SOK

SOK 

magasin 

FRÅN SVERIGES OLYMPISKA KOMMITTÉ • NR 1/2005 

Absolut 

framgång 

Livet efter 

OS-guldet

Ledaren 

Ge talangerna tid! 

”Vi är stort tack skyldig SOK. 

Under mina fyra år som ledare 

hade vi aldrig klarat att genomföra 

ett sådant här OS utan det 

stödet.” 

Så summerar friidrottens förbundskapten 

Ulf Karlsson OS i 

Aten i en intervju och blickar 

tillbaka på de tre fantastiska 

guldmedaljerna – alla tagna av 

aktiva som startade sin klättring 

mot världstoppen via SOK:s 

Talangprogram. 

Och vi i SOK kan med varm 

Foto: ALAIN COUILLAUD 

hand vidarebefordra det tacket 

till Olympialaget, våra partners 

i näringslivet, och regeringen som gjorde detta möjligt! Sedan 

vi tillsammans startade talangsatsningen har 26 aktiva i sommaridrotterna 

tagit klivet från att vara lovande till att erövra medalj 

vid VM. 

Det är ett fantastiskt resultat, som också givit stark genklang 

internationellt. Det visar att det varit rätt att ge våra talanger de 

möjligheter de behöver för att nå världstoppen med rena metoder. 

Vi har år för år kunnat följa hur den blivande OS-truppens 

konkurrenskraft ökat. Vi var på väg mot den nivå vi siktat på inför 

Aten-OS, när vi drabbades av flera bakslag i form av skador och 

sjukdomar under det sista halvåret före OS. 

Aten bjöd på fantastiska spel och den svenska OS-truppen 

bjöd på fenomenala medaljer, stor dramatik, jubel och besvikelser 

– med svenskar långt framme i många olika idrotter. 

Utvecklingstrenden för svensk idrott är så fantastisk, att även 

om Aten blev ett bra OS, så kan vi inte vara helt nöjda med utfallet 

på plats. Vi ska inte peka ut enskilda som inte lyckades. Vågar 

man satsa så finns också risken att misslyckas. Vi måste hylla det 

modet. I misslyckandet ligger också lärdomar, olika från fall till 

fall, som kan göra oss ännu bättre. 

Och truppen är ung! Många av våra talanger som fått sitt genombrott 

de senaste åren, har ännu inte den stabilitet på toppnivå 

som ofta krävs för att nå ända fram i OS. Det vittnar den långa 

raden av fina prestationer, men retsamma fjärdeplatser, om. 

Vi måste helt enkelt bli ännu bättre! Ge dem tid! 

I sex år har vi fått chansen att satsa mer målmedvetet än någonsin. 

Men det är med internationella mått fortfarande inte mycket, 

vare sig i pengar eller i tid. Våra OS-medaljer är fortfarande till 

”lågpris” i en internationell jämförelse. Och samtidigt – hur 

stort är inte värdet av medaljerna som inspirationskälla för våra 

ungdomar. 

Vi kan också se av andra länders satsningar att det tar lång tid 

att forma en ny vinnarkultur. Australien gör nu ett ännu bättre 

OS än i Sydney, elva år efter starten på sin enorma nysatsning 

inför hemmaspelen. 

Vi är på väg! Nu går vi vidare tillsammans! 

Olympialaget lever vidare, om än i delvis ny form. Företagen vill 

fortsätta vara med och skapa framtidstro, till glädje både för idrotten, 

näringslivet och den svenska självbilden. Regeringen vill gå 

vidare, som hittills i ett samspel mellan stat och näringsliv, och är 

beredd att fortsätta satsa lika mycket som näringslivet. 

Både de som nu är framme vid, eller nära, sina gulddrömmar 

och de som ännu har en bit kvar, förtjänar möjligheterna för sin 

egen del. Men också för att kunna bli förebilder för andra, såväl 

inom idrotten som på andra områden. 

Sverige har låtit tala om sig internationellt för sin utvecklingskraft. 

Nu ska vi också visa vår uthållighet! 

Sofiatornet i december 

Stefan Lindeberg 

ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté 

Ett magasin från 

Sveriges Olympiska Kommitté 

www.sok.se 

Ansvarig utgivare 

Sveriges Olympiska Kommitté 

Björn Folin, 08-402 68 05 

bjorn.folin@sok.se 

Adress 

Olympiastadion, Sofiatornet 

114 33 Stockholm 

Tel 08-402 68 00. Fax 08-402 68 18 

Redaktör 

Sten Windén, 08-545 120 08 

s.winden@tidningsmakarna.se 

Grafisk produktion 

Tidningsmakarna AB 

Christer Lythell, 08-545 120 16 

c.lythell@tidningsmakarna.se 

Omslagsfoto 

Ulf Lodin 

Repro & tryck 

ABDanagårds Grafiska, Ödeshög 

Foto 

Pressens Bild om ej annat anges 

Tidningen ansvarar ej för inskickade men ej 

beställda artiklar och bilder. 

Copyright SOK magasin 2004. Årgång 6. 

Citera oss gärna men ange källan. 

2 sokmagasin #1/05

1/05 

innehåll 

SOK:s huvudsponsorer 

4 

Bengt Barons väg efter OS-guldet i Moskva 

för 24 år sen kan sammanfattas i två ord: 

Absolut karriär. 

Olympialaget 

8 

De klassiska grenarna. Under antiken var 

stadion, löpning 192 meter, länge den enda 

grenen på programmet. Som mest omfattade 

programmet 20 tävlingar i 13 olika grenar. 

14 

I mars i år fyllde Olympiska Guldklubben 25 år. 

I klubben finns 99 kvinnor och män som tagit 

OS-guld för Sverige. För SOK Magasin 

berättar några av dem om livet efter guldet. 

18 

Aten är utvärderat. SOK får toppbetyg 

av aktiva och ledare för förberedelser och 

genomförande. 

20 

Sedan 1999 erbjuder SOK samtliga aktiva 

i Topp- och Talangprogrammen karriärrådgivning. 

För denna svarar Helena Wielinder, 

själv före detta elitfäktare, vars karriär 

Partners och suppliers 

stoppades av en skada, ”när hon hade så 

mycket kvar att ge”. 

22 

SOK slår samman Topp- och Talangprogrammen. 

”För att ännu bättre säkra 

kvaliteten i vardagsträningen där grunden 

läggs”, säger SOK:s ordförande Stefan 

IOK:sToppsponsorer 

9 

Sixten nr 1 

23 

24 

Lindeberg. 

Plocket, med De aktivas råd, Göran Perssons 

OS-fest och vinnarbidragen i OS i Din Skola. 

Trefaldige OS-guldmedaljören Thomas 

Gustavsson om livet efter karriären på isen. 

Sixten Jernberg,75, är fortfarande 

Sveriges mest merittyngde vinterolympier. 

Skidkungen tränade mer än någon 

annan svensk skidåkare före honom. 

I tävlingsspåret var parollen full rulle. 

Och det räckte till guld i tre olympiska 

vinterspel, bland annat. 

14 

10 

20 

23 

sokmagasin #1/05 

3

Absolut karriär 

Bengt Baron på väg 

mot ständigt högre 

höjder. Hans väg efter 

OS-guldet i Moskva 

1980, har pekat 

spikrakt uppåt på den 

civila karriärstegen. 

4 sokmagasin #1/05

Bengt Baron,42, är en enda lång 

succéhistoria. Första kapitlet skrevs i 

OS-bassängen i Moskva för snart ett 

kvarts sekel sen. Fortsättningen handlar 

om livet på det torra och en mycket 

målinriktad ung mans klättring på den 

civila karriärstegen. I chefsstolen, 

på den Absolut(a) toppen som vd för 

Vin&Sprit, säger han, med en ödmjukhet som känns alldeles äkta: 

– Det var unikt det jag fi ck uppleva som idrottsman. 

Av STEN WINDÉN Foto: ULF LODIN 

Det började i Finspång. Eller var det rent 

av i en swimmingpool i Liberia, där pappa 

jobbade för Lamco och Bengt lärde sig 

simma redan som 3-åring. 

I vilket fall som helst var det i simhallen 

i hemstaden som omständigheterna skapades 

för en lysande simmarkarriär som skulle 

krönas med en olympisk guldmedalj. Det 

var här han hade sina föräldrar som backade 

upp honom, sin tränare Björn Larsson och 

skolan. Och träningskamraterna, som inte 

var vilka blåbär som helst. Bland dem Pär 

Arvidsson, som liksom Bengt gjorde en sagolik 

uppvisning i Moskva 1980 och tog 

guld på 100 meter fjäril, två hundradelar 

före östtysken Pyttel. 

Båda triumferade de på bana fem, vilken 

snabbt döptes till Finspångskanalen. Pärs seger 

var hårfin men kom inte överraskande. 

Han hade vunnit de amerikanska universitetsmästerskapen 

och klockats för världsrekord 

i Austin bara månader före OS. Bengts 

seger, i utklassningsstil på 100 meter rygg, 

däremot betraktas fortfarande som en av de 

största sensationerna i svensk simhistoria. 

Guld av en skolpojke, som dykt upp på 

SM bara två år före OS. Så anonym att inte 

ens landslagsledaren Sven von Holst hört 

talas om honom. Och som han gjorde det. 

Med bländande teknik skickade han sina 

194 centimeter som en harpun genom vattnet. 

Svenskarna segervrålade vid TV-apparaterna 

och hela simvärlden häpnade. 

– Jag hade visserligen en brant utvecklingskurva 

när jag kom till Moskva. Men 

det var mitt första riktiga mästerskap i 50- 

metersbassängen. Och ingen trodde på en 

18-årig gymnasist, menar Bengt, där vi sitter 

i hans vd-rum med vidunderlig utsikt över 

Årstaviken i Stockholm. 

Hans eget mål inför Moskva var att simma 

100 meter rygg på 55:69. Hans guldtid 

blev 56:53. Och när det värsta segerjublet 

hade lagt sig kom naturligtvis frågan: ”Hade 

du vunnit med amerikanerna i bassängen?” 

(USA bojkottade som bekant Moskva-OS 

på grund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan). 

Suck. 

– Man kan ju faktiskt bara tävla mot dem 

som är där, säger Bengt resignerat, 24 år senare. 

Verkligheten är den att Bengt med sin 

vinnartid slagit alla de bästa amerikanerna i 

deras OS-uttagningar. 

– Men det är lite av den svenska ”finnfem-fel-mentaliteten, 

menar Bengt. 

– Det blir negativt och bara så onödigt. 

En av våra viktigare uppgifter är att bryta 

den inställningen, menar Bengt. Som tycker 

att vi borde anamma mer av den inställning 

man har i USA, där han bott i sex år. 

– Där beundrar man framgång, samtidigt 

som det är tillåtet att misslyckas. Och man 

accepterar motgång. Den som har misslyckats 

får chansen att komma igen, och det är 

okej. 

– I Sverige är vi inte lika bra på detta. Vi 

beundrar framgång lite grann i smyg. Och 

lyfter gärna fram motgång. Det är en stor 

skillnad. 

Det finns en obotlig optimism i USA som 

ibland blir rent absurt naiv, menar han. 

– Men i grund och botten är det charmigt. 

Med vår lite snåla, något defensiva inställning 

riskerar vi att få många som inte vågar 

kliva fram och försöka av rädsla att misslyckas. 

Ändå är det inom idrotten vi i Sverige 

vågar sticka fram hakan, menar han. 

– Våra stjärnor är kaxigare i dag. Se på 

Stefan Holm, Christian Olsson och Carolina 

Klüft till exempel. De vågar ta för sig 

mer. 

Men utanför idrotten är det sämre beställt, 

menar han. 

När Bengt kom hem till Finspång med 

guldmedaljen om halsen hade han ett år 

kvar till studenten. 

Efter Moskva rådde ”McCormack-feber” 

och marknadsförare påstås varit ute efter 

såväl Bengt som Pär Arvidsson. 

– Nej inte alls. Hade man kunnat slå mynt 

av våra framgångar hade det varit på ytterst 

liten nivå. Tack och lov säger jag i dag. 

Desto mer uppskattar han de goda råd 

han fick av sin tränare Björn Larsson, och 

kanske i synnerhet av Pär Arvidsson. 

– Han lärde mig att simning har två sanningar: 

du slutar tidigt och du slutar fattig. 

Det enda vi kunde få ut var en utbildning. >> 


5

”Om Frölander 

Jag tror inte att svensken riktigt förstår hur 

bra Lasse Frölander har varit. De resultat 

han presterade i USA och de rekord han har 

satt där borta är minst lika bra som hans 

OS– och VM-guld. Han är tveklöst bäst i 

världen på 100 m fjäril och absolut bäst på 

100 fritt under många år. Men nu är det dags 

för en ny generation. 

Om att förbereda sig för livet 

efter idrottskarriären 

Simmarna i dag drar ut på det. De kan tjäna 

lite pengar och skjuter därför upp utbildningen. 

