särskilt boende inom Väsby vård och omsorg

Personcentrerad omvårdnad
Metodutveckling för personal i
särskilt boende inom Väsby vård
och omsorg
Inga Britt Hagman
Ett stimulansmedelsprojekt
Rapport gällande projekttiden 1/3 2008 - 31/12 2009

Sammanfattning
I rapporten beskrivs bakgrunden till samt genomförandet och utvärderingen av ett projekt med syfte att implementera
ny omvårdnadsmetodik i Upplands Väsbys särskilda boenden och dagverksamhet för äldre under
perioden 2008 -2009.
Under åren 2007 och 2008 hade all omvårdnadspersonal utbildats i jag-stödjande arbetssätt, validation, reminiscens
och beröringsmassage. Utbildningssatsningen hade möjliggjorts med hjälp av Kompetensstegen som var
en nationell satsning på utbildning av äldreomsorgs-personal. Väsby kommuns målsättning med utbildningen var
att varje boende inom särskilt boende och eller gäst på dagverksamheten ska få en vård, omsorg och ett bemötande
som är personcentrerad.
För att stödja och handleda personalen att också använda de teoretiska kunskaperna i det praktiska arbetet startades
ett implementeringsprojekt och en projektledare tillika sjuksköterska anställdes för att genomföra projektet.
Implementeringsarbetet har genomförts med hjälp av metodhandledning där syftet varit att få personalen att
kritiskt granska sina egna arbetsinsatser och reflektera över hur omvårdnaden bedrivs och hur den kan förändras
utifrån de nya kunskaper som utbildningen givit.
Handledningen som hölls av projektledaren gavs till både omvårdnadspersonal, utsedda nyckelpersoner, sjuksköterskor
och paramedicinsk personal både i grupp och individuellt.
Utöver den praktiskt inriktade handledningen gavs även handledning i dokumentation för omvårdnadspersonalen
och reflektionshandledning vid omvårdnadsmöten på samtliga enheter. En del av projektet var också att
utbilda speciellt utvalda nyckelpersoner på enheterna vilka skulle ta över ansvaret att hålla reflektionsgrupper
inom den egna eller andras verksamheter.
För att utvärdera effekterna av implementeringsarbetet genomfördes dokumentations-granskningar, enkätundersökningar
samt granskning av läkemedelsförskrivningar före och efter implementeringsarbetets genomförande.
Drygt 150 personal har berörts av projektet. Varje person i omvårdnadspersonalen har i snitt handletts 11 timmar.
Nyckelpersonerna fick dessutom en fem dagars utbildning i samtalsmetodik och grundläggande handledarutbildning
i tre dagar. Nyckelpersonerna började sedan under våren och hösten 2009 att själva leda egna reflektionsgrupper.
Dessa reflektionsmöten ingår numera regelbundet i arbetet. Nyckelpersonerna introducerar och
vägleder också nyanställd personal i personcentrerad vård och omsorg.
Projektutvärderingen visar på stora förändringar i hur personalen bemöter de boende och hur vård och omsorg
bedrivs för den enskilde. Fler i personalgruppen använder sig av de aktuella metoderna jämfört med vid projektets
start och det finns en tydlig tendens att det reflekterande arbetssättet har förankrats hos fler i personalgruppen.
Personalen upplever att de efter projekttiden har större beredskap att möta oro, ångest och andra svåra tillstånd
hos den boende och att man känner sig trygg med de ”verktyg” man fått. De upplever också att arbetet blivit roligare
och känner en stolthet över sitt arbete. Personalen har fått större förståelse och intresse av de boende. Den
insikt som personalen har fått leder i en positiv spiral och smittar av sig till den personal som har en bit kvar till
insikt.
För fortfarande finns den personal, även om den minskar i antal, som inte har förmåga eller vilja att medverka i
utvecklingen av den personcentrerade vården och omsorgen. De har fastnat i gamla synsätt och rutiner, vilket är
en broms för kvalitetsutvecklingen. Men positivt är att personal numera går in aktivt när man upplever att medarbetare
bemöter boende på ett sådant sätt som ej är förenligt med Jag-stödjande arbetssätt. Det görs genom att
man reflekterar över händelsen tillsammans.
3

SoL-dokumentationen har utvecklats under projekttiden. Personalen har fått en större insikt om att dokumentationen
är ett mått på insatserna och att den är viktig för att vården ska bli och vara säker, för den boende. Ett
aktivt arbete pågår på alla enheter för att förbättra dokumentationen ytterligare.
Genomgången av läkemedelsförskrivningen av neuroleptika, sedativa läkemedel och sömnmediciner före och
efter projekttiden visar på en signifikant minskad förskrivning av dessa läkemedelsgrupper. Orsaken till minskningen
kan kopplas till det förändrade arbetssättet där man hela tiden försöker se orsakerna till de beteendeförändringarna
som sker hos den boende. Personalen reflekterar över sitt bemötande av den boende och om man
kan hitta lösningar i omvårdnaden som ersätter läkemedelsbehandling.
Närståendes uppfattning om vården och omsorgen och det bemötande som man som närstående får, har inte
förändrats under projekttiden. Det är tydligt att man inte lyckats fullt ut med att utveckla informationen och dialogen
mellan närstående och verksamheterna. Under 2010 kommer Väsby vård och omsorg aktivt att arbeta med
att stärka de närståendes delaktighet.
Konklusion
Projektet visar på flera positiva förändringar som en effekt av projektarbetet men också att det tar tid att förändra
ett sedan många år tillbaks traditionellt arbetssätt som styrts av gamla rutiner, synsätt och personliga prioriteringar.
Efter projekttiden har personalen börjat reflektera enskilt och tillsammans över hur de själva påverkar den
boende. Det har blivit mer en regel än undantag att personalen provar ett förändrat bemötande och nya omvårdnads-metoder
som jag-stöd, bekräftande samtal, reminiscens och beröringsmassage innan läkemedelsbehandling
sätts in.
Det som kommer att vara avgörande för hur den personcentrerade vården och omsorgen utvecklas, är dels
personalens attityd och inställning till de boende, dels deras förmåga och möjlighet till reflektion över sina egna
insatser och bemötandet av de boende.
I slutet av rapporten finns fyra fallbeskrivningar som beskriver hur ett förändrat arbetssätt i sin tur kan förändra
de boendes vardag på ett positivt sätt.
4

