OMKRIM

KRIMINALVÅRDENS PERSONALTIDNING. DECEMBER 2015 6 

OMKRIM 

Jacques Mwepu på Hinseberg 

ORÄDD CHEF 

Nytt uppdrag 

Att motverka våldsbejakande 

extremism 

Internationellt tema 

Besök Kongo, Kenya 

och irakiska Kurdistan 

Julkryss 

Koppla av med 

Omkrims korsord

OMKRIM INGÅNG 

I den nedlagda anstalten Norrköping har konstnärer skapat verk som gestaltar 

hur det känns att vara frihetsberövad. Desirée Koslin har arbetat med textil. 

Andra konstnärer har valt måleri, klotter, skulptur eller videoinstallationer. 48 

2 OMKRIM 6/2015

Känsla av tillhörighet 

får oss att växa 

V 

ill du uppleva ett jobb som liknar ditt men ändå är 

helt annorlunda? 

Du måste vara en problemlösare som får saker gjorda 

trots en tungrodd byråkrati, språksvårigheter och 

en och annan naturkatastrof. Du gillar utmaningar, 

är kommunikativ och helst fransktalande. I gengäld 

får du ingå i ett internationellt sammanhang. Du 

utför ett uppdrag tillsammans med kollegor från hela världen, ett 

uppdrag som antagligen kommer att förändra ditt liv. 

I årets sista Omkrim får du möta en rad kriminalvårdare som 

tjänstgör utomlands. Läs om rådgivarna som uppskattas och gör 

nytta i Afrika och irakiska Kurdistan. 

»Du måste vara en problemlösare som 

får saker gjorda trots en tungrodd byråkrati, 

språksvårigheter och en och annan 

naturkatastrof. « 

Vilken bredd det finns i Kriminalvårdens uppdrag! Det är en 

förmån att sitta på redaktörstolen när man ena dagen får Skypa 

med Anna Terins som befinner sig i östra Kongo och nästa dag får 

åka till Hinseberg och tala med Jacques Mwepu. 

Jacques Mwepu började sin karriär som semestervikarie på 

Hällbyanstalten. Idag 17 år senare är han anstaltschef på Hinseberg. 

Är han svensk idag? Jodå, även om han inte kan ange någon 

procentgrad. Känslan av tillhörighet är det som stärkt Jacques vilja 

och tro på en framtid i Sverige. Han berättar att det personliga 

bagaget från hemlandet Kongo har hjälpt honom att etablera sig. 

Genom studier och arbete har han lärt sig svenska, och därmed 

också kunnat interagera med svenskar. 

Med tiden blir nordiska seder och vanor allt 

mer intressanta. 

Viljan att ta plats finns där också. Motsatsen 

till den nordiska Jantelagen, den 

som säger att du inte ska tro att du är något. 

Extra tydligt blir det i intervjun när Jacques 

grundmurade självförtroende riktigt lyser. 

”Hade jag varit kvar i Kongo kunde jag ha 

varit minister idag.” 

Det gäller att välja det bästa från två 

världar. Det har Jacques Mwepu gjort. Läs 

intervjun med honom längre fram i tidningen. 

Missa inte heller korsordet! 

God jul och gott nytt år! 

Katarina Luksepp, 

redaktör. 

Annika åker 

till USA 45 

NYHETER 

7 Nytt om kriminalvård. 

TEMA INTERNATIONELLA INSATSER 

14 Anna har landat i Kongo. 

19 I huvudet på Christer Isaksson. 

20 Svenska röster från Afrika. 

22 Kurder välkomnar svenska mentorer. 

23 Unikt teamwork i Kenya. 

27 Om du vill göra utlandstjänst. 

28 Nya intryck: Kristian Edqvist. 

30 FN vill ha mer av svensk kurs. 

REPORTAGE 

32 Viktiga samtal om sex och samlevnad. 

36 Intervjun: Jacques Mwepu gillar att ta plats. 

VETENSKAP 

42 Intagna vill ha mer att göra. 

RUNTIKRIM 

44 Landet runt. 

KULTIKRIM 

48 Tomma men talande lokaler. 

50 Barnperspektiv på Polismuseet. 

JULSIDOR 

54 Historier från förr. 

55 Korsord. 

Andreas vardag 

rullar på 35 

ÖVRIGT I OMKRIM 

4 Bilden anstalten Tygelsjö 6 Gd har ordet 35 Yrket: transportförare 

47 Krönika Susanne Rodmar 52 Frivilliga krafter 

Processkedjan 53 Insändare 56 Guldkorn 57 Sport och 

fritid 59 Hedervärt 60 Utgång 

Omslagsbild: Henrik Witt 


6/2015 

441 428 

TRYCKSAK 

Omkrim är Kriminalvårdens 

personaltidning som skriver om 

stort och smått som är viktigt, 

roligt eller på annat sätt berör 

medarbetarna. Även andra intresserade 

ska kunna läsa om vardagen i 

Kriminalvården samt om forskning 

och utveckling på området. 

Redaktörer: 

Katarina Luksepp 011-496 37 90 

katarina.luksepp@kriminalvarden.se 

Elisabet Jönsson 011-496 33 35 

elisabet.jonsson@kriminalvarden.se 

E-post: omkrim@kriminalvarden.se 

Adress: Omkrim, 601 80 Norrköping 

Ansvarig utgivare: Pelle Ekman 

Formgivning: John Bark Design 

Tryckeri: Edita 

Upplaga: 18 000 

Nästa manusstopp: 15 januari 

Prenumerationsservice: 

Sanna Lagrén 011-496 37 66 

sanna.lagren@kriminalvarden.se 

Postadress: 

Omkrim, Kriminalvården, 601 80 

Norrköping 

Prenumeration: 

Alla anställda och lekmannaövervakare får 

tidningen hemskickad. Vill du som anställd 

INTE ha tidningen kontaktar du prenumerationsservice. 

Lekmannaövervakare gör 

eventuella adressändringar hos sin frivård. 

Även pensionärer och andra intresserade får 

tidningen utan kostnad. Men för er krävs att 

ni anmäler till prenumerationsservice att ni 

VILL ha tidningen. 

OMKRIM 6/2015 

3

BILDEN 

KATARINA LUKSEPP / TEXT 

ANDRÉ DE LOISTED / FOTO 

Kvalitetsstjärnor 

från Tygelsjö 

R 

edan i juli planterades 

julstjärnorna. 

De intagna 

har vattnat, 

glesat, plockat 

dåliga blad och 

fått de små plantorna 

att växa till ståtliga 

stjärnor. På anstalten finns 

ett miljötänk och många 

händer är tillgängliga vilket 

gör att Tygelsjös växter är 

av hög kvalitet. Man sprutar 

inte med stråförkortningsmedel 

eller stressar med 

hög värme för att de ska 

växa fortare. Produktionsledarna 

drar ner på värmen 

och växterna får tid att växa 

sig motståndskraftiga mot 

ohyra. De bekämpningsmedel 

som används är 

biologiska. Anstalten köper 

in rovkvalster som äter upp 

lössen och nyttjar miljövänliga 

metoder som nematoder 

och humlebon. 

75 procent av alla julstjärnor 

som odlats fram 

på anstalten Tygelsjös säljs 

första veckan i december. 

– Alla vill ha julstjärnor till 

första advent. Sedan vill de 

ha en gå-bort-blomma och 

då säljer vi azalea, amaryllis 

eller julgrupper, berättar 

produktionsledare 

Anna-Karin Söderdahl. 

Därefter är det dags för 

tulpanerna. Den exklusiva 

Brilliant Star sätts i en 

kruka, vilket är ett moment 

som andra odlare hoppar 

över. Rötterna skadas inte 

och tulpanen går sedan att 

plantera ut, i alla fall i Skåne. 



5

NILS: 

Perspektiven förändras beroende på utsiktspunkt. 

I en stor nationell organisation som vår 

spelar perspektiven en särskilt stor roll. 

»Nu går vi in i en fas där 

innehållet i verksamheten 

står i fokus. Listan på 

utvecklingsfrågor är lång.« 

NILS ÖBERG 

ÄR GENERALDIREKTÖR 

på Kriminalvården. 

»Med rätt perspektiv 

kan tilliten växa« 

N 

ågon klok person har sagt 

att förmågan att lägga rätt 

perspektiv på saker och 

ting handlar om avstånd. Är 

man för långt bort ser man 

inga detaljer, står man för 

nära ser man inte helheten. 

Jag blev nyligen påmind om det under ett 

samtal med Ole Engström, en legendarisk 

dansk kriminalvårdare som under 

många år också var chef för kriminalvården 

i Kanada. Jag försökte ge en nyanserad 

bild av svensk kriminalvård. Flyktingsituationen 

och hur snabbt vi kan reagera 

på förändringar i vår omvärld imponerar, 

liksom vårt prisbelönta internationella 

engagemang. Framförallt betonade jag 

den höga ambitionsnivån i vårt återfallsförebyggande 

arbete och satsningarna 

på unga och våldsbrottsdömda. Jag lyfte 

fram det goda säkerhetsläget och hur 

tacksam jag är över den snabbhet med 

vilken vår organisation fått stopp på de 

rymningar vi upplevde förra året. 

Eftersom Ole numera arbetar med 

organisationsutveckling beskrev jag 

också moderniseringsarbetet; förändringen 

av huvudkontorets och regionkontorens 

roller liksom frivårdens och 

transporttjänstens nya organisationer. 

Jag konstaterade att jag under stundom 

förvånas över hur svårt det är att ändra 

invanda arbetssätt. Min slutsats var att 

man nog underskattar den tid det tar att 

bygga upp den tillit och förtroende som 

krävs för att nya roller, strukturer och 

arbetsprocesser ska fungera optimalt. 

Till min förvåning brast Ole ut i ett 

gapskratt. Han pekade på en annan dansk 

kriminalvårdare, Jens Tolstrup, och sa: 

”Jens och jag gjorde karriär samtidigt i 

den danska kriminalforsorgen. När vi 

båda jobbade som chefer i linjen var vi 

rörande överens om att kollegorna på 

huvudkontoret inte begrep någonting 

av kärnverksamhetens villkor. När vi så 

småningom själva hamnade på huvudkontoret 

var vi lika överens om att alla 

enfaldiga kollegor plötsligt flyttat ut i 

linjeorganisationen!” 

Ja, nog förändras perspektiven alltid, 

beroende på utsiktspunkt. Och kanske 

finns lösningen i att låta tiden gå. Med 

tid kommer resultat och det är de som 

räknas. När jag summerar det år som gått 

finns mycket att glädjas på. Det går bra 

för svensk kriminalvård. Nu går vi in i en 

fas där innehållet i verksamheten står 

i fokus. Listan på utvecklingsfrågor är 

lång. Nej, alla förändringar vi gjort för att 

kunna möta framtidens utmaningar har 

inte satt sig. Särskilt konstigt är det inte. 

Det har gått kort tid och det vi föresatt 

oss att göra är svårt. Vi vill få hela verksamheten 

att utvecklas mot gemensamt 

definierade mål, med goda finansiella 

förutsättningar för varje del av linjeorganisationen 

att utföra sina uppdrag 

samtidigt som de ekonomiska ramarna 

ska hållas. De flesta myndigheter brottas 

med ungefär samma utmaningar, några 

patentlösningar finns inte. Var och en får 

söka sina egna vägar framåt. Vi har valt 

vår. 

I en stor nationell organisation som 

vår spelar perspektiven nog en större 

roll än annars. En viktig uppgift för oss 

de närmaste åren blir att jobba just med 

avstånden. De som står för nära får backa 

en aning och anstränga sig för att försöka 

fånga helheten. De som är för långt ifrån 

får göra sig besväret att komma närmare 

för att förstå detaljerna. Så kommer våra 

olika roller närmare varandra. Och då blir 

kanske perspektiven mer likartade. Och 

genom det skapar vi nog också mer av 

den ömsesidiga tillit som är en nödvändig 

förutsättning för allt samarbete. 


NYHETER 

ANNORLUNDA ÄN FRANKRIKE 

Magnus Ranstorp föreläste på Kriminalvårdens säkerhetskonferens 

i Malmö. Apropå terrordåden i Europa menar Ranstorp 

att svensk kriminalvård är annorlunda än exempelvis fransk. I 

Frankrike jobbar de repressivt, har överfulla fängelser och ingen 

riskbedömning. Linda Edman anser att förhållningssätt och klientnära 

arbete är grunden för allt kriminalvårdsarbete. 

Fredrik Wilhelmsson presenterade säkerhetskonferensen. 

I panelen: Magnus Ranstorp, Henrik Månsson, Linda 

Edman och Lennart Palmgren. 

SÄKERHET 

»Frågan om extremism 

kommer att växa hos er« 

Årets säkerhetskonferens 

behandlade ett 

alltför aktuellt ämne: 

våldsbejakande extremism och 

radikalisering. 

– Polariseringen ökar i 

samhället, och problemen med 

våldsbejakande extremism 

kommer att växa. Det säger 

Magnus Ranstorp, terrorexpert 

från Försvarshögskolan, 

som talade på Kriminalvårdens 

säkerhetskonferens den 19 

november. 

– Frågan kommer att växa 

även för er inom Kriminalvården. 

Magnus Ranstorp säger att 

Kriminalvården kommer att 

få in fler personer som döms 

för terrorhandlingar, särskilt 

om lagstiftningen vässas. Men 

han menar att även personer 

dömda för andra brott kan vara 

sympatisörer och sårbara för 

påverkan. 

– Hur finansieras resor 

till Syrien och bidrag till 

terrorism? Jo, ofta genom 

små och stora bedrägerier, 

som man kanske hamnar i 

fängelse under kortare tid 

för. Då gäller det att hålla ett 

öga på veteraner, tongivande 

personer som dömts för terrorbrott. 

De är rockstjärnor 

i den här världen och kan få 

många efterföljare. 

Enligt Henrik Månsson, 

som arbetar med säkerhetsanalys 

på Kriminalvårdens 

säkerhetsavdelning, arbetar 

vi just så. 

– När vi får kunskap om 

personer i riskgruppen hämtar 

vi in kunskap, bearbetar och 

analyserar. Sedan kategoriserar 

vi individerna, exempelvis 

som sändare eller sårbara 

mottagare. 

En sändare är i det här fallet 

en person som kan inspirera 

andra: kanske en återvändare 

som stridit för IS i Syrien. En 

sårbar mottagare löper risk att 

anamma övertygelsen. 

– Vi ska inte låta dessa 

personer hamna tillsammans. 

Det värsta scenariot vore att 

personer rekryteras inne hos 

oss, friges, och sedan begår 

terrorbrott, säger Henrik 

Månsson. 

Ranstorp talade också om 

förhållanden som bidrar till 

islamistisk radikalisering. Det 

finns ingen enhetlig profil på 

personerna, utan psykologiska, 

kulturella, sociala och 

politiska faktorer samverkar. 

Riskindivider ser politiken 

som att väst är i krig mot islam 

och att det gäller att välja sida. 

De har ofta struliga bakgrunder, 

låg eller ingen inkomst. 

En otroligt viktig faktor 

handlar om känslan av att 

stå mellan världar. Att inte 

känna att man accepteras och 

kommer in i samhället där man 

är född, men inte heller riktigt 

accepteras i föräldrarnas 

hemland. 

Att lyckas integrera och 

släppa in människor i samhället 

kan vara en av de viktigaste 

faktorerna för att minska 

problemen. Kriminalvården 

har en viktig uppgift när det 

gäller att samverka med andra 

myndigheter, inte minst i 

utslussningsarbetet. 

Regeringsuppdrag 

Kriminalvården fick i somras i 

uppdrag av regeringen att arbeta 

mot våldsbejakande extremism 

och radikalisering. Kriminalvården 

ska kartlägga olika arbetssätt som 

kan användas för att förebygga 

våldsbejakande extremism hos våra 

klienter. Därefter ska vi implementera 

de metoder som anses vara lämpliga 

i vår verksamhet. Det handlar om 

både proaktivt säkerhetsarbete 

och återfallsförebyggande insatser. 

Uppdraget ska redovisas senast 31 

maj 2016. Linda Edman på Säkerhetsavdelningen 

leder arbetet. 


7

NYHETER 

BÄTTRE MÄSSA MED VYKORT 

Ska du delta i en arbetsmarknadsdag eller mässa? Nu 

finns nytt material att beställa. En kriminalvårdare, en 

sjuksköterska, en hundförare och en frivårdsinspektör. 

Alla pryder de varsitt vykort, tillsammans med information 

om respektive yrkesgrupp. Vykort och annat nytt 

material går att beställa i publikationskatalogen. 

Martin vägleder 

ensamkommande 

Kriminalvårdaren 

Martin Eklöv tar 

tjänstledig från NTE 

för att jobba på ett boende för 

ensamkommande pojkar. 

– Det är allas ansvar att 

bygga ett bättre Sverige, säger 

han. 

Martin Eklöv arbetar som 

transportör på NTE i Västervik. 

Han är också ordförande 

och ledare i fotbollsföreningen 

Tjust IF, i Gamleby i Västerviks 

kommun. I den senare 

rollen har han upplevt vilken 

kraft idrott kan ha, när det 

gäller att få med nya svenskar 

i gemenskapen. 

KLIPPT FRÅN 

KRIMNET 

Martin Eklöv fick många uppmuntrande 

kommentarer på 

intranätet efter nyheten: 

Gott initiativ! 

Lycka till – är övertygad om att 

du blir en god förebild för de här 

killarna. 

Thomas Björk 

Bra initiativ! 

Stort lycka till! Du gör skillnad! 

Anne Vainio 

Fint initiativ! 

Stort lycka till, ingen tvekan om att 

du blir en god förebild för dessa 

grabbar. 

Klaudia Andersson 

Verkligen rätt man på rätt plats 

Men vi kommer att sakna dig. 

Maria Wimmerström 

– Fotboll är ett universellt 

språk och föreningslivet är en 

väldigt bra ingång i samhället, 

säger han. 

Martin har varit med och 

startat en träningsgrupp för 

byns nyanlända tonårskillar. 

Ett 30-tal grabbar är med och 

till nästa säsong är tanken att 

de ska vara med och spela seriespel 

tillsammans med andra 

killar i föreningen. Men redan 

nu bygger fotbollen broar i 

Gamleby. 

– Nu kommer de somaliska 

mammorna på träningar och 

matcher. De hejar och har 

bakat bullar som vilken familj 

som helst. Och jag ser hur de 

infödda tioåringarna möter 

flyktingbarnen, vilken förståelse 

de får för att man inte kan 

få allting, att allting inte är så 

självklart. 

Martin har bestämt sig 

för att ännu mer bli en del 

av integrationsprocessen i 

Gamleby. Därför har han tagit 

tjänstledigt från Kriminalvården 

från och med slutet av 

november. Under ett halvår 

ska han arbeta på ett av Gamlebys 

snart tre flyktingboenden, 

ett för ensamkommande 

pojkar. 

– Jag ser fram emot det 

och hoppas bli en vägledare 

och god förebild för de här 

grabbarna. En viktig länk som 

kan slussa in dem i det svenska 

samhället, även om det inte 

är säkert att de blir kvar just i 

Gamleby. 

Martin Eklövs beslut att ta tjänstledigt för att jobba med ensamkommande 

flyktingbarn har fått mycket beröm från kollegor på intranätet. 

Vad tar du med dig från 

jobbet på NTE? 

– Vanan att jobba med 

alla sorters människor och 

vetskapen om hur människor 

fungerar. 

Har du något tips till andra 

som vill engagera sig för att 

hjälpa nyanlända? 

– Jag vurmar ju för föreningslivet 

och tycker att 

det är en väldigt bra ingång. 

Anser man i en klubb att alla 

ska kunna vara med får man 

också se till att det faktiskt 

blir så. 

Hur går det till i praktiken? 

– Sök upp dem som är nya, i 

bostadsområdet eller vid deras 

boende. Bjud in dem att vara med 

och spela fotboll, eller vad det nu 

är du gör i din förening. 

– Det är jätteviktigt att hitta 

kanaler för att förebygga utanförskap 

och främlingsfientlighet. 

Folk är rädda för det de 

inte känner till, men det finns 

inget ”vi” och inget ”dom”. 


NYHETER 

FLER GÅR MED I KAMRATFÖRENINGEN 

Kriminalvårdens kamratförening har under hösten genomfört 

regionala möten, vilket har rönt intresse runt om i landet. 

Flera medlemmar har strömmat till efter möten i Malmö och 

Göteborg. Föreningen har även fått in förslag på personer som 

kan utses till Årets kamrat 2016. Vill du nominera din kollega? 

Mejla krimkamrat@telia.com 

FLYKTINGMOTTAGANDE 

”Vi hoppas ta 

emot nyanlända 

innan årsskiftet” 

Omställningen av anstalten 

Helsingborg till flyktingboende 

fortsätter. 

När kan de första asylsökande 

beredas plats? 

– Vi har börjat förbereda 

oss mer konkret och hoppas 

kunna ta emot boende innan 

årsskiftet. Det har varit en 

period med ovisshet och vi 

är angelägna om att komma 

igång. 

– Vi vill ju bidra till den 

ansträngda boendesituationen 

för asylsökande och jag 

känner mig stolt och glad 

över att Kriminalvården 

och vi i Helsingborg är med 

och tar ansvar, säger kriminalvårdsinspektör 

Caroline 

Wahlström, som har lett 

arbetet. 

Hur många tror ni kommer 

att kunna bo i lokalerna? 

– Cirka 50 personer. Det 

kommer företrädesvis att 

vara vuxna ensamstående, 

inte familjer, som kommer 

till oss. 

Är det Kriminalvården 

eller Migrationsverket som 

ansvarar för verksamheten 

framöver? 

– Vi ansvarar för lokalerna 

och kommer att ha personal på 

plats dygnet runt. Migrationsverket 

ansvarar för verksamheten. 

– De kommer dock inte 

ha personal på plats, utan vi 

kommer ha nära samverkan 

med Migrationsverkets kontor 

i Helsingborg. 

Finns några planer på att 

ordna sysselsättning eller 

aktiviteter för de boende? 

– Vi kommer att skapa 

utrymme för fritidsaktiviteter 

och hoppas kunna samverka 

med frivilligorganisationer, 

för att ge dem som bor här en 

så bra boendesituation som 

möjligt. 

Caroline Wahlström, kriminalvårdsinspektör, har lett arbetet för att 

göra anstalten Helsingborg till flyktingboende. 

Här på anstalten Helsingborg kan man husera cirka 50 personer. 

PERSONAL 

Fritt fram med flyktingarbete som bisyssla 

Personal i Kriminalvården 

frågar om det är möjligt 

att som bisyssla arbeta med 

flyktingmottagande och visst 

är det möjligt. 

Kriminalvården ställer sig i 

princip positiv till att anställda 

åtar sig bisysslor för att 

underlätta flyktingarbetet. 

Ställningstagandet bygger på 

en bedömning ur ett förtroendeskadligt 

perspektiv. Huruvida 

det kan vara arbetshindrande 

behöver bedömas av den 

lokala chefen. 

Ansökan om bisysslan ska 

lämnas enligt ordinarie rutin, 

men man behöver inte avvakta 

beslutet för att påbörja uppdraget. 

Om det skulle visa sig 

att det är en bisyssla som inte 

skulle vara förenlig med det ordinarie 

arbetet så ska påbörjad 

bisyssla avslutas. 


9

NYHETER 

INTAGNA INSPIRERAR FÖRETAGARE TÄNKA MILJÖMÄSSIGT 

Branschtidningen Recycling och Miljöteknik 

har intervjuat Oskar Åsberg, vd för under ett sommarjobb inom Kriminalvården. 

