PSYKOFARMAKA

av SSRI är man glad att man ha
överlevt den.
Anna drabbades rätt snabbt
av den känsla som så många
personer som äter antidepressiva
medel beskriver, att vara innesluten
i en glasbubbla, att inte delta
i livet som pågår utanför och att
inte vara glad och att inte vara
ledsen [careless syndrome].
Levde halvliv
– Jag var inte längre delaktig i
något och hade heller inget behov
av andra människor. Jag blev
personlighetsförändrad av SSRI
och tänkte att jag har ju en obalans
i min hjärna, jag behöver
min medicin lika mycket som en
diabetiker behöver sitt insulin.
Det hade min psykiater sagt till
mig och det var sanning för mig
då och det motiverade mig till
det halvliv jag tvingades leva.
Saknas kunskap
Efter ett års medicinering
förklarade psykiatern att det nu
var vårdcentralen som skulle ta
över min medicinering och mig.
Åren gick och recepten skrevs
ut på rutin av olika husläkare
som aldrig ställde några frågor
angående dem eller hade något
att säga om dem. Med tiden
började jag själv att ifrågasätta
om jag var tvungen att fortsätta
medicinera med SSRI, varför
hade jag inte blivit frisk nu? Det
skulle jag ju bli enligt psykiatern,
och i samband med dessa funderingar
fann jag en bok på mitt
lokala bibliotek som berättade
att det inte finns några prover
eller vetenskapliga studier som
kan bevisa att depression beror
på en obalans i hjärnan. Den så
kallade serotoninhypotesen är en
hypotes, en idé, och en felaktig
sådan. Dessa fakta gjorde mig
först lamslagen och fick mig att
ifrågasätta min psykiaters rätt
till att praktisera denna lögn,
hade jag blivit lurad? Nu blev jag
Från omslaget till Anna Nederdals bok ”Fri från psykofarmaka”.
tvungen att fylla i alla kunskapsluckor
och plöjde mig igenom
den litteratur i ämnet som fanns
då, jag bestämde mig också för
att sluta med SSRI och gick till
husläkaren som var ansvarig för
mig och min medicinering och
bad om hjälp, hur gör man, slutar
man bara eller? ”Vi vet tyvärr
inte hur man gör” sa husläkaren.
Då gick jag till psykiatrin och de
sa samma sak. ”Vi vet inte, du får
väl sluta ta medicinen och se hur
du mår, mår du dåligt får du väl
börja igen”. Så där stod jag med
hela ansvaret själv, utan någon
som helst kunskap om hur man
trappar ner psykofarmaka. Jag
tog bort hälften av min dos och
blev jättesjuk. Jag fick det som
jag förstår idag är standardsymtom
vid en för snabb nedtrappning.
Två gånger försökte jag att
trappa ner men misslyckades
och med samma resultat, att jag
fick börja medicinera igen.
Det gick en tid och Anna började
inse att hon var långtifrån
ensam om att må som hon gjorde
och att fler än hon kopplade
ihop det med medicinen man åt.
Hon startade en stödgrupp på
på nätet och började aktivt att
söka information om antidepressiva
medel, dess historia och om
diagnoserna.
Startade stödgrupp
– Om jag hade fått rätt information
om SSRI av min psykiater
så hade jag aldrig, aldrig,
aldrig börjat medicinera. Vi får
inte veta vilka skador psykofarmaka
kan ge, att de är svåra att
sluta med och att det är förskrivande
läkare som bär ansvar
för nedtrappning. Vi får inte
reda på något av de här medlens
biverkningar, vi vet inte vad som
händer i hjärnan när vi tar dem,
men ett är klart; vi botar inte en
obalans i hjärnan när vi tar dem,
vi skapar en obalans.
Det var genom samtal och stöd
i min facebookgrupp ”Fri från
psykofarmaka” som jag insåg
att kunskapen om nedtrappning
och minskning av psykofarmaka
fanns hos människor som själva
trappade ner och som lyckats bli
fria från psykofarmaka. Med den
kunskapen som stöd påbörjade
jag min nedtrappning som
fortfarande pågår. Vid denna
tidpunkt publicerades boken
Psychiatric Drug Withdrawal
A Guide for Prescribers, Therapists,
Patients and their Families
av Peter Breggin och lite senare
Pillerparadoxen av Robert Whitaker
och dessa böcker motiverade
mig att försöka sammanställa
allt jag lärt mig i min stödgrupp
och från det jag läst i andra stödgrupper.