Innehåll
SAMMANFATTNING 3
BAKGRUND 6
SYFTE 6
PROJEKTETS GENOMFÖRANDE 6
PROJEKTETS STYRGRUPP OCH PROJEKTLEDARE 6
PROJEKTETS MÅLGRUPP 6
PROJEKTETS AKTIVITETER 2008 OCH 2009 6
PROJEKTETS UTVÄRDERING 10
UTVÄRDERINGSRESULTAT 11
DOKUMENTATIONSGRANSKNING (SOL) 11
ENKÄTSVAR 12
Omvårdnadspersonalen 12
Närstående 13
Enhetschefer, nyckelpersoner, sjuksköterskor och paramedicinsk personal 13
LÄKEMEDELSFÖRSKRIVNING 15
FALLBESKRIVNINGAR 15
DISKUSSION 18
REFERENSER 19
BILAGOR 1 20
FÖRKLARING AV METODERNA JAG–STÖD, VALIDATION, REMINISCENS
OCH BERÖRINGSMASSAGE. 20
5

Bakgrund
Det arbete som omvårdnadspersonalen utför inom särskilt boende och dagverksamhet är uppgifter som ställer
stora krav på kompetens, engagemang, personligt inkännande, flexibilitet med flera egenskaper. Personalen
arbetar hela tiden med ”sig själv som instrument”. Personer som bor på särskilt boende eller de som besöker
dagverksamheter har förutom olika sjukdomsdiagnoser också en livshistoria som ser olika ut. Personens levnadshistoria,
individuella behov och sjukdomsbild tillsammans avgör hur personalen skall bemöta och vårda den
boende.
Inom ramen för kompetensstegen påbörjades under 2007 en omfattande utbildningssatsning i Uppland Väsby
för omvårdnadspersonalen inom särskilt boende. Målsättningen var att utbildningen av personalen i jag-stödjande
arbetssätt, validation, reminiscens och beröringsmassage skulle leda till minskad oro och ångest men också
ökad trygghet, förbättrat välbefinnande, ökad autonomi och självkänsla hos gruppen äldre personer med demenssjukdom
och/eller multisjuka inom kommunens äldreboende och dagverksamhet.
För att följa upp utbildningssatsningen och implementera kunskaperna i det dagliga arbetet, sökte och erhöll
Upplands Väsby Social- och Äldreförvaltning (Vård och omsorg) stimulans-medel för ett projekt där de teoretiska
kunskaperna skulle omsättas i praktiken med hjälp av kontinuerlig handledning. Projektet startade 1:a mars
2008 och avslutas 31/12 2009.
Projektledare har varit Inga Britt Hagman. Projektledaren har handletts av personal vid FoU-enheten FOU äldre
norr.
Syfte
Syftet med projektet var att implementera de teoretiska kunskaperna som personalen erhållit i Jag-stödjande
arbetssätt, validation (Feilmetoden), reminiscens och beröringsmassage i det praktiska arbetet.
Projektets genomförande
Nedan presenteras projektets genomförande. Därefter beskrivs de metoder som användes för att utvärdera projektet.
Projektets styrgrupp och projektledare
Projektet leddes under åren 2008-2009 av en styrgrupp bestående av Nina Thiel områdeschef, Ann Bergstedt
enhetschef, Christina Norman enhetschef. Alla inom Väsby Välfärd i Upplands Väsby kommun.
Projektets målgrupp
Målgruppen för projektet bestod av personal från sju boenden med olika inriktningar inom särskilt boende i Upplands
Väsby kommun. Tre gruppboenden för personer med demenssjukdom, två omvårdnadsboenden (blandat
boende), ett korttidsboende/växelvård samt en dagverksamhet som besöks av personer med blandad sjukdomsbild.
Sammanlagt berördes cirka 150 personer; dag- och nattpersonal, omvårdnadspersonal (undersköterskor, vårdbiträden),
sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter samt enhetschefer. Samtliga hade under åren 2007-2009
genomgått samma utbildning som beskrivs ovan.
Under september 2008 lades ett omvårdnadsboende ned, vilket reducerade antalet personal till totalt cirka 120
personer.
6

Projektets aktiviteter 2008 och 2009
I tabell 1 och 2 beskrivs kortfattat de olika aktiviteter som genomförts under åren.
Tabell 1. Genomförda aktiviteter i projektet under 2008. Berörd personal, boenden samt tidsåtgång per aktivitet.
Aktiviteter Berörda personal, boende, antal Enhet, Tidsåtgång
Handledning omvårdnadspersonal
Cirka 150 personal
4 x 1,5 tim
(vår)
Handledning omvårdnadspersonal
Cirka 120 personal
3 x 1,5 tim
(höst)
Handledning sjuksköterskor 10 sjuksköterskor 5 x 1,5 tim
Handledning Paramed. 2 sjg., 2 arb.ter. 4 x 1,5 tim
Handledning Nyckelpersoner 12 nyckelpersoner 5 x 1,5 tim
Handledning i dokumentation 31 personal 1 x 1,0 tim
Fältstudier
5 enheter, 2 x 3 tim
Gruppchefsintervjuer 5 gruppchefer 4 x 1,5 tim
Omvårdnadsmöten
5 enheter, 2 x 1,5 tim
Arbetsplatsträffar
5 enheter, 3 x 1,5 tim
Anhörigmöten
5 enheter, 2 x 2,0 tim
Styrgruppsmöten
7 x 1,5 tim
Tabell 2. Genomförda aktiviteter i projektet under 2009. Berörd personal, boenden samt tidsåtgång per aktivitet.
Aktiviteter Berörda personal, boende, antal Enhet, Tidsåtgång
Utbildning (bemötande/förhållningssätt)
22 personer 4 dag á 8 tim/person
Utbildning steg II (samtalskonst) 114 personer 8 tim/person
Handledning/redovisning egna arbeten 114 personer 45 x 1,5 tim
i bekräftande samtal
Handledning SoL- dokumentation 6 enheter 2 x 1,5 tim/enhet
Omvårdnadsmöten/reflektion i grupp 5 enheter 47 x 1,5 tim
Handledning, nyckelpersoner (grupp) 9 personer 13 x 1,5 tim
Handledning, nyckelperson (indiv.) 9 personer 6 x 1,5 tim/person
Handledning sjuksköterskor 9 personer 7 x 1,5 tim
Handledning, paramed 2 personer 6 x 1,5 tim
Enhetschefsmöten 5 personer 4 x 1 tim
Styrgruppsmöten
7 x 1.5 tim
Arbetsplatsträffar 6 enheter 3 x 1.5 tim/enhet
Samtalskonst, Nyckelpersoner 10 personer 5 heldagar
Handledarutbildning, nyckelpersoner 9 personer 3 heldagar
Nyckelpersonernas uppdrag
Respektive enhet
7

