PSYKOFARMAKA

Homeostasen
– därför skapar psykofarmaka obalans i kroppen
Kroppen har en
”strävan” efter
inre balans, homeostas,
genom
att upphäva
förändringar
som kommer utifrån genom
att förändras, anpassa sig och
läka. Om man tillför kroppen
ett ämne, t.ex. en medicin som
påverkar en signalsubstans
under tillräckligt lång tid
kommer kroppen att anpassa
sig efter de nya nivåerna på
signalsubstansen i riktning
mot att upphäva förändringen.
Förändringen vid själva
insättningen visar sig också
i biverkningar. När kroppen
sedan kompenserar för dessa
förändringar så minskar också
ofta en del biverkningar och
problem kan återkomma om
medlet haft effekt. När man
sedan slutar ta ämnet uppstår
en ny obalans som kroppen
långsamt måste anpassa sig till.
Ofta liknar symtomen vid avslutningen
dem man en gång
valde att ta medicinen för,
men många är helt annorlunda
eller liknar biverkningarna vid
insättningen. Utsättningssymptomen
eller abstinensen är
uttryck för att kroppen/själen
kämpar med sin anpassning
och läkning. Homeostas är
alltså inte ett tillstånd , utan en
ständig aktivitet.
Mer än biokemi
Antagandet att depressionen
skulle bero på för lite serotonin
har aldrig bekräftats. Det
finns inte ens ett klart samband
däremellan. Man kan säga att
vetenskapen inte kunnat klarlägga
varför varför psykoser
uppstår, depressioner, bipolaritet
eller ADHD uppstår. Man kan
också säga att vi ändå vet en hel
del, men att man då får lämna
tanken på att hitta entydiga
enkla orsaker. När man talar om
Homeostas, tänker man sig ett
system där många delar påverkar
varandra ömsesidigt, inte enkelriktade
mekaniska orsaker.
Till det får man lägga att människan
har ett medvetande, en
inre psykisk värld, och hon har
sociala världar av olika omfång
och fysiska miljöer. Hon har en
livshistoria liksom gener. Allt
detta samspelar och hon kan
också förstås genom interaktionen
inom de olika systemen
och mellan dem. För att människan
är en psykosomatisk helhet
och även en ytterst social varelse
– är i intensiv social kommunikationen
genom livet – så blir
begreppet förståelse ofta mycket
viktigare än orsak.
Medel som dämpar symtom
Läkemedelsföretag arbetar
hårt på en linje: att hitta biokemiska
mekanismer och förklaringar
till psykisk ohälsa. Anledningen
är enkel. De arbetar med
biokemi och om psykisk ohälsa
kan förklaras med biokemiska
obalanser så ligger det nära till
hands att lösningen också är
biokemisk. Läkemedelsföretagens
uppgift är inte att vara goda
mot sjuka människor. Läkemedelsföretagens
uppgift är att ge
sina ägare vinster. Helst stora
sådana. I denna vinstjakt har
psykisk ohälsa visat sig vara en
stor kassako.
I brist på ämnen som botar
psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar
arbetar läkemedelsföretagen
hårt på att hitta
medel som dämpar symtomen.
Det som är bra för företagen
med läkemedel som dämpar och
inte botar, är att dessa läkemedel,
iallafall enligt företagens egna
förklaringsmodell, då ofta måste
tas hela livet ut, vilket händelsevis
ger vinst till företaget under
mycket lång tid. Men människan
har naturligtvis också en stor
förändrings- och läkningskapacitet.
Multimedicinering vanligt
Ett allvarligt problem med
psykoaktiva mediciner är att
man vet så lite om samspelen
i nerv- och hormonsystemet.
En insatt medicin får en mängd
olika effekter utöver de man
siktar på. Detta märks i de långa
listorna på möjliga biverkningar
liksom i den oerhörda bredden
i symptom som kan uppkomma
vid utsättning.
Den multimedicinering som
idag blivit så vanlig och de
snabba och lättsinniga in- och
utsättningar som görs, utgör en
folkhälsorisk av stora mått. Det
saknas respekt för okunskapen
om dessa komplicerade system.
När sjukvården gärna förklarar
både biverkningar och abstinens
med att det istället är en
återuppstående, förvärrad eller
ny (psykisk) sjukdom, slipper industrin
ifrån sitt ansvar och kan
dessutom tjäna pengar på höjda
doser och nya medicineringar.