Han berättar att intresset för mijlö väcktes 

Svensk Freonåtervinning. Där förklarar Oskar Där såg han att intagna månade om sortering 

Åsberg att det var intagna i Kriminalvården och insamling. ”Deras intresse för insamling 

som väckte hans intresse för miljöfrågor. väckte mig faktiskt.” 

KLIPPT FRÅN 

KRIMNET 

”Genom vårt språk beskriver 

vi hur vi ser på verkligheten. 

I USA talar man allt oftare om 

”återvändande samhällsmedborgare” 

istället för kriminella 

och dömda människor. Det 

sätter ett tydligt fokus på att vi 

arbetar med fysiska personer 

med medborgerliga rättigheter 

som är på väg tillbaka till det 

samhälle där just du bor. Jag 

gillar det perspektivet.” Det 

skrev gd Nils Öberg i sin blogg. 

Här är några kommentarer: 

Ordens makt 

”Återvändande samhällsmedborgare”, 

det perspektivet ska 

jag verkligen bära med mig. 

Ord har en oerhörd makt och vi 

har alla, som representanter för 

Kriminalvården, ett ansvar i hur 

vi formulerar oss. Tack för ett, för 

mig, nytt perspektiv. 

Gabriella Boijsen 

Jag blir så glad 

I sociala medier ser jag mest bara 

exkludering, en massa hat och 

rädsla – så texter som denna är så 

viktiga för att själv orka stå ut. Att 

våra klienter vill bli återvändande 

samhällsmedborgare vet jag, jag 

möter det varje dag. Det är inte 

alla klienter som kan uttrycka det, 

exkludering av sig själv är också 

en effektiv strategi för att orka 

stå ut. Men vårt jobb är att hitta 

vägar in till dem, till deras verkliga 

tankar och genuina känslor. 

Lyckas vi med det så visar sig en 

person med en förhoppning om 

gemenskap, värme och att finna 

en plats. Att bli inkluderad. 

Malin Wiktoreng 

Återvändande... 

Även om företeelsen och synsättet 

på klienternas återvändande 

till samhället inte i sig är nytt, så 

är perspektivet i själva ordet nytt 

för mig, och jag gillar det. Det är 

ett ord som är lätt att använda 

för att förtydliga en av kriminalvårdens 

roller för omgivningen, 

att förbereda inför ett liv i frihet. 

Andreas Östh 

EKONOMI & IT 

Rätt siffror för 

bättre beslut 

Vad kostar en inrikestransport? 

Hur ser 

beläggningen ut på 

våra anstalter? Hur stor är 

personalkostnaden månad 

för månad? Hur kan jag enkelt 

se verksamhetens utfall 

jämfört med budget? Alla 

dessa frågor kan besvaras 

med ett enda ord. KUB. 

KUB står för Kriminalvårdens 

Uppföljnings- och 

Beslutsstöd. 

KUB är ett arbetsverktyg 

som ska visa ekonomisk information 

och annan uppföljning 

till grund för kloka beslut. 

Charlotta Gustafsson, 

ekonomidirektör, berättar 

hur det nya verktyget föddes 

för snart två år sedan. 

– Chefer och ekonomer 

inom Kriminalvården saknade 

ett användarvänligt hjälpmedel 

för uppföljning. Alla 

siffror var utspridda på olika 

databaser och det tog tid att 

söka upp informationen. 

Charlotta Gustafsson. 

Tillsammans med projektledare 

Hans Ekström och en 

arbetsgrupp på IT utvecklades 

ett verktyg som samlar 

in rätt information, från rätt 

system, vid rätt tidpunkt. 

Hur kan KUB veta vilken 

information den ska hämta 

in? Allt startar med att en person 

efterfrågar en viss typ av 

uppföljning. En specialist får 

peka ut relevant information 

som hämtas ur Kriminalvårdens 

datasystem. Kvaliteten 

på data i KUB speglar alltså 

kvaliteten i källsystemen, så 

om det visas fel i KUB måste 

underliggande system korrigeras. 

En gång per dygn ska 

KUB inhämta data från bland 

annat Agresso, KVR, Heroma 

och ISAP. 

All data sammanstrålar i 

KUB där värdena presenteras 

lättöverskådligt. Just nu kan 

KUB leverera ekonomiuppföljning 

för nästan samtliga 

chefsnivåer. Verktyget ska 

kompletteras med beläggning 

för anstalt och häkte, 

inskrivna klienter i frivård 

och nyckeltal för personal. 

Charlotta Gustafsson ser 

på sikt många fördelar med 

KUB. 

– Med några klick ska vi 

kunna se en samlad bild av 

ekonomin och verksamhetens 

nyckeltal på det 

egna området. Systemet är 

transparent för att man ska 

kunna jämföra kostnader 

och intäkter mellan olika 

verksamhetsställen. Det är 

lika lätt är att se övergripande 

ekonomiska bilder, som 

att zooma in på detaljer. Kort 

sagt, KUB ska ge chefen bra 

koll och ett bra beslutsunderlag. 

Så tycker 

vi om KUB 

Kenneth Gustafsson, kvc 

på anstalten Kumla, 

använder KUB flitigt: 

– Att följa budget 

och utfall 

i Agresso 

kan vara 

tungarbetat. 

Jag använder 

istället KUB 

och får en snabb 

och överskådlig bild av 

det ekonomiska läget. Det är 

lätt att navigera och graferna 

är pedagogiska redskap vid 

presentationer och möten. 

Jag ser fram emot den vidare 

utvecklingen. 

– En uppdaterad uppföljning 

av verksamheten är nödvändig 

för en bra planering av 

framtiden. 

Martin Klaar 

avdelningen för HR: 

– Jag ser att 

KUB har en 

stor utvecklingspotential, 

men att 

systemet 

fungerar som 

ett fullgott stöd 

redan idag. Varje dag kan jag 

snabbt skaffa mig en översiktsbild 

över mina chefers 

ekonomi. 

– Jag behöver inte be någon 

ekonom plocka fram siffrorna. 

De finns där, färdiga att utläsa. 

Framöver kan det vara en god 

idé att lägga in hjälptext där 

det kan uppstå tveksamheter. 

Då kan man snabbt räta ut 

frågetecken om vad siffran 

står för. 

Portal: kub.kvv.se 


NYHETER 

SE HIT ALLA YOGAINSPIRATÖRER! 

Yogasamordnaren behöver veta hur många yogainspiratörer 

det finns på anstalt och häkte. För att bli 

bättre på information och utbildningar, men också för 

att veta hur behoven ser ut. 

Skicka ett mejl till Aniko Komaromi för att ta del av 

enkäten. 

Nils Öberg vid ICPA:s konferens i Melbourne. 

Internationellt 

pris till Nils Öberg 

Generaldirektör Nils 

Öberg tilldelades i 

oktober utmärkelsen 

Head of Service Award av den 

internationella kriminalvårdsorganisationen 

ICPA. 

ICPA står för International 

Corrections & Prisons Association 

och samlar kriminalvårdsorganisationer 

från hela 

världen. Konferensen hölls i 

Melbourne, Australien, med 

representanter från ett 50-tal 

länder. Årets tema var säkerhet 

och riskbedömningar. 

Nils Öberg var, tillsammans 

med medarbetare från säkerhetsavdelningen 

och internationella 

enheten, på plats. De 

deltog i seminarier och pratade 

om arbetet mot våldsbejakande 

extremism och om de 

utbildningar i fredsbevarande 


insatser som Kriminalvården 

genomför. 

För att uppmärksamma 

prestationer som främjar en 

human kriminalvård delades 

utmärkelser ut, i sammanlagt 

åtta kategorier. Nils Öberg 

belönades i myndighetschefskategorin, 

Head of Service 

Award. Utmärkelsen gavs till 

en myndighetschef som på ett 

”framstående sätt har bidragit 

till främjandet av en professionell 

och human kriminalvård”. 

– Det är roligt att svensk 

kriminalvård uppmärksammas. 

Inte minst finns ett stort 

intresse just nu för hur vi 

arbetar med andra påföljder än 

fängelsestraff. Vi har kommit 

mycket långt jämfört med 

andra länder. Men det betyder 

inte att vi kan luta oss tillbaka, 

det finns mer att göra. Även 

vi har mycket att lära av andra 

länders arbete, säger Nils 

Öberg. 

Det är inte första gången 

som Kriminalvården uppmärksammas 

internationellt. 

Förra året bjöds Nils Öberg in 

av en brittisk stiftelse för att 

hålla The Longford Lecture, 

en högt ansedd föreläsning 

om progressiv kriminalvård. 

I början av året föreläste han 

på Yales universitet i USA. 

Det som framför allt röner 

internationellt intresse är 

Sveriges vikande klientutveckling, 

den utbyggda frivården 

och det säkerhetshöjande 

arbetet. 

Handläggarstöd 

och ny webbplats 

för Krami 

Kramis handläggarstöd 

är i hamn. Där beskrivs hur 

samarbetet bör bedrivas för 

att säkerställa en så likriktad 

verksamhet som möjligt för 

landets Krami, från Luleå i norr 

till Malmö i söder. Handläggarstödet 

är styrande för Arbetsförmedlingen 

och Kriminalvården, 

men inte för kommunerna 

eftersom det inte finns någon 

nationell part att sluta överenskommelse 

med. 

−Men vi har 

fört en dialog 

med Sveriges 

Kommuner 

och landsting 

och de anser 

Anki Prestberg 

Ahlström. 

att handläggarstödet 

utgör 

grunden för 

Arbetsförmedlingens 

och Kriminalvårdens 

dialog med berörda kommuner 

och de lokala överenskommelser 

som träffas, säger Anki 

Prestberg Ahlström, enheten 

för verkställande av påföljd i 

frihet. 

Att ta hänsyn till respektives 

huvudmans uppdrag, särart 

och profession och samtidigt 

skapa något förädlat beskriver 

Anki Prestberg Ahlström som 

själva essensen av bra samverkan. 

− Jag tror vi kan dra nytta av 

våra erfarenheter av samarbete 

med Arbetsförmedlingen när 

Kriminalvården nu står inför ett 

generellt uppdrag att öka samverkan 

med andra externa aktörer. 

En ny hemsida för Krami ska 

driftsättas i månadsskiftet januari-februari. 

Den kommer att ha 

lokala redaktörer och personalsidor 

som inte allmänheten har 

tillgång till. 

11

HÄR FINNS VI! 

Mali 2 

Centralafrikanska 

republiken 2 

Liberia 7 

Kongo 3 

Siffrorna anger hur många svenska 

kriminalvårdare som finns på plats. 

12 

OMKRIM 6/2015

Kurdistan 

Kenya 2 

Somaliland 2 

Somalia 2 

TEMA 

INTERNATIONELLA 

INSATSER 

Kriminalvården finns inte 

bara i Sverige. På sex olika 

FN-missioner i Afrika arbetar 

svensk personal. Dessutom 

driver Kriminalvården projekt 

tillsammans med Sida 

i irakiska Kurdistan och i 

Kenya. 

Personal från svenska Kriminalvården 

har ett gott rykte 

och anses vara extra duktig på 

säkerhet, rehabilitering och 

utbildningsfrågor. 

Till största del finansieras 

Sveriges internationella engagemang 

av Utrikesdepartementet. 

Det belastar inte 

Kriminalvårdens budget. 

LARS HÖRNSTRÖM / ILLUSTRATION 


13

Anna har 

landat 

i Kongo 

FN-personalen besöker centralfängelset 

i Bukavu varje dag. De mindre och mer 

avlägsna fängelserna får sällan besök. 

Området är stort och under regnperioden 

förvandlas de dammiga vägarna till leråkrar 

och det är stora svårigheter att ta sig fram 

med bil. Vid några tillfällen har 

Anna Terins fått flyga helikopter till arbetet. 

14 


INTERNATIONELLA INSATSER 

Anna Terins från Norrköping har ett 

FN-uppdrag och arbetar på fängelser 

i Kongo. 

Anna Terins deltar vid en utbildning på fängelset i Bukavu. 

KATARINA LUKSEPP / TEXT ANNA TERINS OCH KOLLEGOR / FOTO 

S 

edan ett år bor Anna Terins i staden Bukavu 

i östra Kongo, nära gränsen till Rwanda. 

Hennes FN-uppdrag är att vara mentor och 

rådgivare för chefen på centralfängelset i 

Bukavu och för ledningen på ytterligare åtta 

fängelser i närområdet. 

Just nu är Anna den enda i gruppen av 

kriminalvårdare med FN-uppdrag som inte kommer från 

Afrika. De övriga är från Burkina Faso, Senegal, Tunisien, 

Kenya och Kamerun. De afrikanska stater kollegorna 

kommer ifrån har nyligen gått igenom de utmaningar 

som Kongo står inför. Att lyssna på hur kollegorna tacklar 

problem som uppstår är ofta givande. 

− Bara man tar sig tid att lyssna - och det gör man när 

man sitter i bilen - så lär man sig otroligt mycket. Jag har 

slagit bort det här att vi i Sverige gör allting rätt. Man 

börjar fundera. Kan man göra på det viset? 

− På golvet ligger 200 personer på madrasser i utrymmet 

för 50 personer. Hur tänkte ni i Burkina Faso som 

jobbade i fängelse? Ofta har de mer relevanta lösningar 

än vad jag som kommer från Sverige har. 

Den sju personer starka gruppen ger fängelseledningen 

stöd och råd för att kunna uppnå de minimiregler som 

FN har för fängelser och häkten. Anna ansvarar även för 

administration och praktiska saker som bilar, datorer 

och teknik, allt för att teamet ska funka. Dessutom är hon 

ställföreträdande teamleader. 

Gruppens huvuduppgift är att se till att de mänskliga 

rättigheterna följs. Det basala är att intagna ska ha mat, 

vatten och en sovplats som inte är på golvet. 

Viktigt är också att se till att det finns ett bra register 

över intagna. Det ska uppdateras om vem som sitter i 

fängelse, hur länge de har suttit och vad de är misstänkta 

för. Dagligen diskuterar man med fängelseledningen, 

åklagare och domare om vilka fångar som ska separeras. 

Män och kvinnor separeras, likaså skiljs ungdomar från 

vuxna och man strävar att skicka dem som är dömda 

av militärdomstolar till särskilda fängelser. Däremot 

har man inte kommit dit att man skiljer häktade från 

dömda. 

− Här nere är fängelse och häkte samma sak. Ofta finns 

det fler häktade än de som avtjänar straff. De anhållna 

sitter i en skrubb hos polisen. 

Kamratskapen i teamet har växt sig stark. Anna berättar 

om kollegan från Senegal som nyligen har lämnat 

missionen och som har blivit en riktigt god vän. De två 

kallades för tvillingarna Black and White. Utsidan skiljde 

dem åt, men likheterna finns där. 

» 

15


MONOSCO, FN:s högkvarter ligger 

på en udde i Bakavu. Där hyr Anna 

Terins en lägenhet tillsammans med 

fyra andra svenskar med FN-uppdrag. 

»Det är lugnt och tryggt, förutom 

när det är jordbävning förstås!« 

− Hon är muslim och är fru nummer två till sin man. 

Hennes bakgrund är helt annorlunda än min, men vilka 

roliga diskussioner vi hade. Vi tänker lika och skrattar åt 

samma saker. Hittar man likheter blir det spännande. I 

grunden är det inte så mycket som skiljer oss åt. 

Arbetsspråket i gruppen är en blandning av franska, 

engelska och swahili. De flesta är fransktalande, någon 

talar dessutom swahili och alla förstår engelska. Att läsa 

och skriva franska går hyfsat för Anna, men att tala är 

inte lika enkelt. Men viljan att kommunicera finns och 

hon blir förstådd. En perfekt uttalad franska är heller 

inget krav för att klara av jobbet. 

Frustrationen finns där emellanåt. Allt går långsamt 

och när problemen tornar upp sig går det inte bara att 

lyfta luren och beställa det som fattas. En person med 

diabetes ligger i koma och någon annan får epileptiska 

anfall. Det saknas insulin, mediciner och vatten. När 

fångarna i fängelset Kabare inte hade fått mat på en vecka 

förberedde de ett upplopp. 

− De intagna hade bullat upp med stenar för att börja 

kasta. Vi var därinne och hade med oss en man från 

justitieministeriet som lovade leverera mat. När löftet 

om mat kom jublade fångarna. Förtroendefångarna 

uppmanade de övriga fångarna att plocka ihop stenarna 

och det gjorde de. 

Det här var ett speciellt tillfälle. I vanliga fall känner 

Anna sig bekväm under fängelsebesöken. 

– Jag känner mig absolut inte hotad. Man går omkring 

bland 1 300 intagna och personalen skojar med dem. 

Hälsar man Bonjour, så svarar de Bonjour. Om någon 

kommer för nära, eller tjatar på oss, puttar förtroendefångarna 

undan dem. Så skulle det aldrig funka i ett 

svenskt fängelse. 

Annat som skiljer åt är säkerheten. Det kastas in 

marijuana i stora bollar. Sprit kommer också in. Mobiltelefon 

har var och varannan, förtroendefångarna får ha 

egna telefoner och andras smugglas in. Vid en visitation 

fann de 300 mobiler. 

De mänskliga mötena är inga problem, förklarar Anna. 

Men det är jobbigt att se att de intagna inte har något att 

sova på, att det inte finns luft i rummen de bor i och att 

allt är äckligt och sunkigt. 

Förhållningssättet hos personalen är bra, förvånansvärt 

bra enligt Anna. Far någon intagen illa handlar det 

oftast om bråk med andra intagna. 

– De intagna behandlas mänskligt och bra av personalen. 

Många bland personalen på fängelset i Bukavu är 

handplockade kriminalvårdsmilitärer som fått utbildning 

av FN i Kinshasa. Chefen är en driftig militär som 

har pluggat human rights. 

Anna kan koppla av mellan fängelsebesöken. Hon hyr 

en lägenhet på FN-området Monosco tillsammans med 

fyra andra svenskar. Just nu delar hon bostaden med två 

poliser, en militärobservatör och en läkare. 

− Det är lugnt och tryggt, förutom när det är jordbävning 

förstås! 

− Halv fyra vaknade vi av att det skakade så in i vassen. 

Jag hörde hur porslinet i köket kraschade sönder. Min 

kollega hörde ett dovt ljud. 

Första skalvet varade 45 sekunder. När nästa skalv kom 

uppmanade vakten alla att lämna huset. De satt utomhus 

utanför huset och kontaktade anhöriga och vänner allt 

medan efterskalven varade. 

– Det var fruktansvärt obehagligt. 

Anna är nöjd över att ha fått bra kontakt med lokala 

makthavare och fängelsepersonal. 

– De lyssnar och respekterar oss. Vi har renoverat ett 

fängelse, vi försöker ordna sysselsättning för ungdomar och 

vi separerar fångar. Det finns mycket att bygga vidare på. 

– Men det tar tid att bygga förtroende. Vi är ödmjuka 

och lyssnar på dem. Det är deras lösningar som ska vara 

det bärande annars kommer det inte att funka. 

Tips till den som funderar på utlandstjänstgöring? 

− Gör det! Var ödmjuk och lyssna. Sug åt dig allt du kan. 

Bli inte stressad över byråkratin. Öppna alla sinnen. Ta 

in så mycket du kan från andra kulturer. Man kan göra 

mycket tillsammans. O 

» 


Ståhej under frigivningsceremonin i Bukavu. En gång om året friges fångar som är dömda i civil domstol. En minister från justitiedepartementet i Kinshasa 

har en lista med 43 fångar som ska släppas. Här läser fängelsechefen i Bukavu upp namnen och de intagna jublar (observera fängelsechefens t-shirt). 

OMKRIM 6/2015 17

1 

1 Barn är alltid nyfikna på muzungus (vit person). 

2 De intagna i Kabare får en fotboll av Anna Terins. Polisen 

Karin får vara med och spela. 

3 Hiv/aids-information för kvinnorna på Kabarefängelset. 

4 Hiv-test för ungdomarna på fängelset i Bukavu. 

5 Stopp i avloppet på kvinnoavdelningen i Bukavu. 

2 

3 

4 

5 

18 


INTERNATIONELLA INSATSER/ 

I HUVUDET PÅ CHEFEN 

Christer Isaksson, chef för Internationella enheten. 

»Många vill åka ut igen« 

V 

ELISABET JÖNSSON / 

arför är svensk Kriminalvård ute i 

TEXT & FOTO 

världen och far? 

– Svensk kriminalvård har gott renommé 

och ett grundkoncept som går att anpassa 

efter olika besvärliga förhållanden. Jag ser 

det som positivt att vi hjälper till i postkonfliktområden. 

Det är en svensk tradition 

och bra för dessa länder och ger viktiga erfarenheter till 

vårt eget arbete. Men vi hittar inte på uppdragen själva, 

utan får ett regleringsbrev från utrikesdepartementet 

som pekar ut intresseområden och ger oss finansiering. 

INTERNATIONELLA 

ENHETENS viktigaste 

uppgifter: 

Rekrytera utlandsstyrkan. 

Nominera kandidater 

för utlandstjänst. 

Utbilda och utrusta 

personal inför 

utlandstjänst. 

Stödja personal i 

mission samt hemkomstarrangemang. 

Ansvara för besök 

och internationell 

representation. 

Bilateralt arbete. 

Är Sverige världsbäst på kriminalvård? 

– Visst kan vi säga att vi är bäst, eller nära på i vissa 

fall, men frågan är inte så enkel. Vi har också goda 

resurser, och vi satsar på hög personaltäthet. Vi är uppskattade 

i FN, eftersom våra utsända håller hög kvalitet 

och är välutbildade. Vi är bra på både säkerhetsfrågor 

och behandlingsfrågor och ligger långt framme om 

jämställdhet mellan kvinnor och män. 

– När vi är ute på FNs mandat, är det självklart enligt 

deras regler vi arbetar, men vi använder vår svenska 

kompetens. 

Vad har vi att lära av andra? 

– Vi har nytta av att lära oss om olika kulturer och vad 

krig ställer till med i hela samhällen. Vi lär oss att öppna 

ögonen, bli ödmjuka, hitta enkla lösningar och att inte 

gnälla så mycket. Kriminalvårdsmässigt spelar vi i olika 

ligor, men på till exempel chefsnivå lär vi av varandra. 

Uppgiften att leda kan vara lik oavsett verksamhet. 

Varför är vi just i de länder där vi är? 

– FN engagerar sig i krishärdar i hela världen. Ofta 

handlar det om inbördeskrig och konflikter. Gången 

är som regel att de först skickar militär, för att säkra 

vapenstillestånd och fred. Därefter polis för att upprätthålla 

lag och ordning och därefter kommer vi in. 

Förutom FN-missionerna har vi också bilaterala 

projekt. Vad är skillnaden? 

– Skillnaden är att det är ett samarbete direkt mellan 

Sverige och ett annat land. Regeringen pekar ut lämpliga 

länder, och SIDA finansierar. Vårt första stora projekt 

är i Kenya, som nyligen dragit igång. Det ska vara långsiktiga 

projekt, i Kenya har vi skrivit ett treårigt avtal. 

I dessa oroliga tider: hur ser säkerheten ut för 

vår personal? 

– FN har säkerhetsansvar för personalen och säkerhet 

är alltid prio ett. Men om säkerhetsläget förändras 

kan vi göra en egen bedömning och avbryta vår del i 

insatsen. Vi har aldrig gjort det, men vi låg i startgroparna 

när det var oroligt i Sydsudan för ett par år sedan, 

och när ebolan var som värst i Liberia. Just nu skiftar 

säkerhetsläget upp och ner i exempelvis Mali och CAR. 

Självklart följer vi läget mycket nära och har kontakt 

med vår personal. 

Vad tycker personal som varit iväg? 

