PSYKOFARMAKA

Pillersamhället
Visst fan ska det gå!
MARYANA NEDRUD har beslutat sig för att inte längre
använda metadon eller subutex mot sitt opiatberoende. Det
kostar för mycket för hälsan. Hon vet inte om hon kommer
att lyckas. Om inte har hon ändå försökt.
Foto: Jonas Klinteberg
2005 hade Maryana
Nedrud, 52, använt
både heroin och
amfetamin under
en längre tid. Hon
märkte att hon
långsamt, började förlora kontrollen
på sin heroinanvändning
och förstod att hon måste göra
något åt saken.
– Jag hade fått en träningslägenhet
efter många års hemlöshet
och jag började ta i smyg
allt oftare. Jag ville inte förlora
lägenheten så jag bad jag om
hjälp och då fick jag subutex.
Hon träffade en kille som
också gick på subutex. Han hade
en plan. De skulle gå på subutex,
sälja heroin vid sidan av och
därmed göra sig lite pengar och
slippa gå på soc. Maryana tyckte
idén var jättebra och de satte
igång.
Men man måste ju kolla
kvaliteten på det man säljer så
ibland, rätt ofta faktiskt, testade
de heroinet de skulle sälja.
Maryana och hennes kille duttade
och hennes opiatberoende
fördjupades under ett och ett
halvt års användning.
– Jag mådde heller aldrig bra
på subutex. Det var som att det
inte täckte.
Maryana gick över på metadon:
Smekmånad på metadon
– Det var en jobbig övergång.
Man fick så lite metadon.
De började på 10 ml metadon
och sakta satte de in mer och
mer. Jag var pissdålig och varje
morgon var ett helvete. Det var
ett under att jag inte gick och
tog något. Tre veckor satte de in
det på och då var dosen så att
den täckte subutexavtändningen.
Det började täcka redan vid 70
ml. Då mådde jag bra. Jag hade
en månad som mådde riktigt
bra och kliade mig på näsan
och tänkte att: ”Wow, får jag må
så här bra , och det dessutom
lagligt”. Det kallas för smekmånaden
och det var en riktig
smekmånad.
Smekmånaden tog slut och
Maryana började må sämre:
– När jag hade Subutex hade
jag också Stesolid men det fick
jag inte nu. Ingen fick det längre
som jag förstår det, det var ett beslut
som hade fattats högre upp.
Metadon mot depression
Hon påbörjade en interferonbehandling
hot sin hepatit C och
den slog hårt mot hennes psyke:
– Jag mådde fruktansvärt dåligt
med depressioner och känslor
av att det var lika bra att avsluta
det hela, att ta livet av mig helt
enkelt. De botade det genom att
höja mig till 170 ml metadon.
”Då försvinner dina nervproblem
och depressioner” var
deras svar, men det gjorde de
inte. Så då tog jag saken i egna
händer och köpte lugnande själv.
Det gick åt helvete. Hade jag fått
det under ordnade förhållanden
där, och lagligt hade det väl gått
men nu köpte jag svart och hade
dåligt samvete för det . Men så
satt jag där och hade köpt en hel
burk Xanor och då tog ju inte jag
bara en.
– Jag köpte hundra och sex dagar
senare vaknade jag till liv på
mottagningen. Jag hade tagit mig
dit i en taxi . Det var fyra xanorstavar
kvar i burken och jag har
ingen aning om vad som hände
under de dagarna. Jag hamnade
på avgiftningen och fick stanna
där tills jag var negativ på benso.
Fattade ett beslut
– När jag kom ut från avgiftningen
fortsatte jag och skötte
mig och gick på mina 170. Jag
tyckte att jag blev helt avstängd.
Jag satt och somnade och
glömde. Jag kände ingenting.
Blev lite robotaktig och hängde
inte med. Och jag blev tjockare
och tjockare.
– Till sist kom jag på att
jag inte ville ha det så här. Jag
mådde fruktansvärt dåligt över
min vikt. Jag ville sluta från hela
programmet och så började jag
trappa ner med programmets
medverkan med en plan om att
gå tillbaka på subutex och sedan
trappa ner den till noll.
Maryana hade ett par jobbiga
veckor i växlingen mellan metadon
och subutex men mådde till
slut okej med en dos på 24 mg
subutex:
– Det var en jobbig tid. Det
kom så mycket känslor så fort.
Det gick upp och ner, skratt och
gråt, om vart annat. Det var som
att jag hade varit för bedövad
för länge. Min plan är att jag ska
trappa ur subutexen också. Jag
har trappat ner till 16 mg men
det måste få ta sin tid. Jag försökte
att trappa ner mig helt och
hållet själv under en period men
det funkade inte så jag gick upp
till 16 mg igen.
Ångrar programmet
– Jag ångrar att jag gick in i
programmet och samtidigt inte.
För kanske hade jag inte överlevt
utan det men hade jag vetat hur
svårt det är att gå ur så hade jag
tvekat. Min rekommendation till
alla yngre folk som vill ha medicin
är att verkligen tänka efter.
Tänk er noga för innan ni ger er
in i det. Det är så många unga
som får det så tidigt. Som knappt
har knarkat. Hur kan de ge det
till någon som knarkat ett år, jag
fattar inte det? Det är som att de
som fått det är stolta och glada.
Lilla, lilla du tänker jag...
– Jag tror att jag kommer att
kunna klara av att nolla, jag ska
klara det. Det beror ju på vad
man har omkring sig. Ensam i
en lägenhet klarar man det inte
men om man jobbar och har
vänner runtomkring sig, visst
fan ska det gå.
TEXT Per Sternbeck
28
oberoende 1/2015 1/2015 oberoende 29