Men karriären tar ofrånkomligen slut 

en dag och då kan klivet ut ur rampljuset bli 

svårt. 

Det är svårare att börja på något nytt ju 

äldre man är. Inte på grund av att man är 

sämre själv. Men ens jämnåriga har försprång 

genom att kunna terminologin. Och de har 

nätverken. Som elitidrottare är man van vid 

att vara bra på det man gör. Svårt att börja 

om och inte vara bra. Och dessutom fem år 

för sent. 

Om vikten av karriärplanering 

Man måste förbereda sig för tiden efter karriären. 

Verkligen karrärplanera. Vi är så tidiga 

med att tala om för folk att ’ska du idrotta då 

kan du inte studera eller jobba’. I stället för 

att ’om du nu ska idrotta, hur kan vi lägga 

tillrätta ditt liv så att du kan göra båda’. 

Om vikten att göra något 

efter idrottskarriären 

Djupt tragiskt är det bara när man träffar 

människor i 30-årsåldern, som bara tittar tillbaka 

och tycker att allt var bättre förr. Jag blir 

illa berörd. Att inte dessa en gång motiverade 

människor funnit nåt annat att gå vidare till. 

Det är ett misslyckande för idrottsrörelsen. 

Utan idrotten 

Utan idrotten hade jag varit kvar och jobbat 

som ingenjör i Finspång. Jag kom från ett 

teknikerhem, i en bruksort med två företag, 

gick fyraårigt tekniskt gymnasium. 

Om fusket i idrotten 

Jag fattar inte fusk. Min fru hade ingen chans 

att vinna mot dopade öststatssimmare 1980. 

Det tycker jag är för djävligt rent ut sagt. 

Doping kommer att bli elitidrottens död till 

slut. Jag förstår inte hur man kan vilja vinna 

med fusk. Man har spottat på en av idrottens 

principer. Avstängning på livstid. 

>> Och ville man fortsätta simma skulle det 

vara i USA. 

Hit hade Pär Arvidsson dragit redan 

1977. Och en hel våg följde efter. Skaffade 

sig utbildning. Och för många har det gått 

mycket bra. 

– Det har inte så mycket med simningen 

eller urvalet att göra. Men det var en del av 

kulturen. Vi skaffade oss en bas och det var 

otroligt viktigt. 

Det amerikanska systemet är uppbyggt så 

att du kan kombinera träning med studier. 

Men kraven är att du jobbar på helfart. Såväl 

med studier som med träning och tävling. 

Och du ska prestera. Studenterna har 

fem år på sig under vilka de får tävla i fyra 

år. Sen får de inga fler stipendier. 

Så ser kraven ut för alla idrotter och universitet. 

Och så var villkoren vid Berkeley 

där Bengt och Agneta Mårtensson, silvermedaljör 

från Moskva och senare fru Baron, 

installerade sig. 

– De kräver mycket men det är bra, säger 

Bengt. Som inte har mycket till övers för 

vår slappare inställning i Sverige, där man 

tillåts läsa på halvfart och kvartsfart och 

mindre ändå. 

– Det är vansinnigt. Idrottsmän och 

idrottskvinnor är målorienterade. Så sätt 

upp mål i stället för att förklara att du behöver 

inte prestera något i utbildnings- och 

studieväg så länge du idrottar. Alltså, med 

halvfart hade min utbildning tagit åtta år. 

Bengt tog sin bachelor of art på fyra år, 

åkte hem till Sverige och gjorde lumpen. 

Gjorde ytterligare en vända till Berkeley, 

under vilken han inte simmade (man får 

bara simma för skolan i fyra år) men väl tog 

en Masters i företagsekonomi. 

Bengt Barons väg till världseliten gick 

med raketfart. Han var 80-talets största 

svenska talang (Hans Chrunak), en komplett 

simmare som behärskade nästan alla 

simsätt. 

– Så länge det inte var bröstsim var det 

okej. 

Bland meriterna: förutom guldet från 

Moskva, ett brons i lag från OS i Los Angeles 

1984 och ett VM-brons i fjäril, 100 

meter, i Ecuador 1982. 

Han har många att tacka för framgångarna, 

säger han. 

– Vilka är oddsen att man i en liten ort 

som Finspång ska ha tränare, träningskamrater, 

ledare, föräldrar och skola som skapar 

förutsättningar för att man kan bli så bra 

som man faktiskt kan bli. Allt fanns och 

dom gav mig chansen. Det är unikt. Och 

det gör mig oerhört ödmjuk. 

Han har också bara gott att säga om förbundskaptenen 

Sven von Holst. 

– Han var mycket professionell i allt 

han gjorde. En strålande ledare helt enkelt. 

Han var väldigt resultatdriven. Var man bra 

fick man chansen oavsett namn, ålder och 

klubbtillhörighet. 

Sven von Holst var noga med att hålla 

rågången. Han var förbundskapten och 

inte tränare, vilket ofta blandas ihop, menar 

Bengt. 

– Men han skapade förutsättningar för 

tränarna att göra jobbet på kanten. 

Studierna var avklarade och Bengt och 

Agneta stod i valet och kvalet. Stanna i USA 

eller resa hem till Sverige. Det blev Sverige. 

Och jobb direkt. Bengt på McKinsey och 

Agneta på Hewlett Packard. 

– Två internationella företag, som lämnade 

dörrarna öppna för att sticka iväg igen 

om det inte blev bra. 

Sverigechef för CocaCola, dito för Kodak, 

vd för Frionor liksom för internetrekryteringsförtetaget 

Stepstone – prydliga 

milstolpar på karriärstegen. Och så, för tre 

år, fick han ansvaret för ett av Sveriges och 

världens starkaste varumärken – Absolut 

Vodka. 

– Det var rena drömjobbet för mig som 

jobbat med konsumentvaror i tio år. Jag är 

svensk, har levt en stort del av mitt liv i 

USA. Nu med en svensk konsumentvara 

med USA som hemmamarknad. Lägg ihop 

detta så har du Absolut. 

Och ungefär samtidigt som fabriken i 

Åhus försåg den första biljonte (sedan lanseringen 

1979) Absolutbuteljen med en 

kapsyl i äkta guld, kom nästa utnämning 

och ytterligare ett kliv upp på karriärstegen. 

Sen den första juli är Bengt Baron vd 

för Vin&Sprit. 

Som chef har han drag av såväl amerikan 

som svensk, säger han. 

– Jag är kommunikativ, öppen, lite mer 

amerikan utan att vara dunderoptimist. Men 

jag har också mycket med mig från svenskt 

brukssamhälle. Att alla betyder något och att 

gruppen är viktig. 

Att idrottsmän kan göra framgångsrika 

karriärer är inte så konstigt menar Bengt. 

– Jag tror att drivkrafterna är precis lika. 

Det handlar om målstyrning i båda fallen. 

Och motivation, som ju inte är någon magisk 

kraft. Det handlar om att vilja uppnå 

någonting. Det finns ett mål som är ganska 

viktigt för mig. Och tycker jag att något är 

viktigt kommer detta i sig att motivera mig, 

förklarar Bengt. 

6 sokmagasin #1/05

”OS är det största evenemanget som finns. Har man haft förmånen av att uppleva 

det på plats, sett blandningen av hela världen, olika personligheter, alla olika 

kroppskonfigurationer och att ändå kunna umgås. Det finns ett gemensamt språk i en 

knivskarp konkurrens, ingen egentlig avundsjuka och inget egentligen unfair. 

Även om dopingen smugit in en dj-a massa elände. OS är stort, det är fantastiskt stort.” 

Inte mycket simning längre. Däremot löpning i ansenlig mängd. Bengt gjorde 3,48 på ”maran” i Stockolm 1999. 

Och självklart var han en av stafettlöparna med OS–facklan inför Aten i somras. 

Han blir, säger han, rent ut sagt frustrerad, 

när han hör någon säga att ”det är ingen 

som motiverar mig”. 

– Jag tror möjligen att någon kan hjälpa 

mig hitta saker som är spännande att försöka 

uppnå. Men motivationen måste komma 

från mig själv. 

Elitidrottare har alla möjligheter att sätta 

upp spännande mål i näringslivet. För organisationer, 

för verksamheten och för medarbetare. 

– Har man hållit på med idrott vet man 

också att hårt arbete fungerar. Mål fungerar. 

Och att det fungerar att ha lite roligt när 

man försöker åstadkomma saker. 

Sen är det ingen katastrof om man skulle 

missa målet. Inte så länge man vet med sig 

att man gjort allt. 

– Den som alltid når sina mål är en fegis 

när det gäller målsättningar. Om jag når 

mina mål sju gånger av tio är jag jätteglad. 

Men jag ska känna att jag verkligen har försökt 

varenda gång. Annars blir det negativ 

feedback. 

Vad lockar i själva chefskapet? 

– Att få vara med och påverka. Att som 

bolag växa, åstadkomma lönsamma produkter, 

se medarbetare växa. En spännande resa 

i sig. 

– Många av drivkrafterna och spelreglerna 

är desamma som inom elitidrotten. Det 

är visserligen inte lika tydligt i näringslivet 

som inom idrotten där klockan gäller. Inte 

alltid total koppling mellan insats och resultat 

som det oftast är i idrottsvärlden. 

Bengt har aldrig tvekat om att han satsade 

rätt när han började med idrotten. 

– Det är det roligaste man kan göra. Att 

undersöka hur bra man kan bli. Jag är oerhört 

fascinerad av den resan och jag hade 

turen att ha framgång. 

Han slapp skador, men självklart gick han 

på smällar. 

– I VM 1981 missade jag final med en 

hundradels sekund. Och det är klart att jag 

haft motgångar under resans gång. 

Att han skulle ha försakat något annat till 

förmån för tävling och träning vill han inte 

höra talas om. 

– Jag förstår inte vad det är att försaka när 

man får möjlighet att syssla med det man 

tycker är roligt och får resa jorden runt. 

Kanske missade jag några klassfester i nian. 

Men det är inte så många som har det som 

sitt highlight när de är 45. 

Han har fått relation till en massa kompisar 

och vänner genom idrotten. 

– De går inte att duplicera, försäkrar 

han. 

Han har, säger han, rimlig koll på de flesta 

av kompisarna från simmartiden. 

– Jag är intresserad av vart folk tar vägen. 

Bengt Baron älskar sport. Allt slags sport. 

Han är allätare säger han. I tio år var han 

simkommentator i TV. 

– Jag fick viss respekt. Det är inte så lätt. 

Men vilket fantastiskt sätt att hålla kontakten 

med idrotten. Att få uppleva tre OS vid 

sidan av, men ändå ackrediterad. Att få titta 

på all möjlig sport, inte bara simning. Det 

är en dröm. ■ 


7

OLYMPISKA GULDKLUBBEN 

De är 99 stycken. Män och kvinnor som tagit 

guld för Sverige i OS. De är samlade i den 

exklusiva Olympiska Guldklubben som den 

8 mars i år, 2004, fyllde 25 år. Vad har guldet 

betytt för dem? Hur påverkade triumfen livet 

efter den aktiva karriären? SOK Magasin har 

ställt frågan till några av dem. 

Av STEN WINDÉN 

”So great!” 

JONAS BERGQVIST, tidigare 

proffs i Calgary, vd för Leksands Stars, 

expertkommentator i TV, flitigt anlitad 

föredragshållare på temat teambuilding 

och ledarskap och GULDMEDALJÖR 

från OS i Lillehammer 1994. 

– Guldet har betytt oerhört mycket 

för mig. Framför allt efter karriären har 

det vuxit. När man är mitt uppe i det 

tittar man bara framåt. Men nu när jag 

ser OS på TV känner jag en mäktig 

stolthet över att ha en guldmedalj i skåpet. 

Guldet har givit status och uppmärksamhet. Kanske allra mest i 

USA, säger Jonas, där en olympisk guldmedaljör bemöts med stor 

respekt. 

– När en amerikan får höra att man tagit OS-guld växer man 

flera tum. Bara att vara med i ett OS är stort där borta. Ett VMguld 

i alla ära, men inget är större än OS. 

Det märks inte minst på den fina gemenskapen med andra guldolympier, 

menar Jonas. 

– Det är ett härligt sätt att fortsätta att hålla kontakten med 

idrotten. 

”Guldet gav mig 

ett nytt liv” 

Att vinna ett OS-guld var i sig något 

ofattbart, säger PIA HANSEN om sin 

triumf i Sydney 2000. Något stort som 

ingen kan ta ifrån henne. Men guldet 

öppnade också dörren för en helt ny 

och efterlängtad tillvaro. 

– Jag har sluppit nio till fem-jobbet. 

I stället har jag kunnat ägna mig åt det 

jag vill mest av allt, nämligen att vara 

hemma tillsammans med min dotter 

och sköta våra hästar, berättar Pia. 

Hennes dotter tävlingsrider, och Pia avslöjar att hon just har fått 

hem en häst som hon själv ska börja tävla med. 

