i Spanien och Portugal. Men 

den har en nära släkting, östlig blåskata, 

som förekommer i östra Asien och som 

tidigare ansågs tillhöra samma art som den 

iberiska. Det fanns till och med spekulationer 

om att de iberiska blåskatorna kommit 

till Spanien och Portugal med sjöfarare på 

1400- och 1500-talen. 

Sentida analyser av fåglarnas DNA 

visar dock att den iberiska och den östliga 

blåskatan är två olika arter, men med ett 

gemensamt ursprung långt tillbaka i tiden. 

Någon gång för mycket länge sedan måste 

deras anmoder ha förekommit hela vägen 

från Portugal till Japan, men därefter har 

istider eller andra bistra förhållanden lett 

till att denna anmoder försvunnit från 

stora delar av den euroasiatiska kontinenten, 

medan de båda resterna i väster och 

öster utvecklats till olika arter. 


KRÖNIKA 

”... här seglar duvhökar 

över Potsdamer platz ...” 

Maja Aase har träffat en FFF:are och upplevt magnifika 

stadsduvhökar på nära håll i Tysklands huvudstad Berlin. 

Som på TV! utbrister fågelguiden Rolf. 

Brukar du tänka på FFF? 

På senare år har jag träffat ett par 

FFF:are och de verkar faktiskt rätt nöjda 

med livet. 

Vilket inte är så konstigt. 

De har gjort hobbyn till sitt yrke, jobbar med kombinationen 

Fåglar och Frihet som Försörjning och det 

går riktigt bra: allt fler köper deras tjänster och vill bli 

guidade i naturen av experter, som garanterar ”kvalitativa 

upplevelser”. 

Ta bara Rolf i Berlin. 

Efter att under många år ha jobbat som socialarbetare 

med östtyska ungdomar och deras psykiska ohälsa 

föll plötsligt muren. Fågelskådaren och ringmärkaren 

Rolf sa upp sig, började med FFF och fixar vogelreisen, 

inte minst för hetsiga engelsmän. 

De mejlar Rolf vilka fåglar de vill se, tar ett billigt 

morgonflyg över kanalen, joggar 

efter Rolf i skogen (”de kollar i tuben 

i två sekunder och sen är det dags för 

mig att fixa nästa kryss”) och flyger 

sedan hem lagom till afternoon tea. 

Stressigt, tycker Rolf, som tack 

vare skarp hörsel och syn utvecklat förmågan att 

simultant trespråks-leverera: ”Carduelis carduelis! 

Goldfinch! Stieglitz!” 

Jag tänker 

stillsamt 

”hon är så vacker!. 

MEN NU ÄR det ju inte steglitsen som fått oss att gå 

runt en lördag i den rufsigare delen av Berlins största 

stadspark, bara ett hundskall från selfieturismen vid 

Brandenburger Tor och markeringen som i gatan visar 

var muren gick. 

– Tänk, säger Rolf, när jag växte upp kunde jag 

aldrig tro att jag en gång skulle kunna skåda fågel här, 

mitt i Tiergarten. 

Som mycket liten grabb i 60-talets Östberlin samlade 

han på bitar av aluminium, böjde till dem och lekte 

ringmärkare. Han gillade inte lektionerna i engelska 

i skolan, eftersom han tyckte att det var meningslöst: 

han skulle ju ändå aldrig få någon nytta av språket och 

se platserna och fåglarna han drömde om. Att komma 

bortom järnridån, nej det var omöjligt. 

Men nu går vi alltså här i den 210 hektar stora, 

mycket populära parken och väntar. När kommer de? 

Efter att ha prickat av 28 arter, som Rolf snabbt 

rapporterar in till sajterna Ebird.org och Ornitho.de, 

rycker vi till (”du har ju också bra hörsel”, smickrar 

Rolf ): 

– Kja-kja-kja-kja … 

DÄR ÄR DEN – Berlins signaturfågel, som Erik Rosenberg 

beskrev som ”mycket tillbakadragen och visar sig 

ej gärna mer än nödvändigt …” En beskrivning som 

berlinborna antagligen inte känner igen, för här seglar 

duvhökar över Potsdamer platz, de bygger bo intill 

rödljuset vid monumentet Siegessäule och med drygt 

100 häckande par har duvhöken blivit en etablerad 

turistattraktion. 

