Download ePaper

75 SEK / 8 €

HiQMagazine2015 HiQMagazine2015

from hiqinternat More from this publisher

16.11.2015 Views

75 SEK / 8 € 1

75 SEK / 8 €

REKLAMBYRÅ Kärnhuset REDAKTÖR Pernilla Ahlsén

FOTO Jonas Bilberg (om inget annat anges), iStockphoto (s. 10,11,13, 43, 48), Carl-Gustav Lindéns privata (s. 19), Piceasoft (s. 21), Rovio (s. 22),

Backyard Babies (s. 26-28),Michael Levin (s. 31), Erica Johanssons privata (s. 32),Jonny Lindh (s. 32), Futebol dá força (s. 33), Annelie Pompes pressbilder (s. 34-38),

Bigstock (s. 40), Karim Jebaris privata (s. 46), Martin Stenmark (s. 48-53), Rebecka Åhlunds privata (s. 54), HiQ (s. 65), Johnér (s. 68).

ILLUSTRATIONER Kärnhuset, HiQ TEXT Pernilla Ahlsén, Peter Häggström Lindecrantz, Laura Manninen TRYCK Göteborgstryckeriet

Världen har krympt till att rymmas i vår ficka och det är lätt

att känna sig vimmelkantig när vi hör om inopererade chip

och bilar som kör av sig själva. På HiQ tror vi att nyckeln till

framtiden fortfarande är enkelhet. Att använda tekniken för

att förenkla livet för oss människor och göra världen bättre,

tryggare och roligare.

Men hur långt kan tekniken ta oss? Finns det några begränsningar

kvar? I HiQ Magazine gör vi en djupdykning i

den snabbrörliga värld vi lever och verkar i. Där robotar

snart finns i allas hem och där savannen blir uppkopplad.

En värld där tekniken kanske kan lösa en av våra största

gåtor – åldrandet och döden. Vi möter även inspirerande

individer som på olika sätt bidrar till att förenkla och skapa

en bättre värld och vardag för människor.

I år firar HiQ 20 år, och äventyret vi kallar IT är mer spännande

och kittlande än någonsin.

Välkommen med på resan!

6

10

6

DEN OKÄNDA DECKARDROTTNINGEN

HiQs första konsult bytte IT mot mord.

10

TA DET LUGNT! ROBOTARNA ÄR HÄR NU

Låt dem göra jobbet medan du ser en film.

18

DEN FINSKA STARTUP-VÅGEN

Finlands uppstickare har Nokia i sitt DNA.

24

BACKYARD BABIES ÄR TILLBAKA

Efter 5 år gör rockbandet comeback.

30

FÖRÄNDRA VÄRLDEN MED FOTBOLL

Att göra skillnad är mycket enklare än du tror.

34

24

48

34

40

PÅ TOPPEN OCH BOTTEN

Annelie Pompe trivs som bäst i syrefattiga miljöer.

VILL DU LEVA I EVIGHET?

Nu ska tekniken stoppa åldrandet.

Men vad händer om det lyckas?

48

TEKNIK NOSHÖRNINGAR

Nu ska sensorteknik få stopp på tjuvskyttet.

56

54

VAR ÄR SILVERKOSTYMERNA?

Rebecka Åhlund spanar om den framtid som är här.

56

HiQ 20 ÅR

Bästa festerna och renaste toaletterna. Grundarna

avslöjar hemligheterna bakom framgången.

6

DEN OKÄNDA DECKARDROTTNINGEN

Carin Gerhardsen är nöjd med att vara doldis.

Serien om Hammarbypolisen är en

av Sveriges största deckarframgångar.

Trots det är det få som skulle känna igen författaren

om de såg henne på gatan. Möt Carin

GERHARDSEN

i en exklusiv intervju om oviljan att

bli kändis, nyttan av att ha arbetat som ITkonsult

och varför det inte blir några fler deckare.

Va? Näe?!”

Och: ”Nej! Vad ska jag då läsa?”

Ungefär så låter det när Carin

Gerhardsen kliver in på HiQs huvudkontor i

Stockholm och berättar att det inte blir några

fler deckare. Hon är mitt uppe i slutarbetet av

det som ska bli den åttonde och sista delen i

den älskade serien om Hammarbypolisen när

vi träffar henne för en intervju.

– Jag vill inte skriva fler deckare, jag känner

mig färdig med det. Jag har hela tiden tänkt

att det skulle bli en serie på runt åtta böcker.

Det känns som ett lagom antal, då kan man

läsa alla böcker i ett svep. Dessutom började

det bli svårt att hitta på bra idéer åt Conny

Sjöberg och hans poliser och jag har ingen

lust att hitta på ett nytt team. Nu vill jag göra

något annat, säger Carin Gerhardsen när vi

slår oss ner med varsin tekopp.

Ska du skriva andra böcker nu?

– Jag vet inte. Om jag kommer på en riktigt

bra idé kanske. Men då ska det bli en kioskvältare

över hela världen.

Carin ler. Sedan säger hon att först ska

hon träffa vänner, resa och spela golf. Efter

den här intensiva skrivfasen är hon trött på

ensamheten framför datorn. Och så ser hon

fram emot att ha tid att lösa korsord och lite

kluriga matteproblem.

Matematiken och intresset för problemlösning

kommer att löpa som en röd tråd genom

vårt samtal. En tråd som dessutom har fört

henne till den plats där hon befinner sig i dag.

När Carin Gerhardsen växte upp i Katrineholm

var matematik det roligaste ämnet i

skolan.

– Vi hade en jättebra lärare och jag blev

duktig i matte, så som man lätt blir när man

har en inspirerande lärare. När jag skulle

söka till universitetet stod det mellan matten

och kemin. Om jag valde kemi skulle jag bli

kriminaltekniker. Syo-konsulenten avrådde

från matten, hon hävdade att det inte fanns

några jobb. Men jag struntade i det. Och det

visade sig ju att det fanns hur många roliga

jobb som helst.

Redan när Carin Gerhardsen gjorde

sitt exjobb träffade hon två konsulter från

Enator som verkade ha så kul på sina firmafester

och konferenser, att hon också sökte sig

dit. Där träffade Carin Gerhardsen gänget

som senare skulle starta HiQ, företaget de

själva drömde om att jobba på.

”I SJÄLVA ARBETET TYCKTE JAG

SÄRSKILT MYCKET OM SYSTEMERING

FÖR DET HANDLAR OCKSÅ MYCKET OM

ATT LÖSA KLURIGA PROBLEM”

Carin Gerhardsen satt med från början och

bollade idéer. När HiQ väl grundades var

hon den första konsulten de anställde. Under

sina sex år på bolaget var hon bland annat

med om att utveckla det svenska gsm-nätet

och ett börshandelssystem för Wall Street.

Hur trivdes du som IT-konsult?

– Det var jättekul. Jag kan fortfarande

sakna det enormt mycket. Framför allt att ha

arbetskompisar. Jag är ju social och gillar att

stå och ljuga vid kaffeautomaten och ha någon

att luncha med. Livet som författare är väldigt

ensamt i jämförelse. I själva arbetet tyckte jag

särskilt mycket om systemering för det handlar

också mycket om att lösa kluriga problem.

Men Carin Gerhardsen hade även en

dröm om att skriva. I augusti 2001 tog hon

tjänstledigt för att ge författandet en chans.

Att det var augusti minns hon bestämt, för

hade hon stannat en månad till hade hon följt

med en HiQ-kollega till New York i början av

september.

– Han bodde på ett hotell precis i närheten

av World Trade Center och var uppe i ett av

tornen på morgonen dagen innan 11 september.

Sedan såg han allt som hände från sitt

fönster. Vi hade SMS-kontakt hela dagen,

säger Carin Gerhardsen.

Själv satt hon hemma i Stockholm och

skulle börja skriva.

Att hon kunde skriva visste hon redan.

Det här var inte första gången hon skrev en

bok. Redan 1992 debuterade hon med den

filosofiska romanen På flykt från tiden som

handlade om en man som tillbringar fyra

år av sitt liv som gisslan i en källare i Beirut.

Boken fick fina recensioner, men blev ingen

försäljningssuccé.

Den gången hade hon skrivit på kvällar

och helger, men under åren på HiQ blev

Carin mamma och hade inte tid. Om

hon skulle fortsätta som författare var hon

tvungen att sluta som IT-konsult.

– Det var min man som uppmuntrade

mig att ta steget. Han sa att det vore synd att

ligga på dödsbädden och ångra att jag inte

tog chansen. Så jag begärde tjänstledigt och

bestämde mig för att testa.

Den här gången ville hon skriva något som

folk faktiskt läste. Därför bytte hon genre.

Att skriva deckare passade problemlösaren

Carin. Hon hade redan som barn haft en

detektivklubb som letade upp brott att lösa,

och som vuxen fastnade hon för den danska

TV-serien Mordkommissionen.

– Jag tyckte att den var fantastisk. Det

som gjorde den så gripande var att den

hade intressanta och trovärdiga karaktärer,

människor med verkliga fel och brister.

Varför hade det inte skrivits några sådana

deckarböcker? Jag tänkte att det får väl bli

jag som skriver dem.

Det blev böckerna om Hammarbypolisen,

ett lite brokigt gäng som löser brott under

ledning av den sympatiske fembarnspappan

och kriminalkommissarien Conny Sjöberg.

– För mig var det viktigt att det inte var en

gammal stickande tant eller en journalist

som löste brotten. Det är ju polisens arbete.

Dessutom var det viktigt att de var människor

av kött och blod. De skulle inte vara några

super hjältar utan som folk är mest, säger Carin.

Redan från början bestämde hon sig för att

läsaren skulle få följa alla poliser i teamet och

att alla skulle vara lika viktiga för handlingen.

Det skulle dessutom vara personer som intresserade

Carin och en hyfsad könsfördelning.

”FÖR MIG VAR DET VIKTIGT ATT DET

INTE VAR EN GAMMAL STICKANDE TANT

ELLER EN JOURNALIST SOM LÖSTE

BROTTEN. DET ÄR JU POLISENS ARBETE”

– Sedan är det alltid folk som klagar på att det

är för få kvinnor eller för få med invandrarbakgrund.

Eller tvärtom att det är för många

och för politiskt korrekt. Så får det vara.

För mig var det viktigast att det var ett trovärdigt

team.

För att verkligen övertyga förlaget att hon

var värd att satsa på skrev Carin tre hela

böcker innan hon skickade in dem.

– Jag vågade inte riktigt tro att de skulle

bli utgivna. Det är ju så svårt att bli antagen,

ett nålsöga som få slinker igenom. Men jag

tänkte att jag gör mitt bästa. Om inte annat

blir det tre böcker som min familj och mina

vänner kan läsa.

Men antagen blev hon. Och redan efter

första boken var försäljningssuccén ett faktum.

Sedan dess har varje titel sålt i runt

200 000 exemplar bara i Sverige och givits

ut i 25 andra länder. Den näst sista boken

i serien nominerades dessutom till Stora

ljudbokspriset 2015 och utsågs av iTunes till

bästa skönlitterära bok 2014.

Hur kommer det sig att du kan så

mycket om hur man löser brott?

– Jag kan inte mer än någon annan. Jag

vet bara sådant jag läser om i tidningen eller

ser i deckare på TV. Jag har förvisso alltid

varit intresserad av brott. Min pappa var

domare och jag sommarjobbade på tingsrätten,

så jag har sett mycket brottslingar och

brottsoffer. Men det jag har haft störst nytta

av är faktiskt min erfarenhet som projektledare.

Polisarbete handlar om att samarbeta

och lösa problem, och det är ju precis vad jag

ägnade mig åt på HiQ också.

Carin säger att det är mycket intuition i

hennes polisarbete. Poliserna får agera så

som hon själv skulle ha gjort om hon hade

löst brottet. Men för säkerhets skull har hon

adressboken full av skottskade-, blod- och giftexperter

som hon kan rådfråga om tekniska

detaljer i sina polisutredningar.

Så du har aldrig fått höra av poliser som

läst att ”så där går det inte till på riktigt?”

– Nej, tvärtom! Den finaste kritik jag

någonsin fått var när jag signerade böcker

på en bokhandel i Stockholm och det kom

fram en presstalesman från Söderortspolisen.

Hon sa att alla på Söderortspolisen älskade

mina böcker just för att de var så trovärdiga.

Sedan sa hon att en gång under läsningen

hade hon tänkt att ”det här får Gerhardsen

aldrig ihop, för hon kommer aldrig att lösa

det här fallet på det sätt som vi hade gjort.

Men döm om min förvåning när poliserna

i boken gjorde precis som vi skulle gjort”.

Då blev jag glad.

Inspiration till handlingen får Carin från

riktiga fall. Ofta är det något hon har läst

i tidningen, antingen ett stort och uppmärksammat

fall, eller en liten notis som har

väckt hennes fantasi. Men hon gör alltid om

historien och hittar på egna karaktärer och

motiv. ”Man ska ju inte veta hur det slutar”.

”DEN FINASTE KRITIK JAG

NÅGONSIN FÅTT VAR FRÅN SÖDER-

ORTSPOLISEN. DE ÄLSKADE

MINA BÖCKER JUST FÖR ATT DE

ÄR SÅ TROVÄRDIGA”

Idén till den ena historien i Mamma,

pappa, barn (2009) fick hon till exempel när hon

läste en notis om en tonårsflicka som hittats

mördad på färjan mellan Sverige och Finland.

– Det väckte min nyfikenhet. Hur hade

hon hamnat där? Var var hennes föräldrar?

Vad hade hon råkat ut för? Sedan visade det

sig att flickan i verkligheten hade dött av sjukdom

och inte alls var mördad. Men då hade

historien till min bok redan tagit fart i huvudet.

Det händer även att Carin hämtar inspiration

från sitt eget liv. Mobbingtemat i

debutdeckaren Pepparkakshuset är inspirerad

av den egna barndomen då Carin själv blev

mobbad. Flera av scenerna som utspelar sig i

Katrineholm bygger på sådant som hon själv

varit med om.

Mamma, pappa, barn innehåller även en

historia om en treårig flicka som en morgon

vaknar upp och upptäcker att hon är ensam

hemma. Pappa är bortrest med jobbet och

mamma och lillebror är spårlöst försvunna.

Den idén fick Carin en kväll när hennes

CARIN GERHARDSEN

FÖDD: 1962 i Katrineholm

BOR: Stockholm

FAMILJ: Man och två barn, 19 och 16 år gamla

KARRIÄR: Började som IT-konsult.

Bokdebuterade med romanen På flykt från tiden.

Har givit ut åtta deckare i Hammarbyserien

AKTUELL MED: Åttonde och sista delen i

Hammarbyserien

TYCKER OM ATT: Resa, spela golf och tennis,

laga mat, lösa sudoku och korsord

LÄSER: Gärna klassiker

OANAD TALANG: Spelar saxofon och var med

i HiQ-bandet HiSoul när de kom tvåa i Företagsrocken.

Som tonåring var hon med i ett

punkband från Flen som kallade sig Flensost

AVSLUTAD SERIE

Med den åttonde deckaren Falleri fallera falleralla

avslutar Carin Gerhardsen sin hyllade Hammarbyserie.

egen man var på tjänsteresa och deras

nyfödde son hade halsfluss. För att få honom

att somna bestämde sig Carin för att gå ett

varv runt kvarteret med barnvagnen. Hennes

treåriga dotter låg redan och sov djupt i sin

säng.

När Carin gick ut funderade hon på om

hon skulle låsa ytterdörren eller inte.

– Min dotter brukade aldrig vakna, men

tänk om hon gjorde det och dörren inte var

låst? Då skulle hon kunna rusa ut på vägen

och bli påkörd. Eller om någon okänd gick

in i huset? Men tänk om jag inte låste och det

började brinna?

Det slutade med att Carin låste dörren och

gick sitt varv runt kvarteret. När hon kom hem

tio minuter senare hade ingenting hänt och

dottern låg och sov i sitt rum precis som vanligt.

– Men under de där tio minuterna hade

jag redan fått en idé om vad som hade kunnat

hända om vi inte hade kommit hem. Den

idén använde jag sedan i boken, säger Carin.

Recensenter lyfter ofta fram att det är

många utsatta kvinnor och barn i Carins

böcker. En skribent på bokbloggen Bokhora

skrev till exempel om Hennes iskalla ögon att

”det jag alltid har tyckt varit bra med Carin,

men som det ändå pratats lite för lite om, är

ju att hon har samma fokus som Katarina

Wennstam, brott mot kvinnor/barn, och sen

en kriminalhistoria ovanpå det”.

Men Carin säger att hon inte alls har

någon könspolitisk agenda.

– Jag har räknat och har faktiskt ungefär

lika många manliga som kvinnliga offer.

För mig handlar det snarare om att belysa

samhällets utsatta, oavsett kön. I Hennes iskalla

ögon skriver jag om flera par där kvinnor

är förtryckta. Men det är också ett par där

det är kvinnan som förtrycker sin man.

Jag ville beskriva hur det är att leva i en

destruktiv relation och att det kan vara på

många olika sätt. Jag tar inget könsparti,

däremot står jag alltid på den lilla människans

sida.