Några exempel från olika läkemedelsgrupper
Det är homeostasen som gör
att när man:
• tagit dopaminsänkande
antipsykotiska medel tillräckligt
lång tid kan detta räcka som
förklaring till psykosliknande
tillstånd när man slutar med
dem.
• tagit GABA-höjande medel
som bensodiazepiner, insomningsmedel
och Lyrica tillräckligt
lång tid har kroppen utvecklat
fler GABA-receptorer vilket
leder till svår ångest, sömnlöshet
och smärta och och mycket mer
när man slutar ta dem.
• tagit serotoninhöjande
SSRI-preparat under tillräckligt
lång tid utvecklat fler serotoninreceptorer
eller gjort dessa
känsligare ( man vet inte riktigt
hur det sker) vilket gör att man
får svåra abstinenser eller utsättningstillstånd
när man försöker
sluta.
• tagit smärtlindrande medel
under tillräckligt lång tid, både
beroende- och icke beroendeframkallande
, och slutar tillföra
dem, drabbas av smärtor eftersom
kroppens egna smärtlindring
nedreglerat.
• tagit dopaminhöjande
ADHD-medicin under tillräckligt
lång tid får en sämre effekt
när man tar den, eftersom kroppen
har tillverkat ett protein som
transporterar bort dopamin.
De medel som läkemedelsföretagen
säger skapar balans skapar
alltså i själva verket obalans.
DIN
PSYKIATER säger
till dig att din nya medicin
skall återställa en balans i ditt
nervsystem genom att åtgärda
bristen på ett visst ämne. Är
det riktigt?
När man
pratar om erkänt
beroendeframkallande medel
protesterar ingen när man talar
om tillvänjning, toleransutveckling
och abstinens. Sanningen är
alltså att dessa mekanismer finns
i varierande grad i alla ämnen vi
tillför kroppen under tillräckligt
lång tid. Det är homeostasen
som gör det.
Det är viktigt att nämna att de
tre sistnämnda grupperna som
alla innehåller narkotikaklassade
och medel bland annat höjer
dopaminnivåer, medan den första
gruppen, de antipsykotiska
medlen istället minskar detta
ämne som är centralt i våra inre
belöningssystem. Det är alltså
inget kul alls att ta dessa medel.
Ändå utvecklas också för dem
liksom de antidepressiva vad
vi gärna vill kalla ett beroende,
i meningen att kroppen anpassar
sig och reagerar kraftig vid
sänkning och utsättning. Att
man får utsättningssympom och
även psykoser av själva utsättningen
är inget okänt, men ändå
används ”återinsjuknandet” vid
utsättning som det viktigaste
beviset för att dessa medel är effektiva
mot psykoser.
Återhämtning tar tid
Det är också homeostasen som
spelar in när det gäller att trappa
ur mediciner långsamt när man
ska sluta med dem. Det handlar
om att ge kroppen tid att återfinna
den balans som en gång
blev rubbad av medicinerna.
Tid är en nyckelfaktor. Innan
det fanns mediciner fick psykoser,
depressioner och annan
psykisk ohälsa läka ut av sig
själv. Med hjälp av medmänniskor
och samhälle. Det funkade,
och funkar fortfarande, rätt
bra. Forskning visar att i fattiga
länder där man inte har råd med
psykosmediciner till personer
med schizofreni är tillfrisknandet
och återhämtning tillbaka
till ett normalt liv med hjälp
av familj och arbete, högre än i
västländer där vi har råd med
antipsykotisk medicin.
I Torneo i Finland har man
sedan länge valt bort att använda
sig av antipsykotika och utvecklat
behandlingsformer som
också använder sig av resurserna
hos den drabbade och dennes
närmaste. De har länge dokumenterat
häpnadsväckande goda
resultat. Liknande verksamheter
har funnits i Sverige också
men avvecklats trots liknande
resultat. Problemet är att när
psykiatriforskarna sett de goda
siffrorna har de bara utgått från
att det är omöjligt. Det är svårt
att se någon annan orsak till att
det inte redan startat en omvälvning.
TEXT Per Sternbeck
Staffan Utas
oberoende 1/2015
36 37
1/2015 oberoende