– Många vill åka ut igen. Det är inte ovanligt att folk 

säger: ”Det tog tre månader att komma i ordning, sex 

månader till innan jag fick relationer och verksamhet 

att funka, och sen var det snart dags att åka hem. Nu vill 

jag åka tillbaka och verkligen göra den nytta jag känner 

att jag skulle kunna göra.” 

Vad borde fungera bättre? 

– I början är det många som känner frustration över 

tungroddheten i FN-byråkratin. I FN-missionerna är 

det militären och polisen som är stora, sen kommer kriminalvård 

som en liten kusin. Det är inte alltid vi räknas 

med lika mycket. 

Har vi några nya projekt på gång? 

– Vi har inte fått regleringsbrevet för nästa år, men 

vi genomför tillsammans med andra i rättskedjan en 

förstudie för en eventuell insats i Albanien. Den skulle 

i så fall rikta sig mot ungdomar. 

– Vi har också 

fått en uppmaning 

från 

EU om vi 

kan skicka 

personal till 

Palestina. Det 

beror självklart 

på regeringens 

önskningar, men 

vi tror absolut 

att vi kan ha 

kompetensen som 

behövs. O 


MATHIAS KARLSSON 

är i staden Zwedru i Liberia. 

I Sverige kvinsp på anstalten 

Norrtälje. 

Vad gör du om dagarna? 

– Jag är rådgivare på en högsäkerhetsanstalt 

i Zwedru och en mindre i Fishtown, 13 

mil härifrån. Jag ger råd i det dagliga arbetet 

med personal, administration, intag i anstalt, 

frigivning, intagnas aktiviteter och mycket 

annat. Målet är att få anstalten att uppfylla 

FN:s minimiregler för behandling av fångar. 

Vad är svårast i ditt uppdrag? 

– Tekniska problem i vardagen: ständiga 

avbrott i internettrafiken, elavbrott, slut på 

vatten i toaletterna. 

– Regnsäsongen som pågår i sex månader 

gör vägarna nästintill okörbara och påverkar 

flygtrafiken som FN bedriver och den osäkerhet 

som uppstår när man inte vet om flyget 

ska komma överhuvudtaget. 

– Det är också svårt att acceptera att det 

finns olika kunskapsnivåer bland rådgivarna. 

Jag har stött på mentorer som inte ens 

loggat in på en dator innan de kommer till 

mission. En rådgivare som jag jobbar med 

nu vägrar att köra bil. Utmaningen blir att 

acceptera att vi har olika kompetens och att 

försöka hitta varandras styrkor och använda 

dem. Det finns ändå en samsyn bland oss 

rådgivare, trots kulturskillnader, hur kriminalvård 

ska bedrivas. Det finns en humanistisk 

syn på kriminalvård. 

När känner du att du gör nytta? 

– Exempelvis när jag har ett samtal med 

en kriminalvårdare och han återger samma 

sak som vi pratat om vid ett senare tillfälle. 

Då kan jag känna att jag planterat något som 

kan leva vidare även när jag lämnat missionen. 

På lång sikt hoppas jag att kriminalvårdarna 

och anstaltsdirektören har lärt sig 

att en humanistisk kriminalvård och att ge intagna 

färdigheter som de kan använda efter 

fängelsestraffet, gör nytta för framtiden. 

GABRIEL SINGOYE 

kriminalvårdare på anstalten Salberga. 

I Centralafrikanska republiken CAR. 

Vad är ditt uppdrag? 

– Jag är här för att hjälpa till att bekämpa 

straffrihet, alltså att människor som 

döms verkligen avtjänar sina straff. Men 

också för att förbättra fängelseförhållanden 

som bryter mot internationella normer. 

Till exempel har de flesta fängelser 

ingen driftsbudget och kan inte ge mat till 

intagna. Intagna gör sina behov i hinkar, 

och brist på sängar tvingar intagna att 

sova på golvet. 

– Mitt uppdrag är att rehabilitera och 

utrusta fängelser med metallvåningssängar, 

madrasser, sängkläder och toaletter. 

Hur fungerar 

kriminalvården i landet? 

– Den 28 september, 

flydde 600 intagna från 

huvudfängelset i huvudstaden, 

vilket utgör ett allvarligt 

bakslag i kampen mot straffrihet. 

Några vakter och soldater underlättade 

rymningarna genom att öppna huvudporten, 

eftersom en del av de intagna var 

militärer. 

– Efter detta flydde fångar från ytterligare 

två fängelser och det enda manliga 

fängelset som fortfarande fungerar 

som det ska är en militärbas som har 12 

intagna. 

– Trots detta arbetar vi vidare med 

upprustning av fängelserna. Vi har kommit 

en bit på vägen. 

CHRISTER SANDBERG 

i Goma i östra Kongo. I Sverige 

kriminalvårdare på riksmottagningen 

på Kumla. 

Hur ser en vanlig dag ut? 

– Vi försöker förbättra säkerhet, visitationer, mat, hälsa 

och sanitet. Nytillkomna och frisläppta grupperar vi i 

man eller kvinna, militär, polis eller civil. Jag inspekterar 

också byggprojekt som sjukstuga, toaletter, duschar 

samt avlopp och septisk tank. 

Missionen är fransktalande, vilket ställer till problem 

eftersom jag inte kan franska. Blev glad att upptäcka 

att alla pratar swahili här i östra Kongo. Jag pratar flytande 

och mina kollegor kallar mig ”den vite mannen 

som talar swahili”.* 

När känner du att du gör nytta? 

– Som representant för svensk kriminalvård har jag 

med punktlighet, ärlighet och humor smittat av mig till 

mina kollegor och visat hur en FN-anställd uppför sig i 

mission. Det har även påverkat personalen i fängelset 

och imponerat på de intagna. De kallar mig major, för 

mina axelklaffar. 

Vilka problem brottas ni med? 

– Brist på mat, vatten och ved gör att de intagna 

regelbundet hotar med upplopp och att kasta sten mot 

poliserna som vaktar utanför. Personalen saknar utbildning 

och ordentliga anställningsvillkor. De intagna blir 

bara fler och fler och trängs på små ytor. Fängelset är 

dimensionerat för 200 personer och det är idag 1 635 

intagna. Ett fåtal är dömda, resten väntar på rättegång. 

500 av de intagna är militärer och uppbär lön, vilket 

gör att de har bättre sovplatser än de civila. Maten i 

fängelset är ensidig och knapp. Kökets eldstad håller 

på att rasa samman, oljefaten de använder för att koka 

maten i läcker. 

– Sjukvården försöker upprätthålla någon form av 

service, men mediciner saknas. De sanitära förhållandena 

är under all kritik. Avloppsrören är igensatta. 

Elektricitet saknas och vattenförsörjningen är oregelbunden. 

Det är med glädje man kan konstatera att det 

byggprojekt som pågått i fängelset i åtta månader 

snart är färdigt och kommer att bidra till något lite 

bättre förhållanden för de intagna. 

*Christer har arbetar 15 år för SIDA i Tanzania. 

20 



På FN-uppdrag hamnar man i situationer långt ifrån den svenska 

vardagen. Här är rapporter om rymningar och avrättningar, men också 

om lyckosamt arbete med fysisk standard och humanistiskt synsätt. 

ELISABET JÖNSSON / TEXT 

PRIVAT / FOTO 

Sex svenska röster 

från insatser i Afrika 

AMELIE RUNESSON 

psykolog i region Väst, och 

EMMA GUSTAFSSON 

kriminalvårdsinspektör på anstalten Svartsjö. 

MATTIAS NILSSON 

i Somalilands huvudstad Hargeisa. I Sverige 

frivårdsinspektör i Ystad. 

Hur ser en vanlig dag ut? 

– Jag och min svenske kollega Fredrik Holmgren arbetar sex 

dagar i veckan, fredag är helgdag. Vi besöker fängelset mellan 7.30 

och 13 och tar en runda till utvalda block tillsammans med fängelsechefen, 

pratar med blocksupervisors och intagna. Vi arbetar utifrån 

en plan vi färdigställde den första månaden som gäller allt från att 

förbättra byggnader till hjälp med att redovisa matlager. Eftermiddagarna 

ägnas åt administrativt arbete som rapporter, omarbetning 

av manualer och åtgärdsplaner, mötesanteckningar samt förberedelser 

inför nästa dag. 

Vad är svårast? 

– Den största svårigheten är sedan någon vecka tillbaka transporter. 

Säkerhetsläget har försämrats och vi måste nu använda bepansrad 

bil vid alla resor och är beroende av andra för att få skjuts. Dock 

är vår egen bil på väg, så vi hoppas det kan lösa sig. 

Vad gör ni i Somalia? 

– Vi är placerade i regioner där FN inte tidigare arbetat 

mot fängelseväsendet. Som de första på plats har vi fått 

använda våra mest kreativa sidor för att skapa struktur och 

relationer. Nu i halvtid kan vi konstatera att arbetet resulterat 

i utbildningar för fängelsepersonal, utvecklande av 

ett rehabiliteringsprogram for Al Shabaab-medlemmar och 

insatser riktade till kvinnliga fängelseofficerer. 

Vad är mest utmanande i ert arbete? 

– Det är hur vi dagligen påverkas av det politiska spelet 

och säkerhetsläget. Iklädda skottsäker väst och skyddshjälm 

blir vi eskorterade till fängelserna i konvoj bevakade av 

soldater. På fängelserna väntar mer än hälften av de intagna 

på rättegång och en handfull på avrättning. Kontrasten mot 

svensk kriminalvård är gigantisk när man blir uppringd för 

att bekräfta en avrättning. Vid ett tillfälle hade en ambulerande 

domstol anlänt på eftermiddagen för att förkunna en 

dom. Morgonen efter avrättades mannen, dömd för att ha 

deltagit i Al Shabaab-relaterade aktioner, fastbunden vid en 

påle med tre skott, inför fängelseledningens ögon och de 

medintagnas öron. Det här är ett av sätten som vi upplever 

historien av de senaste decennierna inbördeskrig och kampen 

som förs mot Al-Shabaab. 

Vad har överraskat dig? 

– Först och främst fängelsets skick och att det är relativt modernt. 

Därtill kommer den entusiasm vi mottagits med av alla, från 

justitieminister ner till commander. Alla är måna om att ta till sig 

den expertis vi besitter. Detta reflekteras också genom hur, återigen 

relativt, mycket vi fått gjort på den korta tiden vi varit här. 



När Adrian Russo och Liselotte Norgren åkte till Duhok i irakiska Kurdistan 

för att utbilda anstaltschefer och kriminalvårdare, mötte de flyktingströmmarna 

från Syrien. De passerade även utanför Mosul där det stundtals råder fullt krig. 

Kurder välkomnar 

svenska mentorer 

ULRIKA PERSSON 

/ TEXT 

Efter avslutad 

utbildning i 

Duhok bjöd 

kursdeltagarna 

på kurdisk dolma. 

På bilden 

syns kursdeltagare, 

Adrian 

Russo, Liselotte 

Norgren, tolken 

samt säkerhetspersonal. 

Det som slog mig var att 

deras kriminalvård har 

väldigt bra infrastruktur, 

trots de dåliga förutsättningarna. 

Fräscha 

lokaler och ordentliga 

celler, säger Adrian Russo, 

kvinsp på Hinseberg. 

Efteråt har dock kollegor vittnat 

om att alla anstalter i de kurdiska 

delarna av Irak inte håller samma 

standard. Nu i december är Adrian 

Russo och Liselotte Norgren i Kurdistan 

igen, för att utbilda personal 

från regionens tre kvinno- och 

ungdomsanstalter. 

– Det är en fördjupad utbildning 

för personal som visat att de har 

fingertoppskänsla och ambitioner, 

med fokus på hur de i sin tur ska 

utbilda sina kollegor. 

Kriminalvårdarna från Sverige är 

varmt välkomna. 

– Kurderna är uppriktiga i sin 

vilja att förändra sin kriminalvård. 

De tillstår att de har problem – 

vissa som vi inte ens kan föreställa 

oss – men de är tacksamma för vår 

hjälp och gör sitt bästa utifrån sina 

förutsättningar, säger Adrian Russo. 

Huvudutmaningen är att utveckla 

kurdernas arbete med verkställighetsplanering 

och behandling. Den 

svenska insatsen har hittills bestått 

i att olika team utbildar i Irak. 

Genom ledarskaps- och personalutbildningar 

berörs VSP, risk- och 

behovsbedömningar, dynamisk 

säkerhet, behandlingsverksamhet 

och återanpassning. 

Några av anstaltscheferna gjorde 

även en studieresa till Sverige i september. 

Adrian agerade mentor när 

de fick minipraktik på Hinseberg. 

– De reagerade på våra kollegier och 

vår beslutsordning; att varje klient 

diskuteras och att våra chefer delegerar 

beslut. Hos dem måste varje 

beslut gå förbi den högsta chefen, och 

det blir så klart en tung belastning. 

När det gäller frigivningsförberedelser 

återstår mycket att göra, inte 

minst för kvinnor. Kriminalvården 

saknar kontaktmän, så klienterna 

är hänvisade till socialarbetare som 

länk ut till friheten. 

– Och det finns en enorm stigmatisering 

kring kvinnliga förbrytare 

i mellanöstern, samtidigt som det 

saknas socialt skyddsnät. Om en 

kvinnas familj tar avstånd från henne 

återstår i praktiken härbärge för 

bostadslösa, säger Adrian. 

Kriminalvårdens UD-finansierade 

bilaterala projekt har pågått 

i ett drygt år och löper till nyåret. 

Förhoppningen är dock att projekttiden 

förlängs. 

– Såväl generaldirektören för 

den kurdiska kriminalvården som 

utbildad personal efterfrågar en 

fortsättning. I så fall är tanken att 

delvis flytta fokus till mentorskap 

på plats i anstalter, säger projektledare 

Sarang Ahsani på Internationella 

enheten. O 



Stefan Eriksson och Petra Tullgren bor med sina 

respektive familjer i Nairobis storstadsdjungel, 

där de agerar ödmjuka kriminalvårdsrådgivare. 

Stefan Eriksson och Petra Tullgren 

deltog i en FN-kurs, trots 

att de inte är på FN-uppdrag. 

Unikt 

teamwork 

i Kenya 

» 


23


ULRIKA PERSSON 

/ TEXT 

STEFAN ERIKSSON 

/ FOTO 

» 

I 

Malindis kvinnofängelse sitter en 27-årig kenyanska 

och syr. Hon har snart avtjänat sina sju års 

fängelse för att ha dräpt en mzungo, en blond 

utländsk man, som hon hade ett förhållande 

med. Kvinnan säger att hon väcktes av polis mitt 

i natten, anklagad för att ha knuffat ner mannen 

från balkongen. Hon fälldes utan fysiska bevis eller 

vittnen, för att hon vistats i samma lägenhet. Hon har en 

tioårig son som hon tänker ta hand om efter frigivningen. 

Hon är skärpt och vill studera juridik. Men hon säger 

att den realistiska planen är att livnära sig på att virka 

klänningar, vilket ger 16 kronor om dagen. 

Sann version eller inte? Stefan Eriksson, Petra Tullgren 

och de andra i teamet kan hur som helst inte släppa 

kvinnans berättelse, som de får höra under ett regntyngt 

fängelsebesök i kuststaden Malindi. Några dagar senare 

mejlar en av teammedlemmarna att hon varit i kontakt 

med African Prisons Project, som lovat att sponsra kvinnan 

till en juristutbildning. 27-åringen flyttas genast till 

Langatas kvinnofängelse i hemstaden Nairobi. Kvinnan 

får – av en lycklig slump – en realistisk chans att förändra 

sitt liv. Kanske en droppe i havet, men havet består av 

enskilda droppar, resonerar Stefan Eriksson, som återger 

berättelsen på sin blogg från Kenya. 

– Tänk på vad som kan hända om kenyanerna bestämmer 

sig för att titta på individuella behov och risker och 

Det finns många engagerade och ambitiösa frivårdare i Othaya. De har på 

egna initiativ påbörjat olika projekt för att överföra kunskap inom jordbruk 

och odling till klienterna. 

göra långsiktiga planer för samtliga intagna på fängelser 

och i frivården. Då blir det inte längre slumpen som styr, 

utan en genomtänkt strategi i syfte att kenyanska brottsdömda 

ska komma ´bättre ut´, reflekterar Stefan. 

Stefan Eriksson, anstaltschef på Hällby, och Petra Tullgren, 

frivårdschef i Malmö, flyttade till Nairobi i augusti 

i år med sina respektive familjer. Deras uppdrag är att 

långsiktigt stärka landets frivård och fängelser, som idag 

är separata verksamheter. 

– Ett huvudmål är att få fart på alternativa frivårdspåföljder. 

Förutom att det ger en massa andra fördelar är 

en positiv effekt att det minskar den massiva överbeläggningen 

på anstalterna, säger Petra Tullgren. 

Positivt nog finns redan lagutrymmet för att fler ska få 

frivård. 

Den erfarna duon – med 25 år var inom kriminalvården 

– betonar att de inte rest ner för att berätta för kenyanerna 

hur de ska göra. Istället har de lagt fokus på att få till 

en bra arbetsgrupp på plats; ”The Incredible Program 

Management Team” som de lite skämtsamt kallar den. 

De övriga i teamet är tre kenyaner från anstalt och en 

från frivård. Lagarbetet, och det faktum att Petra har ett 

arbetsrum på frivårdens huvudkontor och Stefan ett på 

fängelsernas motsvarighet, ger dem en unik möjlighet 

att arbeta nära sina kenyanska kollegor. Rådgivning 

och mentorskap blir naturligt och vardagsnära. Redan 

nu har teamet påverkat strategiska beslut, genom att 

de befinner sig mitt i hjärtat av både verksamheten och 

beslutsfattandet. Petra och Stefan berättar vidare om 

sina kollegor. 

– De är otroligt duktiga och smarta, helt suveräna. Tanken 

är att idéerna ska komma från dem och vår strategi är 

att stötta utan att vara besserwissrar. 

På skruttiga vägar och genom fantastiska landskap har 

teamet under hösten åkt på veckolånga studieresor till 

frivårdskontor och anstalter. 

– Vi kartlägger den kenyanska kriminalvården. Var de 

står idag, vad de vill utveckla och hur mycket arbete de 

är beredda att lägga ner. Vi samlar in enkäter och pratar 

otroligt mycket med folk, medan vi dricker ohyggliga 

mängder kenyanskt te, säger Petra. 

Frivårdsverksamheterna skiljer sig åt i många avseenden 

och varje kontor har sin egen prägel. Gemensamt är 

dock att mycket jobb går ut på att göra utredningar på 

uppdrag av domstolarna. 

– Frivårdsinspektörerna är engagerade och kloka 


Malindi Prison är byggt för 300 intagna men hyser för närvarande 669, varav 200 är häktade. Många har hamnat här för att ha umgåtts med 

turister, några av dem misstänkta för narkotikabrott andra för olaglig guidning av utlänningar. En del av de intagna är dömda för piratdåd. 

akademiker. Tänk om man kunde fånga upp alla deras 

goda idéer och initiativ och göra en gemensam plan för 

verkställighetsarbete och risk- och behovsanalyser, säger 

Petra. 

Närmast på agendan ligger workshops i just risk- och 

behovsbedömning. Nästa år ska chefer och personal 

utbildas inom en rad områden. Stefan beskriver jobbet 

som lika utmanande som roligt och annorlunda. 

– Jag älskar det här landet, det är magiskt. Människorna 

är vänliga utan att vara inställsamma. Om det inte 

funnits så hög grad av fattigdom, arbetslöshet, korruption, 

terrorism och brottslighet skulle Kenya vara ett 

oinskränkt paradis på jorden. 

På helgerna gör de utflykter. Besöker den enorma 

Karuraskogen mitt i Nairobi, poolbadar på ett hotell eller 

klappar snablar på elefantbarnhemmet. På vardagarna 

bussas Petras och Stefans respektive söner till svenska 

skolan. Rörelsefriheten är begränsad i huvudstaden, rånoch 

kidnappningsrisken överhängande. 

– Många vi träffat som bott i Nairobi i några år har 

antingen blivit rånade, kidnaddade eller misshandlade. 

Det är helt otänkbart för barnen att springa ut och leka, 


skjutsning och hämtning krävs hela tiden. Man får hålla 

sig mycket hemma, vilket så klart kan vara påfrestande, 

berättar Petra och Stefan. 

Husen som de hyr är omgärdade av säkerhet. 

– Vi bor säkert med murar, larm, elstängsel och vakt 

utanför huset. Vi går sällan omkring i stan, och absolut 

inte på kvällarna. Vi åker bil eller taxi överallt. Det gäller 

att vara förberedd i möjligaste mån. 

Ett annat vardagsproblem är trafiken. Vissa dagar 

tillbringar de fyra timmar i Nairobis bilköer. Men Stefan 

tycks ha hittat en egen strategi mot både rånrisk och 

bilkaos. 

– Jag ger mig ut och löptränar på gator och torg och 

hoppas att jag kan springa ifrån eventuella rånare. 

Duon har ettåriga kontrakt med möjlighet till förlängning, 

under de tre år som det Sida-finansierade 

projektet pågår. 

– Om vi blir kvar längre beror mycket på hur det funkar 

för familjerna. Visst längtar vi hem ibland, men vi får 

mängder av besök från släkt och vänner från jul och 

framåt. O 

Fotnot: Stefan och hans fru bloggar på Mrs T in Nairobi 

»Många 

vi träffat 

som bott 

i Nairobi 

i några år 

har antingen 

blivit 

rånade, 

kidnappade 

eller misshandlade.« 

25


PERSONAL SÖKES 

Är du intresserad av internationellt arbete, men saknar 

möjlighet att vara borta en längre period? 

Internationella enheten har en kompetensbank för bilaterala 

utvecklingsprojekt. De söker personal med specialistkompetenser 

för kortare och längre uppdrag utomlands. Mer 

information och cv-formulär finns på Internationella enhetens 

portal på Krimnet. 

Generaldirektör Nils Öberg undertecknar avtal om ett samarbete 

mellan Sverige och Kenya. 

Samarbete ska 

stärka frivård 

LENA KARVIK / TEXT STEFAN ERIKSSON / FOTO 

I 

november var Nils Öberg 

på plats i Kenya för att 

underteckna avtalet om 

samarbete med kenyansk 

kriminalvård. 

Långsiktigt handlar 

projektet om att stärka 

landets frivård och fängelser 

och att få de idag separata 

verksamheterna att närma sig 

varandra. 

− Vi kommer att lyssna noga 

på behoven som beskrivs 

och erbjuda den kunskap och 

expertis vi har. Vi har inte alla 

svar men vi delar gärna med 

oss av våra erfarenheter, säger 

generaldirektör Nils Öberg. 

−På flera områden har vi utmaningar 

som liknar de Kenya 

står inför, till exempel när det 

gäller domstolarnas tilltro till 

straff i frihet och det utanförskap 

som dömda möter efter 

avtjänat straff, fortsätter han. 

Den kenyanska frivården 

befinner sig fortfarande i sin 

linda och är helt skild från 

anstalterna. 

−Vi vet värdet av en väl utvecklad 

frivård. Vi har idag en 

annan situation än Kenya när 

det gäller beläggning, men vi 

har också haft överbeläggning 

så sent som i början av 2000. 

Vi har inte utvecklat vår frivård 

bara av den anledningen utan 

därför att vi vet att det är ett 

effektivt sätt att förebygga 

återfall i brott, säger Nils 

Öberg. O 

RYGGSÄCK. 

Bör användas som ”grab-bag”; 

alltså en väska som alltid ska vara 

packad och alltid med, för att ha 

det nödvändigaste nära vid alla 

tillfällen. 

ÖVRIG UTRUSTNING. 