De senaste åtta åren har Carin givit

ut en bok om året. Ett år är också

vad det tar att skriva en bok. Under

våren befinner hon sig i hitta på-fasen. Då

ligger hon på en soffa och stirrar i taket i tre,

fyra månader tills hon har hela storyn klar

för sig. Hon börjar med brottet. Vad det är

som har hänt och varför. Sedan jobbar hon

sig bakåt i utredningen till det som sedan blir

början i boken. Det måste vara en trovärdig

story som håller hela vägen.

”JAG HAR INGET BEHOV AV ATT SYNAS

ELLER VARA KÄNDIS. TVÄRTOM TYCKER

JAG ATT DET ÄR DEN PERFEKTA

KOMBINATIONEN ATT VARA EN AV

SVERIGES MEST SÄLJANDE FÖRFATTARE

OCH SAMTIDIGT KUNNA VARA ANONYM”

– Det får inte sluta med att någon agerat i

sinnesförvirring eller att det var någons dubbelgångare

som var den verklige mördaren.

Multipelpersonligheter och enäggstvillingar

är riktiga lågvattenmärken som förekommer a lldeles

för ofta i deckare, säger Carin Gerhardsen.

Nästa fas i processen infaller ofta under

försommaren. Då skriver hon ett detaljerat

synopsis om vad som ska vara med i varje

kapitel. Först efter det börjar hon skriva på

riktigt. Och då går det fort. Ofta skriver hon i

åtta timmar om dagen eller mer och när hon

skrivit färdigt ett kapitel är det klart. Hon går

aldrig tillbaka och pillar.

– Varje morgon börjar jag med att läsa

igenom gårdagens text. I övrigt går jag inte

tillbaka och läser det jag skrivit.

Inte ens när du har skrivit klart?

– Nej, jag läser aldrig hela manuset. Jag vet

att många andra skriver igenom sina manus

flera gånger och sitter och putsar och flyttar

kommatecken fram och tillbaka i slutet. Men

jag jobbar igenom texten när jag skriver den.

Sedan är jag klar. Att jag kan jobba så beror

på att jag har ett sådant detaljerat synopsis.

Men nu blir det alltså inte fler

deckare. Boken som kommer ut

våren 2015 blir den sista.

– Det känns sorgligt att lämna Hammarby

polisen, särskilt nu när jag sitter och

skriver de sista kapitlen. Vi har ju hängt ihop

sedan 2001.

Tekopparna framför oss på bordet är för

länge sedan urdruckna och vi reser oss för att

gå ett varv runt kontoret. Varje gång vi kliver

in i ett rum lyser gamla kollegor upp och

kommer fram och hälsar.

När Carin Gerhardsen går på stan är det

däremot sällan som hon blir igenkänd. Trots

att hon är en av Sveriges mest säljande författare

är hon ingen kändis. Medan många

av hennes deckarförfattarkollegor syns precis

överallt, har Carin Gerhardsen valt att hålla

en betydligt lägre profil.

– Jag har inget behov av att synas eller vara

kändis. Tvärtom tycker jag att det är den perfekta

kombinationen att vara en av Sveriges

mest säljande författare och samtidigt kunna

vara anonym och i fred i det offentliga. Det

verkar som om mitt namn också är ganska

anonymt för det händer sällan att någon

reagerar när jag säger vad jag heter. Det har

hänt att jag har varit på golfresa och umgåtts

med folk i tio dagar innan de frågar vad det

är för böcker jag skriver. När jag svarar Hammarbyserien

visar det sig att de har läst alla

böcker. Och det är jag helt nöjd med.

Så vi kommer aldrig att få se dig i Let’s

dance?

– Nej. Men om jag skriver en internationell

kioskvältare och blir världsberömd kanske

jag gör ett exklusivt framträdande i Oprah

Winfrey, säger Carin Gerhardsen och blinkar.

Om det inte blir fler böcker, skulle du

då kunna tänka dig att bli IT-konsult igen?

– Nej… Jag tyckte att det var hur kul som

helst, men jag har nog varit borta för länge.

Jag skulle inte göra ett bra jobb. Jag har ju

inte hängt med i utvecklingen och skulle känna

mig hopplöst daterad.

människans bästa vän?

Plötsligt pratar alla om robotar. De tar över allt fler av våra

hushållssysslor – men också våra arbetsuppgifter. Håller robotarna

på att ta över hela våra liv? Nej, men de kan göra vår tillvaro

väldigt mycket enklare. Det menar Claudia Olsson som är svenska

regeringens rådgivare i frågor om framtidens teknik.

– Den som är rädd för robotiken riskerar att halka efter i utvecklingen,

säger hon.

I

Japan öppnar nu världens första hotell

där personalen ersatts av människoliknande

flerspråkiga robotar som kan ta

emot i receptionen, städa, servera kaffe och

bära gästernas bagage till rummet. Svenska

nyhetsbyråer använder redan robotar för att

skriva notiser och snart kommer de självkörande

bilarna ut på marknaden. Dessutom

har var och varannan villaägare sedan länge

en robot som dammsuger vardagsrumsgolvet

och en annan som klipper gräsmattan.

Det är tydligt att robotarna inte längre är

något som hör framtiden till. De är redan

här. Ändå är det vi ser nu, bara början.

Den senaste utvecklingen inom trådlös

kommunikation, artificiell intelligens och

sensorteknik bidrar till att robotarna blir

både bättre och billigare. Inom en snar

framtid kommer fler att ha råd med en egen

hushållsrobot. Och visst låter det härligt med

en robot som går ut med hunden när det

regnar och svänger förbi matvarubutiken och

köper mer mjölk när den är slut?

Men den snabba utvecklingen inom

robotiken innebär också att arbetsmarknaden

kommer att förändras drastiskt. Robotarna

är billiga i drift, jobbar dygnet runt utan att

ta ut semester och behöver aldrig vabba.

Då är det inte särskilt konstigt att de också

är ett attraktivt alternativ till mänsklig arbetskraft.

Enligt framtidsforskningen kommer

hälften av dagens jobb att ha försvunnit redan

om 20 år, eftersom arbetsuppgifterna lika

gärna kan utföras av robotar – till ett lägre pris.

Tidigare trodde man att det framför allt

rörde sig om de monotona okvalificerade

arbetena. Men i takt med att tekniken

utvecklas hamnar allt fler yrken på listan över

de som är på väg dö ut. På KTH i Stockholm

har de till exempel utvecklat roboten Furhat

som ser ut som en människa, kan kommunicera

med flera personer samtidigt och bland

annat är tänkt att ersätta museiguider.

Det är uppenbart att vårt samhälle står

inför en stor förändring. Och då är det kanske

inte så konstigt att människor blir lite osäkra.

Kommer robotarna att ta över våra liv? Och

vad händer om de sedan vänder sig emot oss?

Den här osäkerheten måste vi komma

över, annars riskerar vi att halka efter i den

tekniska utvecklingen. Det menar ingenjören,

ekonomen och teknologi-stjärnskottet

Claudia Olsson, som var den första svensken

att rekryteras av Singularity University, ett

amerikanskt universitet som samlar några av

världens skarpaste hjärnor.

När HiQ Magazine träffar henne sitter hon

på Kansliet för strategisk analys på Utrikesdepartementet,

med uppdrag att hjälpa den

svenska regeringen att förstå hur samhället

kommer att se ut i framtiden.

– Jag ser robotarna som en stor möjlighet

och är övertygad om att de kan bli ett viktigt

verktyg i vardagen. Jag skulle själv inte ha

något emot att ha en robot som sköter mina

hushållssysslor där hemma, men väntar nog

på nästa generations hushållsrobotar som är

mer autonoma, säger Claudia Olsson.

”I KULTUREN FRAMSTÄLLS

ROBOTAR NÄSTAN ALLTID SOM

MONSTER OCH DET ÄR KLART ATT

DET HAR PÅVERKAT OSS”

Att vi i väst känner oss tveksamma inför robotikens

framfart menar hon är en konsekvens

av vårt populärkulturella arv. Det räcker att

ha sett en Terminatorfilm för att man ska

förstå varför många av oss känner obehag

när vi hör att datorerna nu är så intelligenta

att de kan fatta egna beslut.

– I kulturen framställs robotar nästan

alltid som fiender och det är klart att det har

påverkat oss, säger Claudia Olsson.

Hon menar att det är dags att vi vänder

blicken mot länder som Japan och Sydkorea,

där de snarare ser roboten som mänsklighetens

bästa vän – ett komplement i stället för ett hot.

– Sydkorea är det land som har flest robotar

i industrin i förhållande till antalet anställda.

De har valt att se robotiken som en möjlighet

och tillväxtmotor, säger Claudia Olsson.

Redan på 1960- och 70-talen när Sydkorea

började köpa in maskiner från Japan, såg

Claudia Olsson.

de teknikens möjligheter för att öka produktionen.

Det fick sydkoreanerna att börja

utveckla en egen kompetens på området.

Universiteten och industrin samarbetar för att

öka tillväxten med hjälp av ny teknik och runt om

i landet skapas robotikkluster där företag och

forskare möts för att skynda på utvecklingen.

När Claudia Olsson beskriver Sydkorea

framträder bilden av ett land med en mycket

medveten strategi för att skapa acceptans för

robotar i samhället. Redan i förskolan undervisas

de sydkoreanska barnen i engelska av

roboten Iugin som känner igen ansikten och

svarar på tilltal. På så vis vänjer sig barnen

tidigt vid robotens möjligheter och begränsningar.

När barnen blir lite äldre får de lära sig

programmering i skolan och efter studenten

uppmuntras de att gå på yrkeshögskola och

arbeta som robotoperatörer några år innan

de läser vidare på universitetet.

”DE SER INTE ROBOTARNA SOM

ETT HOT MOT JOBBEN. TVÄRTOM TÄNKER

DE ATT TEKNIKEN KAN SKAPA NYA JOBB,

OCH ANVÄNDER ROBOTARNA FÖR ATT

MINSKA ARBETSTIDEN, FÖRENKLA

ARBETET OCH ÖKA LIVSKVALITETEN”

– De ser inte robotarna som ett hot mot

jobben. Tvärtom tänker de att tekniken kan

skapa nya jobb, och använder robotarna för

att minska arbetstiden, förenkla arbetet och

öka livskvaliteten. Robotarna är ett sätt att

möta de problem en växande och åldrande

befolkning medför, genom att öka produktiviteten,

säger Claudia Olsson.

Så är det i Japan också. Där har robotar

aldrig setts som ett hot. Tvärtom har robotar

varit något som hjälper människorna med de

tråkigaste, smutsigaste och tyngsta sysslorna,

det vi inte vill göra. Och varför ska vi ägna

oss åt tunga lyft på jobbet om en robot lika

gärna kan göra det åt oss?

Det är som bekant inte första gången i

historien som arbetsmarknaden förändras

till följd av den tekniska utvecklingen. Det är

heller inget nytt att folk blir rädda.

– Det var samma sak i början av industrialiseringen.

Då var många rädda att ångmaskinerna

skulle ta jobben i från oss. Men det visade

sig vara helt fel, maskinerna skapade bara nya

yrken. Samma sak med digitaliseringen. Vi

har många yrken i dag som inte fanns för 20

eller ens 10 år sedan. Även den här gången

kommer det att växa fram nya yrken parallellt

med tekniken, säger Claudia Olsson.

Hon lyfter fram drönarpiloter och telekirurger

(som övervakar robotarna när de

opererar) som exempel på yrken som kan

uppstå i robotikens tidevarv.

I bästa fall kan det dessutom bli så att

människor får roligare på jobbet när robotarna

utför de tråkiga sysslorna och vi får mer

tid till det kreativa och komp exa arbetet. Den

stora utmaningen är att tekniken numera

utvecklas så snabbt, och att det tar tid att

skola om folk.

En annan utmaning är att de ändrade

produktionsförhållandena kan ha stor inverkan

på global nivå. För vad händer när

tillverkningen blir så billig att länderna i väst

inte längre är beroende av arbetskraft i låglöneländer?

Hur påverkar det de länder som

i dag står för den stora delen av tillverkningen

men inte själva har haft möjlighet att satsa på

robotutveckling?

– Det handlar framför allt om länder i

Afrika. Kan de komma i kapp på samma sätt

som till exempel Kina har gjort? Om vi inte

är försiktiga kan det leda till ökade slitningar

mellan människor och länder. Därför är det

viktigt att vi bygger upp kompetensen genom

kunskapsöverföring mellan mer avancerade

ekonomier och utvecklingsregioner redan nu,

menar Claudia Olsson.

”OM ROBOTAR TAR HAND OM DE TRÅKIGA

OCH TUNGA UPPGIFTERNA SÅ KAN

MÄNNISKORNA FOKUSERA PÅ DET VI KAN

BÄST, DEN MÄNSKLIGA KONTAKTEN”

Trots att vi i Sverige och Finland har

satsat mer på IT- och telekommunikation

än på robotik anser Claudia

Olsson att vi har stor potential, eftersom vi

har stor teknisk kompetens att bygga på. Vi

har dessutom sedan några år tillbaka våra

egna robotikkluster.

Ett exempel är Robotdalen i Mälardalen.

Där möts universitet, högskolor, länsstyrelser,

kommuner och näringsliv för att utveckla

nya innovativa robotlösningar för industri,

service, vård och omsorg.

Robotdalens satsningar har bland annat

bidragit till att ta fram en robotarm som kan

mata människor som inte kan äta själva och

terapikatten JustoCat, en robot som ser ut,

låter, rör sig och spinner precis som en riktig

katt. Den är tänkt att användas i demensvården

för att skapa trygghet hos patienterna.

Robotdalen deltar också i ett EU-projekt

som har tagit fram Giraff, äldrevårdsroboten

som gör det möjligt för gamla människor att

bo kvar hemma. Giraff kan utföra enklare

medicinska tester, håller koll på sin värd och

har dessutom en bildskärm där den äldre kan

chatta med vårdpersonalen. Med hjälp av

Giraff kan en liten grupp vårdpersonal hålla

uppsikt över en stor grupp äldre. För de äldre

är det också en trygghet, särskilt om familj

och vänner bor långt bort.

I samtliga projekt står nyttan och förenklingen

i fokus. Så vad är det vi är så rädda för?

Kanske är det ändå möjligheten att robotarna

kan vända sig emot oss om de nu blir

så intelligenta att de kan fatta egna beslut?

Eller att de ska få kortslutning och börja

göra skada?

”DET ÄR VIKTIGT ATT VI INTE BLIR

SKRÄMDA, FÖR ROBOTARNA KOMMER

VARE SIG VI VILL ELLER INTE”

Claudia Olsson lyfter gärna fram den andra

aspekten, att den autonoma robotiken snarare

ökar säkerheten i och med att den mänskliga

faktorn reduceras. Självkörande bilar är till

exempel betydligt bättre än oss på att bedöma

avstånd, beräkna lämpligaste rutten och störs

inte av ett inkommande sms.

Men visst finns det anledning att vara försiktig

så att vi inte skapar något som vi sedan

inte kan kontrollera, menar Claudia Olsson.

– En risk skulle kunna vara att robotarna

börjar se människan som ett hot mot

planeten för att vi är så många och bidrar

till miljöförstöringen. Därför är det viktigt

att robotar som kan fatta egna beslut också

har en inbyggd moral. De får ju inte vända

sig mot oss eller skada någon. Tvärtom är det

önskvärt att de agerar och hjälper till om de

ser att någon far illa, säger hon.

Vad ska vi inte ha robotar till?

– Om robotar tar hand om de tråkiga

och tunga uppgifterna så kan människorna

fokusera på det vi kan bäst, den mänskliga

kontakten. Inom äldrevården får robotar

gärna sköta matning och tunga lyft till exempel,

så kan personalen få tid över att sitta ner

och prata, säger Claudia Olsson.

Hon tillägger att människor fortfarande

är bättre på kreativ problemlösning. Datorer

har ingen smak och saknar än så länge engagemang

och empati.

– Människor och robotar har helt olika

styrkor. Och än så länge är robotarna dessutom

inte särskilt flexibla. De kan jobba

väldigt effektivt utan avbrott. Å andra sidan

är de svåra att ställa om när arbetsuppgifterna

ändras. Då är mänsklig arbetskraft mer

anpassningsbar, säger Claudia Olsson.

Hösten 2014 lanserade ABB roboten

Yumi, världens första två armade

samarbetsrobot med mjuka armbågar.

Yumi är tänkt att användas vid

montering av mindre komponenter i mobiltelefoner

och datorer i fabriker där människor

och robotar arbetar sida vid sida. Yumi kan

känna och se, och med sina vadderade armar

ska den vara helt säker för människorna den

samarbetar med. Namnet är en förkortning av

You and Me. När Yumi lanserades sa chefen

för ABB:s globala robotverksamhet, Per

Vegard Nerseth, i ett pressmeddelande att

namnet Yumi återspeglar den sanna betydelsen

av samarbetet mellan människa och

maskin. ”Människor och robotar delar på

arbetsuppgifterna sida vid sida på ett sätt som

vi aldrig kunnat föreställa oss tidigare”.

Det här, att vi får vara med om sådant

som vi aldrig tidigare kunnat föreställa oss, är

något som kommer att ske allt oftare, menar

Claudia Olsson.

– Men utveckling sker ju ofta stegvis vilket

gör att vi hinner vänja oss. Frågan är bara om

vi gör det tillräckligt snabbt nu när tekniken

utvecklas i allt högre hastighet, säger hon.