”Sigge Skrinnare” 

I Cortina 1956 krönte SIGVARD 

”SIGGE” ERICSSON sin magnifika 

skrinnarkarriär med ett guld på 10 000 

meter. I bagaget med sig hem hade han 

ytterligare en medalj, silvret på 5 000 

meter. ”Sigge” hade kommit till vinter- 

OS som världens skrinnarkung efter ett 

närmast sanslöst framgångsrikt år som 

föregick vinterspelen. 

1955 blev han världsmästare i Moskva, 

tog guld sammanlagt och grenseger 

på 10 000 meter. Samma år blev han Europamästare sammanlagt 

och med grensegrar på såväl 10 000 som 5 000 meter. Han fick 

Svenska Dagbladets bragdmedalj och rankades tia i världen bland 

världens bästa idrottsmän 1955. 

Efter skridskokarriären satsade Sigge på en karriär som försäkringsman 

i hemstaden Östersund, där Allmänna Brand erbjöd 

den nyblivne olympiamästaren fri utbildning. Sigge förvaltade 

erbjudandet väl och blev med tiden distriktschef i Jämtland och 

Härjedalen. 

Gemenskapen 

största glädjen 

Sigge Ericssons VM-guld i Moskva 

1955 tände en gnista hos en 12-åring i 

Forshyttan några mil från Filipstad, inte 

långt från gränsen till Norge. Här växte 

han upp, och här visade han talang 

i skidspåret, JONNY NILSSON, 

som nio år senare skulle ta OS-guld 

på 10 000 meter i Innsbruck. Jonny 

rankades som världens bäste skrinnare 

1963 och 1965. Han utsågs till Nordens 

bäste idrottsman 1963, samma år som 

han i en fransk omröstning rankades som världens fjärde bäste 

idrottsman. 

I dag, 40 år efter guldloppet i Innsbruck, säger Jonny att den 

största glädje som gulmedaljen 

har skänkt honom består 

i gemenskapen med övriga 

guldolympier. 

– Några pengar har jag 

inte tjänat på min sport. Men 

den förbrödring och gemenskap 

jag känner med övriga i 

Guldklubben kan inte köpas 

för pengar. Den har berett 

mig den största glädjen. 

Säger Guld-Jonny, som 

driver en fastighetsbyrå och 

är framgångsrik entreprenör 

med en ergonomiskt fulländad 

stol. 

8 sokmagasin #1/05

Parollen var 

full rulle! 

Han fyllde 75 i början av året. 

Och här vill jag gärna bidra med 

en försenad födelsedagshyllning. 

I sådana brukar det heta att ”han 

bär sina år med heder”. Det är 

ingen tvekan om att detta även 

gäller Sixten Jernberg. Fast det är 

ju en del som reparerats. 

Av SVEN PLEX PETERSSON 

Foto: ULF LODIN 

Häromåret genomgick han en by-passoperation. 

Ett knä är iordningställt, det andra 

väntar på ett ingrepp liksom lite längre 

fram i tiden en höft som kinkar. Annars är 

det som vanligt. Hans humör och fighting 

spirit är intakta. Och en odiskutabel lättnad 

för honom själv och för hans hustru Kerstin 

är det faktum att de nu slipper bekymra sig 

över den fritidsby de drivit i fyrtio år. Den 

har nu övergått i annans ägo. 

Vi sammanstrålar några timmar en dag 

då Sixten har tagit ledigt från älgjakten, en 

institution i hans liv i betydelse likvärdig 

med olympiska spel. Och lika framgångsrik. 

Hittills i höst har han fällt ett exemplar 

att addera till de fler än hundra som under 

livets gång fallit för hans välriktade kulor. 

Medan han var aktiv och tränade mer än 

någon annan svensk skidlöpare gjort före 

honom var jakten i skog och mark ett 

ofrånkomligt inslag i förberedelserna, därav 

numerären fällda. Allt på lovlig jakttid vill 

han att jag ska notera. För uteslutande av 

onda misstankar. 

– Jag hade ofta älgjaktstiden under oktober 

som måttstock för min kondition, ty det 

blev vanligtvis en hård vecka, om man skulle 

försöka hänga med hund och älg ända tills 

någon måste ge sig. Det blev ju i de flesta 

fall jag som fick dra det kortaste strået i de 

dusterna, men motsatsen förekom också. 

Parollen var full rulle! Denna vältaliga 

deklaration är hämtad ur boken I vilda spår, 

i vilken han, med hjälp av gamle IB-medarbetaren 

Nisse Engdahl, beskrev sin karriär 

till och med de olympiska tävlingarna 

i Squaw Valley 1960. Här får man i avslutningskapitlet 

en inblick i den kvantitet träning 

det handlade om i Sixten Jernbergs 

fall. Kort sagt var det full rulle i stort sett 

varje dag året runt. Skogsarbete, löpträning, 

miltals på skidor i de tuffaste doser man kan 

tänka sig. 

>> 


9

I sin 75:e femmil, vid OS i Squaw Valley 1960, slog Sixten knock på ”omöjlige” finnen Eero Mäntyranta och tog guld. Många priser 

blev det innan Sixten ställde in tävlingsskidorna och ägnade sig åt sin stugby tillsammans med hustrun Kerstin. 

>> 

– Tre mil rakt in i bushen med stövlar på 

fötterna och en sockerbit i fickan! Så sammanfattar 

han själv i dag den barmarksträning, 

som var ett måste innan snön började 

falla. Resultaten infann sig också. Som en 

hel nations skidälskare gärna drar sig till 

minnes. Från 1954 och tjugo år framåt, i 

SM och VM och olympiska vinterspel, var 

Sixten Jernberg mannen som man räknade 

med, som stod främst i favoriternas led och 

som i övervägande fall motsvarade allt som 

hans anhängare önskade. 

Sixten är fortfarande vår mest merittyngde 

olympiske skidlöpare. I tre vinterspel 

vann han guld, därtill tre silver- och en 

bronsmedalj … plus en guld och ett brons 

i stafett. 

Det finns mycket att minnas från dessa 

tävlingar på högsta nivå, från Cortina 56, 

Squaw Valley 60 och från Innsbruck 64, och 

jag ska återkomma till ett par av dem. 

Den fantastiska duellen i Lahtis 

Jag har ändå en gammal höjdare som jag vill 

börja med och som jag fick uppleva före den 

svenska direkttelevisionens tid. Det handlar 

om ett elektrifierat prestigemöte mellan 

två till tänderna rustade långdistansare, som 

skulle göra upp om vem som slutgiltigt var 

den främste femmilslöparen på skidor. 

Scenen var VM-tävlingarna i Lahtis lördagen 

den 8 mars 1958. Den inspirerande 

bakgrunden till den här tävlingen, som av 

Sixten rankas som nummer ett bland de 

hundratals lopp han gjorde i karriären, är 

hans seger i det olympiska femmilsloppet i 

Cortina två år tidigare. Den segern var vunnen, 

med en marginal av 78 sekunder, över 

hans fyra år äldre favoritmotståndare, den 

finländske kraftkarlen Veikko Hakulinen. 

Denne hade nu fördelen av hemmaplan, 

vilket i Lahtis betyder något särskilt. Han 

hade också tur i lottningen, fick starta en 

halv minut bakom Sixten Jernberg. Att 

detta scenario behagade den till 40 000 

personer uppgående publiken behöver väl 

inte understrykas. 

Den utgick från att nu var revanschens 

timme slagen. Hakulinen skulle återvinna 

femmilstronen. Att det var tjugo grader kallt 

var i detta heta sammanhang en bisak. 

Hakulinen ser ut som en vinnare 

Sixtens taktik var klar. Han måste förhindra 

Hakulinen att få kontakt, då skulle han aldrig 

släppa. Alltså, en snabb första mil för att 

stressa motståndaren. Sen måste han lugna 

ner sig för att hitta det rätta tempot. Efter 

8 km ledde Sixten med fem sekunder, efter 

13 km hade Hakulinen ett försprång på tolv 

sekunder och låg nu knappa hundra meter 

efter svensken. 

Loppet gick i två varv om 20 kilometer 

och med en milrunda som avslutning. 

10 sokmagasin #1/05

När löparna kom in i skidstadion och här 

hade en ganska lång sträcka att avverka hade 

Hakulinen tagit in ytterligare några meter 

och var nu bara ett sjuttiotal efter. Vilt jubel, 

finländaren ser redan här ut som en vinnare. 

Men så händer något. I motlutet ut ur 

stadion ökar plötsligt Jernberg tempot, fullt 

synligt drar han ifrån i sin typiska gungande 

stil. Jublet mattas och när tiderna från kontrollen 

vid 28 km anländer blir det nästan 

tyst. Nu hade Sixten återtagit kommandot 

och nu ledde han med 27 sekunder. Det 

var ingen överraskning för honom själv. 

Han hade åkt det snabbaste han kunde och 

strax före kontrollen hade Janne Stefansson 

signalerat att Hakulinen var alldeles färdig! 

Vid den andra varvningen var skillnaden 67 

sekunder och nu var det svensken som fick 

en mycket värmande uppskattning från den 

stora publikens sida. 

Finländarens tragiska öde 

När denna fantastiska kamp i skidspåret 

mellan dåtidens stora världsstjärnor var 

över visade tävlingsklockan att Sixten Jernberg 

från Limedsforsen åter hade besegrat 

sin gode vän Veikko Hakulinen med 78 sekunder 

i en duell som utan tvekan tillhör 

skidsportens historiska. 

Sixten tänker tillbaka och det är med 

sorg i rösten han noterar att Veikko nyligen 

blev offer för en dödsolycka i trafiken. På 

den tiden båda var toppfigurer i skidspåret 

utvecklades ett fint kamratligt förhållande 

mellan de två trots språkliga hinder. Fyra 

år äldre än Sixten kunde Hakulinen OSdebutera 

redan 1952 i Oslo med en femmilsseger 

som gav den oförglömliga sluttiden 

3.33.33. I sin första olympiska femmil, 

den i Cortina 56, var det som nämnts Sixtens 

tur. På tremilen i Squaw Valley fyra år 

senare kom det andra guldet i den Jernbergska 

samlingen OS-medaljer. Här var det meningen 

att skörden skulle bli rikligare. 

Oturen i Squaw Valley och 

den nye finländaren 

I SM-tävlingarna i Hudiksvall kort innan 

hade Sixten vunnit allt och var i sitt livs 

form. Men i den torra högluften (2 000 meter!) 

på den amerikanska västkusten kom 

en förkylning som ett ovälkommet streck i 

räkningen. Trots detta blev han med bara tre 

sekunder tillbakavisad till en andraplats på 

15 km av norrmannen Håkon Brusveen. 

Trea blev han på samma distans i sitt 

sista olympiska vinterspel, där en ny och 

mycket slagstark finländare hade uppenbarat 

sig, Eero Mäntyranta. Denne vann först 

tremilen och sedan sprintersträckan på ett 

sätt som nästan handlade om utklassning 

av konkurrenterna, av vilka norrmannen 

Harald Grönningen i båda fallen var tvåa. 

Sixten var säker på att Hakulinens efterträdare 

i den blåvita skiddressen skulle bli 

nästan omöjlig att slå även på den avslutande 

femmilen. 

Det loppet, det sista olympiska för dalkarlens 

del, fick nu ett annorlunda förlopp och 

för regin svarade Sixten själv. Den här gången 

hade han fördelen att i kampen mot en 

finländare kunna starta halvminuten bakom. 

I det läget kunde han disponera sin sjuttiofemte 

femmil i tävlingsspåret efter eget 

huvud. Mäntyranta nådde han för gott just 

efter varvningen vid 25 km. Med ett väl 

planerat ryck knockade han den dubble 

olympiamästaren, som gav sig direkt. Det 

gjorde så småningom också den andre finländaren, 

Kalevi Hämäläinen, som vann den 

här OS-sträckan fyra år tidigare. Efter att ha 

satsat allt på ett kort ledde han efter tre mil, 

men fick till slut se sig besegrad av Jernberg 

med nästan tio minuter. En svårare motståndare 

i detta mycket händelserika lopp 

var annars Assar Rönnlund, som tog en silvermedalj 

efter att dagarna innan ha toppat 

sin skidkarriär med tidernas insats som slutman 

i stafettlaget som vann guld. 

Inte bara guldkantade ögonblick 

Ja, detta var några bilder i backspegeln 

som man gärna tar fram i umgänget med 

en sådan slitstark kämpe som Sixten. Men 

tro inte att han minns bara de guldkantade 

ögonblicken. Det finns händelser och situationer 

bakåt i tiden också av annat slag. 

En resa med delar av skidlandslaget till 

ryska Kavgolovo blev visserligen segerrik, 

men gav också en besk eftersmak. Sixten 

drabbades tillsammans med Rolf Rämgård 

och Janne Stefansson av ett virus som resulterade 

i en svårbotad amöbadysenteri. 

Följderna av detta spektakel blev att ingen 

av dem senare återfann full styrka i skidspåret, 

allt enligt Sixten. Därom kan man 

säga att de lärde kan tvista! Han vann nämligen 

i Umeå en tid efteråt sin andra SMtrippel, 

denna gång med Assar Rönnlund 

som konstant tvåa på hemmaplan. 