Nedan beskrivs och kommenteras de olika aktiviteterna:
Utbildning av omvårdnadspersonal steg II
En uppföljning av grundutbildningen gjordes med en fördjupningsdag kring det bekräftande samtalet. Personalen
hade fått som hemuppgift att genomföra ett dokumenterat bekräftande samtal samt att ge beröringsmassage
till en eller flera boende. Uppgifterna redovisades vid reflektionsmöten på den egna verksamheten med projektledaren
som handledare. Dokumentationen bedömdes sedan på Liljeholmens folkhögskola av ansvarig utbildare,
som gav skriftlig återkoppling och utbildningsbevis. Uppföljningen av de egna uppgifterna skedde på respektive
enhet i grupp med reflektion över varje samtal och beröringsmassage som redovisades. Efter genomgången steg
II-utbildning upplevde personalen att den blivit en viktig igångsättare och att den gav inspiration att träna samtalskonsten
och reflektera över sitt eget agerande i omvårdnaden.
Handledning i SoL-dokumentation
Det har varit och är en svår process att få SoL-dokumentationen att bli ett arbetsinstrument som kontinuerligt
uppdateras och som blir vägledande i vården och omsorgen om individen.
Därför fick den personal som önskade handledning av projektledaren i hur dokumentationen kunde föras för att
vara aktuellt och lätt att följa. I och med att handledningen gavs i anslutning till arbetet fick personalen en tydligare
förståelse och insikt om varför dokumentationen är viktig i arbetet. Både att själv dokumentera men också
för att kunna ta del av andras dokumentation. Vi gick igenom levnadsberättelsen, arbets-/bemötandeplanen och
sociala journalen, allt med tyngdpunkten på den personcentrerade omvårdnaden och den metodik som implementeras
i arbetet runt den boende.
Omvårdnadsmöten med reflektion
Projektledaren har deltagit i omvårdnadsmöten på varje enhet under hösten 2008 och våren 2009. Syftet har varit
att utifrån olika omvårdnadsproblem hos de boende reflektera tillsammans med personalen över problemets
karaktär och uppkomst och om den boendes livshistoria och aktuella situation. Vad kan vara upphov till problemet?
Kan man hitta lösningar med ett annorlunda bemötande, Jag-stödjande metoder, bekräftande samtal eller
beröringsmassage innan medicinsk behandling provas?
Dessa reflekterande omvårdnadsmöten har varit mycket värdefulla. Personalen har själva fått reflektera över de
boendes situation och formulera problemet och sitt eget och medarbetarnas bemötande och agerande.
Dessa omvårdnadsmöten har vid flera tillfällen inneburit att man, istället för att i första hand ta upp problemet
med läkaren som ett medicinskt problem, kunnat lösa det genom förändrade omvårdnadsmetoder. Personalen
har också kunnat se att sedativa läkemedel och neuroleptika inte ger en önskvärd förbättring för den boende
utan oftast ger en förstärkt oro på sikt. Istället föreslår nu personalen att man vill prova alternativa metoder
enligt de nya kunskaperna.
Handledning, Nyckelpersoner
Projektledaren har haft handledning både i grupp och individuellt med de utvalda nyckelpersonerna under hösten
2008 och våren och hösten 2009. Nyckelpersonerna har delat med sig av olika situationer och lösningar från
den egna arbetsplatsen, tipsat och fått råd och stöd av varandra. Olika problem har lösts gemensamt i gruppen
med stöd av jag-stödjande metodik.
Nyckelpersonerna har tillsammans tagit fram ett introduktionsmaterial som stöd för att utbilda nyanställd personal
i jag-stödjande arbetssätt, med bekräftande samtal, reminiscens metodik och beröringsmassage (se bilaga 1).
Nyckelpersonernas individuella handledning har skett på respektive arbetsplats. De lokala variationerna, på
grund av enheternas olika inriktningar, skapar olika problem som man behöver samtala om. All handledning har
skett utifrån ett personcentrerat synsätt.
Under hösten 2009 har den handledning de själva givit varit baserad på den handledningsmodell som de utbildat
sig i på handledarutbildningen.
8

Handledning av sjuksköterskor och paramedicinsk personal
Handledningen har skett i grupp. Sjuksköterskorna har själva presenterat olika problem eller situationer från
sina arbetsplatser som sedan gruppen reflekterat över. Sjuksköterskorna hade i en del fall redan provat att ändra
sin omvårdnadsmetod till jag-stödjande och också sett förändringar i positiv riktning. Annars försökte gruppen
gemensamt försökt hitta förslag på vilken omvårdnadsmetod som kan provas för att förbättra för den boende.
Även övriga frågor, som sjuksköterskans roll i utvecklingen har diskuterats.
Paramedicingruppen beskrev och diskuterade olika situationer från de olika arbetsplatserna och hur de på bästa
sätt, utifrån sin profession, kan bidra till att utveckla det jag-stödjande arbetssättet.
Enhetschefsmöten
Projektledare har i dialog med enhetscheferna beskrivit hur utveckling fortskrider med den personcentrerade
omvårdnadsmetodiken. Hon har tagit upp olika riskmoment som hindrar utvecklingen och samtidigt beskrivit
hur viktigt det är att nyckelpersoner och personal, som bidrar till kvalitetsutvecklingen inom området, hela tiden
får positiv återkoppling och blir sedda för sina insatser. Vi har tillsammans hittat strategier för den fortsatta
utvecklingen.
Styrgruppsmöten
Vid styrgruppsmötena har riktlinjerna för utvecklingen tagits fram och man har diskuterat framgångsfaktorer
och riskmoment för projektets framskridande.
Arbetsplatsträffar
Projektledaren har deltagit vid möten i början och slutet på varje termin för att dra upp riktlinjer för kvalitetsarbetet
med personcentrerad omvårdnad. Personalens ansvar i utvecklingsarbetet har betonats liksom vikten av att
motivera fortsatt arbete även om synliga förbättringar kan ta tid. I slutet av terminen summerades resultaten vilket
visade på att en utveckling hade skett. Här sågs vikten av att titta i backspegeln för att kunna se förändringar.
Anhörigmöten
Projektledare har deltagit i anhörigmöten på varje enhet. Information till anhöriga/närstående om projektets
arbete och kvalitetsarbetets fortsättning i egen regi med nyckelpersonerna som drivkraft tillsammans med personal
och enhetschef. Nyckelpersonerna har successivt tagit över informationen på anhörigmöten med bland annat
i form av rollspel och svarat på närståendes frågor.
Nyckelpersoner
Initialt utsågs 11 personer ur omvårdnadspersonalen till nyckelpersoner. Antalet har dock reducerats av olika skäl
och är nu nere i åtta personer. De har utbildats i; Bemötande och förhållningssätt, Fördjupning i det bekräftande
samtalet, Samtalskonst för palliativa enheter samt Grundläggande handledarutbildning. Deras uppdrag har sedan
varit att:
- Vara inspiratör och driva personcentrerad omvårdnad i den egna arbetsgruppen utifrån ett Jag-stödjande
arbetssätt, validation, reminiscens och beröringsmassage.
- Introducera och vägleda nyanställd personal i personcentrerad omvårdnad.
- Leda reflektionsgrupper i personcentrerad omvårdnad inom och utom sin egen verksamhet.
- Bilda nätverk med övriga nyckelpersoner som tillsammans arbetar med fortsatta utvecklingsplaner kring
personcentrerad omvårdnad för Särskilt boende och dagverksamhet i Väsby Vård och Omsorg.
- Dokumentera sina insatser
9