En ung, ringmärkt hona med kraftiga tarser, ett 

fint, vattrat mönster på bröstet och 

pudervippor av vita undergumpsfjädrar 

lockar på hannen en bit bort. Jag 

tänker stillsamt ”hon är så vacker!” 

– It´s a killer! ropar Rolf och kompletterar: 

– It´s like TV! 

Rolf mejlar en fråga till Max-Planck-Institut für 

Ornithologie, som i sitt svar inleder med ett högtidligt 

Sehr geehrte Damen und Herren och ger beskedet att 

duvhökshonan ringmärktes i boet i stadsdelen Berlin- 

Plänterwald i slutet av maj förra året och har på 294 

dagar förflyttat sig tio kilometer. Så pass. 

Sammanlagt ser och hör vi fyra duvhökar och Rolf 

undrar vad jag tycker om dagens tur egentligen. Jag vet 

precis vad han vill höra: 

– Kunden är nöjd. 

Maja Aase är frilansjournalist, 

spanare i P1 och kommunikationschef 

för organisationen 

Union to Union. Stolt över att 

vara en ”dålig fågelskådare”. 


KORSORD 

BEVINGADE ORD 

med vit 

näbbrot 

och svarta 

streck på 

magen 

görs det med 1k och 2k 

prinsessplåga 

blev 

paul m 

långt 

mellan 

husen 

slås 

i sky 

på 

våren 

så ska 

sommarkvällen 

vara 

hade 

falkhuvud 

havsfågel 

med 

efternamn 

grå fisk 

sällsynt 

-seglare 

i sverige 

sammanhängande 

otäck typ i 

midgård 

för 

spådomar 

angått 

okänd 

flockas 

i plogfåran 

kan trä 

vara 

kan skapa 

drag 

naturlek 

när det 

var livat 

i holken 

deras 

sorti ur 

redet är 

snabb 

vinstrop 

berört 

är fältmässiga 

stövlar 

äter med 

bestick 

i strandkanten? 

nordens 

flora 

fartyg 

mycket 

liten 

opus 

skriker 

i mars 

merlot 

svajar 

fågelbendel 

flottig 

mårten 

luftpirater 

kan 

vara rå 

får 

syndabock 

klä 

kyckling 

drag 

har att 

som märke 

isch 

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2019-03-01 

BEVINGADE ORD 

till hjälp 

vid bestämning 

av 

elakhet 

ingen 

på isen 

njutning 

längst ner, 

skyddas 

märk väl 

av skål 

e 

får 

blev runt 

oordning 

ingen 

tunna av fönster 

fågel- 

gifter 

unge 

änder 

a n d ä k t 

är 

högtidlig 

årta? 

t i g a 

hålla 

tand för 

tunga 

r 

kräver 

virke 

lever 

steglits 

g r o 

t o f s m e 

r p i k 

liknar 

flygande 

tordmule 

o n i n a c k 

s b 

är vass 

locka 

med föda 

k l i n 

l 

får ungar 

av glas? 

späckad 

simmare 

å l 

andningsorgan 

kan man 

vara 

g ä 

i s t i g a 

n ä l v o r 

r ö 

tundraadjektiv 

kan ibisar 

vara 

i 

m k 

ger 

fanatisk 

mörka 

fjädrar 

d e h a r ö 

kan bli 

gök och 

duva 

l e r a 

minns 

mycket 

lillehammer 

t a l g b o 

trevlig 

inpå 

knuten 

allergen 

n i 

förslagna 

ett järn 

i l 

v i g g a 

n a t t 

är väl ljungväxt 

stjärtmesen 

och folkbildare 

låna 

av and 

kvällsmänniska 

g 

u 

l 

l 

i 

tillfälle 

v att lira 

i g 

n i 

g g 

förvränger 

s i lustiga 

huset 

p i 

e n 

g a 

kan 

vara av 

l fjädrar 

a b 

r o 

n a 

avlägsnas 

av 

konservator 

u g g l a d 

slå 

dank 

HÄR ÄR FÖRRA NUMRETS VINNARE: 

1:a pris 500 kr: Per Gustafsson, Borås. 