Säsongen därefter var det VM i Zakopane. 

Då kom den svenska tävlingsledningen fram 

till att man inte skulle låta Sixten starta på 

15 kilometer, trots att han vunnit sju svenska 

mästerskap i följd på distansen. Detta beslut 

kom Sixten att koka av vrede. Och bättre 

blev det inte när samma tävlingsledning 

också nobbade Föllinge-Persson, enligt Sixtens 

mening då och fortfarande Sveriges vid 

tillfället bäste skidlöpare. 

– Att jag inte fick tävla på 15 i Zakopane, 

och inte heller Ragnar, är den svartaste dagen 

i mitt skidlöparliv, säger han rakt ut när 

vi nu kommer in på ämnet motgångar. 

Dit räknar han fortfarande det elände 

som drabbade honom hälsomässigt i Squaw 

Valley. Där hade han en hemlig plan som 

gick ut på att han skulle bli skidhistoriens 

förste olympier som kammade hem tre guld 

under loppet av samma vecka. 

Ett skidlöparliv utan motstycke 

– Men dina tre olympiska vinterspel gav 

dig ändå nio medaljer, ett rekord som ännu 

står sig … 

– Ja, nog har jag de olympiska tävlingarna 

att tacka för mycket i mitt liv. Egentligen 

finns det väl inget som jag kan värdera 

högre. På ålderns höst tänker man tillbaka 

på det fina kamratskapet. På ledare 

som Sigge Bergman och Mora-Nisse. På 

resorna till alla länder och främst den fantastiska 

turen jorden runt 1969 med tävlingar 

i både Amerika och Japan. Och genom 

idrotten fick jag ju jobbet som försäljare hos 

Sundins Skidfabrik i Hudiksvall i 21 års tid, 

från 1957 till 1978. Då var det en styrka här 

hemma att ha en kvinna som Kerstin som 

tog ansvaret, inte minst för vår egen rörelse. 

Hon borde också få en guldmedalj! 

Säger Sixten och sneglar bort mot det 

platskrävande och pampiga prisskåpet 

av glas, där troféerna är samlade efter ett 

skidlöparliv som i vårt land och dess olympiska 

värld saknar sitt motstycke. ■ 

Två gamla OS-rävar, Sixten Jernberg tillsammans 

med artikelförfattaren Sven Plex 

Petersson, som gjorde tolv vinter-OS som 

reporter med start 1952. 


11


”Guld-Wille” 

Den 21 juli 1952 skrev WILLIAM 

THORESSON svensk gymnastikhistoria. 

Han blev den förste – och är 

fortfarande mer än ett halvsekel senare 

den ende – svensk med att vinna en 

individuell olympisk guldmedalj i modern 

tävlingsgymnastik. Fyra år senare, 

vid OS i Melbourne, var han ytterst 

nära att upprepa bedriften. Han fick 

dock nöja sig med silver. Guldet och 

framgångarna bidrog till att staka ut 

vägen för hans fortsatta liv. 

– Jag fick andra sociala tankegångar kring framför allt utbildning. 

Jag visste tidigt att jag ville bli gymnastiklärare och nu 

satsade jag helhjärtat, berättar göteborgaren William Thoresson, i 

dag 72 år gammal. 

Elitgymnastiken innebar stenhård disciplin och planering. 

– Jag åt, tränade och sov på bestämda tider. Det gav struktur åt 

tillvaron och blev ett schema som jag tagit med mig under hela 

mitt liv. 

William Thoresson kom alltid mycket väl förberedd till tävlingarna. 

– Är man ordentligt förberedd är man möjligen nervös, däremot 

inte rädd. 

Det har varit en viktig lärdom att ta med sig in i det civila livet 

också, att lära sig bemästra situationen, menar han. 

– Jag såg alltid till att vara i fin form när jag gick till jobbet som 

gymnastiklärare. Som lärare gäller det att kunna hålla balansen, 

skrattar han. 

Självklart var det en tillgång att vara olympisk guldmedaljör 

i fristående och undervisa sina elever i gymnastik. Och några 

problem med disciplinen bland eleverna upplevde han aldrig, 

försäkrar han. 

”Guld-Wille väcker fortfarande uppmärksamhet och fortfarande 

dimper autografförfrågningar ner i lådan från hela världen. William 

Thoresson tänker med glädje på sin strålande karriär och på det 

stora intresse han lyckades skapa kring sin sport. Förutom sina 

olympiska medaljer blev det ett VM-brons i fristående 1954, EMguld 

i fristående och brons i hopp 1957; EM-guld i hopp 1959 och 

silver i fristående samt brons i hopp 1961. Till detta sju individuella 

SM-tecken och två lag-SM. 

William Thoresson är en av världens 10–15 bästa gymnaster 

genom tiderna. Och han har självklart synpunkter på dagens 

gymnastik. 

– Det är mer akrobatik och våldsamma övningar. Huvudsakligen 

volter. Jag gjorde en volt med skruv. I dag gör de två och en 

halv. Det är kusligt! 

Han satt klistrad framför TV:n under gymnastikpassen i Aten. 

– Det var bara att konstatera att det är tur att man inte med i 

dag, skrattar ”Guld-Wille”. 

Över alla 

hinder 

ANDERS GÄRDERUD sänkte världsrekordet 

i hinder fyra gånger mellan 

1972–1976. Bästa tiden gav också guld i 

OS-finalen i Montreal. Året därpå utsågs 

han till världens bäste hinderlöpare av 

sportjournalister från hela världen. Då la 

han av. Men glansen från guldmedaljen 

känner han av fortfarande. 

– Jag tycker att man bemöts med respekt 

i de allra flesta sammanhang. OS är 

fortfarande ett starkt varumärke. 

Säger Anders som visserligen la av efter 

Montreal men som aldrig lämnat idrotten. 

Han har nyligen, efter några år, avsagt sig 

ledarskapet för de norska orienterarna. 

– Men, säger han, jag tränar dem fortfarande. 

En anledning 

till att han trappat 

ner i Norge 

är att jobbet 

tagit så mycket 

tid. Att det 

kolliderar med 

hans andra stora 

engagemang, 

nämligen som 

expertkommentator 

i friidrott för TV. 

– Nästa år går VM inomhus i friidrott. 

Och det vill jag inte missa. 

Senast vi såg Anders i rutan kommenterade 

han svenska friidrottsframgångar från 

Aten. 

– Det var fantastiskt att se tre svenska 

friidrottare bli guldmedaljörer, berömmer 

Anders. 

Visst var själva medaljögonblicket och 

guldmedaljen viktig, säger Anders. 

– Men viktigare ändå för det fortsatta 

livet och den egna personen, tror jag att 

hela sträckan fram till medaljen är. 

Det innebär ju en ganska stor utmaning 

att bestämma sig för att försöka erövra 

en olympisk guldmedalj, säger Anders 

blygsamt. 

– Man måste vara verkligt dedikerad. 

Guldmedaljen var målet, javisst. Men, 

säger Anders, mer intressant ändå är vardagen 

som elitidrottsman. Hela sträckan fram 

mot triumfens ögonblick. 

– Det finns inte några genvägar. Inga 

hinder att runda. Man får lära sig fair 

play. Till idrottens regler hör att respektera 

motståndaren. Och att knyta näven i 

fickan i motgångens ögonblick. Det tror 

jag man har nytta av. 

Säger Anders Gärderud, med sin guldtid 

8.08,02, fortfarande, efter drygt 28 år, 

svensk mästare på 3 000 meter hinder. 

12 sokmagasin #1/05

50 år och nybliven 

Europamästare 

1980 tog han guld i värjfäktning i Moskva. 

I år blev han Europamästare med övriga 

svenska veteranfäktare i Milano. JOHAN 

HARMENBERG, världsmästare 1977, 

Sveriges ende individuelle OS-guldmedaljör 

och en av svensk fäktnings genom 

tiderna största profiler. 

– Jag hade lyckan att sätta en slutpunkt 

för min fäktkarriär i Moskva. Jag kunde 

stänga min fäktbok och det gav mig en 

sinnesro. Det kändes som jag kunde ta det 

lite lugnare i den andra karriären, berättar 

Johan. 

Johan Harmenberg slutade tävlingsfäkta internationellt efter Moskva, 

men fortsatte på hemmaplan fram tills hans son föddes 1987. Som 

elitidrottsman visade Johan Harmenberg prov på en oerhörd målmedvetenhet. 

En egenskap som han tog med sig som läkare och forskare. 

Johan fyllde 50 i september och har hunnit göra en lysande karriär. 

I dag är han medicine doktor, docent och utvecklingschef för Medivir 

AB i Huddinge söder om Stockholm, ett företag som bedriver forskning 

kring och utvecklar läkemedel. Han har tidigare haft ledande 

befattningar på Pharmacia&Upjohn, Astra och Roche. 

– Jag tror inte att jag åtnjutit några speciella favörer på grund av att 

jag är olympisk guldmedaljör. Snarare fick jag lite mer att bevisa. Det 

är inte ovanligt med fördomsfulla attityder gentemot idrottsmän. Att 

idrottsmän också kan bli vassa forskare kanske är svårt att acceptera. 

Johan Harmenberg är intresserad av historia. Likväl tror han att en 

av anledningarna till att han förmådde ta guld i Moskva var just att 

han lyckades undvika att känna sig pressad av historiens vingslag och 

det olympiska allvaret. 

– Det blev till en vanlig tävling som jag ville vinna. Och någon 

idrottsfrossa kände jag aldrig av. 

Johan Harmenberg har fortsatt idrotta. Han har trappat ner, och nu 

upp. Tidigare i år blev han Europamästare i Italien med det svenska 

veteranlaget i värja. Han tävlar för FFF, Föreningen för Fäktkonstens 

Främjande. På klubbens hemsida säger Johan Harmenberg: ”Fäktning 

har givit mig tron på att man med träning kommer dit man vill.” 

Medelmåttan som 

blev allra bäst 

När AGNETA 

ANDERSSON började 

paddla kanot i de tidiga 

tonåren var hon inte särskilt 

framgångsrik. Agneta 

blev faktiskt frånåkt av 

sina jämnåriga kamrater 

och placeringarna i de 

första tävlingarna var 

mycket blygsamma. 

Vid en läkarundersökning 

avslöjades dessutom 

att hennes fysiska förutsättningar inte var de allra 

bästa. Läkarna konstaterade att hennes hjärta var 

förhållandevis litet. Agneta blev chockad men i stället 

för att deppa antog hon en utmaning. Hon skulle 

träna hårdare än någon annan i klubben. 

– Det var det bästa beslut jag tagit i mitt idrottsliv! 

Som ung var Agneta inte särskilt kaxig och 

gåpåig. Hon höll sig gärna i bakgrunden. Men hon 

kämpade på med kanotträningen, envis och målmedveten 

som hon är. 

– Jag tvingades ju att träna mycket, men det var 

det värt. För varje paddeltag på Möckeln i Karlskoga 

kände jag att jag kom närmare de mål jag satte upp. 

Till slut lyckades hon. Och det med besked. Hon 

blev inte bara en av världens bästa kanotister, utan 

också vår främsta kvinnliga olympier genom tiderna. 

Agneta erövrade tre guldmedaljer. I Los Angeles 

1984 vann hon två guld. I K2, 500, meter tillsammans 

med Anna Ohlsson. Och i K1, 500 meter, slog 

hon ensam hela världseliten. Tolv år senare, i Atlanta 

1996, då Agneta fyllt 35, blev det guld på nytt. Denna 

gång vann hon i K2, 500 meter, tillsammans med 

Susanne Gunnarsson. 

För Agneta har idrotten, och inte minst guldmedaljerna, 

betytt mycket för självförtroendet och den 

personliga utvecklingen. I dag känner hon sig säker i 

offentliga och sociala sammanhang. 

Hon har också, under hela karriären, haft en 

person vid sin sida som trott på henne, som peppat 

henne och manat på. Stefan Lindeberg, hennes 

tränare och mentor, har haft en avgörande betydelse 

för hennes självförtroende och idrottsframgångar. 

– Mina tre guld har naturligtvis format mig. Att 

vara olympisk mästare blir en del av en människas 

identitet. Exakt på vilket sätt självförtroendet ökat 

genom OS-gulden är svårare att säga. ’Men har man 

lyckats bli bäst i världen i en idrott, så har man kunskapen 

och idéerna om hur man ska tänka, jobba 

och förbereda sig. Dessa kunskaper tror jag utgör en 

bra grund för att prestera saker även på andra områden 

i livet, säger Agneta. 

Av RUNE STRUCK 


13

Pernilla 

Möjligen blir det nästa förändring inom 

IOK, där mycket har reformerats med den 

sittande presidenten Jaques Rogge. 

– Samaranch gjorde jättemycket för IOK. 

Men med Rogge har organisationen blivit 

öppnare. Jag gillar hans ledarstil. Han är en 

reko karl helt enkelt, berömmer Pernilla. 