I Sydkorea är folk redan vana vid att det går

fort. Utvecklingen från fattigt bondesamhälle

till dagens moderna högteknologiska samhälle

har gått på bara 50 år. Där sägs det att om

man ger en farmor en ny smartphone så har

hon lärt sig den på fem minuter, just för att de

är så vana vid att ta till sig nya saker. Nu måste

vi möta det, menar Claudia Olsson.

– Det är en utmaning, men också en möjlighet.

Det är viktigt att vi inte blir skrämda,

för robotarna kommer vare sig vi vill eller

inte. Om vi bromsar kommer vi att halka

efter. Bättre då att välja att se hur de kan göra

oss bättre. Den som är öppen för utvecklingen

i ett tidigt skede, har dessutom möjlighet

att skaffa sig spetskompetens.

CLAUDIA OLSSON

ÅLDER: 31

BOR: Stockholm

KARRIÄR: Hon har arbetat som chef vid

organisationen Access Health i Singapore

och Sydostasien. Innan dess på FN med

att identifiera och sprida innovationer

inom global hälsa. Numera arbetar hon

som rådgivare och föreläsare inom globala

utmaningar och möjligheter. Claudia

Olsson driver dessutom två egna företag:

Swedish for Professionals som lär ut

svenska till yrkesverksamma invandrare i

Sverige, samt Exponential AB som verkar

inom digital hälsa.

UTMÄRKELSER: 2010 utsågs Claudia

till årets topptalang av talangnätverket

Nova 100. 2014 var Claudia topp-tio på

talanglistan i SvD Näringsliv och topp-tio

på chefsorganisationen Ledarnas lista över

framtidens kvinnliga ledare.

AKTUELL SOM: Rådgivare åt svenska

regeringen i frågor som rör teknisk utveckling,

innovation och framtidsfrågor.

VISSTE DU ATT

Ordet robot kommer ifrån

tjeckiskans robota som betyder

träl eller tvingad arbetskraft.

Foto: Metro-Goldwyn-

Mayer Studios Inc.

Arnold Schwarzenegger

är mördarroboten som

skickats tillbaka till

1984 från 2029 för att

förhindra att en framtida

motståndsman föds.

Med blott 18 repliker

och ett orörligt ansikte

blev kultrullen grunden

för Arnolds karriär som

filmstjärna och politiker.

TERMINATOR

Foto: Paramount Television

Star Trek-androiden som är

oförmögen att känna känslor

men målar, spelar poker och fiol

och har Sherlock Holmes som

sin stora idol. Kanske var det

hans eviga längtan efter att bli

mer mänsklig och hans ständiga

imitationer av det mänskliga

beteendet som gjorde honom till

en favorit hos Star Trek-fansen?

Foto: Lucasfilm Ltd. & TM.

Den ängslige och präktige C-3PO och den

målinriktade R2-D2 i Stjärnornas Krig är robotvärldens

klassiska komikerpar – en kretskortsstyrd gestaltning

av det mänskliga medvetandes klyvnad mellan

mjukryggat velande och principfast handlingskraft.

R2-D2 & C-3PO

EDWARD SCISSORHANDS

I Tim Burtons film har en gammal uppfinnare

lyckats konstruera en människa, men uppfinnaren

dör innan han har hunnit byta ut saxhänderna mot

riktiga. När Edward konfronteras med det övriga

samhället hamnar han snart i trubbel, inte minst

på grund av sitt stora godtrogna hjärta – om nu

cyborger verkligen har sådana?

DATA

ÄLSKADE

ROBOTAR

Det spelar ingen roll om de ser ut och rör sig som människor eller är

gjorda i plåt och låter som ett gammalt modem när de pratar. Inte

heller om de är onda och saknar känslor eller är ängsligt vänliga. Vi

upphör aldrig att fascineras av robotar på film. Här är våra favoriter.

WALL-E

Pixars datoranimerade och

vänliga lilla robot lämnade ingen

oberörd när han dök upp på

biograferna 2008. Filmen som

bidrog till att lyfta klimatfrågan

lyckades också med konststycket

att få stora delar av biopubliken

att önska sig en egen liten robot

– att ta hand om.

14

Foto: 20th Century Fox

Foto: Disney/PIXAR

Personlighetsprototyp-roboten

i Douglas Adams klassiker Liftarens guide

till galaxen har inte bara ”genuina folkpersonligheter”

och ett huvud stort som en

planet – han är dessutom populärkulturens

mest deprimerade (och cyniske) robot.

I science fictionfilmen

RoboCop har polisväsendet

privatiserats och

poliser ersatts av robotar.

När polisen och småbarnspappan

Alex Murphy

skadas svårt i tjänsten

ser företaget sin chans att

skapa en polis som

är hälften människa,

hälften robot.

Bästa

robotlåtarna

DAFT PUNK

Around the world

ROBYN

Fembot

KRAFTWERK

The Robots

Foto: Touchstone Pictures

Foto: Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc.

BASSHUNTER

Boten Anna

SHIT ROBOT

Take ‘Em Up

MARINA AND THE DIAMONDS

I am not a robot

THE PRODIGY

Android

MARVIN

ROBOCOP

DOT MATRIX

FLIGHT OF THE CONCHORDS

Robots

BEASTIE BOYS

Intergalactic

STYX

Mr. Roboto

PLÅTMANNEN

Foto: Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc.

Filmklassikern om det idylliska villasamhället

där männen har bytt ut sina

allt för självständiga fruar mot robotar

som lever för att passa upp på sina

män är en riktig robotskräckis, men på

ett helt annat sätt än t ex Terminator.

Trots att robotar är könlösa har filmrobotarna

av någon anledning ofta haft manliga drag.

Men Dot Matrix i science fiction-parodin

Spaceballs är med röst av Joan Rivers en

kvinnlig variant av Stjärnornas krigs C-3PO.

STEPFORD WIVES

Foto: Paramount Pictures and Dreamworks Pictures

HAL 9000

I Stanley Kubricks 2001 –

Ett rymdäventyr är det en

artificiell intelligens som

styr rymdskeppet

Discovery One.

BAYMAX

Foto: Metro-

Goldwyn-Mayer

I animerade filmen Big Hero 6

bildar ett 13-årigt geni ett

superhjältegäng bestående av

sina vänner, sedan han först gett

dem några högteknologiska

uppgraderingar. Till sin hjälp

har de roboten Baymax – en

omtänksam, uppblåsbar och

något rund hälsorådgivare som

hjälper alla som verkar ha ont.

Frågan är om plåtmannen i Trollkarlen

från Oz verkligen är en robot? Han går

i alla fall klädd i plåt och saknar hjärta

– tills Trollkarlen ger honom ett i tyg!

15

Foto: Disney Foto: Metro-Goldwyn-Mayer

ROBOT & FRANK

När den gamle mästertjuven Frank börjar bli

senil får han en hushållsrobot som ska se efter

honom. Frank är inte nöjd med upplägget.

Men när han kommer på att roboten kan hjälpa

honom att göra inbrott, tänker han om. Filmen

från 2012 är en humoristisk och rörande

betraktelse över hur det kan vara att bli gammal

och hur nära man kan komma en maskin.

´Foto: Samuel Goldwyn Films/Stage 6 Films

Finlands Fenix

Från gummistövlar och bildäck

via världsledande mobiltillverkare

till… ja, vadå? Framtiden ligger

öppen för Nokia, företaget som är

känt för att ständigt hitta nya vägar.

I bolagets fotspår sveper dessutom

en startup-våg över Finland.

CARL-GUSTAV LINDÉN,

forskare på Helsingfors

Universitet.

NOKIAS HISTORIA

Grunderna till dagens Nokia föds redan

1865 i form av ett träsliperi i Tammerfors.

1869 flyttar verksamheten till staden

Nokia, där de också byter namn till

Nokia Pappersbruk.

Under nittonhundratalet är företaget

framför allt stort inom gummi och kablar.

Senare tillverkas även tv-apparater.

Nokia börjar med telefoni på 1980-talet.

Världens första GSM-samtal rings

med Nokias teknik år 1991.

Idag är mobiltillverkningen såld

och man fokuserar på navigationstjänster,

mobilnät och patent.

När det gick som bäst, år 2000,

hade Nokia ett marknadsvärde på

222 miljarder euro. Nokia var världens

ledande tillverkare av mobiler och företagets

andel av Finlands BNP var som mest

uppe i fyra procent.

– Nokia stod för närmare en fjärdedel av

Finlands totala export, säger Carl-Gustav

Lindén, forskare på Helsingfors Universitet

som tidigare jobbade som ekonomireporter

och har följt Nokia under lång tid.

Nu skriver han en bok om företaget som 2009

placerade sig på femte plats på Interbrands lista

över världens starkaste varumärken.

Ett par förklaringar till framgången under

slutet av 1990-talet och början av 2000-talet,

var att Nokia ständigt lanserade nya telefonmodeller

och tidigt såg möjligheterna med

mobiltelefoner för privat bruk. De var också

bland de första som utvecklade funktioner

som spel och kalendrar i sina mobiltelefoner.

Att kraschen skulle komma var det få

som kunde förutspå, men i efterhand har

många försökt hitta anledningar till att

bubblan sprack. En är förstås Apples framgångar

med iPhone, som lanserades 2007

och slog igenom stort under åren som följde.

För att möta konkurrensen anställde Nokia

kanadensiske Stephen Elof som ny vd. Han

kom direkt från Microsoft och bara några

månader efter att han tillträtt meddelade

han att Nokia skulle överge sitt operativsystem

och övergå till Windows Phone.

Senare sålde Nokia hela sin mobil tillverkning

till Microsoft.

Eftersom Nokia var så starkt förknippat

med Finland rådde närmast begravningsstämning

i landet när aktiekursen sjönk

och tusentals personer sades upp. Men

Carl-Gustav Lindén påminner om att

Nokias historia inte är unik i världen och

att företaget är känt för att hitta nya vägar.

Sedan starten av ett träsliperi 1865 har

företaget ägnat sig åt alltifrån pappersbruk

till kablar, bildäck och gummistövlar innan

1990-talets enorma telekomsuccé.

– Stora företag som snabbt tappar sin

marknadsdominans är snarare regel än

undantag. Dessutom ska man absolut inte

räkna bort Nokia än. Företaget är fortfarande

starkt inom mobila bredbandslösningar och

navigeringstjänster. De flesta av dagens bilar

med inbyggda navigeringssystem använder

sig av Nokias kartor, säger Carl-Gustav Lindén.

Nokias nya vd Rajeev Suri kom till bolaget

redan 1996 och tillträdde VD-posten i maj

2014. Under hans första år har Nokia gjort

en klar förbättring i rörelseresultatet och när

2014 års sista kvartal presenterades hade

Nokia ökat på rörelsevinsten med 66 %

jämfört med årets sista kvartal 2013. Det är

framför allt navigeringstjänsten Here som

ligger bakom den ökade omsättningen.

Idag består Nokia av tre affärsenheter:

Nokia Networks som tillverkar och säljer mobilnät,

Here som utvecklar navigationstjänster

och Nokia Technologies som förvaltar bolagets

patentportfölj.

”DE FLESTA AV DAGENS BILAR

MED INBYGGDA NAVIGERINGSSYSTEM

ANVÄNDER SIG AV NOKIAS KARTOR”

– Alla tre områden växer enligt våra målsättningar.

Vi har nu en bättre marknadsposition

och klarar oss i konkurrensen bättre än

tidigare. Vi väntar oss att försäljningen ska

öka på alla områden. Tillväxt är bra, men

den sker inte utan att man verkställer och

förverkligar. 2015 är året då vi förverkligar våra

planer, sade Rajeev Suri till finska Yle efter

att 2014 års sista kvartalsrapport presenterats.

Frågan är vilken väg Nokia tänker ta nu

och om de kommer att börja rikta in sig på

vanliga konsumenter igen. Det finns en del

som tyder på det. Hösten 2014 lanserade

Nokia dessutom en ny produkt: pekplattan

N1, som fungerar med Android och tills vidare

bara säljs i Kina. Nokia bidrar främst med

varumärket.

– Nokia är fortfarande ett starkt namn. På

sikt tror jag att de kommer att börja tillverka

mobiler igen, säger Carl-Gustav Lindén.

Det finska startup-fenomenet

HARDER

BETTER

FASTER

STR NGER

När Nokia tvingades säga upp folk exploderade den finska marknaden

av framgångsrika startup-företag som bygger vidare på det tekniska

kunnandet från Nokias storhetstid. Nu lockar den blomstrande startupkulturen

i Finland investerare från hela världen.

Det började med kända amerikaner

som började twittra om sitt beroende

av Angry Birds. Till och med författaren

Salman Rushdie erkände att han var

beroende av det finska mobilspelet som länge

låg etta i Apples App Store.

Plötsligt såg också finländare en framtid

efter Nokia. Rovio, speltillverkaren som skapade

Angry Birds skulle bli det första exemplet

på det som BBC har beskrivit som ”Finlands

Fenix”: en blomstrande startup-kultur som

föddes i Nokias fotspår. Rovio utnyttjade

egenskaperna hos de nya smarttelefonerna

och lyckades tidigt värva experter från Nokia,

bland annat utvecklingschefen Teemu Suila.

– Det finns ett högt tekniskt kunnande i

Finland och det kan vi delvis tacka Nokia för.

När bolaget började säga upp människor lösgjordes

en massa resurser, säger Miki Kuusi,

som är en av krafterna bakom Startupkonferensen

Slush i Helsingfors.

Slush är ett bra exempel på de senaste

årens finländska startup-explosion. År 2008

samlade konferensen 300 deltagare. 2014

var de över 14 000, med gästföreläsare som

Kinas vice premiärminister Wang Yang.

– Förut ville de flesta jobba på ett stort

finländskt företag som Nokia efter studierna.

I dag är det mer spännande med små företag,

säger Kuusi, som själv varit med och grundat

en startup-firma som utvecklar mobila

betallösningar.

Nokia gjorde också konkreta åtgärder för att

hjälpa tidigare anställda. Det sägs att ungefär

400 företag har startats som ett direkt resultat

av företagets Bridge-program, som gick ut på

att stötta anställda som ville starta eget.

Mobilföretaget Jolla är det mest kända

exemplet. De tillverkar mobiler som använder

det egna open source-baserade operativsystemet

Sailfish, som utvecklades direkt ur

Nokia-satsningen MeeGo. Många av utvecklarna

av MeeGo gick från Nokia till Jolla.

– Vi trodde att MeeGo var framtiden för

Nokia, men så blev det inte. Vi insåg ganska

snabbt att vi ville grunda ett eget företag,

säger Marc Dillon, som flyttade till Finland

och Nokia i början av 2000-talet och i dag är

affärschef på Jolla.

”FÖRUT VILLE DE FLESTA JOBBA PÅ

ETT STORT FINLÄNDSKT FÖRETAG SOM

NOKIA EFTER STUDIERNA. I DAG ÄR DET

MER SPÄNNANDE MED SMÅ FÖRETAG”

Jolla har fått mycket uppmärksamhet för sina

mobiler, men efter tre år är företaget fortfarande

i startgroparna. I höstas lanserade de

en pekplatta, den första någonsin som bygger

på crowdfunding.

– Samtidigt släppte Nokia också en pekplatta,

vilket betyder att vi faktiskt är konkurrenter

numera, säger Dillon.

Marc Dillon tror att det finns ett stort behov

av en uppstickare på mobilmarknaden.

– Om man tänker på hur situationen ser ut

just nu har vi en plattform, Googles Android,

som används av åttio procent av alla mobiler.

Vi har alltså ett företag som helt och hållet

kan diktera vart utvecklingen går. Med den

kommande e-kommersen är Google kanske

en dag världens största bank. Vi vill utmana

monopolet och vara inkluderande i stället för

exkluderande, säger han.

Jollas kontor ligger i samma byggnad som

den finska speljätten Supercell, som står

bakom succéer som Hay Day och Clash of

Clans. Spelföretaget skapade stora rubriker

ifjol när japanska investerare köpte upp

delar av bolaget för nästan 10 miljarder

kronor och nyligen kunde man se reklam för

Clash of Clans under Super Bowl-finalen.

Ett annat område där finska startup-företag

ligger i framkanten är så kallad health-tech

med olika tekniska lösningar kring hälsa och

välmående. Hälften av Finlands teknologiska

export ligger redan inom detta område.

Ett exempel på ett sådant företag är Hintsa

Performance, som specialiserat sig på mobila

lösningar kring träning och hälsa.

Miki Kuusi på Slush säger att det i dag

inte är några stora problem att locka utländska

investerare till finska startup-företag.

Samtidigt varnar han för risken att det

skapas en bubbla.

– Inom spelvärlden har vi redan nu fler

företag än marknaden klarar av. Å andra

sidan skapar de här företagen tillsammans ett

kunnande som kommer att vara värdefullt

på lång sikt, säger Kuusi.

Jolla är ett direkt resultat av Nokias Bridgeprogram

som syftade till att hjälpa tidigare Nokiaanställda

att gå vidare och starta eget. De tillverkar

mobiler och använder det egna open source-baserade

operativsystemet Sailfish, som utvecklades direkt ur

Nokia-satsningen MeeGo. I dag har Jolla 130 anställda

på sitt kontor i Gräsviken i Helsingfors.

Supercell är det mest framgångsrika

exemplet bland de finska mobilspelsutvecklarna.