Projektets utvärdering
För att utvärdera effekterna av projektarbetet samlades data in i början och i slutet av projekttiden. I tabell 3
redovisas vilka data som samlades in, samt när och hur många personer eller enheter som berördes.
Tabell 3. Genomförd insamling av utvärderingsdata under 2008 och 2009.
Dokumentationsgranskning SoL-dokument Mars 08 Samtliga boende 7 enheter
Dokumentationsgranskning SoL-dokument Dec 08 Samtliga boende 6 enheter
Enkät till omvårdnadspersonal Juni 08 120 personal, 65 svarade 6 enheter
Enkät till närstående Dec 08 63 svarade 5 enheter
Enkät, personal Nov-09 120 personal, 86 svarade 6 enheter
Enkät, närstående Nov-09 72 svarade 6 enheter
Enkät, enhetschefer Nov-09 5 personer svarade 6 enheter
Enkät, nyckelpersoner Nov-09 8 personer svarade 6 enheter
Enkät, sjuksköterskor Nov-09 9 personer, 7 svarade 5 enheter
Enkät, paramedicin Nov-09 2 personer 3 enheter
Dokumentationsgranskning SoL-dokument Okt-09 6 enheter
Läkemedelsförskrivning* 2008 (v 11) Samtliga boende 4 enheter
Läkemedelsförskrivning 2009 (v 43) Samtliga boende 4 enheter
* Sedativa, Neuroleptika, Sömnmedel
Nedan beskrivs hur Dokumentationsgranskningen, Enkäterna samt Läkemedelsgranskningen gick till.
Dokumentationsgranskningen
Dokumentationsgranskningen av alla boendes SoL-journaler genomfördes ute på respektive enhet. Samma
granskning skedde både 2008 och 2009. Dokumenten som granskades var: arbets-/bemötandeplaner, levnadsberättelser
och den sociala journalen.
Syftet med granskningen var att undersöka hur personalen dokumenterade omvårdnadsinsatserna i SoL på de
aktuella dokumenten. Granskningsresultaten användes i en kontinuerlig lärandeprocess för att förstärka kunskapen
och insikten hos personalen av vikten av att dokumentera och att ta del av dokumentationen kontinuerligt.
Efter granskningen 2008 ändrades arbetsplanens upplägg och döptes då om till arbets-/bemötandeplan, där
aktiviteter och psykosociala insatser fördes in i arbetsplanen som sökord. Den sociala journalen ändrades i sin
utformning så att det skulle vara lättare att utvärdera insatserna. Även dokumentet till levnadsberättelsen utvecklades
under projekttiden.
Vid genomgången av dokumentationen ställdes följande frågor: Levnadsberättelsen; fanns det någon dokumenterad?
Var den omfattande eller knapphändig?
Arbets-/bemötandeplan (dag, natt), fanns det någon? När var den upprättad (daterad)? Var den tillräckligt ifylld
för att kunna följas och därmed ge god, individuell vård och omsorg, både fysiskt och psykosocialt? Fanns det en
målbeskrivning? Var den i så fall underskriven av närstående och kontaktperson?
Den sociala journalen. Hur fördes den? Gick det att utläsa vilka insatser som utfördes oplanerat och planerat?
Hur såg kopplingen till arbetsplanen ut? Hur utvärderade man insatserna?
Enkäterna
Samma enkätfrågor gick ut till personalen 2008 och 2009. Syftet var att kunna jämföra om någon förändring
skett över tid, om personalen använder de beskrivna omvårdnadsmetoderna i större omfattning (se bilaga 1).
10

Enkätfrågorna till närstående hade fem frågeställningar som fanns med både 2008 och 2009 .
Vid enkäten 2009 tillkom tre nya frågor som redovisas separat. Tanken med enkäten var att ge en bild av hur och
om närstående uppfattar de nya omvårdnadsmetoderna och om de påverkat deras närstående över tid men också
hur de som anhöriga bemöts av personalen.
Enkätfrågorna till enhetschefer, nyckelpersoner, sjuksköterskor och paramedicinare syftade till att komplettera
bilden av hur och i vilken utsträckning de nya omvårdnadsmetoderna används i praktiken och hur man arbetar
ute på enheterna för att utveckla omvårdnadskvaliteten. Varje yrkesprofession fick i enkäterna utveckla sin syn
på detta.
Läkemedelsförskrivning
Under projekttiden upplevde både sjuksköterskor och omvårdnadspersonalen att behovet av sedativa läkemedel
och sömnmedicin minskade också förskrivning av neuroleptika minskade för de boende. För att undersöka detta
beslutade styrgruppen att en granskning av läkemedelsförskrivningen skulle göras. En vecka i början av projekttiden,
vecka 11, 2008 och en vecka i slutet av projektet, vecka 43, 2009 granskades alla läkemedelsjournaler för
de boende som vid den aktuella perioden vistades på boendet. Endast fasta ordinationer granskades. Fyra enheter
ingick i granskningen, den enhet som bedrev korttidsvård och växelvård ingick inte.
Utvärderingsresultat
Dokumentationsgranskning (SoL)
Genomgång av SoL dokumentationen visade att levnadsberättelser fanns hos 36 procent av de boende vid den
första granskningen och många av dessa var ofullständiga. Vid granskningen 2009 hade 78 procent av de boende
en levnadsberättelse och de var också mer fullständiga. 2008 hade 45 procent av de boende en arbets-/bemötandeplan
för dagarbetet (46% natt).
2009 hade 94 procent en sådan för dagarbetet och 90 procent natt. Här fanns dock skillnader mellan enheterna.
Kvaliteten på de arbetsplaner som fanns 2008 var av sämre kvalitet, sällan uppdaterade eller underskrivna av
närstående, ofullständiga till stora delar, saknade datering och var ibland upp till två år gamla.
2009 har större delen av de boende alltså en arbets-/bemötandeplan både dag och natt. Men fortfarande finns
stora variationer i innehållet. Det som behöver förbättras är att koppla arbetsplanen till den boendes totala
situation både fysiskt och psykosocialt och formulera individuella mål kopplad till bland annat levnadsberättelse,
aktuell status, egna önskemål och behov. Problem finns också fortfarande när det gäller att uppdatera och hålla
arbetsplanerna aktuella så att de kan fungera som ett arbetsdokument att följa i det dagliga arbetet. Man måste
också hitta rutiner för att få både dokumentationen och inhämtandet av den skrivna informationen att fungera.
Den sociala journalen fanns som ett dokument i SoL-journalen 2008 men var mycket sporadiskt förd. Efter
2006 hade nästan ingen dokumentation i den sociala journalen skett. Det fanns en stor osäkerhet om vad som
skulle dokumenteras och hur.
Vid granskningen 2009 fördes en social journal för 84 procent av de boende. Dokumentationen är sällan kopplad
till arbetsplanen och det är svårt att följa upp resultat på olika insatser eftersom man utelämnar utvärderingen
på de insatser man gör, för och med den boende. För många boende förs fortfarande den sociala journalen
sporadiskt och med långa uppehåll.
Efter dokumentationsgranskningen 2008 bildades en dokumentationsgrupp bestående av chefer och omvårdnadspersonal.
Gruppen omarbetade arbetsplanen, den sociala journalen och dokumentet för levnadsberättelsen,
för att de nya och utvecklade omvårdnadsinsatserna på ett bättre sätt skulle kunna dokumenteras och följas upp.
11