Att hon bor i Monaco betyder inte att 

hon älskar Sverige mindre för det. Trots 

skattesmällen – 8,3 miljoner – för sponsorintäkter 

och prispengar under åren 

1992–95. Pengar som hon betalat, samtidigt 

som ärendet skickats vidare till Europadomstolen. 

Det gäller överklagande av skattetillläggen, 

straffavgiften på den skatt som inte 

betalats i tid. 

– Jag betalar gärna skatt, mycket skatt till 

och med. Om jag vet att det genererar nåbara 

fortsätter att vinna 

Den 13 april 2002 gjorde 

Pernilla Wiberg sin sista 

uppvisning i tävlingspisterna. 

Platsen var Lindvallen i Sälen, där 

hon lärde sig ploga som fyraåring. 

Monegasken Pernilla åkte iförd 

Sverigedräkt. I mål föll hon på knä 

och kysste snön. En avskedskyss 

till den alpina cirkusen. 

Men ”Pillan” fortsätter att förgylla 

idrotten. Nu som fullvärdig 

medlem av IOK, den 

Internationella Olympiska 

Kommittén. 



Åket i Lindvallen var slutvinjetten för en av 

svensk idrottshistorias mest lysande karriärer. 

Den varade i 17 år under vilken Pernilla 

åkte hem två OS-guld, fyra VM-guld, totalt 

nio mästerskapsmedaljer och 24 världscupsegrar. 

Pernilla var som bäst när det gällde 

som mest. Hennes vinnarskalle var exceptionell 

vilket hon visade redan som liten. 

– Jag tävlade om att komma först till skolan. 

Och där skulle det vara femmor rakt 

igenom. Allt var tävling. Det verkar inte 

riktigt klokt när man tänker tillbaka på det, 

skrattar Pernilla. 

Det fortsatte på skidgymnasiet i Malung. 

”Pillan” skulle bara vara bäst, vare sig det 

gällde tävling eller träning. Hon var grymt 

disciplinerad och det skulle betala sig. 

Pernilla är vår i särklass främsta kvinnliga 

vinterolympier. Och inte ens Stenmark kan 

visa upp större mästerskapsframgångar. Men 

hon fick också betala ett högt pris. Av karriärens 

17 år försvann nästan 3 på grund av 

skador. Hon genomled 13 knäoperationer 

och tvangs bevittna hur vännerna och kollegerna 

Ulrike Maier och Regine Cavagnoud 

dog i backen. 

Det är nu drygt två och ett halvt år sen 

Pernilla slutade tävla. Men hon fortsätter att 

leverera till idrotten. Under vinter-OS i Salt 

Lake City, i februari 2002, valdes Pernilla 

Wiberg in i IOK, som en av ledamöterna i 

de aktivas kommission. Där ska hon under 

åtta år bevaka de aktivas intressen. 

Mycket handlar om dopning, om straff 

och hur proverna ska skötas. Pernilla har 

alltid varit kompromisslös motståndare till 

dopning och företräder en järnhård linje 

också inom IOK. 

– Den delar jag med skandinaver i stort. 

Jag har mycket svårt att förstå den liberalare 

synen på dopning, försäkrar Pernilla. 

– Vi vill att det ska vara fair play inom 

idrotten, liksom i samhället i övrigt. Därför 

får vi aldrig sluta att arbeta mot fusket. 

Nolltolerans ska råda, punkt slut. 

– Det finns ingen glädje i att vinna via 

fusk. Det är bra om skidfansen kommer ihåg 

att den som poängterade detta var Pernilla 

Wiberg, slalomåkaren. 

Idrottare från Västvärlden är inte trovärdiga 

när de säger att de fått i sig dopingpreparat 

av misstag. 

– Inte med all den information och upplysning 

vi har tillgång till i dag. 

Från och med i vinter införs bloddopingtester 

också för de alpina åkarna, något 

som Pernilla välkomnar. 

– Det är utmärkt även om testerna är väldigt 

dyra, säger hon. 

Pernilla sitter också i IOK:s etikkommitté, 

invald på rekommendation av stavhoppargiganten 

Sergej Bubka, ordförande i de aktivas 

kommitté. Bland annat ska kommittén 

hålla ett öga på och förhindra mutor inom 

den olympiska rörelsen. ”Kommittén behöver 

sådana som Pernilla” lär Bubka ha sagt 

när han föreslog IOK-presidenten Jaques 

Rogge att Pernilla skulle väljas in. För en 

person som Pernilla, för vilken ”allt är svart 

eller vitt”, passar jobbet i etikkommittén 

som handen i handsken. 

– Här sitter intressanta personer, bland 

andra förre generalsekreteraren i FN, Javier 

Perez de Cuellar. Så det är mycket stimulerande. 

Ytterligare ett uppdrag för IOK är nomineringskommittén 

där hon bland andra 

har sällskap av sin ”granne” i Monte Carlo, 

prins Albert av Monaco. 

Arbetet för IOK, som tar en hel del av 

småbarnsmamman Pernillas tid, har givit 

henne många intressanta inblickar. 

– Jag blev positivt överraskad av att hela 

95 % av pengarna som IOK drar in går tillbaka 

till idrotten, till nationella olympiska 

kommittéer och olika förbund, säger hon. 

Det är mindre bra däremot att så mycket 

arbete inom IOK är oavlönat. Att inte ens 

presidenten har någon lön. Det är en fråga 

om demokrati, menar hon. 

– Det gör att bara vissa människor har 

råd att engagera sig. För att bli IOK-president 

måste man vara hyggligt förmögen. 

Och det rimmar illa med vår övriga syn på 

den olympiska rörelsen och idrotten, där vi 

säger att alla ska kunna vara med och tävla 

på lika villkor. 

>> 

14 sokmagasin #1/05

”Jag fick ut optimalt för en 

elitidrottsman under min karriär. 

När jag slutade hade jag inte mer 

att bevisa. ” 


15

Pernillas karriär. Då och nu. I pisten och på guldpallen i Albertville 1992. Som nybliven mamma 

med sonen Axel och som IOK:s representant i Aten i somras. 

got i slutändan. Bra vård när jag blir gammal, 

bra omhändertagande när jag ska ha 

barn, skolor etcetera. Men jag är inte längre 

säker på att det ser så ut i Sverige. Och när 

man som jag får betala mer än 110 procent 

i skatt på det jag tjänade i Sverige, så är det 

knappast överraskande om jag inte älskar 

skattesystemet i Sverige, eller hur? 

Hon har inga större förhoppningar om 

att få upprättelse i EU-domstolen. 

– Det är så få fall som tas upp. Kanske 10 

procent av alla fall som skickas från Sverige. 

Pernilla driver också en process mot sina 

rådgivare, en process som rör en ansvarsförsäkring. 

Men banden med Sverige sträcker sig 

längre än till de skattejuridiska. Hon har 

mamma, pappa och sina två syskon i Norrköping. 

Och sitt namn på ett hotell i Idre, 

som fyllde ett år på Luciadagen den 13 december. 

– Där la jag ner mycket arbete. Och det 

var skoj. Med 200 resdagar per år och lika 

många hotell, hade jag onekligen en del att 

tillföra. 

Hon har sina smycken, Pernilla Collection, 

med vilka hon 10-årsjubilerade tidigare 

i år. Smycken som hon designar tillsammans 

med designern Per Dåvik, och 

som tillverkas av firman Alton i Falköping, 

vilken hon besöker regelbundet. 

Lata dagar vid poolkanten är inget för 

den gamla världsstjärnan. Arbetet för IOK 

tar ganska mycket tid, och utöver detta är 

hon ambassadör för Audi i Tyskland och 

Sverige, liksom för sitt gamla skidmärke 

Rossignol. Sedan hon lade av har hon också 

hunnit med att debutera som kommentator 

för TV-sporten. Det skedde i samband med 

VM i Sankt Moritz i fjol. 

– Det var nyttigt att själv hålla i micken 

som omväxling. Jag vet hur kymigt det kan 

vara när man åkt uruselt och får mikrofonen 

uppkörd i ansiktet direkt i målhanget. Men 

det hör ju till reporterjobbet. 

Pernilla är tacksam mot idrotten och allt 

den givit henne. Förutom segerns sötma, 

hyllningar och alla medaljer, har hon tjänat 

bra med pengar. Hon pratar franska, tyska 

och engelska obehindrat. Rör sig världsvant 

i alla sammanhang, med imponerande sociala 

utförsgåvor. 

Hon saknar inte tiden som aktiv, inte 

ens ”den där underbara känslan efter att ha 

vunnit”, säger hon. 

– Jag fick ut optimalt för en elitidrottsman 

under min karriär. När jag slutade hade jag 

inte mer att bevisa. 

Och beslutet att lägga av var hennes eget, 

och bara hennes. 

– Det tror jag betyder mycket för anpassningen 

till ett vanligt liv. Det är värre om 

man tvingas sluta på grund av skador, när 

man känner att man hade mer kvar att ge. 

Eller att någon annan säger att det är slut. 

Det borde höra till utbildningen för elitidrottare, 

menar Pernilla, att klara av livet 

efter karriären. 

De aktivas kommitté inom IOK, där Pernilla 

är av ledamöterna, håller varje år ett forum 

med tre olika teman. Vid nästa forum, i 

juni 2005, är ett av temana just ”Transition 

after sport” (ungefär övergångsperioden efter 

idrottandet). 

– Visst lyckas många elitidrottare bra i livet 

efter karriären. Men vi glömmer gärna 

bort dem det går sämre för. De som aldrig 

hittar hem igen. 

Man tänker givetvis på Mikael Ljungberg 

för vilken livet aldrig blev detsamma efter 

Sydney. Bland annat beroende på den armskada 

som tvingade honom att sluta med 

brottningen. Sporten som skänkt Mikael så 

mycket, och som han glatt så många med. 

Pernilla Wiberg hör till de lyckligt lottade 

som kan fortsätta att skörda. Och själv 

känner hon sig hemma i hela världen, säger 

hon. 

– Och det har jag idrotten att tacka 

för. ■ 

16 sokmagasin #1/05


Mästarinna i balans 

ULRIKA KNAPE var skolflicka, och 

bara 17 år, när hon kom till sommar- 

OS i München 1972. Det var alls inte 

efter planerna. Det var ju först till OS i 

Montreal hon skulle vara färdig för den 

riktigt stora utmaningen. Men så hände 

allt så plötsligt. Hon blev etta i Öppna 

USA-mästerskapen 1972 månaderna 

före OS och slog hela världseliten. Så 

visst hade Sverige och världen förväntningar 

på den unga göteborgskan. 

Och som hon infriade dem. Med silver 

i svikthopp. Och sen – den stora dagen – ”Ulle” hoppar med 

elegans och iskall precision. Prickar det ena svåra hoppet efter det 

andra. Knappt en krusning i bassängen. En makalös uppvisning 

som gjorde Ulrika till Sveriges yngsta olympiamästare genom tiderna. 

Till och med yngre än kollegan på svikten, Greta Johansson, 

som nästan på dagen 60 år tidigare, vid OS i Stockholm 1912, blev 

vår allra första kvinnliga guldmedaljör. 

– Jag var kanske för ung för att förstå vad jag hade ställt till med, 

säger Ulrika Margareta Knape-Lindberg, i dag tränare och headcoach 

på halvtid för våra svenska simhoppare. Med dottern Anna i 

världseliten. Den andra halvtiden tillbringar hon som idrottslärare 

i skolan i Karlskoga. 

Ulrika var utrustad med en särdeles vinnarskalle. 

– Jag ville vinna allt, alltid. Och jag gjorde ingen skillnad på en 

olympisk final och ett träningspass. När jag tog min första olympiska 

medalj såg jag det som vilket evenemang som helst. 

– Att tänka OS i tävlingsögonblicket är troligtvis det värsta man 

kan göra, säger Ulrika. 

I stället gäller det att komma så väl förberedd som möjligt, så 

att man kan hantera situationen. Denna egenskap hos idrotten 

och utövarna borde värderas högre. Förmågan att fokusera på det 

positiva är värdefull i livet utanför idrotten, hävdar hon. 

– Någon dörröppnare tror jag aldrig att ett OS-guld blir. Man 

måste bevisa att man kan något för att gå vidare. I skolan kan det 

kanske fungera att vara bara olympisk mästare första lektionen. 

Men sen måste jag visa att jag duger som lärare också. 

Lärare, coach och tränare – men också föreläsare. Då handlar det 

mycket om vikten av att hitta balans i livet, balans i tränarrollen 

och balansen mellan att vara tränare och mamma. 

– Det gäller att hitta pusselbitarna. För att kunna prestera bra 

måste vi må bra och ha kul. Vare sig vi är elitidrottare eller skolbarn, 

menar Ulrika. 

– Fysisk aktivitet är a och o för välbefinnandet. Vad har du för 

glädje av matte och engelska om du inte mår bra? 