Sedan starten 2010 har företaget lanserat tre spel,

varav Clash of Clans och Hay Day har blivit enorma

succéer. Supercell har kontor i Helsingfors, San Fransisco,

Tokyo och Seoul. I slutet av 2014 värderades

företaget till 24,3 miljarder kronor.

Piceasoft grundades av före detta anställda på Nokia och fokuserar på dataöverföring

mellan mobiltelefoner och olika molntjänster. Företaget som ligger i Tammerfors gjorde nyligen

ett stort avtal med tyska teleoperatörer som enligt uppgift ska ligga i miljonklassen (i euro).

ANGRY BIRDS

Rovio slog igenom globalt med mobilspelet

Angry Birds och blev därmed startskottet

på det finska startup-fenomenet. Flera av

de anställda kommer från Nokia, bland

annat utvecklingschefen Teemu Suila. Idag

säljer Rovio även alltifrån Angry Birds-läsk

till skolväskor och 2016 blir det populära

spelet film.

BACKYARD BABIES

MEDLEMMAR: Johan Blomquist (bas),

Dregen (sång, gitarr), Nicke Borg (sång, gitarr)

och Peder Carlsson (trummor).

BILDADES: 1989 i Nässjö.

SKIVDEBUTERADE: 1991 med albumet

Something to Swallow.

HAR SPELAT IN: 12 album och har ett nytt

på gång.

AKTUELLA MED: Comebackturné med start

på Sweden Rock Festival i juni 2015.

DIGITAL PARTNER: HiQ

COME

BACK

När Backyard Babies aviserade sitt break för fem år sedan,

var det många fans som blev besvikna. Desto gladare blev de när

de nåddes av nyheten om att en comeback är på gång. Vi har följt

bandet när de förbereder sig inför återkomsten, både i replokalen

och tillsammans med digitala utvecklare.

»Att vara musiker och artist är i dag väldigt mycket mer än när vi

startade Backyard Babies. Även om musiken förblir det viktigaste

så har tekniken skapat helt nya möjligheter, och även utmaningar,

för att nå igenom bruset.«

#

1

UTMANING

Att ta sig fram vart man vill och

leva ett aktivt liv, även om man

saknar ben eller har svårt att gå.

LÖSNING

En höj- och sänkbar sittfunktion

till gyrostyrda fordon som kan köra

på nästan alla underlag.

BONUS

Utmärkelsen Årets

Uppfinnarkvinna.

Marit Sundin från Åre var bara

tre år när hon förlorade benen i

en bilolycka, men det har aldrig

hindrat henne från att leva ett aktivt liv.

– Jag har alltid hittat på lösningar för

att kunna följa med ut och leva som alla

andra här i Åre med skidåkning och utflykter,

säger Marit Sundin som utsågs av Svenska

Uppfinnareföreningen till Årets uppfinnarkvinna

2014 för sin uppfinning Addseat, en

höj- och sänkbar sits till gyrostyrda fordon.

Redan som barn lekte Marit Sundin som alla

andra. Hon gick med skor på händerna, red

med proteser och hoppade hage på rumpan.

– Men det stora här i Åre var ju skidåkningen.

Alla åkte skidor! Det verkade så

härligt så jag drömde om att göra det jag

med. Genom hjälpmedelscentralen kom jag i

kontakt med en av landslagstränarna i alpin

skidåkning. Han hjälpte mig att utveckla en

låda på skidor som jag kunde åka i. Det var

det roligaste jag någonsin gjort!

”ALLA ÅKTE SKIDOR! DET

VERKADE SÅ HÄRLIGT SÅ JAG DRÖMDE

OM ATT GÖRA DET JAG MED”

Marit blev snabbt väldigt duktig och började

träna med landslaget. I VM i Colorado 1990

vann hon alla sitski-discipliner och två år

senare tog hon Paralympics-guld i storslalom

i Frankrike. Men där skadade hon också

ryggen och var tvungen att sluta tävla.

Med åren blev ryggproblemen värre och

Marit blev sjukskriven och sängliggande.

Hon hade svårt att köra rullstol, och elskotern

som hjälpmedelscentralen föreslog kändes inte

bra. Den gjorde Marit passiv och är det något

hon minst av allt vill vara – så är det passiv.

När en rullstolsburen vän till henne fick

en Segway tänkte hon att det skulle kunna

vara något för henne. Men en Segway kräver

fötter, både för att man ska kunna förflytta sig

och för att balansera.

Därför utvecklade Marit en särskild sittkonstruktion

på en glidskena tillsammans

med ett bilanpassningsföretag i Hedemora.

Med sittkonstruktionen kan hon både förflytta

sig och bromsa farten genom att luta

överkroppen framåt och bakåt, utan att

tappa balansen.

”JAG HADE JU BARA UTVECKLAT

DEN FÖR ATT LÖSA ETT EGET PROBLEM.

MEN NÄR INTRESSET VAR SÅ STORT

BLEV JAG OTROLIGT PEPPAD PÅ

ATT TA DET HÄR VIDARE”

– Känslan när jag testade den första gången

var helt sjuk. Vilken frihetskänsla! Det var

som att sväva fram. Jag tog med den till mina

svärföräldrar över jullovet och jag som aldrig

hade kunnat gå ut där på grund av den dåliga

terrängen kunde plötsligt vara ute hela tiden.

Jag ville aldrig gå in, säger Marit.

Reaktionerna från omgivningen var överväldigande.

Massor av folk hörde av sig och

ville ha en likadan.

– Jag hade ju bara utvecklat den för att

lösa ett eget problem. Men när intresset var

så stort blev jag otroligt peppad på att ta det

här vidare, säger Marit.

I maj 2011 startade Marit sitt företag Addmovement

som utvecklar och säljer Addseat.

Hittills har intresset varit stort, men sitsen är

dyr att framställa och Marit hoppas därför att

uppfinningen ska få en medicinsk certifiering

för att fler ska ha råd att köpa den med

subvention från sjukvården.

– Det är väldigt inspirerande att träffa

kunderna och se deras min när de testar

Addseat första gången. De har samma ahaupplevelse

som jag hade och det är superhäftigt

att vara med om. Samtidigt är det

otroligt nedslående att se hur besvikna de

blir när de inte har råd. Mitt mål är att alla

som vill och behöver, ska kunna gå till hjälpmedelscentralen

och få en sådan här.

#

2

UTMANING

Att få tid att träna när man har

små barn och långt till gymmet.

LÖSNING

Att starta gruppträning med grannarna,

där barnen kan följa med

och leka med varandra under tiden.

BONUS

En massa nya vänner och

lekkamrater i grannskapet.

Som 15-åring blev Erica Johansson

svensk mästare i längdhopp och än

i dag är det hon som har det svenska

rekordet på nästan 7 meter. Men när hon

fick barn hade hon precis som många andra

småbarnsföräldrar svårt att få tiden att räcka

och prioriterade bort sin egen träning.

Ett tag tränade hon nästan inte alls. Men

för tre år sedan kände hon att det var dags att

börja röra på sig igen. Eftersom det var långt

till gymmet började Erica Johansson och en

kompis styrketräna hemma på altanen. När

pappan till en av dotterns kompisar såg dem

tyckte han att det verkade kul.

”NÄR MAN ÄR OCH HANDLAR FÅR MAN

ALLTID STANNA OCH PRATA MED NÅGON

MAN KÄNNER FRÅN TRÄNINGEN”

– Så jag föreslog att han skulle vara med

nästa onsdag, säger Erica Johansson.

Veckan därpå träffades de och sprang en

slinga i grannskapet. När grannarna såg nyfikna

ut sa Erica åt dem också att hänga på.

Redan veckan därpå var de fjorton stycken

som tränade ihop, medan barnen lekte i närheten

och passade varandra.

Men det tog inte slut där. För varje vecka

växte gruppen. Någon tog med sig en sambo,

någon annan en granne. När vintern kom

var de 35 stycken och Erica bestämde sig för

att flytta verksamheten till en träningshall.

– Då fick vi börja säga nej till nya

medlemmar eftersom vi inte fick plats. Men

när våren kom och vi flyttade ut igen kom det

30 nya. Då fick vi börja med mindre grupper

vid olika tillfällen.

För att hålla koll på träningstillfällena

startade Erica en sluten Facebookgrupp där

medlemmarna kan anmäla sig till passen.

Medlemmarna får själva hålla reda på hur

många som har anmält sig och om det finns

platser kvar.

Nu är de hundra stycken, men konceptet är

fortfarande det samma. Man bokar sitt pass

på Facebook och barnen är fortfarande med

och leker.

– Det ska aldrig kännas som att man försummar

familjen för att man tränar. Det

är många småbarnsföräldrar och särskilt

kvinnor som prioriterar bort träningen av

den anledningen. Men det här är lika mycket

för barnen. De har fått nya kompisar och

har jätteroligt när de leker tillsammans, säger

Erica och tillägger att även de vuxna har fått

nya vänner i grannskapet.

– Nu för tiden när man är och handlar får

man alltid stanna och prata med någon man

känner från träningen. Det har skapats en ny

gemenskap här i Landvetter och det är jätteroligt.

Tidigare var det mer anonymt.

Dessutom är det många som mår väldigt

mycket bättre nu, håller i gång och är starkare

och rörligare än innan.

Bland deltagarna finns även tre andra

gamla landslagsidrottare som har flyttat till

Landvetter.

– Det är bra, för det är alltid någon som

kan ta över som tränare om jag inte kan,

säger Erica Johansson som nu planerar att

utveckla konceptet och starta mammaträning

för nyblivna mödrar.

#

3

UTMANING

Att stärka unga kvinnors ställning.

LÖSNING

Starta fotbollslag och fokusera

på tjejernas självkänsla och självförtroende

i stället för spelet.

BONUS

Laget vinner alla sina matcher!

Kan fotbollen förändra världen?

Ja, menar Cecilia Andrén Nyström.

I tonåren tränade hon ett flicklag

i Stockholm, men fokuserade på helt andra

saker än sina tränarkollegor. Hon satte

resultaten i andra hand och satsade i stället

på att bygga upp flickornas självförtroende

och självkänsla.

– Jag valde att se Maja och Amanda i stället

för en mittfältare och en forward och märkte

att det hände något då. Unga tjejer utsätts för

väldigt mycket press, både från skolan och

från samhällets normer om hur man ska se ut

och vara som ung tjej. När jag började stötta

tjejerna i deras liv och drömmar märkte jag

stor skillnad, både i hur de mådde och hur de

var tillsammans. De började peppa varandra

i stället för att se lagkamraterna som konkurrenter.

Då kom resultaten också. Vi vann

varenda match, säger Cecilia Andrén Nyström.

Om fotbollen kunde stärka unga tjejers

självförtroende och självkänsla här i Sverige

– vad skulle den då inte kunna göra i ett land

där tjejer har ännu mindre att säga till om?

Cecilia Andrén Nyström bestämde sig för

att testa sin metod i världens tredje fattigaste

land, Moçambique. Hon kunde ingen

portugisiska men med hjälp av Google

translate och den moçambikiska landslagsspelaren

Sara Jacob Simone fick hon chansen

att träna ett lokalt flicklag.

Före och efter varje träning satte de sig ner

och pratade om unga tjejers villkor, varför de

inte ska acceptera sexuella trakasserier och

att det inte är okej att bli slagen hemma. Hon

lyssnade på tjejernas erfarenheter och såg

och bekräftade dem. Det gav resultat. Cecilia

Andrén Nyström kunde se hur deras självkänsla

växte.

– Vi gjorde jättestora framsteg. Och precis

som i Sverige började vi vinna. När andra

tränare kom för att se vad jag gjorde för

mirakelövningar blev de besvikna för jag

gjorde samma passningsövningar som de.

Men jag hade ett helt annat förhållningssätt,

säger Cecilia Andrén Nyström.

”UNGA TJEJER UTSÄTTS FÖR VÄLDIGT

MYCKET PRESS, BÅDE FRÅN SKOLAN OCH

FRÅN SAMHÄLLETS NORMER OM HUR MAN

SKA SE UT OCH VARA SOM UNG TJEJ”

Tillsammans med Sara Jacob Simone startade

hon Futebol dá força som är portugisiska

och betyder ”fotboll ger styrka”. På mindre

än ett år växte det till ett nationellt program

för unga fotbollstränare som utbildas i sex

och samlevnad, mänskliga rättigheter och

hur de som förebilder kan verka för att förebygga

våld och sexuellt utnyttjande av tjejer.

I dag är de över 200 ledare som tränar

över 4000 tjejer runt om i Moçambique.

De använder fotbollen för att kommunicera

men jobbar minst lika mycket med att

förändra attityder och peppa unga tjejer

att förverkliga sina drömmar för att på sikt

förändra unga kvinnors ställning.

– Att vara ung tjej i Moçambique är inte

enkelt. Över hälften gifter sig innan de har

fyllt 18 år och många lider av konsekvenserna

från tidiga och oönskade graviditeter,

avbruten skolgång, våld och HIV. Det

medför att få tjejer har möjlighet att påverka

sin egen framtid. Fotbollen är ett sätt att samla

tjejerna och prata om det här, säger Cecilia

Andrén Nyström och fortsätter:

– Om vi hade kommit hit och sagt till

föräldrarna att vi vill lära era döttrar om

kvinnors rättigheter och sex och samlevnad

så hade de aldrig släppt i väg dem. Men nu

säger vi bara att vi ska spela fotboll.

Två år efter starten finns Futebol dá força

även i Zambia, Sverige och Finland. Härnäst

är planen att starta upp i Brasilien och intresset

är stort på fler håll. För problemet med att

unga tjejer inte mår bra finns överallt, även

om det tar sig olika uttryck, menar Cecilia

Andrén Nyström.

– Tjejer lär sig väldigt tidigt att de inte

duger om de inte passar in i normen. Tyvärr

ser vi att den pressen ökar på killar också,

men killar har ofta en plats där de kan ta

för sig, vara sig själva och ha kul helt förutsättningslöst.

Tjejer har inte haft det. Därför

behövs fotbollen.

34

”BARA JAG OCH ETT ANDETAG”

När man fridyker trycks lungorna ihop

så att man faller ner i djupet.

PÅ TOPPEN

Annelie Pompe har världsrekord i fridykning och har bestigit

Mount Everest. Möt äventyraren från Mölndal i ett samtal om

att övervinna rädslor, vad det är som lockar med resan mot toppen

och botten – och varför det är så viktigt att utmana sig själv.

OCH BOTTEN

VÄRLDENS ENKLASTE LIV

Allt man behöver tänka på när man bestiger

berg är att gå, äta och hitta någonstans att

sova för natten, menar Annelie Pompe.

Hon har dykt djupast och klättrat

högst. 2010 slog Annelie Pompe

världsrekordet i fridyk med variabla

vikter med ett dyk ner till 126 meter. Ett halvår

senare var hon den första svenska kvinnan

någonsin som besteg Mount Everest från

nordsidan.

– Bergsklättring och fridykning är ganska

lika på ett sätt. Båda handlar om att befinna

sig på väldigt vackra men ogästvänliga plats er

med ont om syre. Och båda handlar om att

följa rep i olika riktningar, säger hon på sin

klingande göteborgska.

Sedan fem-sex år tillbaka lever hon på sina

äventyr och reser kors och tvärs över jorden.

Första gången vi hörs för att boka in en intervju

är hon i Dahab, Egypten, för att sätta ett nytt

rekord i fridyk. Hon säger att vi kan ses när

hon kommer till Sverige om några veckor.

Men hon hinner bara hem och vända innan

hon försvinner i väg igen, den här gången

till Costa Rica. När vi slutligen ses är det på

Stockholms centralstation. Även nu är hon i

farten, på väg till ett möte. Om ytterligare en

vecka ska hon dessutom till Afrika och bestiga

Kilimanjaro för femte gången.

När hon inte är på väg skriver hon på sin

nya bok. Den handlar om hur man kan bli mer

äventyrlig i sin vardag. Annelie Pompe menar

att det största äventyret av alla sker inombords,

och inte nödvändigtvis på Mount Everest.

– Om man är lika gammal som min

mormor kan det vara ett äventyr att ta på sig

skorna och gå ut. Bara man själv tycker att det

är äventyrligt så är det det. För mig handlar

äventyr om passion. Jag älskar att vara i bergen

och i haven, säger hon.

Annelie Pompe trivs som bäst när hon

lämnar civilisationen och försvinner i väg dit

internet inte når. Hon saknar aldrig bekvämligheter

som en dusch, svensk mat eller en

mjuk säng. Tvärtom sover hon aldrig så bra

som i ett tält på knöligt underlag.

Så har det varit ända sedan hon var barn.

Innerst inne är hon kanske fortfarande den

där lilla nyfikna Mölndalsflickan med skit

under naglarna och trassligt hår som aldrig

ville gå in utan hellre klättrade på klipporna

och kastade sig i de saltstänkta vågorna.

– Alla barn gillar väl att klättra i träd och

hålla andan under vatten. Jag har egentligen

bara fortsatt med det och dragit det till sin

spets, säger hon och skrattar.

”ALLA BARN GILLAR VÄL ATT KLÄTTRA I

TRÄD OCH HÅLLA ANDAN UNDER VATTEN.

JAG HAR EGENTLIGEN BARA FORTSATT

MED DET OCH DRAGIT DET TILL SIN SPETS”

Det som fick Annelie Pompe att börja med

fridyk var filmen Det stora blå. När hon såg

den var hon i Thailand och jobbade extra

som dykinstruktör, fast med tuber.