Enkätsvar
Omvårdnadspersonalen
Enkäten till omvårdnadspersonalen gick ut till 120 personer både 2008 0ch 2009. Svarsfrekvensen var 54 procent
respektive 74 procent. I Tabell 4 finns en sammanställning av enkätsvaren vilka också kommenteras nedan.
Tabell 4. Andelen omvårdnadspersonal som uppger att de arbetar med jag-stöd, reminiscens, taktil stimulering,
som tycker det är svårt att förstå och tillämpa validation eller svårt att bemöta oro, ilska, ledsnad samt andel som
ser förändringar hos de boende som en effekt av omvårdnadsmetoderna.
Arbetar jagstödjande
Använder
reminiscens
Använder taktil
stimulering
Svårt förstå
och tillämpa
validation
Svårt bemöta
oro, ilska, ledsnad
Ser förändringar
hos de boende
(%) (%) (%) (%) (%) (%)
2008 96
92 11 34 46 74
2009 95 94 50 22 26 84
Skillnad* nej nej Ja nej p=0.06 nej
*Signifikant
Svaren på frågor om man använder jag-stödjande arbetssätt visar inte på att fler personal använder Jag-stödjande
arbetssätt 2009 mot 2008. Men fler personal uppger att de använder arbetssättet regelbundet och till fler boende
i 2009 års enkät. Några kommentarer skrevs:
”Ge tid, ej rätta till på felaktigt sätt, bekräfta känslor, närvarande i stunden,, lugn, lyssna, uppmuntra, tryggare boende, stärkt
självkänsla (rakare rygg)”
Det var fler som svarade att man använder sig av reminiscens-metoden i arbetet 2009 mot 2008. En analys av
svaren visar att fler i personalen arbetar mer, både planerat och oplanerat med reminiscens och mer individuellt
2009 mot 2008, samt att de har en mer utvecklad reflektion över hur metodiken påverkar de boende. Kommentarer
i enkäten:
”Samtal om högtider, gamla tider, fotografier. Dofter, sång och musik från förr, dans, levnadsberättelsen, personliga saker. Boende
blir lugnare, gladare, piggare, skratt och tårar, minskad oro”
Signifikant fler i personalen sa sig använda beröringsmassage i omvårdnadsarbetet 2009 mot 2008 även om det
varierade mellan enheterna. De enheter som inte använder beröringsmassage i någon större utsträckning förklarar
det med stress och tidsbrist men att det också kan vara så att de boende inte känner sig bekväma att ta emot
massage.
Det fanns en tydlig positiv förändring i hur personalen reflekterar över hur massage påverkar den boende. Kommentarer:
”Oro, ångest, sömproblem, smärta, välbefinnande” är orsaker till att beröringsmassage används. Resultat av massage:” Lugn,
avslappnad, bättre sömn, mindre smärta”.
Personalen fick beskriva hur man bemöter personer som är oroliga, har ångest eller andra svåra tillstånd. Svaren
visar på att personalen reflekterar mer över sitt eget bemötande av de boende och hur det påverkar personen
2009.
12

Kommentarer:
”Har fått kunskap och verktyg om olika arbetssätt, levnadsberättelsens betydelse, reflekterar, lyssnar, bekräftar, närvarande i stunden,
ökat tålamod, förstår bättre, gladare boende, piggare, lugnare boende”
Validation upplevdes som svår att tillämpa av 34 procent av de tillfrågade 2008 vilket sjönk till 22 procent 2009.
Man reflekterade mer över orsaken till svårigheterna 2009. De svårigheter som togs upp var:
”Svårt att få kontakt med boende som är orolig, glömmer att tillämpa, egen frustration, stress, kan ej den boendes bakgrund.”
År 2008 svarade 56 procent att man hade ändrat sina arbetsmetoder efter utbildningen. Ett år senare var motsvarande
siffra 68 procent. Kommentarer:
”Reflekterar över hur jag samtalar, och bemöter, närvaro i mötet, mindre stressig, Jag-stödjande arbetssätt, ger mig som personal
trygghet och stolthet i mitt arbete, har fått nya kunskaper som hjälpt mig i arbetet, ökat intresse för boende, roligt att gå till arbetet,
mår bättre, gör ett bättre jobb, lugnare, personalen hjälper varandra”.
Närstående
Enkäterna till närstående besvarades av 63 personer 2008 och 72 personer 2009. I tabell 5 finns en sammanställning
av svaren på de frågor som ställdes båda åren.
Tabell 5. Enkätsvar från närstående 2008 och 2009
Andel 2008 (%) Andel 2009 (%)
Jag har varit delaktig i att förmedla min närståendes levnadshistoria. 68 82
Jag har tagit del av och skrivit under en ny eller uppdaterad arbets-/bemötandeplan
33 33
för min närstående, under det senaste halvåret?
Jag upplever att personalen tar till vara på min närståendes egna förmågor 45 53
Jag upplever att personalen lyssnar på mina synpunkter 79 80
I enkäten tillfrågades de närstående om de ville förmedla något till personalen. En dryg fjärdedel 28 respektive
29 procent sa sig vara nöjda med personalens arbete. Drygt en tredjedel bägge åren besvarade inte frågan. De
kommentarer som skrevs i enkäterna var:
”De gör ett mycket bra jobb, vi är trygga, tacksamma ,nöjda, trevligt bemötta, mer sång och musik, mindre TV, bättre information,
mer aktiviteter, svårt att få kontakt med personal och kontaktpersoner, förbättrad hygien”.
Några frågor tillkom i 2009 års enkät. Bl.a. frågades om de närstående är delaktig i hur omvårdnaden utformas
för den anhörige? Här svarade 72 procent ja. På frågan om man visste vem som var kontaktperson sa 89 procent
att man visste vem det var.
Mindre än hälften (43 %) av de tillfrågade upplevde att den anhörige har en meningsfull tillvaro utifrån dennes
förmåga, intresse, behov och vilja. Några kommenterade:
”Ingen meningsfull sysselsättning, mer aktiviteter, mer utevistelser”.
Enhetschefer, nyckelpersoner, sjuksköterskor och paramedicinsk personal
I Tabell 6 finns en sammanställning av svaren från de olika yrkesgrupperna när det gäller hur man uppfattar att
omvårdnadspersonalen arbetar med de nya metoderna. Därefter kommenteras sammanställningen.
13

