FRAMTID

AVSLUTNINGSVIS
FIKONSPRÅKET
FOTO: SVERRIR THÓR
PENNINGPOLITIK
FOTO: SVERRIR THÓR
ETT AV DE BEGREPP vi hör allt mer i nyhet
erna, både branschnyheter och vanliga
nyhets timmen, är penningpolitik. Penningpolitiken
har hamnat i rampljuset då den
just nu är väldigt expansiv och det riskerar
att blåsa upp enorma tillgångsbubblor;
bland annat inom den kommersiella
fastighets branschen, på börsen och när det
gäller bostadsmarknaden. Frågan är då, vad
är egentligen penningpolitik?
Den ekonomiska politiken står på två ben,
dels penningpolitiken, dels finanspolitiken.
Finanspolitiken är den del som regeringen
står för, genom budgeten, och penningpolitiken
bedrivs av centralbanken (i Sveriges
fall av Riksbanken). Centralbanken försöker
styra ekonomin i den riktning man vill att
den ska gå, stimulera när det går knackigt
och kyla ner när det går för bra, genom att
styra mängden pengar i ekonomin. Detta
gör man genom så kallade öppna marknadsoperationer,
det vill säga genom att styra
priset på pengar (räntan). Då förlitar man sig
på en av de mest grundläggande ekonomiska
lagarna, det vill säga lagen om efterfrågan.
Enligt denna ökar efterfrågan efter en vara
(pengar är i det här fallet en vara) när priset
faller – räntan sänks – och den minskar när
priset stiger – räntan höjs.
Penningpolitik handlar väldigt mycket
om att styra folks förväntningar och deras
incitament. Lite förenklat kan man säga att
i teorin översätts efterfrågan efter pengar
direkt efterfrågan efter andra varor. När
räntan blir låg tar man bort konsumenternas
incitament att spara pengar och de
pengar man inte lägger på en hög antas man
konsumera för. Vidare skapas ett incitament
för konsumenter att låna pengar, då pengarna
har blivit billigare, att konsumera för.
Enligt samma princip försöker man genom
räntehöjningar att stävja konsumtion och
ge konsumenterna incitament att spara
och amortera av lån (bland annat i syfte att
sänka räntekostnaden).
En lägre ränta bör alltså innebära att
den marginella sparbenägenheten, som
det heter på fikonspråk, minskar och den
margi nella konsumtionsbenägenheten ökar
medan en högre ränta bör innebära att den
marginella sparbenägenheten ökar och konsumtionsbenägenheten
minskar. Genom
ränteändringar vill man dock inte enkom ge
konsumenterna incitament utan även skicka
signaler till marknaden om vilka ekonomiska
utsikter centralbanken skönjer på horisonten.
Även om räntejusteringar är den primära
kanalen för penningpolitiken att påverka
ekonomin så finns det fler kanaler. En av de
viktigaste är valutamarknaden där centralbanken
antingen kan göra direkta ingrepp
genom att köpa eller sälja valutor i syfte att
stärka eller försvaga den egna valutan eller
göra indirekta ingrepp med sina ränte beslut.
Höjer Riksbanken exempelvis räntan skapar
man incitament för utländska investerare
eller placerare att spara i svenska kronor
och därmed skapas efterfrågan efter kronor.
Sänker man räntan kan det driva utländska
placerare som redan har ett sparande i
svenska kronor att sluta spara och istället
spara utomlands. Detta kallas på engelska
carry trade och skulle kunna översättas till
ränteskillnadshandel.
En tredje kanal som även den har blivit
aktuell i Sverige på senare tid är handel med
obligationer där centralbanken kan öka likviditeten
(penningmängden) på mark naden
genom att köpa upp obliga tioner. I Sverige har
Riksbanken fokuserat på stats obligationer
men det finns inget som hindrar att man även
köper exempelvis bostadsobligationer eller
företagsobliga tioner. På samma vis skulle
centralbanken kunna torka upp likviditeten i
ekonomin genom att sälja obligationer. n
SVERRIR THÓR
FASTIGHETSNYTT 6/2015 | 109