PSYKOFARMAKA

Sven Ternov hyser ingen tilltro till att våra myndigheter
skyddar oss mot läkemedelsindustrins vinstkrav. Tvärtom
ser han hur olika system som borde vara motståndare är
helt sammanflätade. Hoppet sätter han till patientrörelser.
VIKTIG ROLL
”Patientorganisationer
och patientrörelser har en
jätteviktig roll att spela i
den här processen.”
Räkna med motstånd
2012 slutade läkaren Sven
Ternov att äta det antidepressiva
medlet Venlafaxin. Han
trappade ut medlet på en
månad men efter en vecka
när medlet gått ur kroppen
på honom fick han kraftiga
abstinenssymtom:
– Först som elektriska stötar i huvudet
samt känslan av att hjärnan
inte följde med när jag vred huvudet.
Dessutom hörselhallucinationer
och en monumental trötthet.
Han började skriva ner sina
symtom och letade på nätet
efter beskrivningar på liknande
upplevelser. Han fann mycket
litet. Han skrev en artikel om
sina upplevelser och skickade
in den till Läkartidningen som
refuserade hans text på grund av
att den var ”ovetenskaplig” och
att det inte fanns tillräckligt med
”fallhistorik” i den. Istället kom
artikeln in i Dagens Medicin och
snabbt kontaktades Sven av ett
stort antal personer som varit
med om samma upplevelser som
han och som hade frågor.
– Det var väl kombinationen
av att jag är ett vanligt SSRI- offer
och läkare som gjorde att människor
blev nyfikna, berättar Sven
på sin danskfärgade svenska.
g Du kallar symtomen du
varit med om för abstinenssymtom.
Kan man göra det?
– Kan man kalla det för abstinens?
Ja, det kan man visst och
absolut, säger Sven. Folk mår
dåligt månader efter att det är
ute ur kroppen, precis som med
bensodiazepiner. Men läkemedelsindustrin
har slagits med
näbbar och klor för att abstinens
inte ska behäftas med SSRI- preparaten,
för det är ju inte försäljningsfrämjande.
Man är livrädd
för att SSRI ska förknippas med
beroende och abstinens eftersom
det ger dåligt rykte. Därför har
man valt att kalla abstinensen för
”utsättningssymtom”.
– Förhoppningsvis kommer de
att gå samma öde till mötes som
bensodiazepinerna och bli klassade
som beroendeframkallande.
Men på sätt och vis tycker jag
att problemen är värre nu. Det
förskrivs mer SSRI än bensodiazepiner.
Man kan få långvariga
personlighetsförändringar och
ökad självmordsrisk med de
här medlen. Man går verkligen
in och rotar runt i transmittorsystemet
på ett mer djupgående
sätt än vad som var fallet med
bensodiazepiner.
g Varför blir besvären så stora
och djupgående hos många?
Min egen hållning är att om
man tänker sig att man går in
och fifflar med transmittorsystemet
och påverkar varenda
serotoninreceptor i hela kroppen
kan det uppstå problem.
Kroppen adapterar sig till den
nya verkligheten och det tar
fruktansvärt lång tid för den att
återställa balansen. Det är under
den här tiden man får abstinensbesvär.
Kroppen jobbar på för att
återskapa en balans.
– Människorna är offer och
de får ingen bra hjälp av mina
kollegor. Dessa är ofta mycket
okunniga om det här och de
förmedlar Big pharmas* propaganda.
Det finns en psykologisk
aspekt på det här också. Att först
må dåligt och att sedan inte bli
trodd, det tar många väldigt
hårt. Men det blir ofta också
ännu värre för med läkarnas
okunnighet i de här frågorna så
tolkar de det dåliga måendet hos
patienten som ett bevis för att
man behöver mer SSRI och höjer
dosen, eller förskriver nya SSRI
vilket naturligtvis förvärrar obalansen.
Man borde tänka: Vi har
väldigt många patienter som vi
inte kan hjälpa.Varför tar vi inte
reda på vad det är som inte fungerar?
Istället idiotförklarar man
patienterna. Det handlar om
arrogans och brist på ödmjukhet
och det är väldigt, väldigt illa.
g Över 875 000 människor äter
en dos antidepressiva varje dag.
Det är nästan 9 % av befolkningen
och det fortsätter öka. Vad
beror det på och hur ska det bli
ett stopp på förskrivningen?
– En sak som jag tycker är
bekymmersam är indikationsområdet
för SSRI. När de kom
användes de enbart för kortvarig
behandling i tre månader
och eventuellt en period till .
De användes bara mot egentlig
depression och aldrig till
ungdomar. Preparaten gör
nytta om man använder dem på
strikta indikationer men nu har
Läkemedelsverket gett tillåtelse
till en sanslös förskrivning.
Indikationsområdet har utökats
kraftigt. Om något inte känns
riktigt bra i livet får du de här
preparaten, om du har social fobi
eller en utmattningsdepression
eller panikångest... Det värsta
är att man ger dem till barn och
ungdomar. Och man kan länka
medlen till en ökad självmordsfrekvens
hos yngre.
– Det är en rad av olika smålösningar
på det här problemet.
Mina kollegor borde skärpa sig
och vara mer restriktiva med
förskrivning, men tyvärr har
jag väldigt låga tankar om deras
förmåga att göra det. Läkemedelsverket
borde återgå till
de gamla indikationerna men
bolagen vill gärna ha kvar de
utökade indikationsområdena
och troligtvis utöka dem ytterligare.
Med dåligt underbyggd
forskning och lock och pock och
”experter” får de igenom den. Jag
har inte upplevt att läkemedelskommittéer
är kritiska eller mer
progressiva när det gäller den
här problematiken. Det finns
naturligtvis undantag men som
huvudregel är de inte det.
g Hur ska det bli ett stopp på
massförskrivningen?
– Det hade varit önskvärt om
myndigheter och profession
hade tagit tag i de här frågorna
men jag tror inte att det fungerar.
Det finns så starka maktkonstellationer...
maktstrukturen är så
cementerad. Läkemedelsföretagen
har betalat psykiatriker i
ledande sammanhang som samarbetar
med myndigheter som
Socialstyrelse, Statens beredning
för medicinsk utvärdering, SBU
och Läkemedelsverk. Man finns
inne på ledande publikationer
där forskning publiceras och
forskning som visar på negativa
resultat för medlen trycks
tillbaka. Jag kommer inte fram
till något annat än att profession,
Big Pharma och myndigheter är
helt inlemmade i varandra. Jag
tycker att det är svårt att hitta en
tilltro till det här systemet.
– Om man vill göra något åt
det här måste man gå underifrån.
Man måste samla ihop fallbeskrivningar,
sprida kunskap
om hur människor mår och sedan
sprida det till befolkningen,
det tror jag mer på. Patientorganisationer
och patientrörelser
har en jätteviktig roll att spela i
den här processen.
– Samtidigt får vi inte glömma
att det är hur mycket pengar
som helst inblandade. Det är
jättesummor varje år. Vi som är
kritiska, vi jobbar i motvind. Vi
slåss mot miljarder i reklambudgetar.
Kritiserar man etablissemanget
får man räkna med
motstånd.
TEXT Per Sternbeck
* De stora globalt aktiva
läkemedelsföretagen
10
oberoende 1/2015 1/2015 oberoende 11