Tabell 6. Enkätsvar från enhetschefer, nyckelpersoner, sjuksköterskor, sjukgymnast, arbetsterapeut (totalt 22
personer).
På din arbetsplats… Svarsalternativ Ej svar
1. Arbetar personalen med Jagstödjande
metoder?
2. Arbetar fler med Jag-stödjande
metoder idag än för ett år sedan?
3. Arbetar personalen med reminiscens?
4. Använder personalen bekräftande
samtal?
5. Hur ofta används bekräftande
samtal?
6. Har personalen gemensamma
fikastunder med de boende?
7. Händer det att de boende lämnas
ensamma i samband med olika
möten för personalen?
8. Upplever du att varje boende
har en meningsfull tillvaro i sitt liv?
Ja, alla
31%
Ja
95%
Ja
95%
Ja
100%
Dagligen
63%
Ja
77%
Ja
63%
Ja, alla
18%
Mer än hälften
45%
Några ggr/veckan
18%
Mindre än hälften
13% 11%
Någon gång/v
13% 6%
Nej, aldrig
31% 6%
Nästan alla/mer än
hälften
54%
Mindre än hälften
18%
Alla yrkesprofessioner upplever att personalen idag arbetar mer med Jag-stöd och att alla, eller i alla fall mer än
hälften av personalen arbetar jag-stödjande. Man tycker också att reminiscens och bekräftande samtal används i
stor utsträckning som metod i omvårdnadsarbetet. Gemensamma fikastunder med boende förekommer, men ej
dagligen på varje enhet och en enhet har man det ej. Drygt hälften av svaren visar på att boende lämnas ensamma
i samband med olika möten för personalen.
Till skillnad från de närståendes uppfattning tycker en majoritet av gruppen att de boende har en meningsfull
tillvaro.
Gruppen fick också svara på frågan om vad det är som kan hindra utvecklingen av jag-stödjande arbetssätt och
bekräftande samtal? Gruppen var ganska eniga om följande orsaker: Ointresse, inställning, bristande förmåga,
arbetar efter gamla rutiner, kan ej reflektera över egna insatser, stress, okunskap om metoden. Man följer inte
arbets-/bemötandeplanen.
På frågan hur man arbetar med att motivera personalen till ett jag-stödjande arbetssätt svarade man: Uppmuntran,
positiv återkoppling till goda insatser, påminner. Lyfter upp Jag-stödet på omvårdnadsmöten eller vid rapporter
och fikastunder, APT och reflektionsmöten. Har en ständig dialog med personalen. Vara förebild. Tar
upp den boendes egna önskemål och resurser.
På frågan om vad man gör när man ser eller hör kränkande bemötande av boende, svarade man: Pratar med
personen enskilt och reflekterar över händelsen, ger tips, påminner om metoderna vi ska arbeta med.
Hur bedrivs samarbetet mellan enhetschef, och nyckelpersoner vad gäller utvecklingen mot personcentrerad
vård och omsorg? Här svarade man: Planering av reflektionsmöten, kontinuerlig dialog, regelbundna möten om
Jag-stödjande arbetssättets utveckling på enheten och analys av utvecklingen och problemen.
Slutligen fick nyckelpersonerna kommentera hur man upplever sin nya funktion.
Det är stimulerande, spännande utmaning, roligt att kunna vara ett stöd för andra, kravfyllt, ansvarsfullt arbete,
stort förtroende, det roligaste jag gjort på flera år, lära sig att vara ödmjuk, utvecklats, svårt att vara handledare, ej
tillräckligt med tid, svårt att nå all personal, mycket bra med reflektionsgrupper.
14

Läkemedelsförskrivning
Figur 1 nedan visar på signifikanta minskningar i läkemedelsförskrivning mellan åren 2008 och 2009 när man tittar
på förskrivningen totalt men också för neuroleptika och sömnmedel separat. Andel boende som hade alla tre
läkemedlen minskade signifikant från 10 procent till en procent.
Figur 1. Läkemedelsförskrivning till 95 boende vald vecka år 2008 respektive 2009.
Läkemedelsförskrivning SÄBO 2008 och 2009
100
80
Antal boende (%)
60
40
20
2008
2009
0
Sederande
Neuroleptika
Sömn
1 prep
2 prep
3 prep
1-3 prep
Läkemdelstyp och antal preparat
Fallbeskrivningar
För att belysa vilka resultat som den nya metodiken kan föra med sig om den används på rätt sätt, presenteras
fyra fallbeskrivningar med fingerade namn som berättats av personal. Fallbeskrivningarna visar på hur viktigt det
är att personalen är ”närvarande i stunden” med den boende för att minska oro och ångest. Att ha bekräftande
samtal och aktiviteter som är kopplad till den boendes eget liv och bakgrund. Att använda gamla minnen, sång
och musik man minns. Att ge närhet med hjälp av t.ex. massage (fot, rygg, hand). Att man ger vård och omsorg
utifrån den boendes behov, önskemål och egna resurser och att personalen reflekterar över hur egna insatser
påverkar den boende. Samtliga namn är fingerade.
Johanna Andersson
Johanna har i sina krafts dagar varit elitgymnast och sprungit många långlopp, fostrat två barn och drivit eget
företag. Idag bor hon på ett gruppboende och har en demenssjukdom och är rullstolsburen. Hennes situation
för två år sedan var att hon var konstant orolig och ångestfull, satt fastspänd i sin rullstol för att inte falla ur
den. Johanna satt hela dagarna och gungade och slet i bältet och rullstolen. Hon hade tappat större delen av sitt
språk. Johanna kunde inte äta själv utan blev matad med timbalkost. Hon behövde hjälp med alla sina dagliga
aktiviteter. Det var mycket svårt att få kontakt med henne. Hon fick stora doser av lugnande läkemedel utan att
hennes oro och ångest minskade.
Genom utbildningen fick personalen ”verktyg” att möta Johannas oro och ångest på ett helt annat sätt mot tidigare
och som man nu började använda. Johanna får hand- och fotmassage. Personalen använder sig av bekräftande
samtal, sång och musik som man ser att Johanna tycker om. Personalen ser och reflekterar över Johannas
reaktion på de olika omvårdnadsmetoderna så att man hittar det som Johanna svarar positivt på. Lugnande
läkemedel minskades ner successivt och ligger idag på en låg nivå.
15