2:a pris 300 kr: Lennart Neregård, Västerhaninge. 

3:e–5:e pris 100 kr: Inga-Lill Tjädermyr, Söderåkra, 

Bert Eriksson, Nyköping, Gunnel Ullman, 

Ängelholm. Grattis! 

böj på 

knäna! 

skrivande 

japan 

med gammalt 

beröm 

godkänd 

mål för 

den som 

står upp 

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2019-01-01 

Bevingade ord – ett fullfjädrat kryss 

VINNARE 

1:a pris 500 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

2:a pris 300 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

3:e pris 100 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

Skriv ned orden som du får fram i de färgade rutorna 

på ett vykort och skicka detta till, Vår Fågelvärld, 

Niklas Aronsson, Flygfältsgatan 16A, 423 37 

Torslanda, eller skriv den rätta lösningen i ett mejl 

och skicka till niklas.aronsson@birdlife.se. Senast den 

10 maj vill vi ha ditt svar för att du ska kunna delta i 

utlottningen av de fina priserna. Naturbokhandeln är 

BirdLife Sveriges egen bokhandel där överskottet går 

till fågelskydd. 

Populära kaffemuggar för 70 

kronor styck. Finns med flera olika 

fågelmotiv på Naturbokhandeln. 


RETROSPEKTIV 

av Niklas Aronsson 

Falskt ansikte 

hos tofsmes 

2003 

ILLUSTRATION: DAN ZETTERSTRÖM 

FÖR 15 ÅR SEDAN SKREV Dan Zetterström 

en text i Vår Fågelvärld där han genom 

egna observationer, teckningar och en 

videosekvens kunde visa att tofsmesen, 

precis som till exempel sparvugglan, har 

ett ”falskt” ansikte” i nacken: 

”Upptäckarglädjen är väl en av de starkaste 

drivkrafterna för de flesta av oss som 

håller på med fåglar antingen vi är helt 

vanliga fågelskådare eller seriösa forskare. 

Det kan handla om så vitt skilda saker 

som att hitta en raritet, en ny häckningslokal, 

en förbisedd dräktkaraktär eller ett 

oväntat DNA-mönster som kullkastar alla 

tidigare sanningar. 

Personligen tycker jag att det kanske är 

allra roligast när man plötsligt upptäcker 

något helt nytt och tidigare okänt hos en 

helt vanlig och allmänt förekommande 

fågelart. 

Sedan flera år har jag tyckt mig ana att 

tofsmesen har ett antytt ”falskt ansikte” i 

nacken. Jag har sökt finna bekräftelse på 

detta i all möjlig tillgänglig litteratur men 

kammat noll. Då arten är minst sagt aktiv 

och rörlig av sig och alltid tycks vara ”på 

väg någonstans”, har jag aldrig fått något 

riktigt bra tillfälle att säkert bekräfta mina 

misstankar förrän i vintras. 

Bosatt med skogen alldeles inpå stugknuten 

har jag vintertid regelbundet haft 

besök av tofsmesar på fågelbord och talgbollar. 

Jag har vid flera tillfällen försökt 

att fånga denna nackteckning på bild med 

misslyckats. Det var först när jag skaffat 

mig en videokamera som jag äntligen 

lyckades fånga en sekvens som enligt min 

mening bekräftade vad jag tidigare tyckt 

mig ana. Tofsmesen har ett nog så sofisti- 

kerat falskt ansikte i nacken, faktiskt rena 

spegelbilden! 

Vad ska den med detta till då, blir ju 

den första frågan man ställer sig. 

Tja, en god gissning skulle vara att 

delar man livsrum med t. ex. sparvugglan, 

så kan denna nackprydnad faktiskt rädda 

livhanken på en. Sparvugglan förlitar sig 

ju på överraskningsmomentet vid jakt. 

Ett stirrande ansikte 

som tycks ha full koll 

på sin omgivning 

kanske direkt avhåller 

sparvugglan från att 

ens försöka sig på en 

attack då utsikterna 

att lyckas kan te sig 

mycket små." 

STILLBILD: DAN ZETTERSTRÖM 

Tofsmesens falska ansikte.

Vår Fågelvärld nr 2 -2019

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?