PSYKOFARMAKA

Jag vill ha en ärlig chans
Sedan årsskiftet driver RFHL projektet
”Skriva för förändring” med stöd av Arvsfonden.
Syftet med projektet är att ungdomar som är omhändertagna
på en SIS-institution (Statens Institutionsstyrelse) ska
få lära sig att skriva om eller för sig själva och andra med syftet
att förändra sin situation. En del av projektet handlar om att bli
publicerad i en riktig tryckt tidning. Texterna måste vara av
god kvalitet för att bli publicerade. Här kommer det
första bidraget.
BARA ETT BARN
Av totalt sex år på olika
ungdomshem har Dejan
tillbringat fem av dem på
låsta avdelningar.
Sedan ett år tillbaka sitter jag på
Bärby ungdomshem. Senast jag
satt här var jag på Klockbacka,
en avdelning som räknas som
den hårdaste avdelningen i
Sverige.
Jag var där första gången som
14-åring, 14 år! Själv tycker jag
att när man är 14 så är man ett
barn och ska inte sitta på ett
ställe som Klockbacka. Man ska
vara ute och jaga tjejer och njuta
av livet.
Jag anser att Socialtjänsten
förstörde mig genom att försöka
bryta ner mig då jag var elva år.
Det var då min resa inom SiS
började.
Jag har varit med om mycket
på de här ställena. Bland annat
sexuella övergrepp. Något jag anmälde
till polisen men som lades
ner utan att de ens utredde det.
Jag har även varit tvungen att bo
med sjuka människor, människor
som ätit sin egen avföring.
Jag har varit väldigt rädd under
dessa år, har sett mycket våld,
delat tak med människor som
skrämt mig och gjort mig rädd.
Jag har själv begått många
misstag, det har jag inte några
problem med att erkänna. Jag
har skrikit, hotat, varit våldsam
och rymt. Men jag har gjort
detta av olika anledningar och
inte för att jag tycker det är kul
att göra det.
Idag är jag snart 18 år, men utan
en riktig familj. Ingen av mina
tidigare familjehem hör av sig till
mig. Fan, inte ens min kontaktperson
hör av sig. Jag har ingen
vuxen som står mig nära, jag har
inga trygga vuxna relationer. Jag
törstar efter att kunna känna en
tillhörighet, helst till en riktig
familj där jag känner att jag kan
få en ärlig chans att bara kunna
få vara jag.
TEXT Dejan
FOTO Jonas Klinteberg
Dejan heter egentligen
något annat.
Dejan har sedan flera år
tillbaka suttit på olika ungdomshem.
Där har han upplevt
både våld och hot. Idag
törstar han efter att känna en
tillhörighet, helst till en riktig
familj med trygga vuxna.
Ponera att du har en son på elva
år som snart ska fylla tolv. Han
blir placerad av socialtjänsten
på behandlingshem för att han
mår dåligt på grund av att han
har haft en traumatisk uppväxt.
Socialtjänsten lovar att dom
ska hjälpa din son och säger
att dom tror att han kommer
få det bra på den placeringen
han fått. Sex år senare, ett antal
självmordsförsök och en massa
behandlingshem senare, så står
du där som förälder och inser
att din son har blivit för gammal
för att bo hemma och att han har
varit med om så mycket psykisk
påfrestning på de här olika
behandlingshemmen att han behöver
ångestdämpande medicin
och sömnmedicin för att kunna
klara av sina dagar.
Detta är mitt liv, men jag skriver
inte detta för att folk ska tycka
synd om mig utan för att folk ska
förstå mig. Jag står här idag och
är tusen erfarenheter rikare tack
vare livet som jag levt. Erfarenheter
som jag fått genom att
bo på behandlingshem för att
socialtjänsten inte vetat var de
ska göra av mig.
Av mina sex år på SiS-institutioner
har jag gjort fem år på låsta
avdelningar och ett år på öppen.
Varje år är drygt 32 000 barn och ungdomar omhändertagna
för att få vård utanför hemmet, i till exempel
familjehem eller HVB hem. Drygt tusen av dessa
ungdomar placerades hos SiS, Statens institutions
styrelse. Medelåldern hos ungdomarna som placeras
hos SiS är drygt 16 år.
32 oberoende 1/2015
1/2015 oberoende
33