Johannas situation idag ser helt annorlunda ut. Hon deltar när personalen har högläsning, och reminiscens aktivitet.
Hon äter själv normalkost med specialbestick. Johanna har fått god aptit och njuter av maten. Personalen får
en helt annan kontakt med Johanna. Oron och ångesten är borta. En väninna som Johanna har haft kontakt med
sedan många år berättar att hon får mycket bättre kontakt med Johanna nu och att hon minns mycket mer.
Oskar Karlsson
Oskar har bott flera år på ett gruppboende och är långt gången i sin demenssjukdom.
Han har varit för sig själv och inte berättat något om sitt liv. Idag har han tappat mycket av sitt språk och isolerar
sig mer och mer. Det är mycket svårt att kommunicera med honom.
En personal berättar:
En lördagskväll sitter vi tillsammans och sjunger sånger ur” Nu ska vi sjunga”. Efter varje sång pratar vi minnen, skolminnen och
barndomsminnen. Oskar sitter bredvid mig. Helt plötsligt säger han ” jag har också minnen”. Jag vänder mig mot honom och lägger
min hand på hans och säger, ”vill du berätta”? Han tittar leende på mig och säger ”javisst”.
Han börjar berätta om sin far som på dramatiskt sätt flytt till Sverige. Han berättade var de hade bott när han var barn och om
sin bror och hur de hade haft det tillsammans och många andra händelser från sitt liv och många detaljer. Han berättar om sitt liv
som vuxen om olika politiska uppdrag och från föreningslivet.
När jag säger att det var trevligt att höra honom berätta och att jag gärna lyssnar fler gånger, sitter han med rak
rygg och tittar stolt på mig och klappar mig på axeln och säger, ”du är så välkommen”. När jag sedan läser igenom
Oskars levnadsberättelse som hans son och dotter skrivit så stämmer allt som Oskar berättat.
Britta Jonsson
En dag vid lunchen satt Britta och ropade ”kom och hjälp mig!”. Britta kan sitta i timmar och ropa ”Kom och hjälp
mig”, och visar stor oro, utan att personalen vet vad hon vill. Jag satte mig hos henne. Jag frågade henne”hur känner
du dig?”. Hon svarade att hon hade svårt att andas, jag frågade då vad hon tänker då hon har svårt att andas
och vad som är det värsta som kan hända? Hon säger att hon är rädd för att dö. Vi samtalar en lång stund om
hennes dödsångest. Efter en stund börjar Britta berätta att hon har fyra barn och att ett av barnen bor långt
borta. Hon är rädd att inte hinna träffa det barnet innan hon dör. Jag lovar att prata med hennes anhöriga om att
hon känner så. Hon vill inte bli lämnad ensam. Jag förstår att hennes oro ökar när hon inte ser någon personal.
Vi samtalar om hur vi kan lösa de stunder när personalen inte finns inom synhåll för att det ska bli bra för Britta.
Vi kommer gemensamt fram med olika alternativ som Britta känner sig nöjd med.Vi pratar en lång stund om
hennes tankar och skuldkänslor. Efter en stund säger hon ”Tack!”. Maten är klar och jag hör inte henne ropa mer
den dagen.
Signe Jonsson
Signe hade bott flera år på ett gruppboende. Hon var svår att få kontakt med och vandrade fram och tillbaka i
korridoren innesluten i sin ”egen värld”. Försökte man prata med henne så svarade hon på sitt ”eget språk” och
vandrade vidare. Hon fann ingen ro. Vid måltiderna hade dock Signe ro att sitta en kort stund. Man kunde höra
att Signe nämnde sin mamma och pappa eller något annat namn ibland. Signa plockade med saker under sin
vandring. På sitt rum ville hon inte vara. Vid morgonhygien, dusch och påklädning var man alltid två personal
för att komma åt att hjälpa Signe. Signe var oftast upprörd och arg vid dessa tillfällen, värjde sig genom att vifta
med händer och armar. Varje morgon efter ovanstående procedur var Signe arg och upprörd. Kvällsproceduren
gick till på samma sätt. Signes rum var kalt. Det fanns inga saker som tavlor, fotografier eller dukar som gör ett
rum hemtrevligt.
16

För ett år sedan började personalen att arbeta med personcentrerad omvårdnad som innebar att man använde
metoder som Jag-stödjande arbetssätt, validation, reminiscens och beröringsmassage. Idag är det en personal
som går in till Signe på morgonen. Ofta frågar Signe om det är morgon, då går personalen fram och drar upp
persiennerna och visar att det är ljust ute och en ny dag. Oftast säger Signe då att det är dags att stiga upp och
går själv in på toaletten. Morgontoaletten går idag mycket bättre när Signe själv får sin tvättlapp och handduk.
Personalen finns där som stöd samt stärker Signe att vara med i att sköta sin hygien och påklädning. ”Vi gör inte
åt henne utan med henne”. De dagar Signe duschar går riktigt bra, man har hängt upp ett duschdraperi med figurer
på som hon pekar och pratar om. Tillsammans går Signe och personalen sedan till köket för frukost, samtidigt
som de småpratar med varandra eller sjunger en sång. Signe är vid dessa tillfällen oftast på ett strålande humör
och längtar till sitt morgonkaffe och vinkar glatt till alla hon möter.
Vid gemensamma aktiviteter sitter Signe med långa stunder. Vid högläsning kan Signe minnas saker från sin
barndom och kan säga ”det där känner jag igen”, säger ”ja” flera gånger. Signe kan sitta kvar efter högläsningen och
applådera och vill höra mer! Hennes rum är nu pyntat med personliga saker, fotografier, gamla burkar fyllda med
godis som hon tycker om, blommor. En gammal brödburk som hon kan stanna till vid och säga ”titta där är den,
den är min”. Hon älskar sina fotografier och kan berätta vilka personer det är och hon ställer tillbaka fotografierna
varsamt. Vid måltiderna sitter personalen med ”som en stärkande hand”. De boende äter måltiderna i mindre
grupper. Signe får själv ta mat ur karotter och kan peka på mjölken och säga ”det där vill jag dricka”. När Signe
följer med till Nordiska museet och restaurangbesök säger hon i färdtjänstbussen ”Idag ska jag uppleva verkligheten”.
När Signe kommer in till sitt rum på kvällarna bli hon alltid glad och säger ”titta här bor jag, nu är jag hemma!”.
17