– Jag tyckte att det verkade helt underbart

att dyka ner i djupet och började träna

med min pappa som hade hållit på lite med

fridykning. Han var mycket bättre än mig

i början, så jag bestämde mig för att jag

skulle slå honom. Och det gjorde jag ju

ganska snart.

Numera kan Annelie Pompe hålla andan

i sex minuter och få ner sin puls till 20 slag i

minuten. Hon är Sveriges främsta fridykare

och har utöver världsrekordet även det svenska

rekordet i tre andra fridykargrenar.

Samtidigt håller hon på att bestiga de

högsta bergen på samtliga kontinenter. Hon

har redan klarat av fem, och kommer att beta

av de sista på Antarktis och Papua Nya Guinea

under 2015.

– När jag ändå hade dykt djupast tänkte

jag att det kunde vara en rolig grej att klättra

högst också. Och när jag hade bestigit Mount

Everest ville jag ha en ny utmaning. Då

bestämde jag mig för att fortsätta med de

högsta bergen på de andra kontinenterna.

MOT TOPPEN

2011 blev Annelie Pompe den första svenska kvinnan

som besteg Mount Everest från nordsidan.

»Bergsklättring och fridykning

är ganska lika på ett sätt.

Båda handlar om att befinna sig

på väldigt vackra men ogästvänliga

platser med ont om syre«

”JAG ÄR NYFIKEN PÅ VAR MINA

GRÄNSER GÅR. JAG ÄR EGENTLIGEN

INGEN ADRENALINJUNKIE. DET

SOM LOCKAR ÄR SNARARE

DET SOM HÄNDER PÅ INSIDAN”

Hur känns det att slå ett rekord?

– Det är en jättehärlig känsla. Egentligen

är det konstigt att tillföra ett tävlingsmoment

till fridyk som handlar om att man ska vara

så lugn som möjligt, men för mig handlar det

om utmaning. Och det gillar ju jag.

Att utmana sig själv mellan varven är

jätteviktigt, menar Annelie Pompe. När man

utsätter sig för nya situationer tvingas man

också ut ur sin trygghetszon.

– Då uppstår en väldigt stark känsla av

närvaro. Man är nog aldrig så fokuserad som

då. Det är det bästa sättet att lära känna sig

själv på, säger hon.

Vad är det som driver dig?

– Att utforska vad jag kan göra med min

kropp och med mina tankar. Jag är nyfiken

på var mina gränser går. Jag är egentligen

ingen adrenalinjunkie. Det som lockar är

snarare det som händer på insidan. Att möta

mina rädslor och kontrollera tanken.

Dessutom lockas Annelie Pompe av enkelheten.

Både i den totala närvaron och i

naturen, oavsett om det är långt ner i djupet

eller högt upp i bergen.

– Att bestiga berg är världens enklaste liv.

Allt man behöver tänka på är att gå, äta och

hitta någonstans att sova för natten. Att slå

rekord är egentligen bara en täckmantel för

att få leva enklare, säger hon skämtsamt.

Det är samma sak när hon dyker. Det spelar

ingen roll hur stökigt livet är ovanför ytan,

när hon dyker ner blir allt lugnt och tyst och

väldigt enkelt. Då glömmer hon alla bekymmer.

– Då är det bara jag och ett andetag. På väg

ner trycks lungorna ihop så mycket att man

liksom faller ner i djupet. Det är alldeles tyst

och man är helt fokuserad. Det är en fantastisk

känsla. Sedan är det förstås jättetufft att ta sig

upp igen, det är mycket mjölksyra i benen då.

Annelie Pompe har tillbringat långa perioder

i total tystnad i buddhistiska kloster och

tror att det finns en kraft i att stänga av surret

som ständigt omger oss.

– Det är så mycket som distraherar oss i

dagens samhälle. Så många intryck. Det är

sällan vi får tid att bara lyssna på våra egna

tankar. Jag tror att det är viktigt att avsätta

tid för det. Att reflektera över vad det är vi

matar vår hjärna med.

Hon menar att för att hitta sin passion,

måste man lyssna inåt. ”Annars ser du bara

vad alla andra gör och du är ju inte alla andra”.

”KROPPEN OCH TANKARNA

ÄR DET ENDA I LIVET

VI KAN TA KONTROLL ÖVER”

Tankarna är oerhört viktiga, de påverkar allt

vi gör, tillägger hon.

– Kroppen och tankarna är det enda i livet

vi kan ta kontroll över. Väldigt sällan kan vi

styra över de yttre omständigheterna, men vi

kan alltid välja vilket förhållningssätt vi vill

tackla dem med. Det handlar om attityd och

inställning.

För Annelie Pompe är det viktigt att ha

tydliga mål. Det motiverar henne att kämpa

hårdare. Hon tränar runt 30 timmar i veckan

inför sina rekordförsök och minst lika viktig

som den fysiska träningen är den mentala.

ANNELIE POMPE

FÖDD: 1981

FAMILJ: Pojkvän, mamma, pappa, lillebror

BOR: I min ryggsäck. Jag känner mig lika

hemma på Västkusten som i Egypten,

Costa Rica, Thailand och Nepal

GÖR: Bestiger berg, fridyker, fotograferar

och skriver

FÖRELÄSER OM: Motivation, inspiration,

mental styrka, rädsla och mod

AKTUELL: Med en bok om äventyr som

kommer ut under hösten 2015

VÄRLDSREKORD: Fridykning Variabel vikt 126 m

SVENSKA REKORD: No limit 100m,

Konstant vikt 90m, Fri immersion 72m

VACKRASTE PLATS: Toppen av Mount Everest

Därför ägnar hon sig dagligen åt en stunds yoga

och meditation. Det är bland annat det hon

har gjort i Costa Rica, precis innan vi träffas.

– Jag gör yoga hemma också, men det

är roligare om det är varmt och man har

en inspirerande lärare. Yogan fungerar som

träning för själen. Det är jätteviktigt att hitta

lugnet och träna insidan. Ju lugnare man är

desto djupare kan man dyka.

Vad tänker du när du dyker?

– Så lite som möjligt. Under själva dyket

måste man snarare försöka släppa taget om

alla tankar och spänningar. Det är svårt, men

en felaktig tanke är allt som krävs för att ett

dyk ska misslyckas. Om jag börjar tänka att

det inte känns bra eller att det är läskigt så går

pulsen upp direkt. Då tar syret slut fortare.

Det händer att hon misslyckas och att syret

faktiskt tar slut. I november 2014 höll Annelie

Pompe på att slå ytterligare ett världsrekord i

fridyk i en annan gren. Det tidigare rekordet

låg på 101 meter och Annelie Pompe var

nere på 102. Men på vägen upp tog hon i för

mycket och svimmade tio meter från ytan.

– Det händer då och då när man försöker

dyka riktigt djupt. Det låter farligt, men jag

örjade bara drömma och drömde att jag

gick omkring i en skog, säger Annelie Pompe.

Säkerhetsdykare hjälpte henne upp till ytan

och så fort hon kunde andas igen vaknade hon.

– Det kändes väldigt konstigt. Då förstod

jag inte hur jag hade kommit från skogen till

havet, säger hon och ler.

Hur tänker du kring att du utsätter dig

för risker?

– Jag tänker inte så. Tvärtom tänker jag att

det handlar om att inte utsätta mig för risker.

Om man vet vad man håller på med så är det

inte farligt. Det är ju egentligen mycket farligare

och hälsovådligare att sitta still framför

datorn hela dagarna. Många tror att det jag

gör är farligt, respektlöst mot livet och kanske

till och med korkat. Men det är oftast för att

de inte vet något om mitt liv eller vad jag gör.

Jag tycker snarare att det är respektlöst mot

livet att inte leva det fullt ut.

Men det kräver mod att leva som du gör.

Är du modigare än andra?

– Nej, tvärtom. I själva verket är jag ganska

ofta rädd. Men jag har ett trick. Om jag

tänker att jag gör något för att jag är nyfiken

på vad som ska hända, då behöver jag inte

vara rädd. Då tar nyfikenheten över.

”JAG TYCKER SNARARE ATT DET

ÄR RESPEKTLÖST MOT LIVET ATT

INTE LEVA DET FULLT UT”

Annelie Pompe menar att man inte ska vara

rädd för rädslan. Rädsla börjar ju oftast som

en tanke på vad som ska hända eller inte,

och eftersom det bara är en tanke och därmed

bara finns i ditt huvud, går det också att

tänka annorlunda.

Det modigaste hon kan tänka sig, är att

våga tillbringa tid med sig själv.

– Alla är så rädda för vad andra tycker

och vet inte hur de ska klara sig om mobilbatteriet

tar slut och de inte kan nås jämt och

ständigt. Om man aldrig tar sig tid att lyssna

på sig själv är det inte så konstigt att man får

30- och 40-årskriser och undrar vad man har

gjort med sitt liv.

Själv lever Annelie Pompe exakt det liv

hon vill leva.

Hur länge kommer du hålla på?

– Så länge det är roligt. Sedan får vi se vad

som händer. Jag är inte rädd för framtiden.

Om jag inte gillar läget, då ändrar jag på det.

Vad blir nästa stora utmaning?

– Att skida över Antarktis. Jag ser väldigt

mycket fram emot det. Att bara se vitt i flera

dagar. Vad händer med hjärnan då? Det gör

mig nyfiken. Sådant går jag i gång på.

VAD HÄNDER OM

VI SLUTAR DÖ?

Tekniken har i alla tider flyttat fram gränserna för vad vi tror är möjligt.

Frågan är om den även ska lösa vår yttersta och största gåta? Det hoppas

Google som satsar miljarder på att stoppa åldrandet. Allt fler menar nämligen

att tekniken nu har kommit så långt, att vi på sikt inte kommer att behöva dö av

ålder och åldersrelaterade sjukdomar. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Men vad händer egentligen med mänskligheten om vi slutar att dö?

Att stoppa åldrandet och skjuta upp

döden låter i mångas öron fortfarande

som science fiction. Men

redan på 1990-talet lyckades forskaren

Cynthia Kenyon med teknikens hjälp förlänga

livet på en mask. Genom att ändra i en

enda gen kunde hon och hennes medarbetare

till och med fördubbla smådjurs livslängd.

Forskarna manipulerade cellerna att gå

in i skyddsläge och börja reparera sig själva.

Det fick hela åldrandet att bromsa in, vilket

innebar att djuren, förutom att leva dubbelt

så länge, även höll sig friska och ungdomliga.

”HUR KAN VI RÄTTFÄRDIGA ATT VI LÅTER

SÅ MÅNGA MÄNNISKOR DÖ I ONÖDAN?”

I dag har Cynthia Kenyon handplockats

till Googles nya miljardsatsning Calico,

ett biotech-bolag som samlar den främsta

kompetensen inom medicin, läkemedel,

molekylärbiologi och genetik, för att ta fram

ett preparat som ska stoppa eller i alla fall

skjuta upp åldrandet hos oss människor. I

deras laboratorium utanför San Francisco

undersöker de hur framgångarna med maskarna

kan överföras på mänskliga celler. Cynthia

Kenyon som nu är forskningschef på Calico,

har gott hopp om att de kommer att lyckas.

”Kroppen har en förmåga att skydda sig

och reparera skador på ett mer effektivt sätt

än den normalt gör. Man kan locka fram detta

genom att påverka sensorer som får kroppen

att tro att den är i fara. Det kan ge dig ett

längre liv”, sa Cynthia Kenyon till tidningen

Fokus under ett Sverigebesök 2014.

Det är inte bara Google som satsar på

den här forskningen. Allt fler menar att

tekniken nu har kommit så långt att ett slut

på åldrandet är inom räckhåll. Mest optimistisk

är åldringsforskaren Aubrey de Grey som

leder forskningsinstitutet Sens Research

Foundation och har skrivit boken Ending

Aging. Han hävdar till och med att de första

människorna som kan komma att leva i 1000

år, redan är födda.

Men varför ska vi stoppa åldrandet?

På den frågan svarar Aubrey de Grey:

”För att folk dör av det!”

Två tredjedelar av alla som dör, dör av ålder

och åldersrelaterade (ofta plågsamma) sjukdomar

som cancer och hjärt-kärl sjukdomar.

I västvärlden beror hela 90 procent av

alla dödsfall på ålder. Det betyder att

100 000 människor om dagen dör bara på

grund av att de blivit gamla.

”Hur kan vi rättfärdiga att vi låter så

många människor dö i onödan?” frågar sig

Aubrey de Grey.

Han ser åldrandet som en sjukdom i sig,

där kroppen sakta bryts ner och döden är den

yttersta konsekvensen. Det betyder också att

åldrandet precis som andra sjukdomar kan

kureras, bara vi hittar det rätta botemedlet.

Sens Research Foundation tittar på olika

faktorer som bidrar till åldrandet och söker

efter svaret på hur var och en av dem kan

stoppas och skadorna repareras. Lösningen

kommer inte att komma över en natt.

Förmodligen kommer det snarare att ske i

etapper, där vi vinner några år för varje upptäckt.

Det betyder att de som är unga i dag

har störst chans att hinna ta del av framtidens

medicinska framsteg.

”JAG TROR ATT MÄNNISKAN PÅ SIKT

KOMMER ATT BLI NÅGOT ANNAT, ATT

VI MER ELLER MINDRE KOMMER ATT

SMÄLTA SAMMAN MED MASKINER”

Redan 2005 hävdade Aubrey de Grey att

alla som då var under 50 år var unga nog

att hinna dra så mycket nytta av förestående

forskningsgenombrott, att de till och med kan

undslippa döden.

Men vad händer om vi människor

slutar att dö? Hur kommer

mänskligheten att påverkas?

Några som funderar mycket på det är transhumanisterna.

Transhumanismen är en

intellektuell rörelse som förespråkar användningen

av teknik för att förbättra och utöka

människans mentala och fysiska egenskaper.

Enligt transhumanismen är handikapp,

lidande, sjukdom, åldrande och död onödiga

mänskliga svagheter som de vill övervinna

med teknikens hjälp.

Michael Kazarnowicz arbetar till vardags

som rådgivare i digital kommunikation,

men är också transhumanist. Han tog tidigt

till sig quantified self-tekniken med smarta

armband som mäter och loggar hans värden,

för att kunna optimera sin hälsa och leva

längre. Han var dessutom en av de första

svenskarna som opererade in ett chip i

kroppen för framtida bruk.

MICHAEL KAZARNOWICZ

Slutade pensionsspara när Google

tog upp kampen mot åldrandet.

BIOTECHBOLAGEN MOT ÅLDRANDET

GOOGLES CALICO samlar experter inom

medicin, läkemedel, molekylärbiologi och

genetik för att förstå de biologiska

processerna som kontrollerar livslängden

och på så vis ta fram ett preparat som

kan öka livslängden.

HUMAN LONGEVITY grundades av biotechentre-prenören

Craig Venter som bland

annat är känd för att ha sekvenserat det

mänskliga genomet och tagit fram den

första artificiellt skapade funktionella DNAmolekylen.

Hans team bygger upp världens

största databas med informationom mänsklig

gen-variation för att med hjälp av genomik,

big data och stamcellsterapi ta fram metoder

och behandlingar mot åldrandet.

SENS RESEARCH FOUNDATION undersöker

hur de kan reparera skador som kommer

med åldern, snarare än att förhindra dem.

Kazarnowicz har följt försöken att stoppa

åldrandet de senaste tio åren och när ett

stort bolag som Google bestämde sig för att

investera i forskningen, bestämde sig Michael

Kazarnowicz för att sluta pensionsspara.

För vad är meningen? Om människor lever

längre och kanske inte ens dör, kommer

det nuvarande pensionssystemet ändå att

kollapsa.

– Med tanke på hur långt tekniken och

forskningen har kommit på det här området

de senaste tio åren, vad kommer vi då inte

att kunna åstadkomma under de kommande

fyrtio åren? Jag tror att Calico kommer

att lyckas. Om de inte gör det, så kommer

någon annan att göra det, säger Michael

Kazarnowicz.

Men vad är det som lockar med att

sluta åldras och leva längre?

– Rent egoistiskt är jag nyfiken på alla

mänskliga framsteg och vill se vad som

kommer att hända i framtiden. Jag vill vara

med om en färd ut i rymden. Jag tror att

människan på sikt kommer att bli något annat,

att vi mer eller mindre kommer att smälta

samman med maskiner. Vilket förstås är både

lockande och skrämmande, för vi vet inte hur

det påverkar oss, säger Michael Kazarnowicz.

Att det finns en lockelse i evig ungdom, menar

även Karim Jebari, doktorand i filosofi på

Kungliga tekniska högskolan, KTH.

– Alla vill väl vara evigt unga? Det är en

uråldrig önskan. Människan har i alla tider

drömt om ungdomens källa. Tänk bara på

alla produkter det finns för att se ung ut.

Hur mycket skulle folk inte vara beredda att

betala för något som verkligen fungerade och

dessutom höll oss friska? Problemet är att det

inte är riktigt så enkelt, säger han.

Karim Jebaris forskning handlar om de risker

som den teknologiska utvecklingen ställer

mänskligheten inför. Han menar att det kan

få katastrofala följder om vi slutar att åldras.