Att framgång inte är någon tillfällighet är annat hon lär ut 

under sina seminarier och föreläsningar, som hon ibland genomför 

tillsammans med kompisen, kanotgiganten och trefaldiga guldmedaljören 

Agneta Andersson. Också hon, i likhet med Ulrika, 

innehavare av Svenska Dagbladets bragdmedalj. 

Efter nyår börjar ytterligare en ny karriär för Ulrika Knape. Nu 

som kapten för våra svenska simhoppare. ■ 


Ulrika jobbade tidigt med målfokusering. Efter München var det 

OS i Montreal som gällde. Det skulle bli slutpunkten på karriären 

som aktiv. 

– Det blev den jobbigaste tävlingen. Inte bara på grund av att 

jag skadade nacken dagarna innan tävlingen. Men jag var 22 och 

kände att jag måste skaffa mig en utbildning. 

Framgångarna gav mycket ära och berömmelse. Men inga 

pengar. 

– Vi i simsporten var de sista amatörerna. Vi fick inte ta emot 

några pengar. Jag var tvungen att skaffa mig utbildning. Kunde ju 

inte bo kvar och leva på mina föräldrar. Därför slutade jag tävla. 

Ulrika har synpunkter på pengar och idrott. 

– Det är jättebra med pengar i idrott. Men skillnaderna i förutsättningar 

mellan de olika idrotterna är fullkomligt absurda, menar 

hon. Från extremt överflöd till knappt existensminimum. 

Om livet omedelbart efter guldmedaljen, säger Ulrika så här: 

– Jag var antagligen för ung för att förstå vad jag hade ställt till 

med. Plötsligt var jag inte längre en i mängden och det gällde att 

ha full kontroll över vad jag gjorde hela tiden. 

Men, säger Ulrika: 

– Folk har varit väldigt snälla. Jag har blivit väl behandlad. 

Några gratisfavörer i livet har guldmedaljen inte inneburit. 


17

Aten utvärderat: 

Allt var bra utom 

slutresultatet 

Det svenska deltagandet i Aten 

är utvärderat. Resultatet, sju 

medaljer, är redan OS-historia. 

Men nu har ledare och aktiva 

sagt sitt om förberedelser och 

genomförande av spelen. 

Resultatet är smickrande för 

Sveriges Olympiska Kommitté, 

som får idel lovord. 



– Det känns fortfarande litet snopet att det 

inte blev fler medaljer. Med tanke på den 

styrka truppen hade när vi åkte dit, säger 

Olle Anfelt, mental rådgivare på SOK. 

Sveriges trupp i Aten bestod av 167 aktiva 

och ledare som efter OS har fått svara på 

en mycket ingående enkät från SOK. 90 

procent av ledarna och 82 procent av de 

aktiva har svarat. 

– Vi tyckte att vi fick högt betyg efter 

Sydney. Men detta är ännu bättre, säger Olle 

Anfelt. 

De aktiva är nöjda med sina ledares insatser 

och vice versa. Och såväl aktiva som 

ledare ger SOK högsta betyg. 

– Vi får mycket högt betyg för förberedelser 

och genomförande; för hur ledarskap 

liksom stödet från SOK fungerar; hur de 

aktiva upplever sina möjligheter att kunna 

tävla på ett optimalt sätt. Stämningen i truppen 

och i OS-byn var toppen, transporter 

fungerade som de skulle etcetera, avslöjar 

Olle Anfelt. 

Enkäten efter Sydney 2000 resulterade 

i ett omfattande utvecklingsprogram för 

ledarna. 

– Men i enkäten efter Aten har vi inte 

hittat några systematiska fel som kan förklara 

det klena resultatet. Därför går vi vidare 

och tittar på varje enskild idrott och 

enskild aktiv för att leta lärdomar som vi 

kan ta med oss, säger Olle Anfelt. 

Med fyra guld bibehöll Sverige guldnivån 

från Sydney, men vi tappade i bredd. Tittar 

man på resultaten från varje enskild idrott, 

var det trots allt några av de mindre kända 

namnen som klev fram och var nära att ta 

medalj. 

– Vi hade självklart hoppats att flera av 

tidigare medaljörer skulle förmå upprepa 

sina medaljer. Men flera är påverkade av 

den uppmärksamhet som följer med ett 

OS-guld, menar Olle Anfelt. 

Det är svårt att vinna ett OS-guld. Än 

svårare att upprepa högprestation, försäkrar 

han. 

För alla tävlande är OS det största tävlingsögonblicket. 

Men sett till de resultat 

som presteras är tävlingarna över lag inte så 

märkvärdiga, hävdar Olle Anfelt. 

– Många tror säkert att de behöver vara 

bättre än någonsin vid OS. Men det räcker 

ofta långt att prestera det man brukar göra 

när man är som bäst. Det är viktigare för 

en aktiv att se till att hålla en bra nivå alltid. 

Och inte bry sig så mycket om resultatutveckling 

och att formtoppa just till OS. 

I dag är de aktiva betydligt bättre mentalt 

förberedda inför stora mästerskap. Få faller 

igenom på grund av tävlingsfrossa eller av 

rädsla för att underprestera. 

– De har bättre stöd, menar Olle Anfelt. 

Som för övrigt tycker att mental träning 

borde ingå i grundutbildningen för elitidrottare. 

– Redan när man som ung ger sig in i 

tävlingsidrott borde man börja resonera 

kring förberedelser, sina egna reaktioner i 

samband med tävlingar, hur man hanterar 

tävlingssituationen. 

I den ideala världen, menar han, skulle 

SOK inte behöva jobba med mental rådgivning 

med de aktiva. Utan i stället med 

coaching; utforska tillsammans och jobba 

med optimering och förbättringar i dialog 

med den aktive, och med den aktives tränare. 

Jobba med detta ur ett tävlingsperspektiv. 

På SOK har man, efter OS i Atlanta 1996, 

jobbat med den visionen att svensk idrott 

ska kunna erövra en plats bland de stora 

idrottsnationerna. Förväntningarna på att 

Sverige ska kunna flytta fram sina positioner 

har varit befogade. Inte minst efter det 

fina beskedet i Sydney. 

SOK:s förhoppningar inför Aten byggde 

på en bruttotrupp som hade kapacitet för 

15–20 medaljer. Men flera av medaljaspiranterna 

föll ifrån på grund av skador: Kajsa 

Bergqvist, Lasse Frölander, Emma Igelström, 

alla viktiga namn för en liten nation som 

Sverige. 

Det blev sju medaljer. Och trots de fyra 

härliga guldmedaljerna, Ara Abrahamians 

silverpeng och två bronsmedaljer blev helhetsintrycket 

en besvikelse. Alltför många 

underpresterade. Trots att de kom harmoniska 

och väl förberedda till tävlingarna. På 

SOK hade man på känn att det skulle bli 

svårt att leva upp till förväntningarna. 

– Vi var optimistiska ganska länge. Men i 

slutet av 2003, när EM- och VM-säsongen 

lagt sig, märkte vi att resultat- och kapacitetsutvecklingen 

inte var riktigt så accelererande 

som vi kanske hade hoppats. Utvecklingen 

började plana ut, analyserar Olle 

Anfelt. 

– Vi insåg att vi inte kunde göra så mycket 

för kapacitetsutvecklingen 2004. Det var 

alltför kort om tid. Därför ägnade vi desto 

mer tid för att alla skulle komma till Aten 

så väl förberedda som möjligt. Allt för att 

optimera utfallet. Det handlade om stödet 

på plats, om ledarskapet på plats och om 

allt som kunde underlätta för de aktiva som 

skulle tävla. 

Nu är arbetet mot OS i Peking 2008 redan 

i gång. Och en prioriterad fråga för SOK 

18 sokmagasin #1/05

MEDLEMMAR 

OLYMPISKA 

GULDKLUBBEN 

Håkan Algotsson, ishockey, Lillehammer 1994 

Agneta Andersson, kanot, Los Angeles 1984, 

Atlanta 1996 

Pär Arvidsson, simning, Moskva 1980 

Karl-Åke Asp, skidor, Innsbruck 1964 

Bengt Baron, simning, Moskva 1980 

Evy Berggren-Westerberg, gymnastik, Helsingfors 1952 

Charles Berglund, ishockey, Lillehammer 1994 

Hans Berglund, kanot, London 1948 

Jonas Bergqvist, ishockey, Lillehammer 1994 

Hans von Blixen-Finecke, ridsport, Helsingfors 1952 

Vanja Blomberg-Webjörn, gymnastik, Helsingfors 1952 

Andreas Dackell, ishockey, Lillehammer 1994 

Christian Due-Boije, ishockey, Lillehammer 1994 

Rolf Edling, fäktning, Montreal 1976 

Jonas Edman, skytte, Sydney 2000 

Ludmila Engquist, friidrott, Atlanta 1996 

Sigvard Ericsson, skridsko, Cortina 1956 

Niklas Eriksson, ishockey, Lillehammer 1994 

Carl von Essen, fäktning, Montreal 1976 

Björn Ferm, modern femkamp, Mexiko 1969 

Göran Flodström, fäktning, Montreal 1976 

Peter Forsberg, ishockey, Lillehammer 1994 

Gert Fredriksson, kanot, London 1948, Helsingfors 1952, 

Melbourne 1956, Rom 1960 

Lars Frölander, simning, Sydney 2000 

William Grut, modern femkamp, London 1948 

Susanne Gunnarsson, kanot, Atlanta 1996 

Tomas Gustafson, skridsko, Sarajevo 1984, Calgary 1988 

Toini Gustafsson-Rönnlund, skidor, Grenoble 1968 

Anders Gärderud, friidrott, Montreal 1976 

Pia Hansen, skytte, Sydney 2000 

gäller systemet kring den aktive. Dagens elitidrottare 

får fler och fler människor runt sig, 

vilket i sämsta fall kan orsaka förvirring. 

– SOK vill därför stärka grundalliansen 

mellan den aktive och tränaren. Systemet 

kring den aktive måste ses över. Se vem som 

äger förberedelsearbetet och träningsprocessen. 

I grund och botten är det naturligtvis 

den aktive själv, men i dialog med sin 

närmaste tränare, förklarar Olle Anfelt. 

Precis som efter varje OS genomförs en 

omprövning av stödet i SOK:s olika program. 

Alla som varit med i SOK:s Topprogram 

fram till och med Aten, kommer att 

utvärderas för fortsatt stöd. Ett kriterium 

utgör det resultat som presterades. Men 

det är inte det enda. SOK tittar också på 

resultatutveckling, på möjligheter för den 

aktive att fortsätta att utvecklas och på den 

motivation den aktive kan och vill mobilisera. 

■ 

Det klena slutfacit i Aten 

kan inte förklaras med 

några systematiska fel. 

SOK får bara positiva 

omdömen för förberedelser 

och genomförande 

från aktiva och tränare, 

säger Olle Anfelt. 

Ingvar Hansson, segling, Montreal 1976 

Roger Hansson, ishockey, Lillehammer 1994 

Johan Harmenberg, fäktning, Moskva 2000 

Stefan Holm, friidrott, Aten 2004 

Johnny Höglin, skridsko, Grenoble 1968 

Leif Högström, fäktning, Montreal 1976 

Sixten Jernberg, skidor, Cortina 1956, Squaw Valley 1960, 

Innsbruck 1964 

Bernt Johansson, cykel, Montreal 1976 

Roger Johansson, ishockey, Lillehammer 1994 

Irma Johansson-Öberg, skidor, Squaw Valley 1960 

Tomas Jonsson, ishockey, Lillehammer 1994 

Roger Juhlin, ishockey, Lillerhammer 1994 

Jörgen Jönsson, ishockey, Lillehammer 1994 

Kenny Jönsson, ishockey, Lillehammer 1994 

Nils Karlsson, skidor, Sankt Moritz 1948 

Petrus Kastenman, ridsport, Melbourne/Stockholm 1956 

Patric Kjellberg, ishockey, Lillehammer 1994 

Carolina Klüft, friidrott, Aten 2004 

Ulrika Knape-Lindberg, simsport, München 1972 

Benny Kohlberg, skidor, Sarajevo 1984 

>> 


19

SOK erbjuder alla 

karriärrådgivning 

SOK erbjuder alla cirka 150 aktiva 

i Topp- och Talangprogrammen 

karriärrådgivning och vägledning 

för tiden efter karriären. 

– Vi är till för alla. Men det är de 

aktiva själva som väljer om vi 

ska hjälpa till. Långt ifrån alla vill 

ha hjälp. Många klarar det helt 

på egen hand. Eller med hjälp 

av någon annan än SOK, säger 

Helena Wielinder, karriärrådgivare 

på SOK sedan 1999. 



SOK menar att det ska vara möjligt att satsa 

100 procent på idrotten, samtidigt som den 

aktive förbereder sig för ett liv efter idrottskarriären. 

Elitidrottaren ska inte behöva 

välja antingen eller. 

Det handlar om att se till helheten. 

– När jag får harmoni i helheten då kommer 

också resultaten, säger Helena. 

Hon är, säger hon, ingen utbildad karriärrådgivare, 

utan sjukgymnast och personalvetare. 

