PSYKOFARMAKA

Pillersamhället
VILL SLUTA HELT
Ensam i en lägenhet
klarar man inte av att nolla
men om man jobbar och
har vänner så ska det gå.
Stora skillnader mellan opioider
Det är stor skillnad mellan
opioiderna heroin, metadon
och buprenorfin. Att sluta med
någon av dem är svårt men inte
omöjligt. Man behöver tid, stöd
och bra sociala förutsättningar.
Heroin, metadon och buprenorfin,
det verksamma ämnet
i Subutex, är opioider, alla är
starka men där heroinet är extremt
snabbverkande på opiatreceptorerna
är metadonet mycket
långsamverkande. Buprenorfinet
blockerar delar av opiatreceptorerna
så att abstinens och smärta
minskas utan att andra funktioner
försämras nämnvärt.
Maryana har prövat att gå på
och sluta med heroin, subutex
och metadon. Det är stora skillnader
men också likheter.
– Det är skillnad mellan sub
och meta. Jag är klarare i huvudet
och har lättare för att gå ner
i vikt nu när jag går på subutex.
Det som är jobbigt är känslorna
som är mycket mer påtagliga. Jag
får lätt panik och blir hysterisk
vid minsta lilla. Känslorna är på
gott och ont. Jag går hos psykolog
på min mottagning en gång i
veckan. Det är bra. Vi pratar om
allt möjligt, om rädsla för relationer,
om självbild, självkänsla, det
är mycket sånt prat.
Van vid att sluta
Maryana har en viss rutin vid
det här laget att kliva av opioider.
Hon är rejält trött på det, men har
ändå en stark vilja att sluta helt:
– Allt det här frysandet, man
fryser konstant, är lös i magen,
ångest, ett stort tomt hål i
magen, man vill bara att det ska
sluta, men det slutar inte. Det
lättaste att kliva av är heroinet
för då är du superdålig några
dagar och vet att om några dagar
är du bra. Det här andra tar
lång, lång tid. På subutex är det
så långvarigt också, hade man
vetat att det var över på tio dagar
hade man kunnat ta det men
på subutex tar det ju så lång tid.
De säger att man inte mår bra
på 8-9 månader innan man mår
bra. Och under den tiden är det
sömnen som varit det värsta för
mig. Man blir ju ding i huvudet
av att inte sova.
Maryana har även prövat att
vara drogfri utan mediciner men
det har hittills inte hållit:
– Att gå utan heroin när jag
bodde på ett kollektivboende
och hade folk omkring mig, gick
bra. Jag kände mig vanlig men
när jag fick lägenhet och alla försvann
och jag satt där ensam, då
satte hjärnan igång: ”O vad skönt
att få ta nåt, att få njuta lite”. Det
kändes hela tiden som att det
fattades något, jag hade ju aldrig
varit helt drogfri tiden innan,
säger Maryana.
– Beslutet att trappa ner har
helt och hållet varit mitt. Psykologen
på mottagningen har varit
med mig. Jag har hört att det är
någon som lyckats och jag känner
folk som har försökt men när
de har varit nere på riktigt låg
dos har de inte orkat.
– Jag har tänkt att trappa ner
sakta-sakta-sakta och sedan
klippa. Man får ju ändå en smäll
men jag har en idé att om man
trappar otroligt sakta så ska det
gå utan för stora besvär. Och är
det så att man inte fixar det får
man väl svälja stoltheten och gå
tillbaks och köra medicin livet
ut. Hellre det än återfall.
TEXT OCH FOTO Per Sternbeck
Tobias höll på att ta livet av sig
A
tt vara patient i
rättspsykiatrin
innebär att man är
helt utelämnad åt
behandlande läkare
om man vill komma
ut. Man ska ställa till så lite
besvär som möjligt. Ta del av sin
egen behandling lite lagom. Att
bli medicinskt felbehandlad kan
innebära fara för livet- särskilt
om man inte vågar säga något
om hur man mår.
Jag är patient inom den rättspsykiatriska
vården och fick för
en tid sedan påbörja en behandling
för att bota en hepatit C-
infektion som jag fick för ca 20
år sedan som en direkt konsekvens
av mitt tidigare missbruk
av droger. Att få denna chans till
behandling var något som jag
kämpat för under väldigt många
års tid. Jag var starkt motiverad
och även om jag skulle få biverkningar
så var det något som
jag var beredd att kämpa mig
igenom.
”Nu har doktorn tagit bort
din Tegretol”
Det jag däremot inte var
beredd på och som höll på att
få allting att gå totalt fel var att
precis före det att jag skulle ta
den nya medicinen så upptäcker
man att jag hade en annan medicin,
Tegretol. Tegretol går inte
ihop med medicinen för hepatit
C- behandlingen utan motverkar
denna. Det normala sättet att
hantera detta på om jag inte varit
en patient inom den slutna rättspsykiatriska
vården hade som
jag förstår det, varit att sakta ta
bort den medicin som inte gick
ihop med den nya, eller ge mig
ett ersättningspreparat. Istället
så får jag veta så där i förbifarten
att ”nu har doktorn tagit bort din
Tegretol” och sen var det inte
mer med det. Jag hade alltså ätit
denna medicin under många års
tid och fått den i så kallat stämningsstabiliserande
syfte.
Starka självmordstankar
Först så känner jag ingenting
men bara efter ca en veckas
tid så fylls hela jag av en total
dödsångest. Jag börjar gå in i en
total depression och slutar kommunicera
med omvärlden mer
och mer. Jag hade fått veta att
denna nya medicin för att bota
hepatit C inte skulle ha så stora
biverkningar. Jag vet också att
om jag börjar klaga för mycket
på att jag mår dåligt så kan det
stoppa den utslussningsprocess
som jag då också var mitt uppe i.
Så jag försöker bara tiga och bita
ihop ända tills jag får rena självmordstankar.
Min självbevarelsedrift
gör till slut att jag måste
säga något och då sätts det till
slut in en annan medicin.Jag har
nu i efterhand själv läst i FASS
att Tegretol är en medicin som
man måste trappa ut. Man kan
inte bara klippa bort den rakt av
efter en längre tids användning.
Detta är rent livsfarligt.
Hade detta hänt i annan
vårdform?
Dilemmat och det stora problemet
som jag vill ta upp med
detta är följande:
Vem tar det medicinska och
juridiska ansvaret för en patient
inom den slutna rättspsykiatriska
vården? Varför gäller inte
de normala regler
och kontroller av
hur mediciner
sätts in och ut på
patienterna inom
rättspsykiatrin?
TEXT
Tobias Björk
30
oberoende 1/2015 1/2015 oberoende 31