Diskussion
En övergripande fråga vid utvärderingen var naturligtvis om implementeringsprojektet gjort att de kunskaper
som personalen fått vid utbildningen i jag-stöd, validation, reminiscens och beröringsmassage används i
det praktiska arbetet? Svaren i enkäterna, både från omvårdnadspersonalen och från personer i arbetsledande
position visar på att personalen i större utsträckning använder sig av de omvårdnadsmetoder de lärt sig under
utbildningen. Fler personal upplever att de fått redskap att möta svåra omvårdnadssituationer vilket också gör att
de känner sig tryggare i sitt arbete, vilket också minskar eventuell oro och otrygghet hos boende. Man har fått ett
gemensamt språk och arbetssätt och fler använder ett reflekterande arbetssätt. Personalen uttrycker att det känns
roligt att gå till arbetet och att man är stolt över sitt arbete.
De närstående som besvarat enkäten har inte alltid samma åsikter som personalen. Personalen upplever att en
majoritet av de boende har en meningsfull tillvaro medan knappt hälften av de anhöriga tycker så. Även om fler
anhöriga säger sig ha lämnat sin närståendes levnadshistoria 2009 jämfört med 2008 så har inte de anhörigas syn
på det arbete som omvårdnadspersonalen gör förändrats över tiden. Det är till och med så att fler var missnöjda
efter ett år. Det kan tyda på att trots att det går att påvisa tydliga förbättringar på flera områden för de boende,
så har personalen inte lyckats med att förmedla detta vidare till de närstående. Det finns också uttryckta önskemål
från närstående om en bättre information och kontakt med personal på alla nivåer. Det här är uppenbart ett
utvecklingsområde.
Läkemedelsförskrivningen har minskat under projekttiden. Det är svårt att med säkerhet säga att det till stor del
skulle bero på personalens ökade kunskaper i bemötande. Men det ändrade arbetssättet kan vara en orsak till
att de boende blir lugnare och tryggare vilket i sin tur gjort att läkemedelsförskrivning av neuroleptika, sedativa
läkemedel och sömnmediciner minskat. Just minskningen av neuroleptika och sömnmedicin var också statistiskt
säkerställda förändringar.
Dokumentation enligt SoL är en viktig del i utvecklingsarbetet. Projektarbetet har gjort att de flesta boende nu
både har en levnadsberättelse och arbets- och bemötandeplaner för dagen och natten. Även den sociala journalen
förs mer regelbundet nu.
Fortfarande finns dock förbättringsområden inom flera delar av dokumentationen. De arbetsplaner som inte är
fullständiga kan t.ex. sakna en plan för aktivitet och psykosocialt stöd individuellt, inte vara uppdaterade eller
sakna datering. Vidare saknades många gånger underskrift av närstående.
De mål som sätts upp för omvårdnadsinsatserna är ofta generella och inte kopplade till person, vilket måste
förändras. Den sociala journalen är sällan kopplad till den individuella arbetsplanen och de omvårdnadsåtgärder
som ges utvärderas inte.
Det gäller att få personalen att förstå värdet av en fungerande arbetsplan för att öka kvaliten i omsorgsarbetet.
Att det är ett arbetsinstrument som ska uppdateras och hållas aktuell och vara tillgänglig för medarbetarna men
att man också själv är ansvarig att ta del av andras dokumentation för att göra ett bra jobb.
18

Referenser
1. Liljeholmens folkhögskola. Kompendium: Bemötande och förhållningssätt vid demens
sjukdom
2. Cars J., Zander B. Samvaro med dementa, Gothia 2007
3. Nestor Södertälje. Manual bemötandeplan, 2008
4. Feil N. Validation-Feilmetoden, Studentlitteratur 1994
5. Isacs L. Låt minnena leva, Gothia 2004
6. Westius A. Petersen U. I berättelsen finns jag, Verum förlag 2006
7. Uvnäs –Moberg K. Lugn och beröring , Natur och Kultur 2007
8. Tidningen Äldreomsorg 4/2008. årgång 25
9. Tidningen Äldreomsorg 5/2008. årgång 25
10. Aremyr G. Varför vill Asta inte äta? Varför vägrar Asta duscha, Asta i yttre balans, Liber
1999
11. Edberg A, Att möta personer med demens, studentlitteratur AB
12. Beck- Friis B. Det blir lättare när det blir svårare, LIC Förlag 1992
13. Demensförbundet Anhörigboken 2001
14. Fant M. Att bli mamma till sin mamma natur och kultur, Natur och Kultur 1988
15. Fant M. De sista åren, Natur och kultur 1991
16. Boman G. Sagan om Gunnel, Bonniers 1990
17. Wijk H. Goda miljöer och aktiviteter, studentlitteratur AB
18. Larsson R. År med Maria, Liber 1994
19. Larsson R. Maria vill fara hem, Demensförbundet 2000
20. Utredningen om värdighetsgaranti- en äldreomsorg med respekt för människovärdet
(S 2007:03)
21. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom
2009(preliminär version)
19

Bilagor
1. Förklaring av metoderna Jag–stöd, validation, reminiscens och beröringsmassage.
Jag-stödjande arbetssätt:
När olika funktioner hos en person sviktar som tankeförmågan eller när upplevelsen av omvärlden förändras,
sinnesintrycken hanteras sämre, känslokontrollen brister, är det viktigt att personalen fungerar som den boendes
”Hjälp-jag”. T.ex. att vara den boendes ”hjälpminne”, underlätta för den boende att orientera sig, vara deras
omdöme så att ingen skada uppstår, ha förståelse för vad oro och ångest står för och kunna bemöta detta på ett
professionellt sätt m.m.
Syftet med Jag-stöd är att stärka den boendes egna kvarvarande förmågor och självkänsla och få bibehålla sin
värdighet.
Jag-stödjande metodik är inte enbart till för att stärka fysiska funktioner utan även att ge den boende hjälp att
återkoppla till sitt tidigare liv och att bibehålla sin identitet och bli förstådd trots att orden fattas. För att det ska
vara möjligt krävs att personalen har kunskap i att arbeta med nedanstående tekniker som validation, reminiscens
och beröringsmassage.
Reminiscens:
Reminiscens är en metod för att medvetet arbeta med äldre personer som har minnessvårigheter.
Det handlar bl.a. om att skapa en trygg och igenkännande miljö med många föremål från förr.
Fotografier på personer, barndomshemmet m.m. ger ämnen att samtala kring. Dofter och smaker väcker minnen.
Gamla melodier kan väcka minnen som kan ge orden tillbaka, men är också ett hjälpmedel i omvårdnaden
av den boende.
Reminiscens bygger på historia, kultur och tradition
Validation:
Det centrala i metoden är att bekräfta den demenssjukes känslor och att försöka klä de känslorna i ord som den
boende redan gett uttryck för. Oavsett om känslan är oro, sorg, ångest eller glädje är det viktigt att den boendes
känsla bekräftas av den som finns nära och inte bortförklaras eller förnekas.
Beröringsmassage:
Genom att ge beröring som uppfattas som positiv kan man aktivera det parasympatiska nervsystemet och därmed
stimulera Lugn och Ro–hormonet, oxytocin, som ger många positiva effekter på olika system i kroppen.
T.ex. sänkt puls och blodtryck, andningen blir djupare och lugnare, bättre näringsupptag och bättre mag-tarmfunktion,
minskad muskelspänning, starkare immunförsvar, smärtlindring, bättre sömn.
20