Hennes största styrka är emellertid 

en annan. 

Helena fäktade i tio år. Höll elitnivå, samtidigt 

som hon pluggade på heltid. ”Skulle 

jag inte gjort om i dag”, säger hon. Hon var 

med i Sveriges OS-trupp redan i Atlanta 

1996. Men det var först i Sydney, fyra år 

senare, hon skulle vara på topp. Då, halvvägs 

i karriären, hände det: 

– Jag fick en ledbandsskada som inte gick 

att reparera. Efter Atlanta var det slutfäktat, 

berättar Helena. Som bara var 23 år när skadan 

satte stopp för karriären. 

Detta är skräckscenariot för många elitidrottare. 

Att tvingas lägga av när man känner 

att man har så mycket kvar att ge. Men 

Helena klarade det bra. 

– Jag var igång med mina studier. Och 

som karriärrådgivare på SOK är det min 

största styrka att jag själv varit elitidrottare. 

Jag vet hur mycket tid man måste satsa; jag 

har gått igenom skadeperioder. Och framför 

allt vet jag att karriären är kort, och att 

livet plötsligt kan ta en annan vändning. 

För att överhuvudtaget figurera i något 

av SOK:s program, där målet är att kvalificera 

sig för deltagande i OS, måste självklart 

satsningen på idrotten vara 100-procentig. 

Oftast betyder det 35–40 timmar i veckan. 

– Men alla mår bra av att ha något annat 

vid sidan av idrotten, även om det är aldrig 

så lite. Detta är de allra flesta aktiva medvetna 

om, säger Helena. 

SOK:s karriärrådgivning kan sammanfattas 

i tre begrepp: studievägledning, försök 

att anpassa elitidrottandet till studier eller 

arbete samt samarbetet med bemanningsföretaget 

Adecco, en av SOK:s sponsorer 

sedan 2002. 

Det är oftast talangerna som söker karriärrådgivning. 

Men också bland topparna 

dyker frågorna upp: vad ska jag göra när jag 

slutar? hur gör jag för att läsa upp mina betyg? 

jag skulle vilja jobba med något lämpligt 

ett par timmar om dagen, etcetera. 

Det finnas inga generella lösningar för 

elitidrottare. Det ser olika ut för varje aktiv. 

Och för den enskilde elitidrottaren ser situationen 

olika ut under olika perioder. 

– Året före OS är det kanske bara OS i 

huvudet. Men efter OS, med fyra år fram 

till nästa, kanske man känner för att komplettera 

på Komvux, påbörja en utbildning 

eller jobba vid sidan om för att skapa balans 

mellan idrotten och det övriga livet. 

– Många vill veta om deras betyg räcker, 

om de behöver komplettera betygen, och 

var utbildningen finns och om det går att 

läsa på deltid eller distans. Detta tar jag reda 

på åt dem. Det är ren studievägledning för 

elitidrottare helt enkelt. 

När man väl bestämt sig blir nästa steg 

att försöka anpassa studier eller arbete till 

elitidrottandet. För de aktiva som redan 

kommit in på utbildningar på högskolor, 

gäller det att hitta fungerande kombinationer. 

Kräver studierna 100-procentig närvaro 

omöjliggör detta heltidssatsningen på 

idrotten. 

– Jag kontaktar institutioner och lärare. 

Tillsammans tittar vi på tränings- och tävlingsprogram, 

undersöker möjligheterna att 

läsa på halvtid, deltid, vissa kurser på distans 

och eventuell extraundervisning, berättar 

Helena. 

Det är ett svårlagt pussel. Det går väl an så 

länge du befinner dig på hemmaplan. Men 

när det är dags för tentamen och du samtidigt 

befinner dig på träningsläger på andra 

sidan jordklotet? 

– Vi vädjar ibland till lärare att faxa uppgifterna 

till konsulat och ambassader, där 

man är villiga att ställa upp med tentavakt. 

Skolorna är oftast schysta och vill verkligen 

hjälpa till, säger Helena. 

– Men de har oftast inte en aning om 

hur mycket tid en elitidrottare måste lägga 

ner. 

Sedan 2002 är bemanningsföretaget 

Adecco en av SOK:s sponsorer. Adecco 

finns i hela landet. Via sina många kundföretag 

kan de hjälpa de aktiva att hitta ett 

jobb som går att kombinera med elitidrottarens 

speciella förutsättningar. 

– Adecco är proffs på arbetsmarknaden. 

Proffs på att skriva cv, göra intressetest och 

att identifiera kontaktvägar. Den aktive får 

en person på Adecco som hjälper till med 

coaching i arbetslivet. 

Samarbetet med Adecco kommenterar 

Helena så här: 

– Det har varit mycket positivt och de 

aktiva är nöjda. Många tycker att det är 

skönt att ha kontakt med en karriärcoach 

på hemmaplan som känner till förutsättningarna. 

Kontakten är ibland vilande. ”Just nu vill 

jag satsa helt på min idrott. Men när jag 

känner att jag vill jobba så har jag min kontaktperson 

och vet vart jag ska gå.” 

Andra har betydligt aktivare kontakt 

med sin karriärcoach, jobbar med sitt cv 

20 sokmagasin #1/05

MEDLEMMAR 

OLYMPISKA 

GULDKLUBBEN 

och identifierar kontaktvägar. Ända tills de 

hittar ett jobb som går att kombinera med 

elitsatsningen. 

Elitidrottare besitter många attraktiva 

egenskaper vilka, om de presenteras rätt, 

är intressanta för vilken arbetsgivare som 

helst. 

– Man har inte nått världseliten om man 

inte är disciplinerad; om man saknar förmågan 

att hålla många bollar i luften; om man 

inte kan fokusera och jobba strukturerat 

och målinriktat. 

De beskrivna egenskaperna känns igen 

från platsannonserna, eller hur? 

Företagen kan se en massa vinster med att 

anställa en elitidrottare. Också mitt i deras 

karriär. 

– På sikt trappas idrottskarriären ner, 

medan den civila trappas upp. Och vilken 

goodwill för företaget som anställer 

en idrottare som lyckas ta en olympisk 

medalj, och tackar företaget för hjälpen på 

vägen! ■ 

Jag vet att karriären 

är kort och, av egen 

erfarenhet, att livet 

plötsligt kan ta en 

annan vändning, 

säger Helena 

Wielinder, som är 

SOK:s karriärrådgivare 

sedan 1999. 

Gunnar Larsson, simning, München 1972 

Klas Lestander, skidskytte, Squaw Valley 1960 

Nils Liedholm, fotboll, London 1948 

Karin Lindberg-Lindén, gymnastik, Helsingfors 1952 

Torsten Lindberg, fotboll, London 1948 

Håkan Loob, ishockey, Lillehammer 1994 

Sven-Åke Lundbäck, skidor, Sapporo 1972 

Martin Lundström, skidor, Sankt Moritz 1948 

Torgny Mogren, skidor, Calgary 1988 

Henrik Nilsson, kanot, Aten 2004 

Jonny Nilsson, skridsko, Tokyo 1964 

Karl-Erik Nilsson, brottning, London 1948 

Hjördis Nordin-Hallqvist, gymnastik, Helsingfors 1952 

Mats Näslund, ishockey, Lillehammer 1994 

Anna Olsson, kanot, Los Angeles 1984 

Christian Olsson, friidrott, Aten 2004 

Marcus Oscarsson, kanot, Aten 2004 

Jan Ottosson, skidor, Sarajevo 1984, Calgary 1988 

Viking Palm, brottning, Helsingfors 1952 

Rolf Peterson, kanot, Tokyo 1964 

Ann-Sofi Colling-Saltin, gymnastik, Helsingfors 1952 

Leif Rohlin, ishockey, Lillehammer 1994 

Sonja Ruthström, skidor, Squaw Valley 1960 

Daniel Rydmark, ishockey, Lillehammer 1994 

Assar Rönnlund, skidor, Innsbruck 1964 

Gun Röring-Lindh, gymnastik, Helsingfors 1952 

Tommy Salo, ishockey, Lillehammer 1994 

Ingrid Sandahl-Sundell, gymnastik, Helsingfors 1952 

Sven-Olov Sjödelius, kanot, Tokyo 1964 

Tore Sjöstrand, friidrott, London 1948 

Ragnar Skanåker, skytte, München 1972 

Janne Stefansson, skidor, Innsbruck 1964 

Ingemar Stenmark, skidor, Lake Placid 1980 

Fredrik Stillman, ishockey, Lillehammer 1994 

Britt Strandberg-Lundén, gymnastik, Helsingfors 1952 

Jörgen Sundelin, segling, Mexico City 1968 

Peter Sundelin, segling, Mexico City 1968 

Ulf Sundelin, segling, Mexico City 1968 

Michael Sundlöv, ishockey, Lillehammer 1994 

Gunde Svan, skidor, Sarajevo 1984, Calgary 1988 

Magnus Svensson, ishockey, Lillehammer 1994 

William Thoresson, gymnastik, Helsingfors 1952 

Gunnar Utterberg, kanot, Tokyo 1964 

Jan-Ove Waldner, bordtennis, Barcelona 1992 

Thomas Wassberg, skidor, Lake Placid 1980, Sarajevo 1984, 

Calgary 1988 

Pernilla Wiberg, skidor, Albertville 1992, Lillehammer 1994 

Arne Åhman, friidrott, London 1948 

Gunnar Åkerlund, kanot, London 1948 

Stefan Örnskog, ishockey, Lillehammer 1994 


21

Två program blir ett 

SOK slår samman Talang- och 

Topprogram. Meningen är att 

talanger och de toppaktiva ska 

följas upp på samma sätt vilket 

hittills inte varit fallet. 



– Men det viktigaste är nog att ännu bättre 

säkra kvaliteten i vardagsträningen där 

grunden läggs, säger SOK:s ordförande 

Stefan Lindeberg. 

Det nya programmet innebär ett nytt 

avstamp med höjda kvalitetskrav. 

– För att fullt ut göra det vi vill skulle 

vi behöva 35 miljoner kronor utöver de 50 

SOK förfogar över i dag. 

1998 startade SOK, tillsammans med 

Olympialaget och regeringen, satsningen 

på svenska unga idrottstalanger i ett särskilt 

Talangprogram. Sen dess har utvecklingen 

varit enorm. Massor med unga förmågor 

har stuckit upp och tagit medalj på VM och 

fått internationell uppmärksamhet. Parallellt 

START 

Svensk idrott har vuxit sig allt starkare sedan 

SOK:s topp- och talangprogram sjösattes 

1998. Diagrammet visar antalet pallplaceringar 

i stora mästerskap i olympiska sommaridrotter 

åren före OS i Aten. Inför spelen i Atlanta 1996 

hade Sverige 20 pallplaceringar. Inför Sydney 

var antalet 30 (28 av dessa kom till start i 

Sydney). Inför Aten växte antalet från 31 2001 

till 48 OS-året (varav 35 kom till start). 

med Talangprogrammet har Topprogrammet 

verkat för de mer etablerade. 

– Vi har jobbat olika med talanger och 

toppaktiva. Men nu slår vi samman de båda 

programmen. De som varit på pallen kräver 

precis lika mycket uppmärksamhet som 

talangerna för att inte drabbas av motivationssvackor 

och för att fortsätta jaga förbättringar, 

menar Stefan Lindeberg. 

Det finns två vägar att kvala in i det nya 

programmet, vars arbetsnamn är Topp- och 

Talangprogrammet (obs! singularis). Den 

ena går via resultat medan den andra dörren 

är öppen för dem med potential och 

talang. 

Med ett enda program blir det också 

lättare att nyansera stödet till de aktiva. 

– Med det nya programmet kan vi i varje 

läge studera potentialen, värdera utvecklingen, 

se vad som behövs och rikta stödet. 

Vi kan lyfta ut folk som visat en långsiktigt 

negativ trend och föra in andra som är på 

väg upp. 

På SOK vet man att argumenten för den 

nya satsningen går hem hos sponsorföretagen 

som vill identifiera sig med alla aktiva 

och inte bara en viss del av satsningen. 

– Så här långt är signalen också från regeringen 

att man ser poängen och vill vara 

med och satsa på hela laget, säger Stefan 

Lindeberg. 

På SOK vill man genomföra förändringen 

så snart som möjligt. 

– För de vinterolympier som är aktuella 

för Turin om 13 månader innebär det ingenting. 

Det är på räls och det ska vi inte rubba. 

Men sommaridrotterna är i en brytpunkt 

med fyra år fram till Peking-OS. Och vi vill 

snabbt hitta ett utvecklat samarbete också 

med sikte på OS 2012. Långsiktigt tänkande 

är A och O. 

– De som ska prestera i Peking är med 

redan nu och fanns på plats i Aten. De som 

kommer att tillkomma är ett antal nya aktiva 

på väg fram, och som kommer att ha 

sitt riktiga genombrott 2012. 

