PSYKOFARMAKA

”Medicinen
är näring
för hjärnan”
– vittnesmål om en pillerfixerad psykiatri
Linda, 34, mådde dåligt i gymnasiet.
Hon gick till skolsköterskan
som skickade henne
vidare till psykiatrin som gav
henne antidepressiva medel
efter första besöket. Idag 16
år senare mår hon fortfarande
dåligt av sviterna efter alla
mediciner hon fått.
– När jag var 18 hoppade jag
av gymnasiet. På slutet av den
här tiden gick jag till skolsköterskan,
mest för att jag var ledsen
och ville att nån skulle bry sig.
Hon tog mig till psykiatrin som
skrev ut Cipramil efter första
besöket. Medicinen hjälpte inte
mig ett dugg, jag kände ingenting.
Om jag glömde att ta medicinen
ett par dagar så märkte
jag att jag fick ångest. Jag kanske
åt den medicinen ett år eller så.
Sedan bytte jag till Seroxat och
Zoloft. Nya mediciner skrevs ut
men inget hjälpte.
– Vid 23 års ålder blev jag jättedeprimerad.
Jag låg och grät i
dagar och kände mig helt knäpp.
Då hade jag tagit antidepressiva
mediciner i fem år och det var
som att någonting hände. Jag
tror att allting kom ikapp. Det
jag hade blockerat under den här
tiden trängde igenom. All sorg,
all besvikelse trängde igenom.
Jag hamnade på psykakuten i
fyra dagar och fick Efexor.
Satt av tiden
– Jag hade en kontakt med
psykiatrisk mottagning men de
började tycka att jag skulle gå till
vårdcentralen istället eftersom
jag bara hämtade medicinen.
Jag kände att jag blev sämre
och sämre ju längre jag åt medicin.
Borta i huvudet, yr, var så
virrig att jag gick emot saker i
en affär. Otroligt muntorrhet,
Efexor är otroligt hemsk på det
viset.
På slutet där, när jag hade ätit
i fem-sex, år fick jag en samtalskontakt.
Det kändes verkligen
som att han satt av tiden. Jag
berättade att jag tappade ord,
inte fick fram ord.
”Du pratar ju nu”, sa han.
”Jag är så trött, så himla trött”,
sa jag.
”Du måste börja träna”, sa han.
Problem med ögonen
– Jag var som en zombie, inga
känslor, så himla trött. Jag fattade
det inte då men idag kan
härröra det till medicinen. Jag
kunde inte sköta ett jobb eftersom
jag var så otroligt trött. Och
det blev värre med åren. När jag
var ledig så sov jag. 2010 kände
jag att min kropp inte orkade
mer. Jag gick till öppenpsyk och
sa att jag ville sluta med medicinen.
Jag började trappa ner men
blev dålig. Tappade kontrollen.
Blev ostabil psykiskt men också
fysiskt , det var inte som vanligt.
Då sa läkaren att de flesta
mår bättre när de slutat men att
sedan kommer ångesten.
– Jag klarade inte av Efexorn.
De sa att den funkade för mig
eftersom jag blev stabil. Men att
vara stabil innebar
att jag sov bort mitt
liv. Det som hände när
jag slutade med den där starka
drogen, Efexor, var att mina
ögon började skela och sen dess
har jag haft problem med mina
ögon.
Rädd för hjärnskador
– Jag remitterades till en psykklinik
på det privata företaget
We Mind. Läkaren där sa att mitt
dåliga mående berodde på sjukdomen
och inte på medicinerna.
”Medicinerna är som näring för
hjärnan”, sa hon och fortsatte:
”Din ångest kan bara tolkas som
att du behöver mer medicin.”
Jag var kritisk mot mediciner
och berättade att jag mådde
dåligt och kände mig beroende.
Hon ifrågasatte mig skarpt och
berättade rätt hårt att medicinerna
inte var beroendeframkallande.
Var har du hittat den där
informationen? På nätet, hos
scientologerna?
– Våren 20102 fick jag träffa
ytterligare en annan läkare på
We Mind. Jag var där för att
jag ville ha hjälp att trappa ner
medicinen men hon var negativ
till det. ”Är det inte dags för dig
Illustration: Emma Hagman
att må bra nu?” frågade hon. ”Nu
ska vi hitta en bra medicin till
dig” sa hon och föreslog Litium
och eftersom jag hade haft två
- tre depressioner tidigare så
skulle jag behöva äta mediciner
för resten av livet. Jag sa nej.
– Det var medicinerna som
gjorde mig sjuk. Jag är rädd för
att jag blivit hjärnskadad av alla
mediciner. Det känns som att
den inte fungerar, att den har
hamnat i chock. Jag lever i min
egen värld, vilar, sover och det
känns som att jag inte hänger
med.
TEXT Per Sternbeck
12
oberoende 1/2015 1/2015 oberoende 13