Består bland annat av regnställ, 

enklare bärbar dator, enkel telefon, 

myggnät, första hjälpenkit, ficklampa, 

pannlampa, multiverktyg, 

vattenflaska, alkogel, nyckelband, 

USB-minnen, gåvor i form av pins, 

slipsnålar och pennor. 

OLIKA UTRUSTNING. 

Vad det gäller bilaterala projekt 

beror utrustningen helt på hur 

länge och vart du ska resa. 

UTLANDSTJÄNSTE- 

DRÄKT. Består av 

kahkifärgade byxor, 

pikétröjor samt skjortor. 

Dessutom svarta 

eller khakifärgade 

kängor. 

HÖGTIDSDRÄKT. 

Består av byxor utan 

benficka eller kjol 

samt vit högtidsskjorta, 

kavaj och hatt. 



Kriminalvården skickar fortlöpande personal till fredsfrämjande 

insatser, i syfte att stärka kriminalvården. 

Här tipsar vi om hur du gör om du vill åka. 

Om du vill 

tjänstgöra 

utomlands 

ANSÖKNINGSKRITERIER 

(till utlandsstyrkans resursbas): 

4 Tillsvidareanställning på Kriminalvården 

4 Minst 5 års kriminalvårdserfarenhet 

4 Under 60 år 

4 God engelska i tal och skrift. Ytterligare språkkunskaper 

är meriterande, franska synnerligen meriterande. 

4 B-körkort 

4 Fysiskt och psykiskt frisk 

4 Tidigare internationell erfarenhet är meriterande 

EXEMPEL PÅ PERSONLIGA EGENSKAPER: 

4 Tålamod 

4 Diplomati 

4 Ödmjukhet 

4 Flexibilitet 

4 Engagemang 

4 Utförare (Doers) 

Anders Persson 

från häktet 

Malmö kom 

hem i november, 

efter 15 

månader som 

kriminalvårdsrådgivare 

vid 

FN-missionerna 

i Sydsudan 

och Kongo. 

HUR ANSÖKER JAG? 

4 Personligt brev/ansökan 

4 Referensbrev från närmaste chef, lägst kvinsp 

4 Cv-formulär att fylla i finns på Krimnet 

4 Kopia på svenskt pass och svenskt körkort 

4 Personligt brev och cv skrivs på engelska. Samtliga handlingar skickas i original 

till Internationella enheten. Öppet ansökningsförfarande året runt. Ansökningarna 

sparas även om frågan är för tidigt väckt, eller om man ej kommer 

med till den nästkommande utbildning. 

SEKONDERINGSPROCESSEN 

1. Ansökan till utlandsstyrkans bas 

2. Antagen till UNPriPOC utbildning, läs mer på sidan 18 

3. Nominering till tjänster intervju med huvudman FN/EU 

4. Förberedelser för insats i Sverige och i insatsområdet 

5. Utlandstjänstgöring i normalfallet 12–18 månader 

6. Hemkomst erfarenhetsåterhämtning och personlig återanpassning, återgång 

till grundtjänst 


27

INTERNATIONELLA INSATSER/NYA INTRYCK 

Från kakafonin i Liberias fängelser till stillheten på 

den svenska balkongen. Kristian Edqvist njuter av 

tystnaden tills han kan ge sig ut igen. 

KRISTIAN EDQVIST 

Sekonderad i Liberia 

november 2013 till 

maj 2015. 

Att komma hem ska vara 

en schlager... synthpop 

Men mina väskor dröjde. Länge. Faktum var att de 

hade kommit på villovägar och befann sig i antingen 

Frankfurt eller München, exakt var gick inte att säga. 

Medan den måttligt intresserade flygbolagspersonalen 

gjorde precis så mycket som de kunde förväntas 

göra för att hjälpa mig, men dessvärre inte ett uns 

mer än så, satte jag mig på en bänk bredvid bagagebanden 

och njöt av tystnaden. Hade detta inträffat 

innan min tid i Liberia hade jag sannolikt varit en 

smula uppretad vid det laget (det är inte för inte 

mina kollegor på Kronobergshäktet ibland kallar mig 

för Kristian Elvisp), men nu njöt jag av tystnaden. 

Kristian Edqvist och arbetskamrater på Liberias största fängelse, Monrovia 

Central Prison, i slumområdet South Beach, centralt i huvudstaden. 

KRISTIAN EDQVIST 

/ TEXT 

PRIVAT / FOTO 

A 

tt komma hem ska vara en schlager, 

skrev Per Hagman 2004, och trodde 

sannolikt på fullaste allvar att han hade 

rätt. Det hade han inte, det visste jag att 

han inte hade. Boken togs i de så kallade 

rätta kretsarna emot med jubelkörer 

som hade kunnat vara hämtade ur vilken 

klämmig och skränig schlager som helst. Men han 

hade inte mer rätt för det. Att komma hem ska 

nämligen vara synthpop. Det vet jag. 

Att komma hem var Depeche Modes tidlösa hit 

Enjoy the Silence; det var att stå vid bagagebanden 

och vänta på väskorna med refrängens pseudopoetiska 

uppmaning 

om att värdesätta den och/eller det man 

har i sin famn ringande i öronen; det var att veta att 

på andra sidan tullkontrollen stod min far och min 

lillebror och väntade; det var att veta att jag snart 

skulle krama om dem – och att jag i den kramen 

slutligen skulle vara hemma igen. 

Slutligen fick jag ett bagagekvitto i handen och 

befann mig i min fars och lillebrors armar. 

Det kan tyckas fånigt att jag refererar till en poplåt 

när jag försöker förklara hur jag upplevde att komma 

hem, men det var precis så det var och fortfarande 

är: jag lyssnar på Depeche Mode och jag njuter av 

tystnaden. För det är verkligen tyst. På riktigt. Och 

den tystnaden kan upplevas väldigt olika, både skön 

och tom och ensam. Själv trivdes jag, den inte endast 

manade till utan de facto tvingade mig till reflektion. 

Vad hade jag just lämnat bakom mig? 

Sedan 20 november 2013 hade jag, tillsammans 

med två kenyaner, två ghaneser, en nigerian och 

en rwandier, tjänstgjort i Liberias största fängelse, 

Monrovia Central Prison, i slumområdet South 

Beach, centralt beläget i landets huvudstad, Monrovia. 

Fängelset, dimensionerat för 374 intagna 

men belagt med mellan 1 000 och 1 100 intagna, 

var strukturellt eftersatt och olyckligt placerat 

mitt i en överbefolkad kåkstad som vuxit sig så 

tätt inpå fängelsets murar att utvändig rondering 

var omöjlig. I sådant fall skulle man klampat rakt 

in i människors vardagsrum; husen var inte sällan 

sammanbyggda med själva muren. Vårt kontor låg 

mitt i fängelset och vi tjänstgjorde sju dagar i veckan 

fördelade på två skift. Ljudnivån var stundtals 

öronbedövande, arbetet både fysiskt och mentalt 

påfrestande och mitt uppdrag, att aktivt handleda 

det säkerhetsrelaterade arbetet, var jag inledningsvis 

osäker på ifall jag verkligen var mogen. Så småningom 

blev jag tryggare i rollen och att vara där, 


mitt i kakafonin, blev bara roligare och roligare. De 

lokala vårdarna var motiverade och genuint intresserade. 

Att jag var svensk gjorde också sitt till: den 

svenska kriminalvården åtnjuter gott renommé i 

Liberia och så fort jag visade mig i fängelsekorridorerna 

började såväl vårdare som intagna glatt tjoa 

om ”Goodfriend from Sweden, how’s Johan, how’s 

Anette and Putte and Karin?” Och, naturligtvis, om 

Zlatan och PSG. (Det var däremot, till min uppriktiga 

bedrövelse, ingen som hade hört talas om mitt 

lag, Brommapojkarna.) 

Arbetet flöt på och jag kände att jag, en smula långsamt 

men ändå säkert, växte av och med uppgiften. 

Men så kom Ebolan och allt förändrades. De flesta 

har säkert läst om epidemin och sett allsköns obehagliga 

reportage. Men det var inte som på TV, eller 

åtminstone kändes det inte så. Jag sticker inte under 

stol med att jag under perioder var rädd och kände 

mig väldigt liten – men efter grubbel och många och 

långa diskussioner, bland annat med Kriminalvårdens 

missionshandläggare i Stockholm, ansökte jag 

och mina kollegor om förlängning. Nu kändes det 

arbete som FN:s kriminalvårdskomponent kunde 

utföra ännu viktigare. Skulle smittan leta sig in i 

landets fängelser skulle resultatet vara förödande. 

Kriminalvårdsenheten vid missionens huvudkontor 

satte igång ett massivt arbete med att koordinera det 

preventiva arbetet i landets olika fängelser. På mitt 

fängelse innebar detta inrättandet av en karantänenhet. 

De grundläggande idéerna kring arbetssätt 

inne på enheten byggde på Kronobergshäktets arrest 

och inskrivning; en sluss-struktur som möjliggjorde 

kontinuerlig övervakning och kontakt, Ebola-screening, 

kroppstemperaturmätningar (två gånger 

dagligen) samt regelbunden tillsyn och i möjligaste 

mån avskildhet. Jag skulle kunna skriva hur mycket 

som helst om det fantastiska arbete som den lokala 

personalen utförde och om den lagkänsla som vi 

internationella handledare kom att utveckla. Och 

om den stolthet vi kände. Men den här texten ska 

handla om att komma hem; om vad som rent faktiskt 

händer med hemvändande personal – och hur just 

jag tyckte att det kändes. 

Så nu är vi där igen. Njutningsfull tystnad. Och 

trötthet. Jag har aldrig varit så trött som tiden efter 

att jag kom hem. De första veckorna gjorde jag inte 

mycket annat än att sova, sitta på balkongen och 

dricka kaffe och njuta av tystnaden. Inga skrik, inget 

dunder, inget brak, inga dieselgeneratorer som brummade 

dygnet runt och inget vrålande skyfall som 

höll mig vaken hela natten. Men heller ingen munter 

kenyansk kollega som varje dag hälsade mig med 

”Jambo, jambo, ndugu!” Inte heller någon nigeriansk 

dito som exploderade av skratt när jag försökte förklara 

hur Stockholms gator blir glashala på vintrarna. 

Och inga svenska kollegor att sitta tillsammans med 

på kvällarna och fascineras av regnperiodens stormar 

och åskoväder. Det var helt tyst. 

Efter ett tag började emellertid telefonen ringa. 

Hemvändande personal genomgår, utöver den 

rent känslomässiga, en formell hemkomstprocess 

som består av ett antal steg; läkarundersökningar, 

samtal och eventuella uppföljningssamtal med personal 

på kris- och traumacenter, hemkomstsamtal 

hos Internationella enheten och därefter författandet 

av en slutrapport. Efter en period av obligatorisk 

vila är det slutligen dags för återinträde i tjänst. 

Min arbetsplats, Kronobergshäktet, hade under 

min bortavaro genomgått en så betydande ansiktslyftning 

att jag pinsamt nog, efter att ha bytt om och 

kammat mig, var tvungen att ringa nedifrån omklädningsrummet 

och be om instruktioner för att alls hitta 

upp till avdelningen. Väl uppe var det omedelbart 

som att vara hemma igen. Skratt, kramar, ryggdunkningar 

och en massa ”Välkommen tillbaks!” kändes 

i hela mig. Vad mina chefer och kollegor på häktet 

gjorde, vilket jag inte nog kan understryka värdet av, 

var att de förstod att hemkomstprocessen är just en 

process. Jag slängdes inte in i någonting, jag fick gå 

bredvid tills jag kände mig trygg och bekväm igen. 

Ingen suckade när jag frågade om saker jag rimligtvis 

borde kunna i sömnen. Ingen gnällde eller fällde 

spydiga kommentarer om att jag minsann hade en 

del att ta igen. Istället idel leenden och förmedlandet 

av perspektivet på min internationella tjänstgöring 

som en framtida tillgång snarare än en just korrigerad 

belastning. 

”Hur har det varit?” var den första fråga som 

många ställde. 

”Varmt, roligt, utvecklande och väldigt spännande”, 

blev ett sammanfattande standardsvar. 

”Hur känns det ha kommit hem igen då?” 

Svaret på den frågan varierade, men kontentan var 

alltid densamma och är fortfarande: ”Som synthpop 

ungefär: Ganska svalt, inte riktigt lika svängigt, men 

tystlåtet på ett vis som jag njuter av.” 

Skulle jag åka igen? Tveklöst! Fram tills dess jobbar 

jag glatt på här hemma, lyssnar på Depeche Mode, 

njuter av tystnaden och läser annat än Per Hagman. O 

»Inga skrik, 

inget dunder, 

inget brak, 

inga dieselgeneratorer 

som brummade 

dygnet 

runt och inget 

vrålande skyfall 

som höll 

mig vaken hela 

natten.« 


29


I tio år har svensk kriminalvård utbildat personal som ska 

ut på fredsfrämjande insatser. FN gillar kursen och vill att 

alla kriminalvårdare som ska ut i FN-missioner ska gå den. 

FN vill ha mer av 

svensk utbildning 

ELISABET JÖNSSON 

/ TEXT 

ISAK ENSTRÖM 

/ FOTO 

SVÅRT NAMN 

Den tungvrickande 

tvåveckorskursen 

heter UNPriPOC, 

vilket står för United 

Nations Prison 

and Probation 

Officers Course. 

Med pompa och ståt 

firades tioårsjubileet, 

samtidigt som 

höstens utbildning 

avslutades på Livgardet 

i Kungsängen, 

nära Enköping. 

– Jubileet föregicks av en av de 

absolut bästa kurserna, med den 

bästa blandningen på deltagare. Av 

19 deltagare var nio svenskar, och 

tio personer från andra länder. Två 

deltagare kom ända från Fiji. 

– De första dagarna märks det 

att vi är från olika länder med olika 

synsätt. Alla refererar till sitt eget 

land och hur saker går till där. Men 

när vi bor tillsammans och lever 

med frågorna natt och dag under 

utbildningen får deltagarna nya perspektiv 

och börjar istället referera 

till internationella regler. 

Det berättar Isak Enström som 

är utbildningsansvarig på Kriminalvårdens 

internationella enhet. Han 

kom själv hem från FN-missionen i 

Sydsudan för drygt ett år sedan, och 

är alltså veteran. 

– Det är jättetydligt att kursen blir 

bättre om mixen bland deltagarna 

är stor. Hela utbildningen bygger på 

dialog: alla måste öppna sinnena för 

nya sätt att lösa saker och ting. 

Den svenska Kriminalvården började 

hålla och utveckla kursen för 

tio år sedan. Utbildningen 

väckte intresse i FN 

som också certifierade 

manualen. Utbildningen 

hålls 2–4 gånger per 

år, med 15–25 deltagare 

per omgång. Ungefär 

hälften av utbildningarna 

genomförs i Sverige 

och resten på andra platser, hittills 

främst i olika afrikanska länder. 

Isak Enström. 

FN vill nu att Sverige ska ta ett 

ännu större utbildningsansvar så 

att alla kriminalvårdare som ska ut 

på fredsbevarande uppdrag – alltså 

från alla länder – ska genomgå 

utbildningen. Just nu finns det 

ungefär 300 kriminalvårdare ute i 

olika FN-missioner. 

– FN har sett positiv skillnad 

på personalens kunskapsnivå och 

förhållningssätt om de gått utbildningen. 

Vi vet att vi har en gedigen 

produkt och vill gärna tillmötesgå 

FN:s önskemål. Nästa år hoppas 

vi kunna hålla fyra kurser för att 

närma oss målet. 

Nästa år är det också dags att 

uppdatera kursmanualen. 

– Att revidera manualen är en 

ganska stor uppgift. Det måste till 

många konsultationer med andra 

medlemsländer, och med FN 

centralt. 

– Men en av styrkorna i kursen är 

att den har utvecklats efterhand. 

Vi gör ständigt mindre justeringar 

för att få den bästa och 

mest aktuella utbildningen. 

Uppdaterade fängelseregler, 

ett grundläggande regelverk 

för säkerhetsarbete och nya 

erfarenheter från fältet kommer 

in i utbildningen. Mandaten har 

också förändrats i vissa FN-missioner, 

till att bli mer exekutiva. 

Grunden i utbildningen handlar om 

rådgivning och inte om verkställande 

arbete, så där gäller det att hänga 

med. 

En annan sak som Isak Enström 

hoppas ska hända under nästa år, är 

att utbildningen ska hållas på franska. 

Hittills har all utbildning varit 

på engelska, vilket känns närmare 

till hands för de flesta svenskar. 

– Antalet franskspråkiga 

FN-missioner i världen växer, 

medan de engelska krymper. 

Det är dags att bryta barriären 

och börja hålla utbildningen 

på franska. Kanada är en viktig 

samarbetspartner med språkliga 

förutsättningar eftersom landet är 

tvåspråkigt. Förhoppningarna är 

att hålla de franska utbildningarna 

i samarbete med dem. Vi har också 

kompetens i våra hemkomna 

svenska veteraner från fransktalande 

FN-missioner. O 


FN:s nya regler heter 

Nelson Mandela Rules 

Agneta Johnson, Håkan Friman och Elisabeth Lager 

på konferensen i Kapstaden. 

Under utbildningen snappar alla upp idéer från varandra. 

Några omdömen om kursen: 

»Well organized. A good mix of 

lectures and practical scenarios.« 

»Excellent course; motivating and inspiring. 

It has given me a lot of new ideas and skills 

to take to missions.« 

»The fact that the training is given by 

veterans who already have experience 

from peacekeeping missions is invaluable.« 


FN:s rekommendationer för hur intagna ska 

behandlas har funnits i drygt 50 år. För att se över 

reglerna satte FN 2010 ihop en expertgrupp som 

därefter har träffats i Wien, Buenos Aires och Kapstaden. 

Elisabeth Lager och Agneta Johnson från 

Kriminalvården och Håkan Friman från Justitiedepartementet 

fanns på plats i Sydafrika i mars i år för 

att representera Sverige. 

Tillsammans med 90 delegater från 41 medlemsstater 

deltog de i en intensiv konferens med nattmanglingar 

för att enas om reglernas skrivningar. I 

oktober antog FN de nya minimireglerna som har 

fått namnet Nelson Mandela Rules. 

− Det var lite speciellt att även NGO:s, alltså ideella 

organisationer som Röda Korset och Amnesty, fick 

delta – och de gavs stort utrymme, säger Elisabeth 

Lager. 

En utgångspunkt var att revideringen inte skulle 

sänka standarden. 

− Argentina och Brasilien ville gå längst, medan 

Egypten och Pakistan stretade emot. 

Elisabeth Lager tycker det är positivt hur tydligt 

reglerna formulerar syftet med straffet. 

− Syftet med fängelsestraff är primärt att skydda 

samhället mot brott och minska återfall. Det kan 

bara uppnås om tiden i fängelse används för att 

återanpassa de dömda till samhället, så att de efter 

frigivningen kan leva laglydigt och försörja sig. Det 

dubbla syftet gör att man i fängelse måste erbjuda 

utbildning, arbetsträning och programverksamhet 

utifrån den intagnes behov. 

Nyheter i den nya skrivelsen är bland annat att 

reglerna är könsneutrala, att sjukvården får en tydlig 

koppling till den offentliga vården och att personalen 

ska ha utbildning i relevant lagstiftning och i internationella 

regler.O 

Firande av tioårsjubileet. Sakiusa Veiwila 

från Fiji i högtidsdräkt, precis som Kristian 

Edqvist, Sverige och Cathrine Halvorsen, 

Norge. 

FN:S STANDARD MIMINUM RULES 

Det finns flera internationella överenskommelser om hur intagna 

bör behandlas. Europarådet har till exempel tagit fram de 

europeiska fängelsereglerna. Men mest spridd är FN:s ”Standard 

Minimum Rules for the Treatment of Prisoners.” FN:s regler 

omfattar alla länder och används som referens vid internationellt 

arbete med att reformera kriminalvården. I länder med en svag 

lagstiftning hänvisas till FN:s minimiregler. 


31

REPORTAGE 

På häktet i Sollentuna finns särskilda ungdomsplatser. 

Nu erbjuds de häktade ungdomarna gruppsamtal om sex och samlevnad. 

Viktiga samtal 

om sex och känslor 

LILIAN EDVALL 

/ TEXT 

EMMA HANQUIST / 

ILLUSTRATION 

»En kille 

frågade hur 

man gör slut 

med en tjej.« 

D et är Louisa Ismail som De häktade sitter olika länge så dom med en egen fråga. 

dragit igång projektet. gruppen varierar från gång till gång. 

Hon är kriminalvårdare Numera hålls passen på inlåst tid. 

och starkt engagerad i Då blir det lättare för ungdomarna 

ungdomarna. 

att tacka ja, för alternativet är att 

– De har så mycket att sitta kvar i cellen. 

komma med även om de 

ibland inte ser det själva. 

Den senaste gången deltog, förutom 

Louisa och RFSU, även krimi- 

Louisa Ismail är ansvarig för de 

aktiviteter som erbjuds ungdomarna. 

Hon har alltid tyckt att frågor och Linda håller sig i bakgrunden, 

nalvårdaren Linda Asplund. Louisa 

om sexualitet varit viktiga. 

de två informatörerna från RFSU 

– Det hänger ihop med genus och får sköta pratet. Ett frågespel togs 

identitet, hur vi ser på oss själva och fram där olika ord skulle förklaras. 

andra. 

Det var lätta och svåra ord om 

Louisa Ismail upplever att många vartannat, ”kuk” och ”kram” och 

killar på häktet är präglade av en ”penila papler”.* Gruppen delades 

machokultur där det gäller att vara i lag, det gällde att beskriva ordet 

tuff och inte visa känslor. En del har för sina egna utan att säga det. Men 

missat sexualkunskapen i skolan. snart hoppade man över spelmomentet. 

Hon tog kontakt med RFSU 

Stockholm och för knappa året 

– Man drog bara korten, man ville 

sedan hölls det första upplysningspasset. 

Målsättningen är att sam- 

ord förklarade, säger Louisa. 

veta vilka ord det var och få svåra 

talen ska hållas en gång i månaden. Så plötsligt kommer någon ung- 

– En kille frågade hur man gör 

slut med en tjej. Att sitta öppet och 

prata med andra killar om sånt, det 

gör man inte annars, säger Linda 

Asplund. Det finns en nyfikenhet 

hos killarna, även om de säger att 

”de har koll på allt”. 

Ett möte till är inbokat men 

förhoppningen är att verksamheten 

ska bli permanent. 

– Det är nyttigt för dem att få se 

annan slags ”manlighet”, säger Louisa 

Ismail, en där man som kille kan 

reflektera kring sex och känslor. 

Hon väntar sig inte någon omedelbar 

förändring. 

– Vi sår frön. Poletten kanske 

trillar ner långt senare. 

Jonas Lemon på RFSU Stockholm 

blev glad när Kriminalvården 

frågade om de ville komma och 

hålla samtal om sex på häktet i Sollentuna. 

Han är erfaren sexualupp- 


SNABBIS. Ett frågespel med 700 ord om 

sex. Tanken är att spelet ska vara en samtalsöppnare 

och bidra till att man får upp orden 

i rummet. 

– En gång vill de aldrig sluta spela, vi fick 

ta bort det då vår tid på 90 minuter var slut, 

berättar Jonas Lemon, informatör på RFSU. 

INITIATIVTAGARE. 

Louisa Ismail har dragit 

igång projektet. Linda 

Asplund deltar också 

vid träffarna. 

lysare och har deltagit i flera av samtalen. 

Någon större skillnad mellan 

denna grupp och en killgrupp på en 

fritidsgård ser han inte. Frågor och 

jargong är densamma. Men en sak 

är annorlunda. 