– Vi kommer att lägga än mer fokus på 

träningen i vardagen. Det är fortfarande för 

stor skillnad mellan landslagssituation och 

vardagsträning. Kvaliteten behöver höjas 

i vardagen. Och hemmatränarna måste få 

möjlighet att jobba tillsammans med sina 

aktiva mycket mer. 

SOK är inte ute efter att ta över ansvaret, 

betonar Stefan Lindeberg. 

– Tvärtom vill vi jobba ännu närmare 

förbunden. Inte minst för att de aktiva ska 

vara bättre förberedda när de kommer till 

våra program. 

Många aktiva har för stora luckor i sin 

bakgrund och en del har tappat för många 

år på vägen. Därför vill SOK stimulera förbunden 

att följa upp de aktiva mycket tidigare. 

Och förankra en utvecklingsidé som 

kan prägla arbetet också i föreningarna i 

unga år. 

– När de kommer till oss vill vi se att de 

älskar sin idrott och vill utveckla den till 

mästerskap. Men det inte nog. De ska ha 

koll på vad de håller på med träningsmässigt 

och veta vad det innebär att vara elitidrottare. 

Det handlar om livsstil. 

För att genomföra det nya programmet 

mot 2012 skulle SOK behöva 35 miljoner 

utöver de 50–55 miljoner man får i dag. 

En titt på några grannländer visar att till 

exempel danska olympiska kommittén har 

120 miljoner kronor, övervägande statliga 

pengar, för verksamhet motsvarande SOK: s. 

Och i Norge är frustrationen stor sedan 

norska olympiska kommittén under 2004 

tappat 30 miljoner och nu är nere i 55. 

Lika mycket alltså som SOK haft som 

allra mest. n 

22 sokmagasin #1/05

Plocket 

Perssons fest 

Statsminister Göran Persson bjöd 

traditionsenligt samtliga OS-deltagare 

på fest i Rosenbad för att 

tacka för insatserna i Aten. 

Göran Persson framhöll betydelsen 

av svenska framgångar som 

något viktigt för nationen i sitt tal till 

olympierna som fanns på plats. 

De aktiva bildar råd 

Nyblivne idrottsministern Bosse 

Ringholm skrev i kondoleansboken 

för Mikael Ljungberg. 

IOK, den Internationella Olympiska Kommittén, har de aktivas kommitté, 

med svensk representation i form av Pernilla Wiberg. Motsvarigheten på 

hemmaplan, inom SOK, är de aktivas råd bestående av sju valda olympier. 

En av dem är trefaldige curlingvärldsmästaren Peja Lindholm, som förklarar 

syftet med rådet så här: 

– Vi ska helt enkelt på bästa sätt ta tillvara de svenska olympiernas intressen. 

Ta emot synpunkter från de aktiva och föra fram dem i dialog med 

SOK. 

Förutom Peja består kommittén av Staffan Olsson (handboll, ej med 

på bild), Maria Roth (hockey), Johanna Sjöberg (simning), Johan Eriksson 

(kanot), Jonas Edman (skytte) och Caroline Jönsson (fotboll). 

Rådet, som har en adjungerad plats i SOK:s styrelse, träffades första 

gången i våras. Och nu efter ytterligare några träffar, har man börjat hitta 

arbetsformer och slipat på detaljer, exempelvis hur nyval och annat ska 

bedrivas. 

– Vi aktiva tycker att det känns mycket bra med denna möjlighet till dialog 

mellan aktiva och SOK, försäkrar Peja Lindholm. 

En uppfattning som delas helt av SOK. 

Hagaskolan i Norrköping vann 

den äldsta klassen i konsttävlingen 

med denna tavla föreställande 

Carolina Klüft. 

Det stora genombrottet 


OS i Din Skola fick sitt verkliga 

genombrott i samband med sommarspelen 

i Aten. 

Under våren, sommaren och 

hösten har nära 600 skolor runt om 

i Sverige haft aktiviteter, där elever 

och lärare hämtat inspirationen från 

hemsidan ”OS i Din Skola”. 

Hemsidan var före, under och 

efter OS, i samband med skolornas 

höststart, mycket populär med mer 

än 16 000 registrerade träffar. 

Kreativiteten har varit stor, vilket 

inte minst har märkts i den konsttävling 

som arrangerades med 

temat ”OS genom tiderna”. 

OS i Din Skola har, sedan starten 

i samband med sommarspelen 

i Sydney, engagerat tiotusentals 

elever över hela landet. OS-ämnet 

har integrerats i samtliga ämnen 

på schemat; allt från matematik till 

konst. 

SOK:s ordförande Stefan Lindeberg 

tillsammans med värden 

statsminister Göran Persson. 

I konsttävlingen segrade 

i klassen upp till nio år 

Götaforsskolan i Vaggeryd med 

denna pampiga målning. 

Foto: Ulf Lodin 

Malin Baryard kom tillsammans 

med maken Henrik Johnson. 

SOK går vidare med Östersund 2014 

SOK:s styrelse beslöt vid sista styrelsemötet för året att gå vidare med 

arbetet att få arrangera vinter-OS 2014. Ett OS som, om Sverige skulle 

tilldelas det, kommer att avgöras i Östersund och Åre. 

Beslutet grundar sig på bland annat följande faktorer: 

• Utvärderingen sker av en oberoende expertgrupp. 

• IOK-delegaterna är förbjudna att besöka kandidatstäderna och vice versa. 

• Utvecklingen i regionen är stark jämfört med tidigare ansökningar på såväl 

anläggningssidan som infrastruktur. 

• Sverige har en stark representation i IOK. 

• Sverige har ett gott rykte som arrangörsland. 

• Alpina VM (2007) och skidskytte-VM (2008) arrangeras i Åre respektive 

Östersund. 

• Konkurrensen i dagsläget förefaller inte omöjlig. 

• Studien som ligger till grund för beslutet är väl förankrad inom idrotten (RF 

och SF). 

• SOK:s styrelse är väl medveten om att det finns ett stort antal betydande 

svårigheter att övervinna innan såväl delmål som slutmål är uppnådda. 

• Nästa delmål är en formell ansökan till IOK i början av 2006. 

I klassen 10–12 år segrade 

Sibbarps skola i Tvååker med 

denna välgjorda olympiska 

flagga. 


23

Krönika 

Livet efter guldet 

Jag träffade en kvinna för många år sedan som sa: ”det gäller 

att alltid ha något projekt på gång.” I idrottslivet är det lätt att 

hitta utmanande projekt. Att vinna OS-guld är lätt att tänka 

sig som en stor utmaning, men det är också en dröm som många 

unga idrottsungdomar bär på. Konståkerskan Sarah Hughes som 

vann OS-guld i Salt Lake City drömde om konståkningsguld när 

hon var fyra. Själv började jag förstå att jag skulle kunna nå OSmedalj 

i mitten på tonåren. Miljön i Eskilstuna bjöd på kamratskap, 

internationella mästerskap och hård matchning. Det finns 

ingen begränsning för den arbetsinsats som en OS-drömmande 

idrottsutövare är beredd att ge sig i kast med för att uppnå det 

mest eftersträvansvärda. 

I idrott handlar det om att veta att man kommer att göra sitt 

absolut bästa just när det gäller. Lyfter vi bort doparna är vinnaren 

den som hittar glädjen, lekfullheten och friheten i prestationen. 

Kjell Grede höll ett inspirerande föredrag för svenska förbundskaptener 

våren 1998 och menade att ”bedriften utförs när vi kan 

släppa kontrollen”. Det innebär att vi kan utnyttja inspirationen 

och lyfta samtidigt som vi har full prestationsmedvetenhet. ”Volare, 

volare, volare”, utstrålade Manuela DiCenta efter en av sina 

medaljvinster i Lillehammer 1994. På idrottsbanan kallar vi överskottsenergin 

som glädjen och inspirationen ger för dagsform. 

Den ultimata kicken är naturligtvis att kliva upp på prispallen för 

att mottaga medalj, hyllningar och föräras ”Du gamla, du fria”. 

Jag skulle vilja backa en aning och citera den moderna olympiska 

rörelsens grundare Pierre de Coubertin: ”Det viktigaste är 

inte att vinna, utan att deltaga, såsom det viktigaste i livet inte är 

triumfen utan strävan. Det viktigaste är inte att ha erövrat utan 

att ha kämpat väl.” Vägen ska vara mödan värd oavsett om vi 

når till prispallen eller inte. En olympisk strävan är att utnyttja en 

fantastisk möjlighet till utveckling som vi kan bära med oss i livet 

även efter elitidrottens flit. 

Men vad händer sen? Vi ser exempel på idrottsutövare 

som lyckas lika bra i livet efter idrotten som under 

sin aktiva tid. Tyvärr hör vi också många berättelser 

om svårigheter när strålkastarna släcks, kamerablixtarna upphör 

och upptäckten av att hela den sociala kontaktytan var knuten till 

idrotten. Från total fokus på en specifik uppgift som man har gett 

allt för att uppnå, kommer man plötsligt in i en ny fas – att börja 

söka. Vad vill jag egentligen? Vad kan jag? Var det värt allt slit? 

Frågorna kan vara många och omställningen besvärlig. 

Det finns all anledning att ta resonemangen om karriärplanering 

som rör tiden under och efter idrottslivet på allvar. SOK 

arbetar med detta i tron att trygga individer med alternativ i 

tillvaron kan välja idrottssatsningen för lusten att idrotta och för 

att kunna fokusera än mer. För min egen del nådde jag min absoluta 

topp och la grunden till två guldmedaljer i Calgary 1988 då 

jag läste internationell marknadsföring tillsammans med positiva 

framåtblickande människor. 

Det finns också stor anledning att lära sig att plocka fram erfarenheter 

från ett rikt idrottsliv som kan användas i andra situationer. 

En sådan erfarenhet som ligger naturligt hos varje idrottsutövare 

är känslan av att vilja göra sitt bästa i alla situationer. 

Sedan kan vi grymta, skälla, komma med bortförklaringar, vara 

avundsjuka, sprudla av glädje, vara ödmjuka, stöddiga, skrytsamma 

osv, men bakom dessa fasader finns alltid en strävan efter att förbättra 

prestationen. Idrottaren vet att kontinuerlig utveckling är 

avgörande för kommande framgångar. Det kan handla om stora 

förändringar och det kan handla om det dagliga finjusterandet. 

Vill vi skapa möjligheter att vinna medaljer måste vi se till att 

skapa naturliga miljöer som väcker medaljdrömmar. I min grundsyn 

produceras inte mästare utan de växer fram naturligt i en tillåtande 

miljö där omgivningen arbetar med att skapa de rätta yttre 

förutsättningarna. Det innebär inte att vi måste skapa elitmiljöer 

där bara de bästa får plats. Jag vill se miljöer där ungdomar och 

vuxna tillsammans spontant känner glädje och lust att deltaga, där 

alla kan känna sig nöjd med det han eller hon presterar. Då skapar 

vi en utvecklande attityd som relativt sett kommer att föra alla 

framåt. Detta vet vi inom idrotten även om det inte praktiseras 

överallt. 

Vi kan föra över resonemanget till näringslivet där det handlar 

om att skapa en arbetssituation där människor långsiktigt 

kan känna att de är nöjda med sin arbetsinsats. Alla 

ska kunna uppleva att deras bidrag är viktigt för verksamhetens 

utveckling. Då kan vi också börja prata om det gemensamma ansvaret. 

Hur är tonen på er arbetsplats? brukar jag fråga då jag kommer 

ut i näringslivets korridorer. Samklang ger positiv energi och 

möjligheter till långsiktig framgång. 

Med anledning av magasinets tema minns jag att jag i sinnet i 

början av nittiotalet med tre OS-guld i bagaget funderade över 

min egen framtid. Skulle mästarens roll vara min framtid? Jag, 

som aldrig hade känt mig som en stjärna, hur skulle jag kunna 

anta mästarens roll? Storheten låg ju inte i medaljen utan fanns 

gömd i skogens regnblöta höstmörker under otaliga timmar med 

träning i skymundan. Benen har bränt av mjölksyra och kroppen 

har skrikit efter vila. Segern har funnits bortom dessa gränser av 

utmattning. Efterhand har jag insett att det var en mycket värdefull 

skola som jag hade gått igenom. Den hade lärt mig att aktivt 

reflektera och alltid söka vägar till utveckling. 

Allt detta har jag i dag nytta av i min roll som verksamhetsutvecklande 

konsult. Målsättningen är att alltid landa resonemang 

och reflektion i praktisk verklighet, inte som dokument i bokhyllan. 

Medaljerna ligger där hemma i sina sammetsvadderade etuin 

och nog ska jag väl erkänna att jag 

ibland känner mig ganska stolt över 

det faktum att jag lyckades i min 

strävan. Men jag kommer aldrig att 

glömma att medaljernas värde ligger 

i att vägen verkligen var mödan 

värd. När jag sen börjat pussla ihop 

erfarenheterna från den vägen har 

medaljens värde ökat mångfaldigt. 

Thomas Gustavsson 

Ordförande 

Sveriges Olympiska Akademi

SOK

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?