– Vi vet egentligen inte hur mänskligheten

eller jorden skulle klara av det, för det har ju

aldrig hänt förut. Visst har medellivslängden

ökat genom historien, men redan på medeltiden

blev de som dog av ålder ofta runt 70 år

gamla. Med modern medicin har vi lyckats

förlänga den förväntade livslängden med

10-20 år. Men det är fortfarande ingen jättestor

förändring. Om vi slutade dö skulle det

innebära något helt nytt för vårt samhälle,

säger Karim Jebari.

”DET ÄR EN URÅLDRIG ÖNSKAN.

MÄNNISKAN HAR I ALLA TIDER

DRÖMT OM UNGDOMENS KÄLLA”

För det första skulle vi få en kraftig befolkningsexplosion.

Om människor slutade dö av

ålder så skulle jordens befolkning öka med

100 000 personer om dagen. Hittills har vi

klarat av att föda den växande befolkningen

med hjälp av övergången till högteknologiskt

jordbruk. Men vad händer om vi blir väldigt

många fler?

– Det är redan i dag en jätteutmaning att

öka jordbruket och tillgången på mat utan att

det leder till övergödning, ökade koldioxidutsläpp

och försurning av haven. Om vi blev

ännu fler är risken stor att det skulle stressa

ekosystemet så hårt att det kollapsar. Det kan

leda till en existensiell katastrof.

Du menar att människan som art

skulle dö ut?

– Ja, eller i alla fall att delar av mänskligheten

dör ut och att de som finns kvar börjar

kriga om maten och resurserna. När befolkningen

växte i förindustriell tid löste vi det

med utvandring och byggde upp vårt industriella

samhälle genom att gräva upp fossila

bränslen. De möjligheterna och resurserna

har vi inte i dag.

Michael Kazarnowicz är mer optimistisk

och sätter sin tilltro till teknikens möjligheter.

Han menar att det går att lösa om vi bara

fördelar jordens resurser på ett bättre sätt.

– Jag tror att vi måste byta vanor och äta

mat som tar mindre energi att framställa.

Kött blir något vi äter någon enstaka gång.

Energifrågan får vi lösa med solenergi. Och

vem vet, i framtiden kanske vi kan kolonisera

andra planeter, säger han.

Ett annat sätt att lösa den drastiskt ökande

befolkningen vore att begränsa barnafödandet.

Problemen med det, menar Karim

Jebari, är dels att det skulle beröva framtida

generationer sin existens, dels att vi skulle få

ett statiskt samhälle.

– Det skulle innebära att generationsväxlingarna

avskaffades. Historien drivs

ju framåt av att olika generationer är med

och skapar den. Om samma personer skulle

sitta kvar på sina platser i år efter år skulle

vi gå miste om innovationer och nytänkande.

Visst, människor är smarta och nyfikna, men

väldigt mycket forskning visar på motsatsen.

44

»Rent egoistiskt är jag nyfiken på alla mänskliga framsteg och

vill se vad som kommer att hända i framtiden. Jag vill vara med

om en färd ut i rymden. Jag tror att människan på sikt kommer

att bli något annat, att vi mer eller mindre kommer att smälta

samman med maskiner.« MICHAEL KAZARNOWICZ

KARIM JEBARI

Forskar om de risker som den tekniska

utvecklingen ställer mänskligheten inför.

Inom vården får en ny terapiform som visar

sig vara mest effektiv vänta en hel generation

på att slå igenom. Det krävs att alla gamla

läkare ska gå i pension först. Men vad händer

om läkarna aldrig går i pension? Jag tror att

det skulle få utvecklingen att gå mycket långsammare,

säger Karim Jebari.

Kanske skulle vi dessutom bli mindre

riskbenägna om tusen år av liv stod på spel?

Vilket i sin tur kunde leda till att världen blev

tråkigare?

”VISST, MÄNNISKOR ÄR SMARTA

OCH NYFIKNA, MEN VÄLDIGT MYCKET

FORSKNING VISAR PÅ MOTSATSEN”

Michael Kazarnowicz tror inte det. Han tror

att människor har en inbyggd nyfikenhet som

får oss att vilja utvecklas och testa nya saker.

Särskilt om hela tillvaron skakas om.

– Jag tror att människan är beredd att

förändra sina invanda mönster om det samtidigt

sker andra stora förändringar, som att

vi slutar att åldras. Det skulle ju innebära att

vi fick göra om hela samhällssystemet, för det

vi har i dag skulle kollapsa, säger han.

Att dagens pensionssystem inte längre

skulle fungera är en liten sak i det sammanhanget.

Dessutom blir det onödigt, menar

Michael Kazarnowicz. För varför ska vi sluta

arbeta om vi är pigga och krya?

– De tekniska framstegen kommer ändå

innebära att framtidens arbetsmarknad

ser betydligt annorlunda ut eftersom robotar

och datorer kommer att ta över stora

delar av det arbete som människor utför

i dag. Om robotarna utför de tråkiga

jobben, kan vi människor fokusera på

roligare arbetsuppgifter. Varför skulle vi då

vilja gå i pension? Jobbet ger oss utmaningar

och ett socialt sammanhang, säger Michael

Kazarnowicz.

Att Google satsar på den här frågan

just nu är inte särskilt konstigt,

menar Karim Jebari. Tekniken har

kommit så långt att åldringsforskningen nu

har gått från något spektakulärt och abstrakt

till något väldigt konkret. I dag vet man mer

exakt vad man ska forska vidare på.

– Det sammanfaller dessutom med att

Google-eliten som har väldigt mycket pengar,

har kommit upp i 40-årsåldern. De vet

att om de investerar i det här nu, så har de

ganska goda chanser att hinna ta del av utvecklingen

innan de dör, säger Karim Jebari.

Att gänget bakom Google kanske har hunnit

fylla åttio år och redan är gamla innan

tekniken kommer så långt att vi på allvar

kan bromsa åldrandet spelar ingen roll. För

på sikt spår forskarna att vi till och med kan

påbörja en föryngringsprocess.

Det kan låta ännu mer som science fiction,

men Aubrey de Grey menar att det tvärtom är

lättare att reparera de skador som åldrandet

medför, än att hindra dem från att bryta ner

oss till att börja med. Rent tekniskt kan det

handla om att odla fram nya organ så att

vi kan byta ut vår trötta gamla lever eller

rynkiga hud mot en ny och fräsch.

– I så fall kan en 60-åring bli 30 på nytt.

Det vore ju ganska bra. Då får man chansen

att börja om, men med all kunskap man har

av att redan ha levt ett långt liv, säger Michael

Kazarnowicz

Ser du inga risker?

– Jo, det är klart att det också kan gå åt

skogen och att vi måste vara väldigt försiktiga.

Jag är rädd att det kan leda till otroligt mycket

slitningar mellan människor. Vad händer om

en grupp som redan har ett försprång och

stora tillgångar, börjar byta ut kroppsdelar

som gör att de kan förhöja sina sinnen, se

och höra bättre och bli snabbare och starkare?

Det riskerar förstås att leda till ett samhälle där

skillnaderna mellan klasserna blir ännu större.

Både Michael Kazarnowicz och

Karim Jebari menar att vi måste

börja diskutera konsekvenserna redan

nu. För när tekniken väl finns, kommer

den att vara svår, om inte omöjlig, att stoppa.

– Vilken regering kan förbjuda användandet

av mediciner och teknik som hindrar

oss från att dö? Det går ju inte. Dessutom

behöver det inte handla om ett piller som

förändrar allt. Tvärtom kommer det snarare

att komma små framsteg som gör att vi kan

skjuta upp åldrandet några år i taget. Ett piller

mot muskelförtvining kan ge oss några år.

Organ som odlas fram och byts ut ger oss fem

år till. Hudtransplantationer, ytterligare fem

år. Och så vidare. Alla de delarna är positiva

i sig. Men sammantaget kan de få enorma

konsekvenser, säger Karim Jebari.

”VILKEN REGERING KAN FÖRBJUDA

ANVÄNDANDET AV MEDICINER OCH TEKNIK

SOM HINDRAR OSS FRÅN ATT DÖ?”

Satsningarna på att skjuta upp åldrandet och

förlänga livet har även stött på kritik ur en etisk

synvinkel. En av kritikerna är Microsoftgrundaren

Bill Gates som är känd för att ha skänkt

miljontals dollar till projekt som arbetar för att

hitta botemedel mot sjukdomar som drabbar

fattiga. Han har sagt om Google-elitens satsning

på Calico att ”det verkar ganska egoistiskt

att rika människor satsar sina pengar på

att leva längre när fattiga människor fortfarande

lider av malaria och tuberkulos”. Samtidigt

sticker han inte under stol med att det såklart

vore trevligt att leva längre.

Om det verkligen stämmer att vi med

teknikens hjälp kan skjuta upp åldrandet

får framtiden utvisa. Vi måste hur som helst

vänta en livstid på att se resultatet.

Det är precis som i talesättet: Den som

lever får se.

Illustration: Elin Lövgren

ONT OM PLATS

Om människor slutade dö av ålder

så skulle jordens befolkning öka

med 100 000 personer om dagen.

48

DEN SMARTA

SAVANNEN

Spetsnoshörningens horn är så eftertraktade att

terror nätverk har gett sig in i tjuvskyttet. Nu riskerar

noshörningen att utrotas. Men med bättre

säkerhets system och ny sensorteknik ska Kenya

vända utvecklingen. Efter de smarta hemmen,

fordonen och städerna är det nu hög tid för den

smarta savannen som räddar liv.

Det som riskerar att hända är inget

mindre än en katastrof. 1970 fanns

det 20 000 spetsnoshörningar i

Kenya. Nu finns det bara 650 kvar. Om tjuvskyttet

fortsätter i den här takten riskerar

noshörningen, liksom många andra afri

kanska djur, att dö ut.

”VI ARBETAR DAGLIGEN MED

ATT FÖRENKLA MÄNNISKORS LIV

MED HJÄLP AV NY TEKNIK”

Det vore en tragedi för såväl ekosystemet

som mångfalden på den afrikanska savannen.

Men det vore även ett stort ekonomiskt

bakslag för Kenya som är beroende av

inkomsterna från safariturismen. Om djuren

försvinner, försvinner turisterna också.

Därför har Kenya Wildlife Service gått

samman med amerikanska Stimson Center

och Linköpings Universitet i Sverige för att

undersöka hur nya tekniska lösningar kan få

stopp på tjuvskyttet.

2014 bjöd Linköpings universitet in HiQ

för att utveckla och testa tekniken.

– Vi arbetar dagligen med att förenkla

människors liv med hjälp av ny teknik. Det

är vad det här handlar om också. Här har vi

chansen att förenkla jobbet och skydda vakterna

som jobbar i parkerna med risk för sina

liv, samtidigt som vi räddar noshörningen

från utrotning, säger Patrik Holm på HiQ.

Innan projektet drog igång hade säkerhetsvakterna

väldigt lite att sätta emot tjuvskyttet.

I bästa fall har de haft tillgång till en

bil, nattkikare, maskingevär och en kortvågs

radio som vem som helst kan avlyssna.

Det är långt i från tillräckligt när noshörningens

horn värderas högre än guld.

Utsikten att tjäna stora pengar har fått

organiserade ligor med kopplingar till terrornätverk

som Al Shabab att ge sig in i tjuvskyttet.

De är betydligt bättre utrustade än

parkvakterna och skyr inga medel i jakten

på de dyrbara hornen. Att vakter mördas är

inte ovanligt.

Hornen säljs på den illegala marknaden

för 50 000 amerikanska dollar per kilo, motsvarande

420 000 svenska kronor. Från Afrika

smugglas de till Asien där de mals ner och

används i naturmedicin som anses verksamt

mot alltifrån feber till cancer. Att det inte

finns några medicinska belägg för det spelar

ingen roll.

”TELEFONERNA INNEHÅLLER ÄVEN

GPS SÅ ATT OFFICERARNA KAN

HÅLLA KOLL PÅ VAR DE BEFINNER

SIG OCH FALLDETEKTORER

SOM GÖR ATT DET GÅR ETT LARM TILL

SAMBANDSCENTRALEN OM

TELEFONEN FALLER I MARKEN”

Projektet för att stoppa tjuvskyttet kallas

Project Ngulia efter det kenyanska noshörningsreservatet

där tekniken ska

implementeras. Hittills har projektgruppen

tittat på hur man kan använda sig av bland

annat smarta telefoner, radarsystem, värmekameror,

vanliga kameror, drönare, mikrofoner

och skottdetektorer.

– Vi arbetar mycket med sensorteknik

och de sensorer som finns i en smartphone.

Utifrån dem har vi utvecklat olika applikationer

som gör att vakterna kan kommunicera

på ett säkert sätt. Telefonerna innehåller

även gps så att officerarna kan hålla koll på

var de befinner sig och falldetektorer som gör

att det går ett larm till sambandscentralen

om telefonen faller i marken, berättar Martin

Stenmarck som är teknisk projektledare

på HiQ.

”ETT PROJEKT MED MYCKET HJÄRTA”

Martin Stenmarck, projektledare på HiQ.

Utmaningarna i projektet är flera. Kenya

har kommit långt när det gäller att bygga

ut mobiltekniken i storstäderna, men det

88 kvadratkilometer stora Ngulia-reservatet

ligger i ett öppet landskap i Tsavoregionen,

långt från närmaste stad. För att komma

runt den nästintill obefintliga infrastrukturen

har projektet undersökt möjligheterna att

bygga ett radiotorn och skapa ett eget lokalt

nätverk. Problemet är att elförsörjningen

är begränsad.

”VI MÅSTE FÅ FOLK ATT INSE

ATT HORNEN ÄR VERKNINGSLÖSA

OCH ATT DE LIKA GÄRNA KAN

BITA PÅ NAGLARNA”

– Det betyder att det inte går att smacka på

med hur mycket tekniska lösningar som helst.

Tvärtom är det en utmaning att kunna ladda

varsin smartphone. Vi måste hela tiden ha i

åtanke att alla tekniska lösningar måste vara

energisnåla. Nu undersöker vi hur vi kan

använda oss av mer solenergi. Men även

om solen är en säker energikälla i Kenya, går

det inte att ha solceller i hela parken, säger

Martin Stenmarck.

En annan utmaning är att terrängen är

varierad. Att landskapet är platt underlättar,

men stora delar av parken består av höga

träd där tjuvskyttar kan smyga fram utan att

bli upptäckta.

Därför har projektgruppen inlett ett

samarbete med Kolmården, där de har gjort

studier på verkliga noshörningar.

– Vi har bland annat gjort mätningar med

drönare och värmekameror över Kolmårdensavannen.

På så vis har vi kunnat studera

hur lätt man upptäcker människor i buskage

och hur man ser skillnad på antiloper och

noshörningar i mörkret. Samarbetet med

Kolmården har varit jätteviktigt för oss. Det

har inneburit att vi kan testa våra sensorer

i en säker miljö, och på ett mer tidseffektivt

sätt än om vi skulle göra det på plats i Kenya,

säger Martin Stenmarck.

Samtidigt har projektgruppen hela tiden

arbetat nära sina kenyanska samarbetspartners

och utgått från parkvakternas egna

behov och önskemål.

– Det är ett väldigt roligt projekt att jobba

med för det finns ett sådant stort engagemang

hos alla inblandade. Vi har väldigt

fria ramar och har kunnat arbeta kreativt

för att tillsammans ta fram nya lösningar och

tekniker, både i Kenya och i Sverige. På så

vis är det ett oerhört kreativt, givande och

innovativt projekt med mycket hjärta, säger

Martin Stenmarck.

Under 2015 kommer utrustningen att

testas i skarpt läge. Efter de första

utvärderingarna ska systemet uppdateras

och byggas ut.

– Vi har hela tiden i åtanke att det här

bevakningssystemet ska kunna skalas upp

och användas i fler parker men också på

andra ställen i Afrika. Vi har tidigare jobbat

med att utveckla smarta hem, smarta bilar

och smarta städer. Det vi implementerar nu

är den smarta savannen, säger Patrik Holm.

Målet är att det ska finnas 750 spetsnoshörningar

i Kenya redan 2016.

Men för att helt stoppa tjuvskyttet krävs

det att efterfrågan upphör och att folk slutar

köpa preparat gjorda på noshörningshorn,

påpekar Patrik Holm.

– Vi måste få folk att inse att hornen är

verkningslösa och att de lika gärna kan bita

på naglarna. Men det är en process som tar

tid. Så länge gör vi vad vi kan för att skydda

djuren med teknikens hjälp.

STORT ENGAGEMANG

Parkvakterna som vaktar djuren med

risk för sina liv har tidigare haft

väldigt lite att sätta emot tjuvskyttet.

TJUVSKYTTET I SIFFROR

I början av 1900-talet fanns det en halv miljon

noshörningar i världen. I dag är alla fem noshörningsarter

utrotningshotade. På senare

år har 140 000 elefanter och över 3 600 noshörningar

dödats av tjuvskyttar.

Tjuvskyttarna skyr inga medel och bara det

senaste decenniet har 1000 parkvakter fått

sätta livet till i sitt arbete med att skydda de

vilda djuren runt om i världen.

Noshörningens horn säljs på den illegala

marknaden för 50 000 amerikanska dollar

kilot. Hornen mals ner och används i ett

naturmedicinskt preparat som är populärt

i Asien och anses verksamt mot alltifrån

reumatism till feber, magsjuka och ormbett.

Det finns dock inga medicinska belägg för det.