– Vi kan anta att här möter vi 

flera som tar risker sexuellt, säger 

han. Lever man ett risktagande liv 

i övrigt ingår det att man även gör 

det sexuellt. Därför är det en viktig 

grupp att jobba med, för är det några 

som behöver prata säkrare sex 

och ömsesidighet är det unga som 

befinner sig i en risksituation. 

Samtalen har förfinats med varje 

möte, berättar Jonas Lemon. Från 

att i början haft styrda pass, mer 

som föreläsningar, är man nu mer 

lyhörd för vad just denna grupp vill 

just denna gång. Man sitter i köket 

vilket gör det mer avslappnat. 

– Vi har fått ett fantastiskt bemötande 

av killarna. Det har varit 

en bra stämning i gruppen, de har 

känts trygga med varandra. Det ska 

personalen ha en eloge för. 

Varje möte blir olika. Ett av de 

tidigare samtalen handlade huvudsakligen 

om graviditet och abort. 

Med riskbeteendet följer att det kan 

finnas många unga pappor i gruppen. 

En annan grupp var fascinerad 

av hur en vagina fungerade. ”Men 

blir inte tjejens vagina slapp om hon 

har mycket sex?”** På det senaste 

mötet handlade det mest om könssjukdomar, 

vilka symptom de ger 

och vart man kan testa sig. 

– Men plötsligt kastades en fråga 

ut om vi rekommenderar distansförhållanden. 

Vi svarar ju alltid 

generellt, säger Jonas Lemon. 

Anledningen till att det är två 

män från RFSU Stockholm som 

kommer, och inte en man och en 

kvinna, är att deras erfarenhet är 

att kvinnor blir mer ifrågasatta i 

killgrupper. 

– Det är mer provokativt att en 

kvinna pratar jämställdhet än att en 

man gör det. 

Enligt Jonas Lemon var dessutom 

begäran från Kriminalvården 

att det skulle vara män. 

– Men drömmen är att få göra 

det här långsiktigt, genom att 

arbeta även på anstalt. Gruppen 

där skulle vara stabil och arbetssättet 

skulle därför kunna vara mer 

strukturerat. Då skulle könet på 

dem som arbetar inte heller spela 

någon roll. 

– Vi ser det här som ett pilotarbete 

och vill gärna sprida det. Vi 

hoppas kunna ta fram utbildning 

för personalen på häkten 

och anstalter. O 

*Penila papler är små ofarliga hudtaggar 

som kan sitta på kanten av ollonet. 

** Nej. 

Så tycker de intagna 

killarna på 

häktet Sollentuna 

om samtalen. » 


33

REPORTAGE 

»Det hade varit bättre med 

en kille och en tjej från RFSU.« 

» 

B 

aba är 20 år och har suttit 

häktad i två månader. 

En anledning till att han 

anmälde sig till sex- och 

samlevnadsgruppen 

var att han kom ut från 

cellen. 

– Och så var det några frågor man 

ville ha svar på. Vilka sjukdomar 

som är mest förekommande i Sverige. 

Den vanligaste är klamydia. De 

berättade hur man kan bli smittad. 

De sa att sjukdomarna tar mer på 

kvinnor, det kan påverka deras föd- 

sel av barn. Man lärde sig mycket 

faktiskt. Det finns 6 000 som har hiv 

i Sverige. 

– Jag är rädd för sjukdomar. Det 

är äckligt. Och det är inte svårt att 

skydda sig, varför ska man ta risken. 

– Jag hade sexualkunskap i åttan. 

Då fick man lära sig hur man tog på 

en kondom men det är inte svårt att 

lista ut. 

Är det något du velat ha på 

annat sätt? 

– Det kunde vara bra med en kille 

och en tjej som pratade, om hon 

tänker likadant om sjukdomarna. 

Tänker man mer eller mindre 

på sex härinne? 

– Mer. Det är synd att man inte får 

ha porrtidningar och porrfilmer här. 

Max är 19 år och har suttit häktad 

i tre månader. Han deltog för att alla 

andra deltog. Skolans sexualkunskap 

minns han inte mycket av. Några 

höga förväntningar hade han inte. 

– Det var mest en kul grej men 

man hade ändå hört allt det där 

förut. Kanske var det några nya ord 

som jag lärde mig. 

Han tror att alla vågade ställa de 

frågor de ville. 

– Det är ingen som behöver hävda 

sig härinne. De flesta vill ändra sina 

liv. Men enligt min uppfattning 

hade det varit bättre med en tjej och 

en kille från RFSU. Då hade man 

fått allt från ett annat perspektiv 

också. 

För Max är frågor om sex av underordnad 

betydelse just nu. 

– Man blir en annan person när 

man sitter häktad. Man hinner 

tänka så mycket. Jag har 

gått på droger och fått 

folk att må dåligt. 

Jag tänker på hur 

familjen har det. 

Det ger mig ångest. 

Men jag är glad att 

jag sitter här, jag 

försöker se det som 

en vändpunkt 

i livet. 


YRKET: TRANSPORTFÖRARE 

Transporter mellan häkten och anstalter utförs av medarbetare på 

något av Nationella transportenhetens 21 lokalkontor som finns runt 

om i landet. I Härnösand arbetar Andrea Gustavsson. 

ANDREA GUSTAVSSON 

Tid i Kriminalvården: 12 år. Började som 

kriminalvårdare på häktet Västervik. 

Tid i yrket: 9 år 

Fritid: ”Vi bor på en hästgård och har två 

hästar. Daglig skötsel av gården och hästarna 

tillsammans med våra två små barn gör att vi 

sällan har några fritidsproblem, kan man säga.” 

»Utan oss skulle det stå still« 

MONICA STEN / 

TEXT & FOTO 

INOM NTE 

arbetar drygt 

550 transportförare. 

Vad gör du på jobbet? 

– Jag är med och utför transporter av kriminalvårdens 

klienter. Vi genomför också transporter för till exempel 

Polisen och landets kommuner. När vår ordinarie 

samordnare är ledig eller sjuk vikarierar jag också som 

samordnare för NTE nord. 

Vilka egenskaper är bra att ha i ditt jobb? 

– Vi möter olika människor varje dag under transporterna 

så det är viktigt att kunna ta människor på ett bra 

sätt. Det är också bra att kunna samarbeta eftersom vi 

arbetar i team. Våra uppdrag ser olika ut dag för dag så 

att vara flexibel är en bra egenskap. Sedan är det givetvis 

viktigt att gilla att köra bil och ha ett bra säkerhetstänkande. 

Vad har kriminalvården för nytta av det du gör? 

– Vi genomför förflyttningar mellan anstalter och 

häkten, så jag tycker att vi är en viktig del i kedjan. Skulle 

vi inte utföra våra transporter skulle mycket stå stilla. 

Vad är roligt med ditt jobb? 

– Att arbeta i team, som vi gör. Grundbemanningen 

i varje bil består av bilförare, transportförare och 

transportledare. Vi alternerar mellan rollerna och det 

gör att jobbet är varierande. Sedan får vi se mycket, jag 

har varit på många olika platser som jag troligtvis inte 

skulle besökt annars. 

Vad är utmaningarna? 

– Det kan vara svårt att planera fritiden direkt i 

anslutning till jobbet. Det kan bli långa arbetsdagar på 

grund av väderlek, vägarbeten eller att det blir förändringar 

i dagplanen under dagen. Jag tycker också att det 

är viktigt att den dagliga kommunikationen fungerar 

bra i alla led. Brister den så är det alltid någon eller 

några som drabbas. 

Vad kan vi andra i Kriminalvården göra för att ditt 

jobb ska gå enklare? 

– För att vårt arbete ska rulla på i vardagen är det bra 

med god framförhållning, planering, information och 

kommunikation. Det är viktigt att det fungerar i alla led, 

allt från planeringskontoret i Arvidsjaur och regionala 

samordnaren till verksamhetsställen och till oss som 

sitter i bilarna. O 


35

INTERVJU 

»EN CHEF 

MÅSTE GILLA 

ATT TA PLATS« 

Omkrims redaktör träffar Jacques Mwepu 

på anstalten Hinseberg. Han ser dagens 

flyktingvåg som ett tillfälle för Kriminalvården 

att rekrytera ny personal. Den 

språkintresserade anstaltschefen 

berättar ordrikt och med en intensitet 

som en kulspruta om hur han etablerade 

sig i Sverige. 

» 



37

INTERVJU 

JACQUES MWEPU 

intervjuas av Omkrims 

redaktör Katarina Luksepp. 

»Med åren har jag lärt mig att 

förändringar tar tid och att vara mer 

inlyssnande än imposant och ställa krav.« 


HENRIK WITT / FOTO 

» Vi utlandsfödda 

har det 

positiva att vi 

inte är blyga. 

Vill jag verkligen 

säga något 

så säger jag 

det.« 

Ä 

r Kriminalvården en bra arbetsgivare 

om man kommer från ett annat land? 

−Kriminalvården är en av få myndigheter 

som har satsat på att öka den etniska 

mångfalden. Sedan mitten av 1990-talet 

är vi vana vid mångkulturell personal. 

När vi söker ny personal strävar vi efter 

mångfald, både vad gäller kön och etnicitet. Det är en 

bra personalpolitik som har positiv effekt. Förutom 

den kulturella dimensionen, får vi ofta motiverad personal 

med erfarenheter av statlig förvaltning på hög 

nivå i sina hemländer. Jag har själv rekommenderat 

flera medarbetare genom åren, till exempel två duktiga 

advokater som är kriminalvårdare på Huddingehäktet 

respektive Österåkeranstalten. 

−För att behålla de duktiga utlandsfödda och se till 

att de med ambitioner får möjlighet att utvecklas och 

göra karriär bör vi chefer bli bättre på att identifiera 

potential och ledaregenskaper. Däremot är jag helt 

mot kvotering. Jag själv och några kvinnliga kollegor 

misstänks ibland för att ha hamnat i ledarställning på 

grund av kvotering. Meriter måste gå före alla andra 

kriterier. 

Har du själv blivit utsatt för rasism eller främlingsfientlighet? 

−Jag blir knappt trodd när jag bestämt hävdar att 

varken jag eller min familj har utsatts för rasism. Jag 

är inte naiv. Jag är medveten om fenomenet kring 

fördomar och rasism. Att min familj varit förskonad 

bevisar att de som verkar för intolerans och rasism 

utgör en liten minoritet i Sverige. Trots SD:s framgång 

och normaliseringen av främlingsfientlig agenda och 

retorik hos ett antal politiska partier. Utvecklingen 

kräver att vi fortsätter ha stort fokus på vår värdegrund. 

−Jag blev chockad av Ahmed Artans brev som publicerades 

i föregående Omkrim och som handlar om 

rasistiskt beteende hos vissa anställda på Kronobergshäktet. 

Jag har hört rykten om en sådan hållning på 

Kronoberg för några år sedan, men jag trodde att det 

var helt borta. Jag önskar att jag var chef där! 

Hur ser din egen resa i Kriminalvården ut? 

− Jag började som sommarvikarie på Hällbyanstalten 

för 17 år sedan. Jag arbetade på golvet, men på 

ett sätt som utmärkte sig, vilket ledde till att jag blev 

uttagen till det första kvinspprogrammet. Där deltog 

bland andra Hanna Jarl och Fredrik Tunberg. Jag fick 

en kvinsptjänst på anstalten Mariefred och därefter 

på Hällby. Sedan åkte jag till Elfenbenskusten i Afrika 

på två år. Jag var den första i Kriminalvården som 

utlandstjänstgjorde i FN:s regi. 

Jag vet att du fick en guldmedalj för ditt arbete i 

Afrika. 

− Ja, jag fick medaljen i guld för utomordentliga 

insatser i tjänsten. Sedan arbetade jag med internationella 

frågor på huvudkontoret. Jag byggde upp det 

internationella sekretariatet, var projektledare och 

chef för gruppen. Sedan fick jag ett vikariat som kvc 

i Örebro, därefter blev tjänsten som anstaltschef på 

Hinseberg ledig. Och här är jag nu. 

Trivs du på Hinseberg? 

– Ja, nu får jag jobba på hemmaplan med de frågor 

jag tidigare har pläderat för internationellt. Kvinnor 

är en ganska liten population och det finns inga ramar 

eller mallar för hur arbetet ska gå till. Men vi har implementerat 

Bangkok Rules, FN:s vägledande regler 

för frihetsberövade kvinnor. Vissa utsatta grupper 

måste man arbeta särskilt med, exempelvis unga eller 

sjuka, men framförallt kvinnor. I många länder finns 

inte ens anstalter för kvinnor. 

Har du infört några förändringar? 

− Jag reagerade på antalet intagna som var på 

promenad samtidigt. Det skedde också mycket larm 

och incidenter. På en manlig klass 2-anstalt får max 30 

intagna vara på promenad. Ju fler intagna desto större 


”Jag försöker vara verbal och korrekt, sen tappar jag lite under resans gång och när 

debatten hettar till blir formuleringen mycket mindre viktig än budskapet.” 

risk för friktioner. Här hade vi i teorin 55 intagna på 

promenad, intagna med olika behov och riskprofiler. 

− Trots utvecklingen i samhället tror vi fortfarande 

att det är frid och fröjd på kvinnoanstalter. Detta är 

påtagligt i de bedömningar som legat till grund för 

att riskfyllt ensamarbete accepterats och länge varit 

en icke-fråga på Hinseberg. Antalet incidenter med 

utåtagerande beteende har ökat markant och klienter 

dömda för våldsbrott utgör idag den största gruppen. 

Vi måste kunna differentiera och ges möjlighet att 

hantera mindre grupper. Den vikande klientutvecklingen 

gör att vi troligtvis inte kommer att kunna 

införa platser för särskilt resurskrävande, som finns 

på mansanstalterna. 

−Jag konstaterade också att alla kvinspar, med undantag 

för en, hade kontor i samma korridor som kvc 

och administrativ personal. Jag såg till att de fick flytta 

till de hus eller avdelningar de ansvarar för, allt för att 

komma närmare personal och intagna. 

Jag talade med en erfaren kriminalvårdare på 

väg till ditt rum som sade att klientelet på Hinseberg 

har förändrats. 

− Ja, vi upplever ett fenomen med yngre och yngre 

klienter. Den yngsta är född 1995. De kommer från stökiga 

och oharmoniska förhållanden. Många är unga, 

asociala förortstjejer som lärt sig att våld och makt ger 

respekt. Min ambition är att utveckla kontaktmannaskapet 

och jobba ännu närmare de intagna, vilket 

kräver en hög bemanning. Inte bara för att förhindra 

aggressioner och våld, utan för att vara mentorer och 

motivera dem i vardagen. Kvinnor söker mer aktivt 

hjälp, har generellt sett fler problem men saknar ofta 

det sociala nätverk som männen i större utsträckning 

åtnjuter. 

Hur har dina år i Kriminalvården format ditt 

ledarskap? 

− Jag är benägen att lära mig och är genuint intresserad 

av ledarskapsfrågor. Det här är min fjärde eller 

femte ledningsgrupp. Med åren har jag lärt mig att 

förändringar tar tid och att vara mer inlyssnande än 

imposant och ställa krav. Försöker också vara medveten 

om att alla inte kan hänga med i samma takt. Jag är 

en tryggare chef idag än vad jag var för några år sedan. 

Det räcker inte att ha fått uppdraget, man måste återkommande 

ifrågasätta sig själv och ta ansvar för sin 

egen utveckling. 

Är språket nyckeln till framgång för er utlandsfödda? 

− Jag brukar säga: Hur långt jag än kommer i språket 

så har jag mycket kvar. Franska är mitt första språk. 

Ibland när jag föreläser önskar jag att jag skulle kunna 

säga detta på franska, med samma nyanser och djup. 

Men vi utlandsfödda har det positiva att vi inte är 

blyga. Vill jag verkligen säga något så säger jag det. 

Uttalet låter kanske konstigt, men folk förstår oftast. 

Engagemanget, viljan att övertyga och förmedla är 

starkare än grammatik och vokabulär. 

Det kanske är oblygheten som gör att du lär dig? 

− Jag har alltid tyckt att en ledare ska gilla scenen och 

ta plats. Inte vara blyg utan vilja göra saker. När mina 

samtalspartners och medmänniskor möter min energi 

blir de mindre intresserade av mina grammatiska fel. 

Så många grammatiska fel märker jag inte av. 

−Ibland möter jag kollegor och medarbetare som 

har svårt att förstå vad jag menar. Med franska som 

modersmål har jag en tendens att prata lika fort på 

svenska men på bekostnad av artikulation och med en 

betoning som styrs av andra fonetiska regler. 

−Idag var jag på regionala ledningsgruppen utan att 

säga något. Man är van vid att jag har synpunkter på 

det mesta, men för en gångs skull valde jag att lyssna. 

Folk blev lite oroliga och undrade vad som stod på 

eftersom jag är en som vill debattera och höra argument. 

Det är naturligt för mig att tala, men jag har lärt 

mig att lyssna. 

» 


39

INTERVJU 

Se och hör JACQUES 

MWEPU berätta mer på 

kriminalvarden.se 

» 

Du är född och uppvuxen i diktaturen Kongo. 

Hur hamnade du i Sverige? 

− Jag kom hit ensam, 26 år gammal. Jag hade 

slutfört mina juridiska studier. Och även börjat 

engagera mig politiskt. Mina studiekamrater och 

jag hade börjat säga ifrån, men angiverisystemet 

gjorde att vi fick problem. Kongo har varit i krig de 

senast 30-40 åren, varje diktator har ersatts av en 

ny. 

−Mina föräldrar hade kontakt med belgiska ambassaden 

som hjälpte mig att fly. Först till Zambia 

sedan kom jag i kontakt med FN och fick välja att 

åka till Australien, Kanada, Belgien eller Sverige. 

Jag tackade ja till Sverige. 

Vad visste du om Sverige då? 

− Jag visste vad Sverige stod för, de demokratiska 

värdena. Att det var nobelprisland och Dag Hammarskölds 

land. Olof Palme var också känd, det 

här var 1990, fyra år efter mordet. Jag var ganska 

rädd och tänkte att neutrala Sverige aldrig skulle 

utlämna mig. 

− Jag fick politisk asyl här och blev körd till Hallstahammar 

utanför Västerås i november. Det var 

ganska tufft, ensamt, kallt och mörkt. Jag ångrade 

mig lite och de första åren åkte jag mycket till Belgien 

och Frankrike. Men sen bestämde jag mig för 

att lära mig svenska. 

På väg hit såg jag att Hinsebergs tidigare 

utslussplatser har förvandlats till flyktingförläggning. 

− Ja, det finns 90 flyktingar utan uppehållstillstånd 

där. Jag ser fruarna och barnen som går till 

Ica varje dag. Att vara i Sverige räcker inte. Det är 

inte över för dem. Mat och någonstans att sova 

räcker inte. 

− Jag är en priviligierad person, både i Kongo och 

i Sverige, och min historia kan aldrig jämföras med 

dem som har gått genom land efter land, natt och 

dag med barn och familjer. Jag har aldrig behövt 

vänta på att bli godkänd för asyl, jag hade till och 

med pengar när jag kom. 

Vad är inträdesbiljetten till det svenska 

samhället? 

−Språket, men även vad du har med dig i bagaget. 

Har din skolgång varit bristande i ditt hemland är 

det inte enkelt att studera på svenska. Man behöver 

skyddande faktorer hemifrån. Sedan spelar 

omgivningen du hamnar i roll och vilka du umgås 

med. Det är många saker som har betydelse för vilket 

liv du får. Men man kan aldrig nog understryka 

vikten av språket för integration. 

−Hemma har vi valt att prata svenska med våra 

barn trots att de kan franska. Det är ett medvetet 

val som gör det lättare för oss att växla naturligt 

mellan franska och svenska. Då har vi som föräldrar 

bättre förutsättningar att hjälpa till med läxor. 

Kan utanförskapet vara en tillgång? 

− Ja, folk kommer ihåg mig. Om inte annat för att 

jag är svart. Men jag är också en framåt person och 

ganska orädd i vilket sammanhang det än är. Min 

fru säger att hon inte förstår dem som klagar så 

mycket om problem som följer av att man är svart 

eller kvinna. Hon är svart, civilingenjör, kvinna och 

driver två IT-företag. Dessutom bryter hon kraftigt 

på franska, klart att folk minns henne. Det finns 

inte bättre PR-förutsättningar! 

Är du svensk idag? 

−Jag märker att jag är starkt influerad av Sverige. 

Jag märker det extra mycket när jag är i Belgien, 

i Frankrike eller i Afrika. Plötsligt tycker jag, som 

pratar så mycket ”Kan vi inte ta det lite lugnt?”. 

Jag reagerar på intensiteten, liksom min fru som 

säger: ”Å, vad de snackar”. Vi ser att våra barn har 

präglats av bägge kulturerna. Vår son är mycket 

lugn och vi tycker att han är så svensk som frågar: 

”Pappa, vad högt ni pratar när du är med dina 

landsmän, bråkar ni eller?” 

− Min identitet har påverkats av uppväxten 

i Kongo, studierna i Kongo och Sverige, mitt yrke 

i Sverige samt mina möten med andra människor. 

Jag är en människa som berikats av att få växa upp 

och bo i två olika kulturer. O 

JACQUES MWEPU 

51 år, kriminalvårdschef 

Gift med Gisele sedan 1995 

Två barn: Jean-Luc 18 år, Desirée 11 år 

Bor i Västerås 

Brukar säga till sina medarbetare: ”Jobba alltid som 

om någon observerar dig.” 

Fasar för: ”Att folk tror att jag är inkvoterad för att jag 

är svart. Den osäkerheten får även många kvinnor leva 

med.” 

Retar kollegorna sig på? ”Medarbetare blir ofta 

frustrerade när jag petar, korrigerar och formulerar om 

dokument som de skrivit.” 

Klädsel: ”Jag har alltid kavaj på mig. Alltid.” 

40 


”Folk kan skratta åt mig. 

”Jacques, nu förstår jag inte 

vad du menar?” Det finns 

hur många anekdoter som 

helst om hur man missuppfattat 

det jag har sagt.” 


VETENSKAP 

Att intagna i anstalt har sysselsättning under dagarna är viktigt av flera skäl. 

Den upplevs minska risken för återfall och gör tiden i anstalt mindre 

påfrestande. Sysselsättning leder även till färre konflikter och skapar 

en nära kontakt mellan personal och intagna. 

»De intagna 

som vi har 

intervjuat 

upplever 

att sysselsättningen 

hjälper dem 

att få rutiner 

på dagarna 

och att tiden 

går snabbare.« 

INTAGNA 

VILL HA 

MER ATT 

GÖRA 

Johanna Kindgren och 

Linnea Littmann, utredare på Brå. 

Intagna har både rätt till sysselsättning 

och plikt att delta 

i den. En ny rapport från Brå 

visar att det idag är ett större 

problem att det saknas sysselsättning 

till alla intagna än att 

de intagna vägrar delta i den 

sysselsättning som anvisas. Arbetsbristen 

visar sig på flera sätt: För det 

första definieras 30 timmar i veckan 

som ”full sysselsättning” på de flesta 

anstalter, inte 40 timmar som i övriga 

samhället. För det andra lyckas 

inte alla anstalter nå upp till 30 

timmar. Under den månad som Brå 

granskat hade hälften av de intagna 

registrerad arbetsbrist. Det kan bero 

på att det inte finns tillräckligt med 

arbetsuppgifter eller att det saknas 

vikarier när ordinarie personal inte 

är på plats. Personal och intagna 

vittnar även om att det finns en dold 

arbetsbrist, som inte registreras. 