Det blev så småningom
så omfattande att jag förstod att
det blivit en bok om nedtrappning
av psykofarmaka. Det går
att sluta med psykofarmaka om
man får rätt stöd och kunskap,
men det tar olika lång tid för oss
alla och vi reagerar alla på olika
sätt, en del människor klarar
en snabb nedtrappning medan
andra som jag måste trappa ner
mycket långsamt och behöver en
lång återhämtningsperiod innan
nästa nedtrappning kan göras.
Korrupt system
Anna Nederdal kan känna sig
pessimistisk inför framtiden:
Jag känner mig jätterädd när
tiotusentals barn får slaskdiagnoser
och mediciner som ska
”bota” dem. Vi låter läkemedelsindustrin
styra oss fullständigt.
Kunskapen om psykofarmakas
biverkningar och hur man slutar
finns, men tyvärr inte hos sjukvården
där den bör finnas! Läkemedelsverket,
bär ansvaret för vår
säkerhet medicinskt och finansieras
av läkemedelsindustrin, vems
intressen skyddar läkemedelsverket,
blir det inte en jävsituation?
Hoppas på att bli helt fri På det
personliga planet är Anna ändå
försiktigt optimistisk:
– Jag har trappat ner ssri under
fyra år, det ger ju lite perspektiv,
jag hoppas på att bli helt
fri. Under de här åren har jag
förstått hur förändrad jag blev av
ssri. Vänner som lärt känna mig
när jag stod på full dos ssri säger
att när de ser mig i ögonen idag
”så är någon hemma”, innan var
jag inte närvarande och konstant
trött. De förändringar jag själv
märkt av är, att mina sinnen
vaknat, allt känns starkare och
jag vill delta i mitt och i mina
vänners liv, jag är mer levande.
TEXT Per Sternbeck
DSM och NPM bakom den stora förskrivningen
Anna Nederdal är starkt kritisk
mot hur svensk sjukvård
fungerar, eller rättare sagt,
inte fungerar när det gäller
förskrivning av antidepressiva
medel.
– Idag förskrivs psykofarmaka
besinningslöst till både barn och
vuxna, och i alla hennes livssituationer.
Du kan medicinera allt
tack vare DSM- manualen som
utsett människans alla mänskliga
beteenden till diagnoser. Det
tar tio minuter för en patient
att fylla i de frågeformulär som
läkemedelsindustrin sammanställt
och administrerat till
våra läkare. Uppfyller patienten
kriterierna, så kan receptblocket
fyllas på med psykofarmaka.
Vårt sjukvårdssystem; New
Public Management, NPM, förvandlar
patienter till poäng och
gör det omöjligt för läkarna att
vara goda läkare. Det är dags för
socialstyrelsen att ta sitt ansvar
och se över NPM. Läkare behöver
mer tid med sin patient för
att kunna ställa diagnos och ge
rätt hjälp, patienten behöver tid
att få berätta vad den drabbats
av. När det gäller psykofarmaka
har patienten rätt till fakta om
medicinering och information
om riskerna, att få möjlighet att
sätta sig in i vad det kan innebära
med insättning, medicinering
och nedtrappning. Läkaren
som förskriver psykofarmaka
är enligt lag skyldig att ansvara
för nedtrappning, inget av detta
fungerar idag! Det är skamligt
och har förstört många människor
liv!
– Vi har inte sett någon vilja
från psykiatrin till samarbete och
så länge de inte vill ta sitt ansvar
tvingas människor ta sin hälsa i
egna händer, på gott och ont. Jag
hoppas se en förändring i detta,
den verklighet som råder nu gynnar
bara läkemedelsföretagen.
– Det finns människor som
varit fria i flera år från psykofarmaka
men som aldrig
återhämtat sig och som känner
att de fått permanenta skador av
sin medicinering, hur ska de få
upprättelse?
8
oberoende 1/2015 1/2015 oberoende 9