REBECKA ÅHLUND

Journalist och författare

Det var en gång någon sorts grottmänniska

som kom på att man

kunde ta toppen på det där långa

grässtrået och mala ner till mjöl, och sedan

blanda mjöl med vatten och lite annat gojs,

ställa gegget bredvid något varmt, till

exempel en eld, och så blev det bröd. Idag

finns det färdigskivat bröd! Vänta, det finns

till och med ett brittiskt bageri som slutat

skiva sina bagels: ”We sliced it, you didn’t like

it, so we aint slicing nothing no more!” står

det på deras brödpåsar. ”Vi skivade, ni gillade

det inte, så nu skivar vi ingenting längre!”

Tillbaka till framtiden, fast tvärtom, liksom.

”SOM BARN VAR JAG RÄDD FÖR TROLL.

MINA BARN ÄR RÄDDA FÖR ATT

HA MINDRE ÄN 37 PROCENTS BATTERI

KVAR PÅ SINA IPADS”

När jag var liten, några år efter att bröd

uppfanns, fanns det en biograf i Borås som

hette 2001. Den rödvita, upplysta skylten

med robotaktiga siffror kändes otroligt

modern. Så futuristisk. Som ett löfte om framtiden.

Jag var övertygad om att 2001 skulle

vi alla knalla runt i silverkostymer och när vi

inte orkade promenera längre skulle vi kunna

typ vissla på våra respektive svävare och ta en

sväng över månen på väg till ICA. När det

väl blev 2001 hade jag varken svävare eller

rymddräkt. Däremot e-mail och en mobiltelefon

som jag tyckte var så liten att jag

knappt hittade den i fickan. Jag fick tinnitus

av modemet som tjöt varje gång jag

kopplade upp mig och drömde om en framtid

där internet liksom skulle finnas i luften.

Nu gör det det.

Mina barn spelar Minecraft medan de

Skypear med sin kompis Agaton, som också

spelar Minecraft. Som barn var jag rädd

för troll. De är rädda för att ha mindre än

37 procents batteri kvar på sina iPads. De

kommer aldrig behöva ta körkort, eller bära

papperstidningar till återvinningscontainern,

eller sitta på ett tak någonstans och försöka

ställa in en TV-antenn medan jag ropar att

det fortfarande bara är myrkrig i TV-rutan.

Allt kommer att vara automatiskt och robotiserat.

TV-apparaterna, ja, även din jättestora

platt-TV, kommer att stå på dammiga hembygdsmuseer

och skvallra om den ociviliserade

forntiden.

Framtiden verkar så ljus och teknisk

att jag inte ens kan fantisera om den

längre. Min hjärna är för liten. Allt

kommer att bli så bekvämt. Om ett halvår

kanske jag inte ens kommer att behöva göra

mina tråkigaste saker själv: tvätta håret och

måla naglarna. Jag kanske får en egen liten

robot som sköter det åt mig medan jag

sover, eller medan jag skriver ut kött på en

3D-skrivare, för det kan man tydligen nu.

Jag ligger vaken en hel natt och tänker på att

skriva ut en 3D-skrivare på en 3D-skrivare.

Det är som att tänka på rymden. Bara det att

den oändliga rymden börjar kännas nästan

möjlig att greppa i jämförelse med tanken

på bagaren som måste omprogrammera

brödskivar-roboten till att sluta skiva bagels.

”FRAMTIDEN VERKAR SÅ LJUS

OCH TEKNISK ATT JAG INTE ENS KAN

FANTISERA OM DEN LÄNGRE. MIN

HJÄRNA ÄR FÖR LITEN”

Jag kämpar på, jag försöker hänga med i

svängarna här. Det enda problemet jag har

är min egen hjärna. När jag ska minnas mina

lösenord till alla dessa bekvämligheter och

appar, verkar den plötsligt vara gjord av 80-

talsmaterialet teflon. Inget fastnar. Och jag

minns aldrig svaret på kontrollfrågan: var det

dvärgkaninen eller de vandrande pinnarna

som var mitt första husdjur?

Programmeringsspråket Java offentliggörs,

Sveriges Radio börjar med digitala

radiosändningar och HiQ grundas.

1995

Internet slår igenom på bred front, Nokia släpper sin

första smarta telefon och den 11 kilo tunga sexhjuliga

microrovern Sojouner landar på planeten Mars för att

samla in prover och fotografera miljön.

1996

DVD-skivan kommer, Ericsson lanserar termen

smartphone och brittiska superbilen ”British Thrust

SCCC” far genom Nevadaöknen med en hastighet på

1228 km/h och blir därmed den första landgående

farkosten som spränger ljudvallen.

1997

FRÅN WAP

TILL APP

Tjugo år har gått sedan gänget bakom HiQ bestämde sig för att

starta företaget de själva ville jobba på. HiQ Magazine sammanförde

några av dem med ett par nyanställda i ett samtal om vad det

var de drömde om där i början – och vad det är som lockar dagens

konsulter att vara med och skapa sin drömarbetsplats.

Vad var det som fick er att starta HiQ?

Ken Gerhardsen: Det var det där att vi skulle

få göra vår grej. Ragnar ter Vehn och jag

började på HiQ i augusti 1995 och det har

vi aldrig ångrat.

Hans Karlsson: En av Ragnar och Kens

första åtgärder var att anställa Lars Stugemo.

Lars Stugemo: När de hörde av sig behövde

jag bara en halv dag för att bestämma mig.

Det kändes helrätt. För mig handlade det

helt och hållet om att få vara med och bygga

upp något nytt med bra människor.

Ken Gerhardsen: Det var då vi myntade uttrycket

att vi skulle starta firman vi alltid

hade velat jobba på.

Det uttrycket lever väl kvar än i dag?

Helene Hammarberg: Ja. Jag började 2014 och

det var det första jag fick höra när jag var på intervju.

”Om du jobbar här, då får du också vara

med och bygga det företag som du vill jobba på.

Vi har den kulturen”. Det lät sjukt häftigt.

Hur såg firman som ni alltid hade velat

jobba på ut? Vad var det ni drömde om

då för 20 år sedan?

Ken Gerhardsen: Vi ville vara bäst. Ha de

bästa kunderna, anställa de mest kompetenta

konsulterna, ha den bästa ledningen, de bästa

cheferna och den högsta lönsamheten. Men

vi ville också ha det trevligaste kontoret och

de bästa festerna. Vi skulle till och med ha

den bästa toalettkulturen.

Den bästa toalettkulturen?

Ken Gerhardsen: Ja. När några av våra

konsulter satt på Ericsson var det några

konsulter från ett annat konsultbolag där

som alltid sket ner toaletten och lämnade

den så. Det var inte så mysigt. Då bestämde

vi att så skulle våra konsulter aldrig göra.

På HiQ rensar vi toaletterna efter oss.

Anna Karin Hansson: Jag började redan 1995

och det som tilltalade mig i början var att

vi vågade sticka ut, gå våra egna vägar och

vara annorlunda.

Ken Gerhardsen: Ja. Piratflaggan hade vi redan

då. En annan sak var att vi skulle sitta

mitt i Stockholms city, först på Birger Jarlsgatan

och sedan på Hötorget. För dit vill

kunderna komma och där vill konsulterna

jobba. Och sedan skulle vi förstås ha bästa

invigningsfesten också.

Lars Stugemo: Det var en bra fest. Vi var

bara 20 anställda men hade 250 gäster på

220 kvadratmeter. Det var så det var, vi ville

märkas och synas. Därför har vi alltid satsat

stort. Redan när vi startade och skulle börja

rekrytera folk köpte vi upp halva baksidan i

platsannonsbilagorna i fyrfärg.

Ken Gerhardsen: En annan sak som var

viktig från början var att när du kommer

in på HiQs kontor ska du känna att det här

är ett bra företag. Konsulter från HiQ gör

sitt jobb, det är inget snack. Vi ville vara bra

i alla avseenden. Det har varit vår filosofi

från början.

Hur var det med namnet och HiQ-loggan?

Hans Karlsson: Vi hade ett möte där vi satt

och knådade fram loggan i lera som vi skulle

härda i microvågsugnen. Det tyckte jag var

sjukt oseriöst.

Lars Stugemo: Det var någon som hade en

metallplatta med, så mikrovågsugnen höll på

att explodera.

Ragnar ter Vehn: Det viktiga var att pro filera Q

som i hög kvalitet och inte hög IQ. Därför

valde vi på den tiden att visa loggan i två färger

och använda versaler och gemener för att sär

skilja Hi och Q. Men vi ville också lyfta fram

det goda i att hitta enkla men smarta lösningar

och därför kom ”Mickel Räv svansen” till.

Det är den som är den burriga knorren på Q:et.

Hans Karlsson: Namnet var något som

Ragnar hittade på.

Ragnar ter Vehn: Vi ville hitta ett namn som

utmärkte vad som skulle känneteckna det

nya bolaget. Vi tyckte att det var viktigt att

en konsult verkligen tillförde kunskap till

kunden och ställde oss frågan ”När ska man

välja oss istället för andra leverantörer?”

Det givna svaret var att man skulle välja oss

när resultatet verkligen var viktigt. Därför

kändes HiQ för High Quality som ett bra val.

Ken Gerhardsen: Då sa vi att ”HiQ? Så kan

man inte heta”.

Lars Stugemo: Ja, Ken och jag skulle hitta

på något annat. Men Ken var så lat, så efter

tio minuter sa han: ”HiQ, det blir bra, vilka

kunder ska vi träffa?”

1998

Sökmotorn Google startar, EU fattar beslut om

att alla medlemsstater ska införa 3G-tjänster i

sina respektive länder och bygget av den internationella

rymdstationen ISS påbörjas.

Termen Internet of things lanseras, WAP-tekniken

kommer och HiQ introduceras på Stockholmsbörsen.

Till skivbolagens stora förtret frias en svensk 17-åring

för musikstöld på internet och i Japan testas världens

första sociala robot, Kismet, på vanliga människor.

1999

“DE SOM SÖKER SIG HIT ÄR

KREATIVA MÄNNISKOR”

Richard Koivusalo (till vänster), började

som konsult på HiQ 2013. Anna Karin

Hansson (nedan) började redan 1995.

Datorerna överlever millennieskiftet,

GPS blir tillgängligt för gemene man, 12 procent

av jordens befolkning har en mobiltelefon och det

första USB-minnet kommer ut på marknaden

med ett minne på 8 MB.

Telia går samman med Sonera och bildar

TeliaSonera, medan HiQ förvärvar finländska

Softplan Oy som är ett dotterbolag till Nokia.

Facebook ser dagens ljus, platt-tv är årets

julklapp och Internethandeln utgör 1,6 procent

av den totala detaljhandeln i Sverige.

2004

2000 2002

2003

2001

Chattforumet ICQ når över 100 miljoner

användare och robotdammsugaren kommer ut.

Apple lanserar sin iPod och IT-bubblan spricker.

Den amerikanske affärsmannen Dennis Titov

blir världens förste rymdturist och i Japan

utvecklas och lanseras ett stort antal humanoider.

Var fjärde svensk använder Internet dagligen,

Skype grundas, den första europeiska satelliten

Smart kretsar kring månen och Kina blir det tredje

landet efter USA och Sovjetunionen/Ryssland att

skicka ut en människa i rymden.

Youtube lanseras, NOKIA 1110 blir

världens mest sålda mobil och åldringsforskaren

Aubrey de Grey säger i ett TEDtalk

att tekniken nu har kommit så långt

att de första människorna som kan leva

i tusen år redan är födda. I Sverige faller

den första domen mot fildelning.

Twitter lanseras, Christer Fuglesang blir den

förste svensken i rymden och polisen slår till mot

Pirate Bay. På en mässa i Tokyo visas androiden

Repliee som ska användas som sällskapsdam

åt ensamma åldringar.

2005 2006

”DET ÄR EN ENORM KAMP

OM TALANGERNA I DAG”

Helene Hammarberg arbetar sedan

2014 som talangchef på HiQ Stockholm.

2007

iPhone når den amerikanska marknaden och

begreppet Quantified self lanseras på en

konferens i San Fransisco.

”VI VILLE VARA BÄST PÅ ALLT!”

Ken Gerhardsen (på bilden),

Hans Karlsson, Rolf Anderson och

Ragnar ter Vehn grundade HiQ 1995.

Vilket blev ert första uppdrag?

Hans Karlsson: Netnet. Vi började ju med

teleoperatörer. Det var en brytningstid där på

1990-talet då alla teleoperatörer utvecklade

olika typer av tjänster och mobiltelefonin

började komma.

Lars Stugemo: De avreglerade telemarknaden

1992. Sverige var det första landet som

avreglerade i Europa och många utländska

operatörer etablerade sig här för att ha det

som testmarknad. Det var det som gjorde att

Sverige blev stort på teleoperatörer.

Hans Karlsson: Det var också anledningen

till att vi på HiQ blev starka på telekom. Men

sedan utvecklade vi idén att vi skulle vara

med i alla leden.

Lars Stugemo: I dag har vi kunder i femton

olika branscher, men alla använder telekomteknik

eller mobilitet som grund. Mobilitet

ligger väldigt mycket i vårt DNA på HiQ.

Hans Karlsson: Jag minns ett av de första

andra uppdragen, att utveckla en elektronisk

gaspedal till Saab. Det var första inhouseprojektet.

Lars Stugemo: Ja det var det som förde in

oss i fordonsindustrin. Vi trodde från början

att det skulle vara lättast att sälja på telekomsidan,

för det var där vi hade mest kontakter.

Men det visade sig att det inte var så lätt. Och

det var nog det bästa som kunde hända HiQ,

för vi var tvungna att hitta nya kunder och

lärde oss att oj, det finns ju många slags kunder

där ute.

Anna Karin Hansson: Vi har dessutom alltid

valt kunder med omsorg. Framgångsrika kunder.

Det gör att det blir roliga uppdrag också.

Var det en medveten strategi att välja

teknologitunga kunder?

Ken Gerhardsen: Ja. De var länge vår ryggrad.

I dag har vi långsamt styrt om och har

en mycket större spännvidd.

Anna Karin Hansson: Det är en av alla saker

som gör att det är så roligt att jobba här,

att man får göra och testa så många olika

branscher. När jag började kom jag nästan

direkt ut på Ericsson och jobbade med telekom

ett tag. Sedan dess har jag jobbat med

alla möjliga: Bank, försäkringsbolag, klädföretag,

Skatteverket och Arbetsförmedlingen.

Vad var det som gjorde att ni lyckades så

mycket bättre än konkurrenterna?

Hans Karlsson: Jag satte redan från början

upp tre ledord: Flit, kunskap och sparsamhet.

När man driver konsultfirma måste man

vara väldigt aktsam om tiden och se till att ha

en hög debiteringsgrad.

Lars Stugemo: Det är ju fortfarande det enda

vi har att sälja. Vår tid och vår kunskap. Vi

har alltid haft ordning på siffrorna och det var

vår styrka sedan när vi kom in i lågkonjunkturen.

Då var vi de enda som tjänade pengar.

Konkurrenterna hade bara drivits framåt av

tillväxten. Många av dem finns inte kvar längre.

Hans Karlsson: Vi avhöll oss dessutom från

att göra allt för stolliga grejer under de ljusa

åren. Det tror jag var en av anledningarna

till att vi lyckades. Men vi gjorde några

spektakulära grejer som var bra. Förvärvet i

Finland till exempel.

Lars Stugemo: Ja, då hade vi redan en verksamhet

som vi startade själva i Finland, men

den blev aldrig fler än åtta personer, så vi ville

köpa upp ett annat företag. Jag kommer ihåg

att vi bjöd in den finske ägaren att bada bastu

med oss på Hötorgskontoret. Vi satt där och

bastade och drack mjölk, för det var det enda

han drack, och det sades inte så mycket på

hela kvällen. Dagen efter sa han att ”jaja, vi

kanske hörs”. Ett halvår senare ringde han

och sa att vi kunde få köpa bolaget.

Hans Karlsson: Det var jävligt dyrt. Men jag

tyckte att vi skulle göra det.

Sveriges första 4G-nät invigs och

termen ”Big data” slår igenom.

2009

Antalet Internetanvändare i världen når 2 miljarder,

den amerikanska delstaten Nevada blir först med att

tillåta förarlösa bilar i trafiken och IBMs superdator

Watson slår två människor i Jeopardy!

2011

2010

2008

Spotify lanseras och över 60 procent av

jordens befolkning har en mobiltelefon.

Instagram lanseras och läsplattan blir

årets julklapp. 3D-skrivare för privat bruk når

marknaden och dator- och TV-spelsbranschen

omsätter 390 miljarder kronor.

Lars Stugemo: Vi skrev avtal 2002. Den förre

ägaren gav mig pennan och sa ”you take this

pen. If you lose pen, you lose company”.

Nu ligger pennan i kassaskåpet och det blev

början på en jättebra resa i Finland.

Har ni gjort några misstag?

Hans Karlsson: Dit räknas väl att vi tackade

nej till att bli delägare i Skype.

Ken Gerhardsen: Ja just det! Det var ett stort

misstag.

Har ni i ledningen varit oeniga om något

under de här åren?

Ken Gerhardsen: Inte en enda gång tror jag.

Inte om några stora saker i alla fall.

Hans Karlsson: Det skulle i så fall vara den

där meningslösa broschyren med flygande

bebisar på. Den tyckte jag var fruktansvärd.

Det var det sämsta vi har gjort tycker jag.