− Det finns ett stort engagemang 

för frågorna bland personalen på anstalterna. 

Men sysselsättningstimmarna 

är för få. Det är en angelägen 

uppgift för Kriminalvården att öka 

sysselsättningen – och se till att det 

finns tillräckligt med arbetsuppgifter 

under de timmar som intagna är 

schemalagda, säger Johanna Kindgren, 

utredare på Brå. 

De intagna efterfrågar främst 

möjlighet att få gå en utbildning och 

delta i behandling. Även om utbudet 

av utbildning och behandling har 

ökat de senaste åren så är efterfrågan 

fortfarande större än tillgången. 

Fördelen med arbetsdriften är att 

i princip alla intagna kan delta. Men 

det är samtidigt där svårigheterna 

med arbetsbrist under dagarna är 

som störst. De enklare uppgifterna 

inom arbetsdriften, så som montering 

och förpackning, uppfattas 

dessutom inte som särskilt givande 

av de intagna. Kriminalvården har 

dock inlett en satsning på arbetsdriften, 

med förstärkta resurser på 

huvudkontoret för dessa frågor. 

De intagnas behov, som identifieras 

i verkställighetsplaneringen, 

ska styra vilken sysselsättning de 

får, men enligt Brås rapport sker det 

inte i den utsträckning som det är 

tänkt. Lämplig sysselsättning kanske 

saknas på avdelningen eller så kan 

den intagne inte delta på grund av 

säkerhetskrav eller kort verkställighet. 

Ovilja att byta anstalt och för 

lite tid för personalen att arbeta med 

motiverande samtal är ytterligare 

orsaker som nämns i rapporten. 

Den bild som framträder i studien 

är att intagna främst ser sysselsättningen 

som viktig för tiden i anstalt. 

− De intagna som vi har intervjuat 

upplever att sysselsättningen hjälper 

dem att få rutiner på dagarna och att 

tiden går snabbare. Sen är det inte 

oväsentligt att de får ersättning för 

sitt arbete, även om det inte handlar 

om så mycket pengar, säger Linnea 

Littmann på Brå. 

Brå frågade också villkorligt frigivna 

klienter om vilka långsiktiga effekter 

de bedömer att sysselsättningen haft. 

Svaren visar att klienterna är särskilt 

positiva när det gäller utbildning och 

behandlingsprogram. De lyftes fram 

som viktiga för att lättare få arbete och 

inte återfalla i brott. En betydlig andel 

av alla svarande tyckte att sysselsättningen 

stärkt deras självförtroende 

och gett dem kunskaper för att klara 

vardagen efter frigivning – oavsett 

vilken sysselsättning de haft. Det visar 

att även enklare sysselsättning kan 

vara värdefull. 

Brås studie visar att det finns förbättringsmöjligheter 

när det gäller 

sysselsättningen i anstalt. 

− En del svårigheter beror på att det 

saknas resurser, vilket kan vara svårt 

att påverka. Men det finns även annat 

som inte främst har med resurser 

att göra. Vissa anstalter har hittat 

välfungerande lösningar på problem, 

som andra anstalter fortfarande 

tampas med. Här vore det bra med ett 

ökat erfarenhetsutbyte mellan anstalterna, 

säger Johanna Kindgren. O 

REGERINGSUPPDRAG TILL BRÅ 

Brå har besökt tolv anstalter där totalt 

närmare 200 personer intervjuats, både 

personal och intagna. Även handläggare på 

frivården har intervjuats. Därutöver har två 

enkäter skickats ut. En till villkorligt frigivna 

klienter och en till företrädare för anstalter. 

Statistik från Kriminalvården och 

Arbetsförmedlingen har sammanställts för 

rapporten. Slutligen har representanter från 

Kriminalvården och Justitiedepartementet 

i Norge, Danmark och Nederländerna intervjuats 

för att jämföra Sveriges situation. 

Rapporten ”Arbete, utbildning och 

behandling i svenska anstalter - en studie 

om intagnas sysselsättning” (2015:20) finns 

att ladda ner på Brås hemsida. 


Så tycker 

de intagna 

O – Jag har stått i 

verkstäder på flera 

anstalter men det 

blir väldigt monotont. På en anstalt 

skulle man stoppa fyra muttrar och 

fyra skruvar i en påse. Man kan inte 

sitta så i flera år, man blir ju tokig. 

O – Problemet är 

att det inte finns 

tillräckligt med jobb 

för alla. Kanske 15–20 procent jobbar 

och de andra sitter och spelar, 

läser eller går fram och tillbaks. Det 

finns ingenting att göra helt enkelt. 

”Vi har redan vidtagit en rad åtgärder” 

Christina Källgren Pettersson, 

chef för Kriminalvårdens enhet 

för utveckling av verksamhetsinnehåll 

är tacksam över utvärderingen. 

– Det är glädjande att intagna 

upplever att sysselsättningen 

hjälpt dem att få rutiner, stärkt 

deras självförtroende och gett 

dem kunskaper för att klara vardagen 

efter frigivning. Det är precis 

vad vi vill. 

Hon anser inte att rapportens 

slutsats kommer som en överraskning. 

− Vi känner till det här och har 

därför vidtagit en rad åtgärder. 

Exempelvis pågår nationella utredningar 

och projekt inom både 

arbetsdriften och ASV-verksamheten, 

säger Christina Källgren 

Pettersson. 

Över hälften av de frigivna som 

deltagit i behandlingsprogram och 

studier uppger att det gett dem 

förutsättningar att inte återfalla i 

brott och att få arbete. Brå skriver 

dock att inte alla som vill studera 

eller gå i behandling får det. 

Till exempel har de som inte kan 

svenska svårt att delta i behandlingsprogrammen 

och alla som vill 

studera får inte plats. 

− Var tredje nyintagen 2014 

avtjänade bara två månaders 

fängelse eller mindre. Det gör det 

svårt att erbjuda dem all sysselsättning. 

En lösning är att vi planerar 

ett samarbete med Sveriges 

Kommuner och Landsting och 

kommunerna för att intagna ska 

kunna fortsätta komvux-studier 

efter frigivning, säger Christina 

Källgren Pettersson. 

Viveca Hilberts 

O – Jag är lyrisk. 

De som höll i 

VINN, alltså två 

stjärnor på himlen 

säger jag bara. De har fått en att 

verkligen tänka till. De har gjort att 

jag kan ta av mig ryggsäcken. När 

jag åker hem kan jag känna att jag 

har bearbetat allt. Jag kliver ut och 

fortsätter leva mitt liv, till viss del 

som en annan person. 

O – Alltså, jag vill 

vara en normal 

Svensson-människa 

när jag kommer ut. 

Det gör att jag går upp på morgonen. 

Skulle jag bara ligga skulle jag 

bli apatisk. Det känns ändå bra när 

man gjort saker och ting. Det är 

som på utsidan, fast inom stängda 

dörrar. 

O – Jag hade inte 

ens kokat vatten 

när jag kom hit. 

Jag har bott på krogen sen jag var 

16 år och ätit ute i hela mitt liv. Men 

nu har jag fått insikter och lärt mig 

laga mat. Jättekul, roligt och hur 

bra som helst! 


43

RUNTiKRIM Nord Sthlm Mitt 

I avdelningen Runtikrim kan du 

läsa om stora och små händelser 

från hela landet. Tipsa gärna om 

vad som är på gång just på din 

arbetsplats! 

omkrim@kriminalvarden.se 

Väst Öst Syd 

Hk 

UPPSKATTAD FÖRELÄSARE 

Craig Nakken, beroendeterapeut från 

USA, föreläste på Österåkeranstalten om 

missbrukspersonlighetens uppkomst. På 

förmiddagen fick intagna träffa honom, 

medan eftermiddagen var vikt för 

personalen, programfolk och 12-stegsterapeuter 

från andra anstalter. 

Barnvänliga saker och viktig verksamhet visades upp för personalen på Kumla. 

Barnombud firar tio 

I år firar barnombuden 

tio 

Mitt 

år. På anstalten 

Kumla uppmärksammades 

det med en utställning 

för personalen. 

– Vi vill sprida det vi 

gör till alla i personalen. 

Vi vill också informera 

om vad som krävs av oss 

i Kriminalvården. 

Martin Lindvall är 

tillförordnad kvinsp för 

programverksamheten på 

anstalten, och han hade 

god hjälp av barnombudet 

Ulrika Henriksson i 

Kakel och klinker poppis i Luleå 

På ungdomsanstalten 

i Luleå 

Nord 

finns möjligheten 

att delta i arbetsmarknadsutbildningen”Byggoch 

hantverksyrken”. 

Under utbildningens tolv 

veckor varvas teoretiska 

och praktiska moment i 

plattsättning, byggnadsträarbete, 

måleri, betong 

och byggplåtslageri. 

Ungdomarna ska få en 

orienterande utbildning 

som en förberedelse för 

fortsatt utbildning eller 

anställning i branschen. 

Kriminalvårdsinspektör 

Eva Dufva Hansi berättar 

arbetet. Besöksavdelningen 

visade sin verksamhet, 

och projektet Godnattsagor 

inifrån visade hur 

det går till när intagna 

pappor läser in berättelser 

till sina barn. 

– Vi fick positiva kommentarer 

om utställningen. 

Många intresserade sig 

för frågor som barn ställt, 

när Ulrika har varit ute och 

pratat på skolor. Det är 

spännande att se hur barn 

som tittar på vår verksamhet 

utifrån funderar kring 

vad vi gör, avslutar Martin. 

att utbildningen är populär 

och att i stort sett alla 

intagna väljer att delta. 

– Vi har ju unga killar 

som ska välja yrke och 

det är inte så lätt när 

man aldrig har provat 

på något. Den här 

utbildningen ger dem en 

inblick i yrken som de 

antingen kan välja att gå 

vidare med eller sortera 

bort, menar hon. 

De flesta har fastnat 

för plattsättning och 

en deltagare har, efter 

sin villkorliga frigivning 

i oktober, påbörjat en 

plattsättarutbildning 

FRÅGOR BARN STÄLLER 

Har ni pistoler? 

Hur mår tjuvarna? 

När lägger sig tjuvarna? 

Är det läskigt att jobba 

på fängelset? 

Hur många sitter i samma 

rum? 

Får de gå ut någonstans 

och gå med handbojor? 

Sitter de i fängelse varje 

dag eller får de gå ut? 

Äter de pannkakor och 

godis eller grötsoppa? 

Arbetar fångarna eller 

sitter de i en bur varje 

dag? 

på hemorten. För en 

annan pågår planering 

med frigång och fortsatt 

yrkesutbildning i Luleå. 

– Oavsett om de väljer 

att gå vidare i yrket eller 

inte tycker killarna att de 

lär sig mycket som de 

kommer att ha glädje av i 

framtiden, säger Eva. 

IT i tjänstedräkt 

Hk 

Anna Landén. 

IT-avdelningen 

har många nyrekryterade 

medarbetare. 

De flesta kommer 

utifrån, utan kriminalvårdskunskap 

i bagaget. 

Därför har avdelningen 

satsat hårt på studiebesök 

och praktik. På häktet 

Sollentuna fick de gå med 

i den ordinarie verksamheten, 

med uniform som de andra anställda, för 

att få en ännu tydligare inblick i vardagen. 

– Sen jag började här i augusti har jag varit 

på 17 studiebesök, berättar Anna Landén, sektionschef 

för kundrelationer. 

– Det har varit en genomtänkt plan så att jag 

tillsammans med olika arbetskamrater besökt 

stora och små verksamhetsställen; häkten, 

frivårdskontor och anstalter, från norr till söder. 

Sektionen för kundrelationer är snittytan 

mellan kärnverksamheten och IT-avdelningen. 

Att de har koll på verksamheten är viktigt. 

– Det här har varit otroligt bra. Vi måste få en 

riktig inblick i hur kärnverksamheten bedrivs för 

att kunna leverera de bästa IT-lösningarna. 

Ordning och reda 

Nord 

Alla vill ha 

ordning och reda 

…men ingen vill 

städa efter någon annan. 

Anstalten Gävle har satt 

till resurser för att skapa 

ordning och reda i lokaler, 

system och processer. 

Det handlar om att: 

sortera, strukturera, skick, Annelie Luomala. 

standardisera och säkra 

genom metoden 5 S. 

Arbetet engagerar personalen. Annelie 

Luomala ansvarar tillsammans med Patrik 

Lindholm och Jonas Moosavi för normalavdelningens 

mötesrum och vaktrum. 

– I vardagen är det svårt att höja blicken och se 

vilka förbättringar som behöver göras i lokaler, 

arbetssätt, men de flesta har någonting de vill 

förändra. Hur tar vi vara på den viljan till förändring? 

5S-metoden är en metod som gör att vi kan 

skapa den arbetsmiljö vi vill ha, tycker Annelie. 

Intresserad? Projektet har en sida på Krimnet 

under vo Gävle. 


RUNTiKRIM 

MIKAEL MÄSTARE I SÄKERHET 

Mikael Lindberg, verksamhetsexpert för 

anstalter i region Nord, korades till nationell 

mästare i fysisk-tekniska säkerhetsfrågor vid 

en säkerhetsteknisk konferens i november. 

Efter att ha haft flest rätt i ett klurigt säkerhetsquizz 

förärades han förstapriset i form av 

ett konstfullt vandringspris. 

Foto: André de Loisted 

Tygelsjö startar 

gårdsförsäljning 

Efter hyacinter följer tulpaner. Genom att bredda sortimentet har Tygelsjö 

möjlighet att arbeta med växtodlingen hela året, förutom några sommarveckor 

då man håller stängt. Efter semestern drar höstfägnaden igång. 

Idag säljer Tygelsjö 

handel- 

Syd 

strädgård kvalitetsväxter 

till grossister 

och blomsteraffärer i 

Malmöområdet. Till våren 

planerar anstalten att 

öppna en försäljning av 

perenner och utplanteringsväxter 

som vänder 

sig till kvalitetsmedvetna 

konsumenter bland 

allmänheten. 

Istället för att enbart 

ha några stora serier av 

pelargoner vill produktionsledarna 

skapa en 

större bredd i utbudet. 

− Vi kommer att satsa 

på amplar, gräs, sedumväxter 

och perenner, 

säger produktionsledare 

Anna-Karin Söderdahl. 

Tygelsjö handelsträdgård 

har gjort sig ett 

namn i Skåne. Inte minst 

under Malmö Garden 

show var intresset stort 

kring anstaltens växter. 

Anna-Karin Söderdahl 

hann knappt ställa fram 

de nylevererade blommorna 

förrän de var sålda. 

− Folk är som galna i 

våra produkter. Speciellt 

älskar de våra rosa dubbelblommande 

dahlior, 

det är mycket blommor 

för pengarna. 

De intagna lär sig 

mycket genom att arbeta 

i växthuset. De uppskattar 

omväxlingen i arbetet och 

att se hur det växer. För 

den som är beredd att lära 

finns även möjligheter till 

jobb efter frigivning. 

Annika utvald 

för jobb i USA 

Väst 

Annika Möller, 

35, från anstalten 

Brinkeberg har 

valts ut bland ressugna 

kriminalvårdare och får åka 

till staden Providence, i 

staten Rhode Island för att 

arbeta på ett amerikanskt 

fängelse under fyra veckor. 

Utbytet är det första steget 

i skapandet av ett utbytesprogram 

mellan Kriminalvården 

och den amerikanska 

kriminalvården. 

Annika Möller är 

tillbaka från USA 

i mitten av december. 

Providence 

ligger på amerikanska 

östkusten, nära 

Boston. 

Varför valdes du ut att 

resa, tror du? 

– Jag har bott i USA några år och känner mig 

bekväm med språket och kulturen. Dessutom är 

jag nyfiken. Jag är en person som gärna provar 

nya saker och vill lära mig. 

Under tiden i USA studerade Annika Möller 

till socionom och arbetade med socialt arbete. 

Sedan åtta år tillbaka arbetar hon som vårdare 

på anstalten Brinkeberg. Annika har även 

vikarierat som klienthandläggare, jobbat med 

intagnas medel, städat och ansvarat för flera 

mindre projekt. 

– Jag har ingen erfarenhet av amerikansk 

kriminalvård. Det blir nytt och spännande! 

Kriminalvårdsinspektör Daniel Noelle från häktet 

Göteborg och frivårdsinspektör Frida Rutland 

på frivården Göteborg är också utvalda att åka 

till Providence tillsammans med Annika Möller. 

Skapandet ger lugn på Österåker 

Att måla och skapa 

Sthlm har blivit populärt på 

anstalten Österåker. 

– Stämningen blir väldigt lugn 

och fin i vårt målerirum. De 

intagna lyssnar på Lugna favoriter 

och släpper garden. Samtalen 

handlar om andra saker 

än ute på avdelningarna: om 

barnen, katten och till och med 

om mormor där hemma. Man 

brukar säga att intagna kan ha 

negativ påverkan på varandra, 

men faktum är att även positiva 

känslor kan smitta av sig. 

Det säger kriminalvårdare 

Morteza Bayat, en av dem 

som jobbar med ASV, annan 

strukturerad verksamhet, på 


För att inspirera ännu fler 

intagna att måla och teckna, 

anordnades en konstutställning 

i novembermörkret som 

de flesta avdelningar kunde 

komma och titta på. 

– Vi hade ljussatt konsten, 

hade på musik och nästan alla 

kom och tittade. Alla visade 

respekt för konsten och 

konstnärerna som också var där 

och berättade lite. En del konst 

väckte känslor. Någon tänkte 

på sina upplevelser i krigets 

Irak. 


45

RUNTiKRIM 

HANDGJORDA JULKORT 

Östragård gör sedan några år tillbaka 

handgjorda julkort som en del i sin arbetsdrift. 

Under några månader tillverkas runt 2 400 

julkort, som säljs främst till andra delar av 

myndigheten, men även till privatpersoner och 

externa företag. Inom en snar framtid kommer de även att erbjuda kort för 

andra högtider och tillfällen, så som födelsedagar, dop och bröllop. 

Foto: Maria Forser 

Roxtuna rivs 

Roxtuna var en gång Sveriges modernaste 

behandlingsanstalt. Efter 

Öst 

öppnandet 1955 kom studiebesök från 

hela världen och under några år på sextiotalet 

arbetade nobelpristagare Tomas Tranströmer som 

psykolog här. 2007 stängdes anstalten och sedan 

dess har byggnaderna förfallit i rask takt. Nu ska 

hela rasket rivas, för att ge plats åt nya bostäder. 

Kriminalvårdschef Lars-Göran Svensson. Bilden är 

tagen på Roxtuna under 1980-talet. 

I oktober anordnades en uppskattad temakväll om konflikthantering med psykolog 

Elisabet Rosén. 

Samverkan kring 

frivilliguppdrag 

Jobbar vidare 

efter stängning 

I slutet av oktober stängdes häktet i Västerås. 

Häkteschef Pernilla Vikström fattade 

Mitt 

evakueringsbeslutet, efter att Kriminalvårdens 

brandskyddsexpert konstaterat att häktet inte 

uppfyller brandskyddskraven. 

Personalen har arbetat vidare enligt schema. Bland 

annat med anhållna i arresten enligt överenskommelse 

med polisen, en långvarig sjukhusbevakning och 

transporter från andra häkten till tingsrätten. 

En nationell arbetsgrupp, ledd av Agneta Kempe, 

tar fram handlingsplaner för framtiden. 

Överförmyndarnämnden, 

Nord 

Kriminalvården, 

Umeå kommun och Västerbottens 

läns landsting 

har under hösten gått 

samman för att göra gemensamma 

insatser kring 

frivilliguppdrag. 

– Vi ser många gemensamma 

nämnare 

när det gäller våra olika 

frivilliguppdrag. I stora 

drag handlar det om att 

stödja och hjälpa andra, 

att fungera som en medmänniska 

som ska främja 

sociala kontakter och 

delaktighet i fritidsutbud. 

Går vi ihop i de här frågorna 

kan vi erbjuda attraktiva 

utbildningar och 

locka fler engagerade 

människor till oss, menar 

Hanna Björn, frivårdsinspektör 

i Umeå. 

I oktober bjöd organisationerna 

in sina frivilligarbetare 

till en kostnadsfri 

temakväll med föreläsning 

om konflikthantering. 

Drygt 125 deltog i 

kvällen som fångade in 

ett tema som är aktuellt 

oavsett frivilliguppdrag. 

En enkät visade att åhörarna 

var mycket nöjda 

och ser fram emot fler 

liknande arrangemang. 

Arbetet går vidare 

genom att formalisera 

samverkansgruppens 

framtida arbete och 

förhoppningsvis innebär 

det fortsatta samordnade 

utbildningsinsatser. 

– Vi tror att detta är 

framtiden! Med gemensamma 

krafter kan vi 

nå många frivilliga med 

attraktiva föreläsare i 

mycket större skala än 

det vi ensamma kan 

erbjuda i frivården, säger 

Hanna Björn. 


KRÖNIKA 

Susanne Rodmar är pastor och konsulent för andlig vård i 

Kriminalvården. Hon sitter även i styrelsen för den internationella 

organisationen för fängelsesjälavårdare, Ipca. 

SUSANNE 

RODMAR, 

pastor på 

anstalten 

Österåker. 

En annan gång är det ljusbäraren som står i 

centrum. Att få tända ett ljus för de människor 

som betyder mest för mig. Ett ljus som kan 

innebära en tydlig bön, för någon är det att 

sända en god tanke, för någon annan har denna 

handling en innebörd som inte jag känner 

till. Först går de intagna fram, några pratar 

lite med varandra, en del går helt i sina egna 

tankar. Efter att alla intagna tänt sina ljus så 

kommer nästan alltid någon av vårdarna fram 

och tänder ett ljus. Oavsett om man är intagen 

och avtjänar ett fängelsestraff eller har en 

vanlig dag på jobbet, där en av arbetsuppgifterna 

den här dagen är att gå med avdelningen 

till andaktsrummet, finns det behov av att få 

tända ett ljus. Tända ett ljus för dem vi älskar, 

kanske lyser det för någon vi förlorat, kanske 

för en relation som är krånglig, kanske för en 

situation som vi inte vet hur vi ska reda ut, 

kanske lyser ljuset för att ge hopp. Mer än en 

gång har jag sett en tår på kinden under den 

här stunden, både hos intagna och hos vårda- 

Något ögonblick av frihet 

D 

et finns en plats där det för en liten 

stund inte är någon skillnad mellan 

oss. Vi står bredvid och mitt 

emot varandra, ett par personer i 

grå kläder med gröna bokstäver, 

någon i helblått och jag och min 

kollega med frimärkskrage på. Vi 

delar bröd och vin (alkoholfritt i fall någon 

av er undrar över det). Vi delar en stund av 

gemenskap och tillhörighet, med varandra 

och med någon mer som inte syns. Just där 

och då spelar det inte någon roll varför du 

firar nattvard i anstaltens andaktsrum och 

inte i någon kyrka utanför murarna. Just där 

och då spelar det inte någon roll vilken färg 

och tillhörighet vår klädsel visar. När vi går 

ut från andaktsrummet tänker vi inte på att 

några kan öppna alla dörrar medan andra inte 

har någon nyckel alls. En kille var helt tagen 

efteråt. Att dela stunden med en vårdare var 

en helt ny upplevelse. Det finns en plats där re. Det är en stund som väcker känslor och där 

de skillnader som annars är så påtagliga och det finns plats för känslorna. Du måste inte 

tydliga faktiskt försvinner. 

direkt resa dig upp och gå iväg utan vi sitter 

kvar, var och en med sina egna tankar men 

ändå tillsammans. 

På de mest låsta och instängda platser finns 

det ögonblick av frihet och stunder då det 

går att glömma var jag är. Vid ett tillfälle sa 

en kille: ”När jag satt här glömde jag faktiskt 

bort att jag är häktad.” De ögonblicken tror 

jag ger hopp om hur livet skulle kunna bli 

sedan. De hjälper oss att komma ihåg vilka vi 

är, bakom det som syns först och det som står 

i mina papper. De stunder som jag får dela 

med intagna och vårdare visar så tydligt på 

det som förenar oss människor, oavsett om vi 

har gråa eller blåa kläder är det mycket som är 

lika. Det finns många fina gester som intagna 

och vårdare visar mot varandra under de här 

stunderna. De gesterna bär jag med mig som 

tecken på hopp och tecken på att vi människor 

är mer än det vi först ser. Jag tror att de också 

kan följa med upp till avdelningen och det liv 

som fortsätter där. 

ERIK RUNE / ILLUSTRATION 

»Mer än en 

gång har jag 

sett en tår på 

kinden under 

den här stunden, 

både hos 

intagna och 

hos vårdare.« 


47

KULTIKRIM 

OLOV RASCH 

som målat tavlan är 

också initiativtagare till 

utställningen. Han menar 

att varje cell som helhet är 

ett konstverk. 

GATSTEN 

i cellfönstret är ett 

av konstverken i 

utställningen Cell. 

Samling i kyrkan. Gruppen från 

huvudkontoret guidades genom 

anstalten av Jan-Olov Öster. 

Allt klotter samlat i en cell. 

Textil i cellen. 


PETER JOHANSSON 

har byggt ett högt staket 

som målats rött. I en 

glugg i staketet finns en 

mänsklig mun som talar 

oavbrutet. 

MJUK KONTRAST 

TILL HÅRDA YTOR 

Textilt verk av Desirée 

Koslin. 

TOMMA MEN 

TALANDE LOKALER 

Cell gestaltar känslan av att vara frihetsberövad 

KATARINA LUKSEPP 

/ TEXT & FOTO 

I 

de gamla fängelselokalerna på Dragsgatan i 

Norrköping driver Kriminalvården inte längre 

någon verksamhet. Den ståtliga huvudbyggnaden 

från 1790, som bland annat inrymmer en 

kyrka, är k-märkt och får stå orörd även i framtiden, 

medan anstaltsflyglarnas öde än så länge 

är oviss. Riksbyggen har köpt den centralt 

belägna fastigheten intill Motala ström och 

planerar för att bygga bostäder. Men innan spaden sätts 

i jorden används det gamla fängelset som kulturhus. 

Det spelas teater och visas konst. I utställningen Cell 

har tio konstnärer fått varsin cell tilldelad – uppdraget 

att skapa ett konstverk av det tomma rummet. 

En oktoberkväll följer Omkrim med en grupp kulturintresserade 

medarbetare från huvudkontoret för 

en guidning bland textila verk, videoinstallationer och 

gatstenar. 

Konstnärerna har använt sig av en mängd olika tekniker. 

Elin Magnusson har dokumenterat klotter från 

hela fängelset som hon sedan fört upp i sin cell. Det är 

spretiga teckningar som ångar av leda och frihetslängtan. 

Med bland väggklottret finns även en hyllning till 

favoritlaget Chelsea och en påminnelse om veckans 

träningsschema. 

Vi känner obehag i konstnären Stefan Telemans 

mörka installation. Utanför hans cell finns instruktioner 

där vi uppmanas att ta med ficklampa in i mörkret, 

endast ett bevakande öga i titthålet lyser upp cellen. 

Känslor av frustration och instängdhet gestaltas av 

de tio konstnärerna. Det blir närapå en lättnad när den 

pensionerade kriminalvårdaren Jan-Olov Öster tar 

över och guidar oss genom den gamla anstaltsbyggnaden. 

Han har arbetat på Norrköpingsanstalten i 42 år 

och berättar gärna om hur det var förr. 

Vi får höra om de intagnas favorit; anstaltskatten 

Pelle, en katt med många liv (och som hade ett eget 

konto). Om tillverkningen av Brio-leksaker och om den 

minnesvärda konserten med sångerskan Zarah Leander. 

Primadonnan föreslog anstaltschefen att de skulle 

ta sig en tuting innan föreställningen. Den dåvarande 

chefen, Gunilla Arnerdal, sa att det tyvärr var omöjligt i 

tjänsten men Zarah Leander och pianisten Arne Hülphers 

tog sig varsin styrketår innan sångerskan sjöng för 

de intagna som samlats på fängelsegården. 

– Vilken röst Sarah hade! Den föreställningen glömmer 

jag aldrig, berättar Jan-Olov Öster. 

Vi går igenom västra flygeln och hamnar i gymnastiksalen 

medan vår guide fortsätter minnas. Som den 

gången när han boxades med en intagen. Jodå, det blev 

knockout direkt, för Jan-Olov Öster var en vältränad 

boxare som hade gått över hundra matcher. 

Vi får också höra om den artige bedragaren, en 

belevad man med monokel och sidenscarf runt halsen. 

Varje morgon hälsade han artigt när personalen låste 

upp hans dörr: ”God morgon! Så trevligt att just du 

öppnar för mig idag.” 

Till och med när Jan-Olov Öster visade isoleringsavdelningen 

kändes det hoppfullt. Gruppen kikade in i två 

nakna celler i källarplanet, där sängen med fästen för 

spännbälten fortfarande står kvar. 

– De gånger vi fick användning för isoleringen är lätt 

räknade. Jag uppskattar att det var vid högst femton 

tillfällen under alla mina år på anstalten. Vi försökte alltid 

prata ned de intagna och vi lyckades med de allra flesta. O 

Fotnot: Tidigare anstaltschefen Gunilla Arnerdals dotter, Lotta 

Helin-Arnerdal, som idag arbetar som frivårdsinspektör i Malmö, 

har själv barndomsminnen från anstalten. Hon berättar om de 

speciella julottor som familjen upplevde i anstaltskyrkan. Den 

gamla kyrkorgeln fick Lotta trampa under en julotta när de intagna 

strejkade. En annan jul stod en frikyrka för musiken och de undrade 

var man slog på strömmen till orgeln. 

Lotta Helin-Arnerdal bekräftar också att mamma Gunilla var 

väldigt imponerad av Zarah Leander. 

− Efter att Zarah dog var det auktion på en del av hennes 

grejer. Vi köpte en fiollåda som var inredd med snapsglas och 

brännvinsplunta. 


49

KULTIKRIM 

RASKRIGAREN. 

SERIEMÖRDAREN PETER MANGS 

Mattias Gardell 

Boken handlar om Mangs politiska motiv, som 

inte fick så mycket uppmärksamhet i samband 

med rättegången. Bygger på intervjuer 

och Mangs egna politiska, rasistiska texter. 

NÄTHAT. RÄTTIGHETER 

OCH SKYLDIGHETER 

Alexandra Sackemark och Mårten Schultz 

Vad kan jag göra om någon utsätter mig 

för en kränkning på facebook? Juridiken 

kring näthat beskrivs genom bland annat 

genomgång av domar. 

BARNPERSPEKTIV 

PÅ POLISMUSEET 

ISABEL ZAVALÍA 

WÄSTLUND / TEXT 

NOOMI RIEDEL, LARS 

HÖRNSTRÖM / FOTO 

»Känslor av 

skuld och 

skam är vanliga, 

men även 

stor saknad 

och ensamhet 

drabbar dessa 

barn.« 

Den 21 november hade utställningen 

”Andra sidan murarna” invigning på 

Polismuseet i Stockholm. Utställningen 

vill gestalta hur det är för barn att ha en 

förälder på anstalt. 

I Sverige har cirka 30 000 barn en 

förälder på anstalt eller inom frivård. Utställningen 

ska skildra ett barns tankar, 

men också ge fakta om livet på anstalt. 

Kriminalvården är en av fyra aktörer bakom 

utställningen. En av de andra är stödorganisationen 

Bufff, Barn och ungdom med förälder/familjemedlem 

i fängelse. 

– Att ha en förälder som är frihetsberövad kan 

påverka ett barn på många sätt. Känslor av skuld och 

skam är vanliga, men även stor saknad och ensamhet 

drabbar dessa barn. Det är därför viktigt att vi synliggör 

barnens upplevelser av vad ett frihetsberövande 

innebär. Så kan vi lära oss mer om deras situation. 

Utställningen är också ett tillfälle att sprida kunskap 

om Kriminalvårdens verksamhet till allmänheten, och 

visa vad vi gör, säger Stina Sjödin som arbetar med 

barnfrågor inom Kriminalvården. 

Unga i Bufffs grupper har själva fått vara med 

och göra utställningen genom att inreda tittskåp, 

utifrån sina erfarenheter med förälder på anstalt. 

Tittskåpen vittnar om den ensamhet som barnen 

känner fast de har många personer runt omkring 

sig. Flera har valt att beskriva förälderns bostadsrum. 

Just den platsen verkar vara central och viktig. 

Själva skåpen är gjorda av intagna pappor på anstalten 

Asptuna. 

Över 400 besökare tog sig till utställningen under 

invigningen. Hanna Jarl Källberg, chef för avdelningen 

för anstalt och häkte var en av flera invigningstalare. 

Barnombuden Alice Forsman från anstalten Täby och 

Malin Ottenholm från häktet Huddinge minglade 

bland besökarna och delade ut målarböcker och ballonger 

till barnen. Anstalterna Skenäs och Västervik 

bidrog med barnmöbler och en gunghäst som visades 

upp för besökarna som en del av sysselsättningen för 

de intagna. O 

Andra sidan murarna 

Datum: 21 november – 28 augusti 2016 

Var: Polismuseet i Stockholm 

Arrangörer: Polismuseet, SWECO, Bufff och Kriminalvården 


JAG ORKAR INTE MER. NÄR 

JOBBET SKADAR SJÄLEN 

Elinor Torp 

Lars tar livet av sig efter mobbning 

på jobbet. Boken handlar 

om Krokomfallet, om psykisk 

ohälsa på jobbet. 

SAMTALSMETODIK FÖR 

ALLA PROFESSIONER 

Anders Engquist 

Många yrken inom Kriminalvården 

kräver förståelse för kommunikationens teori och 

praktik. Här finns konkreta tillvägagångssätt som 

bidrar till ökad förmåga att samtala konstruktivt. 

DEN BLÅ TRAKTORN 

Joar Tiberg och Anna-Clara Tidholm 

Fint skriven barnbok om Olle, sju år. 

Hans mamma sitter i fängelse. Han 

hälsar på och tänker på det, men han 

tänker på annat också, kompisar, 

morfar och den blå traktorn i skogen. 

När utställningen invigdes. 

Både vuxna och barn intresserade 

sig för tittskåp, texter 

ljud och bild. 


51

FRIVILLIGA KRAFTER 

När Processkedjan höll öppet hus på Tjärhovsgatan i Stockholm strömmade 

folk in. Förutom personal från Kriminalvården minglades från tingsrätt, behandlingshem, 

övervakningsnämnd, RFS och andra som jobbar med unga kriminella. 

Andreas Nygren. 

Hur fattar man 

beslut i låsta miljöer? 

KATARINA LUKSEPP 

/ TEXT & FOTO 

Frivårdsinspektör 

Märta Frank 

är imponerad av 

Processkedjan. 

– De har lämnat 

Unga X-cons 

och gör sin egen 

grej. De tänker 

rätt och stort, 

och är samtidigt 

noga med 

förankring. 

F 

rågan ställs av Andreas Nygren som tillsammans 

med Richard Karlsson har grundat föreningen 

Processkedjan för att möta och coacha 

ungdomar som finns i arrest, häkte, anstalt och 

Sis-hem. 

– Det unika med vårt arbetssätt är att samma 

person följer den unge genom hela processen. 

Från polis, arrest, häkte med restriktioner, häkte utan 

restriktioner, anstalt eller Sis, frivård och ut till frigivningen. 

På anstalterna Norrtälje, Täby och Färingsö har 

Processkedjan startat motivationsgrupper. Andreas 

Nygren och Richard Karlsson är öppna med sina egna 

erfarenheter av kriminalitet inför gruppen intagna, 

men de har tydligt tagit ett steg framåt. De ältar inte sin 

egen eller de intagnas historia utan är där för att skapa 

hopp, framtidstro och erbjuda professionell coachning. 

– Mötena ska vara inspirerande och skapa energi. De 

som är där ska känna att nu vill jag få till en förändring. 

Då finns vi där för dem. 

Andreas Nygren tycker att de är viktigt att skapa rum 

i Kriminalvården där intagna kan vara sig själva utan 

tuffa masker. Med hjälp av verktygen MI, coachning 

och konflikthantering erbjuder de ungdomarna en resa 

ut ur kriminaliteten. Först ska oket av skam och skuld 

lastas av, medan självkänslan bättras på. Nästa steg är 

att de unga själva sätter upp delmål för resan. 

På ungdomsavdelningen på häktet Sollentuna sker 

coachningen individuellt. En personlig coach utses 

för varje ungdom, och personen finns kvar under hela 

processen. Väl fria har Processkedjan lokaler på söder i 

Stockholm där ungdomar kan umgås, skapa musik eller 

få hjälp med studierna. 

Andreas Nygren berättar att föreningen växer lagom 

fort. Nu är de nio anställda, varav sex jobbar som 

coacher, och 170 medlemmar. Rättsväsendets förtroende 

har ökat under det senaste året. 

– Vi får allt oftare tillåtelse från åklagaren att besöka 

häktade med restriktioner och Sollentunahäktet ringer 

hela tiden och ber oss komma. 

Föreningen vill höja kvaliteten på lekmannaövervakare. 

De föreslår att mer kvalificerade övervakare utses 

till unga och att de träffar ungdomarna mycket mer än 

en gång i veckan. 

– Jag vet vad jag hade för lekmannaövervakare. Det 

finns inget syfte med att ha vänner och bekanta i den 

rollen. Vi vill erbjuda övervakare som är uppdragsstyrda 

och professionella. O 


INSÄNDARE 

Skriv gärna insändare till Omkrim. Om du 

skriver kort är chansen att komma med större. 


Tack för att jag 

slapp långa voltor 

JAG GICK PRIME FOR LIFE 

Jag såg tidningen Omkrim första 

gången i måndags. Intresset 

blev stort ganska snart då jag 

har ett kriminellt förflutet. Jag var 

under övervakning och skyddstillsyn 

under sammanhängande 12–13 år 

och var en av dem i gruppen som gick 

behandlingen Prime for Life. 

Jag ingick i den första provomgången 

i Karlstad under Per Sundqvist. 

Någon Hovensjö (troligtvis 

felstavat) hade jag inne i Karlstad 

också, en mycket trevlig kvinna. 

Jag vill veta om man kan få tillgång 

till denna tidning på något vis. Kriminalvården 

har gjort mycket för mig 

och jag har er att tacka att jag gång 

efter annan dömdes till vård och 

beteendevetenskapsbaserade kurser 

istället för att sitta långa voltor. Det 

var spriten som fanns inblandad i 

samtliga domar jag dömdes till. Idag 

är jag nykter sen 

fem år. Tack för 

att ni finns där 

och för att man i 

mitt fall inte gav 

upp. 

Christer 

Sundström 


KRIMINALVÅRDENS PERSONALTIDNING. OKTOBER 2015 5 

Häktespersonalens stora utmaning 

INTAGNA SOM 

KRASCHLANDAR 

Ledare 

När hoppet om 

framtiden är slut 

Nyheter 

Fängelser blir 

flyktingboenden 

Samtalstid med häktade behövs 

ALLA BORDE FÖRSÖKA HIT- 

TA VÄGAR FÖR DE INTAGNA 

Jag är sjuk hemma och fick 

Omkrim i brevlådan just nu. 

Ett ämne som rör mig i allra 

största grad. 

Jag är en terapeut som arbetar heltid 

med isoleringsbrytande verksamhet 

på häktet i Helsingborg. 

När 12-stegsbehandling lades ned 

på min dåvarande arbetsplats Bergaanstalten, 

blev jag erbjuden detta 

som ett försök och som fortfarande 

pågår sedan i början av februari. 

Jag samtalar med intagna med 

restriktioner. En del behöver samtal 

varje dag, andra ett par gånger i veckan 

och andra mer sporadiskt. 

Jag utnyttjar min erfarenhet 

och yrkeskunskap till det yttersta 

i klienternas svåra situation och 

måste säga att utfallet av denna 

Värdegrund 

Hur är vi mot 

varandra på jobbet? 

verksamhet är mycket positiv. 

Vår kvc har bestämt att utöka 

verksamheten och nu håller vi på att 

dra igång isolationsbrytning för våra 

intagna där vi inte kan använda oss 

av språket som verktyg. 

De långa restriktionstiderna på 

våra häkten är ett stort problem! 

Vi borde alla vara uppmärksamma 

på att hitta vägar att göra livet mera 

mänskligt för våra intagna. 

Vi på häktet i Helsingborg har 

fått uppmuntrande feedback på vår 

verksamhet från domstol, advokater 

och JO. 

I tidningen finns intervju med 

en tjej och en kille som sitter med 

restriktioner. Där efterlyser killen en 

samtalskontakt som är precis den vi 

erbjuder. 

Det är bara att understryka att det 

behövs! 

Gunnar Elison, terapeut isoleringsbrytning 

häktet Helsingborg 

DIKT 

Inspiration från arbetet 

jag skulle lyssnat på min bror 

var bara så jävla vuxen när min pappa for 

skulle levt det liv mamma försökte lära mig 

men pojkarna jag lekte med 

leker man inte med 

då leker dom med dig 

det är brorsan hit och dit och in i döden aldrig tjalla 

men du vet där ute när det gäller då knullar alla alla 

och det finns ju flickvänner till allt så man borde inte 

bli förvånad 

men ändå hur länge har vi suttit här inte ens en månad 

jag är inte den som snackar 

eller skulle slå en tjej 

men så mycket kan jag säga hon har banne mig fått bikta sig 

och du skulle höra åklagarn 

hon hade sitt lilla roliga igår 

men min advokat har varit advokat i trettio år 

och han tror att domarn gillar mig 

om dom hade tagit mig för nåt jag hade gjort 

den här gången går jag inte in och sätter mig och spelar 

kort 

det får va färdigt nu 

det ska bli bra 

ska gå den raka vägen 

inshallah 

tänker inte tappa den här känslan om jag så ska tatuera 

in den 

här på ovansidan handen eller med stor fet text på 

kinden 

inte så mycket ens som ett par värktabletter 

kan tänka mig att städa toaletter 

tänk att kunna längta efter lite vanlig ledighet vid 

veckoslutet 

ha en riktig flickvän utan ett förflutet 

och en hyfsad BMW kan man väl få tag i på Blocket 

eller hur? 

slänga i en kompressor i den och bara kräma ur 

fan nästa sommar skulle vi kunna åka ut till Näset 

bara gå och gå och gå 

tänk att kunna gå 

barfota i gräset 

om man hade tänkt så här när man började att hamna 

snett 

man vet att det är fel men just då känns det så jävla rätt 

det är inte att man tänker kriminellt 

eller att man har såna intentioner 

det uppstår situationer 

titta ut där nere 

vet du vad 

det här hade kunnat va en vacker stad 

under andra omständigheter 

med andra perspektiv 

med ett annat liv 

se på människorna hur dom skiner 

som ballonger sprickfärdiga av endorfiner 

för min del har jag testat alla mediciner 

Erik Sennunger, 

uppsökare vid häktet och frivården i Göteborg 


53

HISTORIER FRÅN FÖRR 

En glad spelman kan få fångarna att för en stund 

glömma den vanliga julmelankolin och saknaden 

efter nära och kära. 

Lite värme i isoleringen 

N 

INGRID MILJAND 

u led det mot jul. Alla möjliga förberedelser 

/ TEXT 

vidtogos. Vaktfrun organiserade några gossar 

SVERIGES 

till att binda kransgirlanger, göra julstjärnor 

FÄNGELSEMUSEUM 

/ FOTO och alla möjliga juldekorationer.” 

Detta berättade fängelseprästen Henrik 

Ekman år 1952, då han skrev ner sina minnen 

av gångna jular. 

Gossarna är i det här fallet unga män mellan 18 och 21 

år, intagna på straffängelset i Gävle. Fotografiet är från 

sent 1930-tal och visar ett julfirande där. Anstalten var 

byggd för ”vård i isolering” och saknade utrymmen för 

gemenskap. På bilden ser vi hur A-botten har gjorts om 

till ett kyrkorum med bänkar mellan celldörrarna. Vad 

vi däremot inte ser, är att det finns fler personer utanför 

bilden. Anstalten hade öppna mittskepp i amerikansk 

stil, och intagna tittar över balkongräckena och deltar 

även från andra och tredje våningen. 

Fängelseprästen fortsätter: ”För många kretsa 

[tankarna] om familjerna därhemma, om gångna jular. 

Mången hade aldrig haft något riktigt hem och hade 

endast tråkiga julminnen. Det var inte långt till tårarna 

här och där.” 

»Mången 

hade aldrig 

haft något 

riktigt hem 

och hade 

endast tråkiga 

julminnen. Det 

var inte långt 

till tårarna här 

och där.« 

Fängelseprästen 

Henrik Ekman 1952. 

Fotografiet ser ut att vara taget mitt i en sång, och 

vi förstår av prästens berättelse att sång, musik och 

humor var mycket viktigt under julfirandet. ”Snart tar 

en vänlig musiker fram fiolen. Och de gamla julvisorna 

tona. Han spelar med fiolen ömsom på bröstet, ömsom 

på ryggen. Det ser otroligt komiskt ut. Man måste 

skratta. Nu var det inga tårar mer. Julstämningen har 

kommit igång.” Han fortsätter: ”Mycket instängt och 

unket skrattade man av sig för en tid.” 

På väggarna fladdrar levande ljus i enkla trälampetter, 

målade med guldfärg. Det uppbyggda altaret kröns 

av ett grönmelerat kors med gyllene strålar. På sidorna, 

guldmålade träljusstakar och längs väggarna står 

granar. De intagna bär kläder av grå vadmal, ett stelt och 

tungt men varmt material. 

Att det går att färglägga det svartvita fotografiet 

beror på att kyrkoinventarierna är bevarade på Sveriges 

Fängelsemuseum, som håller till i byggnaden som 

innan 1986 var anstalten Gävle. Snart är det åter dags 

för museet att ta fram dessa föremål. Varje december 

återskapar vi julfirandet och håller en välbesökt julbön 

på samma plats som fotografiet är taget. O 


JULKRYSS 

Dags för advents- och helgfrid. Dags för skinksmörgåsar, lussebullar 

och kanske lite snöknarr under sulorna. Innan knäcken är 

uppäten, tv:n har gått varm och sysslolösheten känns påträngande 

kan ni gnugga geniknölarna. Låta hjärnan arbeta genom att lösa 

Omkrims julkryss. Lösningen kommer i nästa nummer. 

Trevliga helger önskar Omkrimredaktörerna Katarina och Elisabet! 


55

GULDKORN I VARDAGEN 

Ibland kan ett möte, några ord eller bara ett leende från en klient 

eller en kollega få oss att komma ihåg att vi faktiskt gör skillnad. 

”Bättre ut är inte bara tomma ord” 

Jerry Johansson, kriminalvårdsinspektör på anstalten Skänninge. 

» 

På Skänninge ska börja jobba här då.” 

jobbar vi aktivt Och exakt på dagen fem 

med 12-stegsbehandlingen. 

”Kommer du ihåg mig?” ”Nu 

år efteråt så ringer han mig. 

För ett antal år sedan hade vi 

en klient i behandling som var 

väldigt krånglig i början. Han 

ifrågasatte allt – vilket var en 

strategi i hans gamla missbruksbeteende. 