Ken Gerhardsen: Nej, det var det bästa vi har

gjort.

Lars Stugemo: Den använder jag fortfarande!

Ken Gerhardsen: Bakgrunden till den var

att alla konsultföretag hade broschyrer för

att rekrytera konsulter, där det stod vad de

tyckte och stod för. De flesta hade bilder på

människor som har trevligt, står och jobbar

vid kopieringsmaskinen och så där. När man

får en sådan broschyr tar man den och lägger

den sedan åt sidan. Men vår broschyr med

flygande bebisar, den tittade folk faktiskt i.

Hans Karlsson: Ja den retade alla upp sig på!

Anna Karin Hansson: Den var annorlunda!

Ken Gerhardsen: Suverän!

Lars Stugemo: Ja den funkar ju fortfarande.

Var det samma konkurrens om duktiga

konsulter då som det är nu?

Hans Karlsson: Ja det var det. Om inte värre.

Anna Karin Hansson: Jag var på intervjuer

för sex olika jobb och fick allihop. Men jag

valde HiQ för att jag gillade det här gänget

och deras entusiasm.

Ken Gerhardsen: De första konsulterna var

Carin Gerhardsen (författaren som ni möter

på sidan 6, reds anm) och Magnus Gudéhn

(som numera är VD för HiQ Stockholm).

De grälar fortfarande om vem av dem som

var först. Magnus var den första konsulten

vi skickade faktura för. Det var på den tiden

Lasse gjorde alla fakturor själv…

Lars Stugemo: … i Excel.

Många av de som ni anställde där i början

är fortfarande kvar. Hur gör man för

att rekrytera de bästa konsulterna?

Lars Stugemo: Vi tror på idén att bra folk

känner bra folk. Om någon hos oss tipsar om

någon de tror skulle passa här, så går vi på det.

Hans Karlsson: Ett tag hade vi en trimaran

som vi använde i rekryteringssammanhang.

Jag var väldigt skeptisk först, men båten

visade sig vara ett genidrag som fick HiQ

att stå ut som en intressant arbetsgivare, inte

minst bland studenter. Den blev en eye catcher.

Vi hade kvar båten i sex år.

Helene Hammarberg, du jobbar sedan

ett år tillbaka med att rekrytera nya

talanger till HiQ. Vad är det som gör att

folk söker sig hit?

Helene Hammarberg: Det är en enorm kamp

om talangerna i dag, och över hälften av alla

vi rekryterar kommer till HiQ för att de har

fått tips av personer som redan är anställda

här och trivs så bra.

Richard Koivusalo: Jag tror att de som söker

sig hit är kreativa människor som gillar kulturen

och värderingarna på HiQ.

Vad gillar ni själva med att jobba här?

Richard Koivusalo: Jag började på HiQ

för två år sedan och kom direkt från

skolan, så jag lär mig nya saker varenda dag.

Jag anställdes inte för att jag var expert

utan för att jag ville vara i en utvecklande

miljö och bli bättre. Det tycker jag är

jättekul.

Netflix når Norden, Facebook köper Instagram

för en miljard amerikanska dollar och mobilappen

Swish lanseras för överföring av pengar.

2012

2013

65 procent av svenskarna mobilsurfar,

Google Glass blir tillgängligt för en liten

grupp användare och Google startar

bolaget Calico för att ta fram ett preparat

som ska hejda åldrandet.

Helene Hammarberg: Jag gillar den här mentaliteten

att man får skapa sin egen arbetsplats

och ”if it’s to be – it’s up to me.” Man får

stöttning om man kommer med en bra idé,

men man kör tåget själv. Sitt inte som en

fågel unge, utan se själv till att det blir som du

vill. Det gillar jag. Man uppmuntras, men får

själv ta ansvar för sina projekt.

Har det alltid varit så?

Anna Karin Hansson: Ja så har det alltid varit.

Kommer man med en idé så får man dra i

det själv, men vi hjälper varandra att lyckas.

Det betyder också att man har full frihet.

Lars Stugemo: Det måste nästan vara så i en

konsultverksamhet av vår typ där många sitter i

projekt hos kunder. Vi kan inte styra dem så det

ligger ju ett stort ansvar på konsulterna själva.

Därför anställer vi drivna människor och styr

bolaget mer med värderingar än med regler.

Var kom den kulturen och de här värderingarna

i från?

Ken Gerhardsen: Vår kultur byggde ju mycket

på våra personligheter. Vi formade bolaget

efter hur vi själva var som människor.

Är kulturen densamma i dag?

Anna Karin Hansson: Ryggraden i kulturen

finns fortfarande kvar. Det är klart att det

är stor skillnad mellan ett företag med 17

anställda och ett med 1400 anställda. Men vi

strävar fortfarande efter samma saker.

Lars Stugemo: När vi fick fler kontor var

det svårare att hålla ihop kulturen, vilket

innebar att jag fick jobba hårdare med det.

Därför åker vi fortfarande iväg tillsammans

och pratar om vad våra värderingar betyder

och varför vi har dem. Det är nog många

före tag som pratar om att de har olika värderingar,

men om man inte lever efter dem så

betyder de ingenting.

Helene Hammarberg: Kulturen är den samma

på alla HiQ-kontoren. Jag lunchade med

en konsult som har bytt från ett kontor till

ett annat. Han sa att det förstås finns stora

skillnader mellan HiQ Stockholm och HiQ

Mälardalen, eftersom de är olika stora. Men

det är ingen större skillnad på människorna.

Folk säger hej och är glada, de ställer frågor

och man får vara med. Det är inte påklistrat

för att det ska vara så, utan för att det är

sådana personer vi anställer.

Kulturen är så stark att Lars Stugemo

till och med har kallats för sektledare.

Hur kändes det?

Lars Stugemo: Det kändes toppen. Då har

vi lyckats.

Hur gör ni för att föra de här värderingarna

vidare till era nyanställda?

Ken Gerhardsen: När vi jobbade på Enator

åkte alla nyanställda utomlands en vecka för

att lära sig om företagets filosofi och vad det

innebär att jobba där. Det tyckte vi var bra,

så det tog vi med oss.

Lars Stugemo: Dotterbolagen satsar en hel

del på en bra introduktion och då är det vanligt

att man gör någon slags resa tillsammans

i början.

Anna Karin Hansson: I Stockholm åker vi till

Riga och Tallinn. Det är en resa som vi kallar

Experience. Där pratar vi mycket om våra

värderingar. Det är väldigt viktigt att alla är

medvetna om dem och att alla är med och

utvecklar dem.

Helene Hammarberg: Under resan blir det

väldigt tydligt att de värderingar vi pratar om

i dag, är något vi har stått på väldigt länge.

Sedan är det upp till oss vad vi ska göra av

det framåt. Vi diskuterar igenom sådant som

varför det är så viktigt med enkelhet och vad

det betyder i vardagen. Vad betyder det att ta

ansvar? Jo, både att ta ansvar för kunderna

och att faktiskt ta betalt för det jobb vi gör.

Richard Koivusalo: Jag tyckte att resan var

jättebra. Det var mycket fokus på hur vi vill

bygga företaget, hur vi vill att det ska se ut.

Hur vill ni som är nya att företaget ska

vara då, för att ni ska trivas?

Richard Koivusalo: Det måste vara en arbetsplats

där man mår bra. Hälsa och friskvård

tror jag är viktigt. Man är ju på jobbet en

väldigt stor del av sin vakna tid.

Helene Hammarberg: Jag tycker att det är

viktigt att man känner sig hemma på kontoret,

även när man sitter ute hos en kund. Man ska

alltid känna sig välkommen hem till HiQ, och

inte bara på julmiddag. Därför har vi kurser,

massage, middagar och kompetensgruppsmöten

här. Det tror jag är en framgångs faktor

och en anledning till att folk stannar här

länge. Det skiljer oss från andra ställen.

Hur viktig har musiken varit för HiQs

kultur?

Helene Hammarberg: Jätteviktig!

Lars Stugemo: När vi var på Gotland förra

året hade vi flera HiQ-band på scen från

flera av våra dotterbolag. Det är häftigt!

Anna Karin Hansson: Musiken fanns med från

början. Förut hade vi musikfestivaler mellan

kontoren. Nu har vi Dregen som coach. När

jag var med var det Cotton Club och Kayo.

Richard Koivusalo: Det är roligt. Vi behöver

aldrig hyra in några band till våra fester, för

vi kan göra det själva, tillsammans.

Vilka tekniska framsteg har varit viktiga

under de här 20 åren?

Hans Karlsson: Den elektroniska gaspedalen

var en sådan stor grej. Tidigare var alla gaspedaler

mekaniska.

Lars Stugemo: Det blev vårt inträde i fordons-

De första svenskarna ”chippar sig”, termen wearable

technology slår igenom på bred front och en rad

smarta klockor lanseras. Swish kommer upp i över

2 miljoner användare och antalet mobilabonnemang

på jorden överstiger nu antalet människor.

2014

2015

Världens första hotell där personalen ersatts av

robotar öppnar i Japan, trendbegreppet sakernas

internet (Internet of Things) blir till verkliga

satsningar och HiQ fyller 20 år.

”VI TROR PÅ IDÉN ATT BRA

FOLK KÄNNER BRA FOLK”

Lars Stugemo (till höger i bild),

VD och koncernchef på HiQ, har

varit med sedan starten.

industrin. Sedan var det mycket runt år 2000

med allt webbrelaterat.

Anna Karin Hansson: WAP till exempel!

Lars Stugemo: Ja, WAP var en viktig pusselbit.

Mobilitet en annan. När Post- och Telestyrelsen

släppte 3G-licenser var det också ett

viktigt framsteg för oss. Då var vi med och

var rådgivare. Det var ett väldigt högprofilerat

projekt.

Hans Karlsson: Teknikutvecklingen har gått

väldigt snabbt sedan de första mobiltelefonerna.

Anna Karin Hansson: Om man ska hänga

med i tekniken gäller det att man hänger

med i alla förändringar. Det är också en del

av vår framgång.

Vad tror ni kommer bli stort i framtiden?

Richard Koivusalo: Nu är det väl Internet

of things.

Lars Stugemo: Det är det vi jobbar med

i dag. Att bygga in intelligens i bilar så att

ingen ska dö i trafiken till exempel.

Hans Karlsson: I framtiden kommer

människor inte att få köra bil själva.

Helene Hammarberg: Jag tror att allt som

rör den uppkopplade kroppen kommer att

bli stort framöver. Jag tänker framför allt på

hälsoaspekten. Jag tror att vi kommer att ha

teknik inne i kroppen som larmar läkare om

något växer där inne som inte ska vara där.

Anna Karin Hansson: Jag tror att det i sin

tur kommer att leda till en diskussion om

integritet. Det är ju många som är intresserade

av att komma åt den där informationen om

våra kroppar. Försäkringsbolag till exempel.

Helene Hammarberg: Precis. Och vem kan

hacka den där informationen?

Lars Stugemo: Men om vi ska blicka 20 år

framåt i tiden så är det nästan omöjligt att

säga vad som har hänt då.

Ken Gerhardsen: För femton år sedan sa

man att mobilmarknaden var mättad, eftersom

alla redan hade en mobil. Då hade ingen

kunnat föreställa sig vad som komma skulle.

Och vem hade kunnat tro att Nokia skulle

backa? Eller att Google och Apple skulle bli

så stora?

Anna Karin Hansson: Just därför är det viktigt

att hänga med och att inte vara rädd för

förändringarna.

Helene Hammarberg: Jag gillar trenden att

göra tekniken tillgänglig och enkel för fler.

Det känns spännande. Jag har bott i Afrika

och där är det många som gör mat över

öppen eld, men ändå har två mobiler för

att hålla koll på priset på kassava på marknaden

fem mil bort. Det är en marknad där

det kommer att hända mycket framöver. De

kanske kommer på helt andra användningsområden

än de vi ser att vi behöver.

Om 20 år, var befinner sig HiQ då?

Ken Gerhardsen: HiQ kommer definitivt att

finnas kvar.

Ragnar ter Vehn: Det här är en fråga för Lars

och styrelsen men förhoppningsvis i en position

där vi grundare kan känna oss minst lika

stolta som idag.

Helene Hammarberg: Jag tror att vi har vuxit

en hel del och arbetar säkert på helt annorlunda

sätt än idag. Men jag tror att vi fortfarande

pratar om HiQ-känslan, om att det viktigaste

är att träffas och att HiQ är ett naturligt val

för drivna, sköna och duktiga människor.

Hur ser ni på framtiden? Är den ljus?

Lars Stugemo: Ja absolut. Det mesta är ju

ogjort. Det är det som är så ballt.

HiQ I SIFFROR

3 000 000

ANTALET ANVÄNDARE AV MOBILA BANK- OCH BETALTJÄNSTER SOM Hi Q UTVECKLAT

1det finns bara

en HiQ Anthem:

”Big Fat Brain”

(självklart finns den att digga på Spotify)

ANTALET ANSTÄLLDA VID 20-ÅRSJUBILÉET

4 000 000 000

baserat på arbetsgivaravgifter, löneskatter,

bolagsskatt, kapitalvinster, utdelningsskatt

Genererade SEK i skatteintäkter

8,5 MILJONER

ANTALET UTGÅENDE MAIL PÅ Hi Q VARJE ÅR

H i Q HAR 4 ÅR I RAD VUNNIT UTMÄRKELSEN

SVERIGES BÄSTA

IT-KONSULT

Betalat ut

1145

Mkr till aktieägarna

arrangeras HiQs egen musikfestival,

med enbart anställda

på scen, för 10:e året i rad

PATRIK SAHLSTEN

expert på sakernas internet på HiQ

Internet of things” eller

”sakernas internet” är på

allas läppar dessa dagar.

Vad är det för något?

– Sakernas internet handlar om hur vardagliga

saker omkring oss kopplar upp sig

mot nätet. Det omfattar allt ifrån bärbara

prylar till hushållsprodukter och bilar.

På vilket sätt kan sakernas internet

förenkla våra liv?

– Genom att vi får exakt och omedelbar

tillgång till information från samhället, bilen

och hemmen, kan vi använda kunskapen på

ett smart sätt till att ta beslut eller rent av låta

systemen fatta beslut av sig själva.

Du har sagt att alla produktbolag nu

även kommer att kunna erbjuda tjänster.

Vad menar du med det?

– Nästan alla produktföretag ser en

konkurrensfördel i att koppla upp sina produkter.

Det kan till exempel vara för att ge

sina kunder mobila möjligheter till interaktion

med produkten eller för att ha kontroll

på om produkten behöver service. I samtliga

fall förväntar sig kunderna att den nya

“tjänsten” kommer fungera över tid, inte

bara vid köptillfället. Det gör att samtliga

produktbolag behöver anpassa sig till att även

sälja tjänster.

Googles verkställande styrelseordförande

Eric Schmidt sade för en tid

sedan att internet kommer att försvinna.

Vad menade han med det?

– Yepp. Internet är en fluga… Nej, vad han

menar är att det internet som vi känner till

idag, är bara en liten del av vad vi kommer

att använda nätet till imorgon. Vi kommer

gå igenom nästa ”internet revolution”! När

våra saker kopplar upp sig kommer nätet att

användas på ett helt nytt sätt där människan

inte alltid är involverad.

Hur kommer trenden påverka våra

liv i framtiden?

– Förmodligen på ett sätt som ingen riktigt

förstår idag, men några saker kan man redan

säga. Vi kommer att få hjälp med att fatta

en massa beslut, förmodligen per automatik.

Våra saker omkring oss kommer att ”låna”

information av varandra för att bli smartare.

Mötande bilar kan till exempel dela med sig av

information om att det kommer att bli halt om

500 meter för att förbereda bilen på att bromsa.

Även tjänster som hjälper oss att planera

vardagen kommer att bli vanligare.

Vi kommer se smarta läkemedel, självkörande

bilar och energisnålare hem. Det kommer

att påverka alla branscher och områden.

Avslutningsvis, vilken är den vassaste

lösningen inom området du har sett?

– Området fullständigt exploderar, så det

kommer nya saker varje dag. Hittills tycker

jag att det är de enklaste och renaste lösningarna

som tillför mest värde, som att checka

hemlarmet eller kontrollera bilen. Tjänsterna

är lätta att förstå och används redan flitigt.

Till detta skall man också nämna vikten av

mobila betalningar, till exempel Swish som vi

på HiQ har utvecklat. Inom kort kommer det

att lanseras en serie av nyttiga sammankopplade

tjänster. Då börjar vi verkligen se vart vi

är på väg.

HiQ SKAPAR EN BÄTTRE VÄRLD GENOM ATT FÖRENKLA OCH FÖRBÄTTRA MÄNNISKORS LIV.

VI ÄR EN GIVEN PARTNER TILL ALLA SOM VILL SKAPA RESULTAT SOM GÖR SKILLNAD I EN DIGITALISERAD VÄRLD.

HiQ HAR 1400 SPECIALISTER OCH FINNS I FYRA LÄNDER. BOLAGET GRUNDADES 1995

OCH ÄR NOTERAT PÅ NASDAQ STOCKHOLM MIDCAP.

STOCKHOLM GÖTEBORG HELSINGFORS MÄLARDALEN SKÅNE LINKÖPING KARLSKRONA

75 SEK / 8 €

HiQMagazine2015 ... View more HiQMagazine2015

Delete template?

Save as template ?

HiQMagazine2015 HiQMagazine2015