Han förde ett 

har det gått fem år och jag har 

utbildat mig till dropterapeut. 

Har du något jobb till mig?” Ja, 

vi körde anställningsintervju 

och allt – och han jobbar här 

idag! 

mindre krig mot Kriminalvården, 

men blev alltmer nyfiken. 

Han gjorde en jättebra resa hos 

oss. Precis innan utsluss, sa 

jag till honom: ”Det finns jättemycket 

potential i dig, så om 

fem år, när du har varit drogfri 

i fem år, så föreslår jag att du 

ringer till mig. Jag tycker att du 

Han jobbar med kollegor 

som en gång i tiden var kontaktmän 

för honom. Jag tycker 

att det säger en del om Sverige 

och Kriminalvården. Bättre ut 

är inte bara tomma ord, utan 

vi tror på att människor kan 

förändras, och vi ser styrkorna 

hos killarna som sitter här. Idag 

är han en väldigt bra rollmodell 

för våra klienter här – att 

befästa det vi säger: gör man 

som man ska kan man komma 

tillbaka in i samhället.O 

Foto: Niclas Sandberg 

”En del har aldrig fått en julklapp” 

Johnny Wickius, jobbar gärna på julafton. 

» 

Julafton är en av de 

bästa dagarna på 

hela året på häktet 

Jönköping. Det 

tycker Johnny Wickius, kriminalvårdare. 

– Julafton är som en vanlig 

dag på många sätt, men det är 

lugnare. Det känns som om 

man har lite mer tid för de 

intagna. 

– Man får ta det försiktigt 

med julglädjen. Det går inte att 

gå runt och sjunga julsånger 

och ropa god jul till alla. Många 

har ångest, men det är lugnare 

än vanligt, alla visar mer hänsyn 

till varandra och de flesta är 

ändå ganska glada. Det är inte 

så många som får besök på julafton. 

När jag jobbade på Skänninge 

träffade jag unga häktade 

som grät och längtade efter 

mamma just under storhelgen. 

Då fick man lugna och trösta. 

– Jönköping är ett restriktionshäkte 

där de intagna inte 

träffar varandra, utan tillbringar 

största delen av dagarna i 

sina celler. Det tar lång tid att 

dela ut maten på julafton, för 

att få plats med julmaten drar vi 

vårdare runt med tre matvagnar 

istället för en. Vid varje cell 

stannar vi och pratar lite extra. 

Och så får alla en julklapp, så 

klart. Det är alltid choklad, till 

allergiker brukar vi ordna frukt 

och pepparkakor. Det är mycket 

uppskattat, en del har aldrig 

fått en julklapp förut. ”Är jag 

verkligen värd en julklapp?” 

Jag kommer nog att fortsätta 

att jobba på julafton, då gör jag 

nytta. Jag kan träffa min familj 

när jag kommer 

hem från 

jobbet. 

Det kan 

ju inte 

de häktade.O 

Berätta om 

ditt guldkorn 

Minns du när det har känts lite extra? 

I Omkrim kan du dela med 

dig av din berättelse. 

Skriv några rader till: 



SPORT & FRITID 

Den svenska truppen bestod av 

nio löpare och de två ledarna 

Hans Falk och Ingela Ström. 

FRÅGAN 

Vad önskar 

du dig 

i julklapp? 

Medaljregn och 

bombdrama 

Sandra Duvefjord, 

kriminalvårdare, anstalten 

Hall. 

– En fitbit, 

alltså ett aktivitetsarmband 

som 

man har när 

man tränar. 

Den kan till exempel 

registrera puls och steg och 

jag önskar den för att den blir 

som ett kvitto på hur min kropp 

mår just idag. 

Ulrika Wahlbäck, 

anstalten Tillberga. 

– En lång 

utlandsresa 

vore riktigt 

skönt. 

Sju nationer deltog i 

årets terräng-EM, som 

ägde rum på en Nato-bas i 

Geilenkirchen, Tyskland, 

sista helgen i oktober. Alla 

nationer marscherade i en 

flaggparad till tävlingsområdet, 

vackert beläget vid 

en höstskimrande skog i 

militärbasens utkant. 

Våra tre damer var först 

ut i löparspåren för sina 

fem kilometer. Relativt 

snabbt tog Mirella Carlsson, 

Skogome, täten och 

ryckte ifrån det övriga 

startfältet, en ledning 

som hon höll ända in i 

mål med tiden 18,15. Anna 

Brännvall, Luleå, låg trea 

in på upploppet, efter 

irländskan Ursula Byrne. 

Men Anna plockade fram 

sin norrländska envishet 

och knep silvret sju 

sekunder före Ursula. Sara 

Nielsen, Linköping, tog en 

stabil femte plats. Detta 

innebar att de svenska tjejerna 

med bred marginal 

vann lagguldet. 

Herrarnas 10-kilometersbana 

var kuperad. Oskar 

Danielsson, hk, gick snabbt 

upp i täten, en ledning som 

växte för varje kilometer. 

Till slut vann han loppet 

på tiden 33,55 före britten 

Joshua Burgess. Förutom 

Oskars guld fick vi följande 

placeringar i klassen 

H20: sexa; Robert Drottz, 

hk, sjua; Ragnar Widebrant, 

Skogome, samt åtta; 

Mattias Johansson, hk. I 

H40 tog Magnus Jansson, 

Uppsala, silver och i H 50 

tog Jonas Lennestål, hk, 

guld. Resultaten gav silver i 

lagtävlingen. 

Vid prisutdelningen under 

kvällens bankett hade 

Sverige klippkort fram 

till prispallen. Dans och 

diskussioner mellan oss 

europeiska kollegor höll på 

ända in på småtimmarna. 

Hemresan blev dramatisk. 

På väg till flygplatsen 

fick vi besked att vårt plan 

var inställt. Vid incheckningen 

fick vi veta att laget 

skulle placeras på olika 

flyg. Orsak: de hade hittat 

två bomber från andra 

världskriget nära startbanan. 

Men alla kom hem 

välbehållna om än senare 

än planerat 

Hans Falk 

Fredrik Abrahamsson, 

frivården Örebro/Karlstad. 

– En upplevelse; 

kanske 

en weekendresa 

eller en 

konsert 

Fair play och 

glädje på SM 

Vo Mariestad vann årets SM. 

Linda Sandberg, klienthandläggare, 

anstalten 

Hinseberg. 

− God mat 

och lite snö 

för barnens 

skull. Kanske 

också en 

råsaftcentrifug, 

för att kunna göra 

grönsaksjuicer. 

SM i five a side 2015 

spelades i Göteborg. Hela 

turneringen genomfördes 

i god kamratanda och 

vi hade turen att slippa 

allvarligare skador. 

Alla lag kämpade, men 

finallagen blev inte helt 

oväntat vo Mariestad och 

Fångvårdens IF Kristianstad, 

som stod i en klass för 

sig. Finalen var jämn, men 

Mariestad gick segrande ur 

striden. Det kan nämnas 

att målvakten i Mariestad, 

Hampus Andersson, gjorde 

mål från eget straffområde. 

IF vo Helsingborg mötte 

Häktets IF Göteborg för 

spel om tredjeplatsen och 

här var det Helsingborg 

som drog det längsta strået. 

Under prisutdelningen 

tackade domarna för en väl 

genomförd turnering och 

var tacksamma för att det 

inte förekom något gnäll 

under matcherna. De hade 

dömt fotboll i över tjugo år 

och konstaterade att denna 

turnering haft minst gnäll. 

Så tack ska alla spelare som 

anammade vår vädjan om 

fair play! 

Johan Mejegård, 

ordförande Häktets IF 


57

SPORT & FRITID 

Foto: Privat 

KLIPPT FRÅN 

KRIMNET 

Bra jobbat! 

Fint att se att övning ger 

resultat i verkligheten. 

Rikard Kock 

Blir också stolt 

Kan inte göra annat än att 

stämma in i hyllningskören. 

Om man nu skall drabbas ett 

plötsligt sjukdomsfall så är 

Kriminalvården, näst efter 

en akutmottagning, bästa 

stället. Tur då att vi tillbringar 

så mycket tid på jobbet. Det 

kan bokstavligen rädda livet 

på oss! 

Mattias Reinholdsson 

Fantastiskt! 

Ni sätter ett ansikte på ordet 

hjälte. 

Dajana Mitrovic 

Grymt 

Bra jobbat boys, grymt med 

så snabbt ingripande och bra 

jobb. Starkt att hålla nerverna 

i styr trots den grymma stressen 

i ett sådant läge. 

Stefan Ljungberg 

Känn er stolta grabbar 

Många i hans omgivning, 

kanske barn, fru, föräldrar, är 

idag evigt tacksamma. Kanon 

med utbildning och övning. Vi 

kan alla bli proffs på detta. 

Janne Walldow 

Samarbete 

Ni gjorde verkligen en insats 

när vi andra stod vid sidan om 

och såg hur ni jobbade. Allt 

avstannade. Alla hoppades på 

liv och frågade sig kommer inte 

någon ambulans snart. Sirenerna 

närmade sig...och att sedan se 

lugnet från ambulanspersonalen 

och övriga när livet kom 

tillbaka. Strax därefter får vi ett 

meddelande att vi ska fortsätta 

NM-turneringen vilket gjorde 

att vi kände en lättnad att han 

var vid liv. 

Karl Gunnar Jönsson 

Dennis Fransson (som då jobbade på Kumla men som numera bytt arbetsgivare) och Magnus Carlsson 

(häktet Uppsala) prisades för att ha räddat livet på en finsk kollega under Kriminalvårdens fotbolls-NM. 

Magnus och Dennis 

prisade för livräddning 

ULRIKA PERSSON / TEXT 

Dramatik på planen hör till, men under en 

match vid Kriminalvårdens nordiska fotbollsmästerskap 

i Helsingborg tidigare i år gällde det 

bokstavligen liv eller död. 

Massören Magnus Carlsson och spelaren 

Dennis Fransson räddade sannolikt livet på en 

finsk spelare, som fick hjärtstillestånd när det 

återstod några minuter av herrmatchen mellan 

Sverige och Finland. 

För den insatsen tilldelades de Svenska 

Kriminalvårdens Idrottsförbunds Pelle Degerberg-pris. 

– Killen kom in från plan och satte sig på avbytarbänken. 

Efter kanske 15 sekunder ramlade han 

ner på gräsmattan några meter ifrån oss, berättar 

Magnus Carlsson, till vardags vakthavande befäl 

på häktet Uppsala. 

Magnus var en av dem som genast kom till 

undsättning. 

– Jag är utbildad hjärt-lungräddningsinstruktör 

via jobbet, och konstaterade snart att han 

saknade puls och andning. Dennis och jag hjälptes 

åt att göra hjärt-lungräddning och domaren 

blåste av matchen. 

Inom åtta minuter hade någon ur den svenska 

truppen skaffat fram en hjärtstartare och 

Magnus och Dennis kunde skjuta igång spelarens 

hjärta. Sedan kom ambulanspersonal och 

tog över och förde honom till sjukhus. 

Magnus och Dennis insats var avgörande. 

– Vi fick höra efteråt att han troligen inte 

hade överlevt om vi inte kommit igång med 

hjärt-lungräddning så tidigt. Han fick förmodligen 

en ganska allvarlig hjärtinfarkt, säger 

Magnus. 

Det senaste han hörde om den finske spelaren 

var att han är sjukskriven, men vid liv. 

Att det var just Magnus och Dennis som fick 

ta emot Skifs ”Pris till Pelle Degerbergs minne”, 

som delas ut vid varje nordiskt kriminalvårdsmästerskap, 

var givet. Pristagaren ska, i någon 

form, ha deltagit vid tävlingen och då uppträtt i 

Pelle Degerbergs goda anda. 

Pelle Degerberg var Skifs kanslist från år 2000 

till sin bortgång 2009. Han gjorde sig känd för 

hög servicekänsla och positiv inställning. 

– Pelle var en mycket god vän till mig, så det 

känns extra roligt att få utmärkelsen. Han var en 

otroligt engagerad och entusiasmerande person, 

säger Magnus. 

Han och Dennis valde att skänka prissumman 

om tusen kronor till Hjärt- och lungfonden. O 


HEDERVÄRT 

Till minne av Helén Wahl 

Pension 

Följande anställda 

har gått eller 

kommer inom kort 

att gå i pension: 

HK 

Gert Arne Sköld 

kriminalvårdschef, 

huvudkontoret. 

NTE 

Göran Johansson 

kriminalvårdare, 

NTE. 

Kenneth Bratt 


NTE Utrikes. 

Per-Arne Viklund 


NTE Nord. 

Bertil Nilsson 


NTE Nord. 

Göran Jalstrand 


NTE Stockholm. 

Region Syd 

Ronny Karlsson 

kriminalvårdare, antalten 

Helsingborg. 

Kristina Wallenbäck 

Fürstenberg 

lärare, anstalten 

Kristianstad. 

Region Väst 

Mona Hessleklint 

kock, anstalten 

Borås. 

Lars Andersson 

servicetekniker, anstalten 

Brinkeberg. 

Hans Andersson 


anstalten Halmstad. 

Anders Håsteen 

programledare, 

anstalten 

Johannesberg. 

Susanne Bergström 

ekonomiassistent, 

anstalten Tidaholm. 

Region Mitt 

Eric Rosén 


regionkontoret. 

Håkan Pettersson 


anstalten Hällby. 

Hans Graff 

produktionsledare, 

anstalten Kumla. 

Region Nord 

Karl Inge Klaesson 

programledare, 

anstalten Gävle. 

Karin Juhlin 

frivårdsinspektör, 

frivården Luleå. 

Region 

Stockholm 

Ingrid Diamant 

sjuksköterska, 

häktet Kronoberg. 

Lasse Engberg 


anstalten Asptuna. 

Christer Wilander 


anstalten Beateberg. 

Marianne Redholm 

kock, anstalten 

Norrtälje. 

Anders Nilsson 

studieledare, 

anstalten Norrtälje. 

Ellinor Kvarnlöf 



Monika Hessleryd 

klienthandläggare, 


Ronny Sundberg 



Soudabe 

Behbahani 



Region Öst 

Christer Karlsson 

regionchef, 

regionkontoret. 

Nit och 

redlighet 

Följande har erhållit 

eller kommer att 

erhålla utmärkelse 

för nit och redlighet 

i rikets tjänst: 

Elisabeth Lager 

enhetschef, 


Lars-Åke Larsson 

sektionschef, 


Ann-Marie Hansson 

regionekonom, 


Lars Widholm 

kriminalvårdschef, 

frivården 

Östergötland. 

Bo-Göran 

Klostergard 


häktet Trelleborg. 

Annika Nilsson 

klienthandläggare, 


Kerstin Jönsson 



Ronny Karlsson 

kriminalvårdare, anstalten 

Helsingborg. 

» 

Helén började arbeta som 

kriminalvårdare på Anstalten 

”Sjumastarn” i Visby 1985. Hon 

blev kriminalvården trogen ända 

fram till sin död. 

Som kriminalvårdare var 

Helén engagerad, målinriktad, 

strukturerad och korrekt. Ett 

stort engagemang, en aldrig 

sinande tro på att förändring är 

möjligt och med ett rättspatos 

som få. Helén stod upp mot 

oegentligheter eller orättvisor 

i alla lägen, hon besatt ett mod 

som gjorde att hon hade ett 

stort mandat i gruppen. Helén 

intresserade sig tidigt för kriminalvårdens 

programverksamhet 

och var utbildad programledare 

i Brottsbrytet, ÅP, IDAP samt 

PULS. Hon tillförde arbetet både 

professionalitet och en stor portion 

humor och hennes käpphäst 

var definitivt det klientnära 

arbetet. 

Våren 2014 berättade Helén 

om sin sjukdom. Det kändes 

helt overkligt och så orättvist. 

Helén övertygade oss alla om att 

hennes sjukskrivning bara var 

ytterst tillfällig och att hon hade 

en plan för när hon skulle komma 

tillbaka i arbete. Helén var så 

positiv och ingav oss alla hopp i 

detta svåra, när plan A inte gick 

att genomföra hade hon en plan 

B och C. Så sent som en vecka 

innan hon avled bad hon mig 

att inte räkna bort henne från 

arbetet än. 

Den 25 oktober 2015 somnade 

hon stilla in på onkologen på Visby 

lasarett, 54 år gammal. Våra 

tankar går främst till Heléns man 

Christer och övriga anhöriga. 

En hel arbetsgrupp sörjer 

en kollega och vän. Du fattas 

oss alla och vi kommer sakna 

ditt skratt, din vilja och ditt 

engagemang. 

Marita Olsson, 

kriminalvårdschef Vo Gotland 

Anders Ekström till minne 

En älskad make, pappa, farfar, 

nära vän, uppskattad chef och 

respekterad arbetskamrat har 

gått bort. En fin människa - 

Anders Ekström – somnade in 

på Karolinska sjukhuset den 

8 oktober. Anders blev 64 år 

gammal och sörjs närmast av 

hustrun Britt-Marie, pappa Arne 

och barnen Kalle, Joel med 

familjer, yngsta sonen, Simon 

och brodern Olle. 

Anders stod precis inför att gå 

i pension – med detta perspektiv 

blir hans för tidiga bortgång 

ännu något sorgligare. Anders 

skulle få ordentligt med tid för 

familjeliv med barn och barnbarn, 

den älskade gården med 

byggprojekt, naturen och skogen 

med jakt, resor med Britt-Marie 

och kanske också en segelbåt, 

trots hustruns oro för öppet hav. 

Musiken var viktig för Anders – 

under slutet av 90-talet kunde 

det hända att Anders tog fram 

gitarren på kontoret och körde 

en Chip Taylor låt - Angel Of The 

Morning var en favorit. 

Anders var chef i Kriminalvården 

i mer än trettio år, med 

en kompetens långt utöver 

den jurist som han utbildat 

sig till som ung. Anders var en 

sann humanist som under ett 

helt yrkesliv arbetade för en 

professionell verksamhet som 

byggde på övertygelsen att 

människor kan förändras och 

kanske i stark kontrast till dagens 

moderna kriminalvård som oftast 

beskrivs i termer av risker och 

riskreducerande insatser. Anders 

såg möjligheter och deltog aktivt 

med stort engagemang. Projekten 

har varit många och flera 

väldigt framgångsrika bl.a. lokala 

motivationsavdelningar, narkotikasatsningen, 

yogasatsningen 

som till en början mötte starkt 

motstånd. Anders var en nyckelperson 

i Norrtäljes omskrivna 

adhd-projekt. Trots många år av 

ohälsa och tidvis oro för sjukdom 

fanns energi för arbetet. 

Anders finstämda ledarskap 

handlade ytterst om att vara 

tillgänglig, lyssna, fråga, vara 

nyfiken – Anders signalerade att 

det alltid fanns tid. Många kan 

vittna om det förtroende man 

kände när man fick prata med 

Anders i lugn och ro om viktiga 

saker. Anders tillämpade ett 

coachande förhållningssätt tidigt 

och vi är många i kriminalvården 

idag som har fått uppleva det. 

Kollegorna på anstalten 

Norrtälje 


59

Posttidning B 

Returadress: Kriminalvården, 601 80 Norrköping 

PELLE EKMAN UTGÅNG 

»NÄR VÅR NÄSTA KNACKAR PÅ« 

N 

yss satt vi med brunbrända armar i uppgivenhet, förakt och utanförskap som tar sig 

sensommarsolen. Nu är det andra 

allt mer drastiska uttryck. Det är bokstavligen en 

tider och den vinterbleka hyn är enda bomb som tickar. Till skillnad från flyktingarna är 

ljuspunkten. Sverige är kallt. Men 

frustrationen i problemområdena både skarpsnart 

lösgör sig en vitskäggig man ur laddad och aggressiv. Hit kommer inte tomten. 

glöggdimmorna och allt blir bra. I vart ”Snällhet” är inget som lärs ut eller står högt i kurs 

fall bättre, för en liten stund. Inte för i de förorter som inte bara sol förlät, men väl hela 

alla förstås, men för en del. För oss som redan har, vuxenvärlden med åtföljande normer och regler, 

men som ska ha mer. För oss som haft turen att skyddsnät och omsorg. Trodde någon på riktigt 

vara födda på rätt ställe, vid rätt tidpunkt och av att ungdomarna här skulle äta sin spenat och 

rätt föräldrar. Men som kanske inte nödvändigtvis plugga matte när skymningen fallit och allt vad 

varit snälla. 

samhälle, service, ordningsmakt heter, stängt och 

Det är ingen vacker värld vi julpyntar i år. Den åkt hem till radhus i en helt annan del av stan för 

bokstavliga och bildliga kyla som griper omkring att renovera kök? 

oss rimmar sällsynt illa med julens kärleksbudskap 

och vita amaryllis. Frosseri och flyktingar, går Snart bultar det på dörren. Vi öppnar, förvissade 

om att den rödklädde med skägget är trygg- 

inte ihop. Inte ens måttlig njutning och tältläger. 

heten själv. Vad kanske inte alla vet är han också 

Att födas inom EU är för miljoner på utsidan är utifrån kommande med rötter i Turkiet och 

att dra högsta vinsten. Kanske inte för föraktade Tyskland. Hans gosiga och omisskännliga yttre ritades 

av en man med namnet Haddon Sundblom, 

romer i de eländigaste delarna av Rumänien, som 

inte ens har råd att ta sig till Sverige för att tigga. född i USA av svensk-åländska invandrare. Det 

Men för det stora flertalet av den halva miljard var Haddon som skapade själva sinnebilden för 

som utgör EU:s befolkning är passet en trygghet vi vår tids tomte. Den satt på Coca-Colas etiketter 

tar för självklar. 

på 30-talet. Tomtens skäl att stanna i Sverige hade 

Vad är det att vara snäll? Vems norm avgör om knappats hållit idag – åka släde, glädja barn – möjligen 

hade han sökt sig till Rovaniemi i Finland. 

tomten ska komma? Den som skänker tiggaren 

en slant eller den som bara hälsar? Har den varit 

Knackningarna kommer inte att upphöra från 

snäll som ätit sin spenat på porslin som diskats av miljoner som vill in i den europeiska värmen. En 

Rut och därmed är avdragsgill. Namnet kan låta mycket arg ung man från en förort nära dig, ett 

svenskt men i själva verket kommer hon oftast utifrån 

och talar vårt språk knackigt. Möjligen är hon barn med 

ensamt 

anställd av en svensk. Jag vill tro att arbetsgivaren tom blick, 

är ”snäll” och ser till att hon får en ”vit” jul, så att en gravid 

säga, oavsett om hon firar den eller ej. En chef jag kvinna som 

hade och ser upp till inte minst moraliskt har just strax ska 

anmält till kommunen att hans dörr är öppen och föda med 

att en säng står bäddad för någon okänd i nöd. sin trolovade 

i handen. 

Nyss fyllde han 83. Snäll? Storartat! Kanske är det 

gärningar av det slaget som krävs framöver. 

Och vad 

säger vi: 

Vi dömer snabbt fattiga EU-länder som Rumänien. 

Samtidigt har vi under tiotals år låtit 

det är fullt i 

Tyvärr, 

områden i våra storstäder rasa samman socialt, härbärget. 

moraliskt, kulturellt. Sakta har vi sett något helt 

Inget bra 

annat, osvenskt om ni så vill, växa fram - och låtit svar. 

det ske. Och så förvånas vi av våld som bara tilltar, 

»Till skillnad 

från flyktingarna 

är 

frustrationen 

i problemområdena 

både 

skarpladdad 

och aggressiv. 

Hit kommer 

inte tomten.« 

PELLE EKMAN 

ÄR KOMMUNIKA- 

TIONSDIREKTÖR 

på Kriminalvården.

OMKRIM

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?