PSYKOFARMAKA

• Avhandling: 

Kostsamma 

biverkningar 

• Ledaren: 

Vi måste 

sluta döma 

1/2015 

Pris: 20 kr 

Ges ut av Riksförbundet för 

Rättigheter, Frigörelse, Hälsa 

och Likabehandling, RFHL. 

Homeostasen 

Därför skapar 

psykofarmaka 

obalans i 

kroppen 

Maryana: 

Visst fan 

ska det gå 

att nolla! 

PSYKOFARMAKA 

INVASIONEN 

2/2011 oberoende 

Allt fler människor för 

varje år börjar använda 

psykofarmaka. Men 

fungerar medicinerna?

Inger 

Forsgren 

ordförande 

i RFHL 

/ledaren LEDAREN 

Ges ut av Riksförbundet för 

Rättigheter, Frigörelse, 

Hälsa och Likabehandling, 

RFHL. Utkommer med fyra 

nummer per år. 

ISSN-NUMMER 

1102-9021 

OBEROENDE/RFHL 

Lagerlöfsgatan 8 

112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

Besöksadress: 

Lagerlöfsgatan 8 

PG: 70 93 54-5 

ANSVARIG UTGIVARE 

Inger Forsgren 

ANSVARIG FÖR ANNONSER 

& MATERIAL TILL TIDNINGEN 

Per Sternbeck 

LAYOUT 

Carina Lindgren 

MEDLEMSKAP/ 

PRENUMERATIONER 

Bli medlem i RFHL för 

max 100 kronor/år och 

få gratis prenumeration 

på Oberoende, se ruta 

på sid 38. Ring, posta 

eller mejla in din anmälan 

till adressen ovan. 

Observera att endast 

privatpersoner kan bli 

medlemmar. Företag och 

organisationer som vill 

stödja RFHL betalar för ett 

stödmedlemskap valfritt 

belopp över 100 kronor. 

Endast prenumeration på 

Oberoende kostar 145 

kr/år för privatpersoner, 

organisationer och företag. 

OMSLAGSBILD 

Emma Hagman 

2 

INNEHÅLL 1/2015 

3 Ledare 

4 Psykofarmakainvasionen 

7 Anna Nederdal skriver sig fri 

10 Sven Ternov räknar med motstånd 

12 Vinntesmål: Linda 

14 Vittnesmål: Anna 

16 Inga alternativ för Socialstyrelsen 

20 Debattinlägg från Attention 

25 

Staffan Utas 

lobbar för alla 

läkemedelsberoende 

22 Carina, psykoterapeut som ifrågasätter 

31 Tobias blev felbehandlad 

32 ”Skriva för förändring” 

34 Dyra biverkningar 

36 Homeostasen 

39 Här finns RFHL 

28 

Maryana: 

Visst fan 

ska det gå! 

oberoende 1/2015 

Vi måste sluta döma 

Så var det snart dags för kongressen som 

går av stapeln i Riddarhyttan i april. 

Det kommer att presenteras nya 

propositioner och motioner och vi ska 

bestämma inriktningen för de kommande 

tre åren. 

Vi har mer och mer utökat samarbetet 

med andra organisationer för att 

försöka driva frågor som vi alla 

har gemensamt t.ex. hälso- och 

sjukvårdspolitik och inte minst 

narkotika- och läkemedelsfrågor. 

Detta nummer är ett specifikt 

läkemedelsnummer då vi sett 

att det har hänt mycket på det 

området, speciellt när det gäller 

psykisk ohälsa och den utökade 

medicinförskrivning som sker idag. 

Det saknas mötesplatser där människor 

kan träffas. Det saknas kuratorer, psykologer och 

alternativ till medicinering. Det saknas uppföljning 

av patienten och förskrivningen av läkemedel 

pågår per automatik år efter år. 

Det saknas ett individuellt patientperspektiv i 

vården. Vi är olika och har olika behov och reagerar 

olika på mediciner. 

Idag vet vi att en beroendeproblematik ofta uppstår 

utifrån psykisk ohälsa och människor får ett 

recept för att dämpa ångest, oro, sömnsvårigheter 

med mera. 

Annons: 


”Vi är olika 

och har olika 

behov och 

reagerar olika 

på mediciner” 

Missbruk, psykiatri, neuropsykiatri 

Behandling och utredning 

0413-255 70, 255 72, 255 75 

http://inom.com/bjorkviksgruppen/ 

Det är glädjande att Socialstyrelsens nationella 

riktlinjer för missbruk och beroende för första 

gången har med psykisk ohälsa som eventuell 

grund för ett beroende/missbruk. 

Jag hoppas att det ska öka förståelsen för människor 

som har självmedicinerat under många år 

och därmed blivit kriminella då de inte 

fått läkemedlet på recept. I många fall 

har det bytts läkare som helt enkelt 

bara slutat skriva ut medicin som 

man haft i många år. Då är det 

inte konstigt om man, påverkad 

som man är av abstinens, 

använder de vägar som finns 

för att få tabletter. 

Psykisk ohälsa har blivit 

ett begrepp som används och 

förhoppningsvis ökar förståelsen 

förvad begreppet innebär. Det i sin 

tur också kan påverka den nuvarande 

narkotikapolitiken som dödar ca 600 personer om 

året då beroende personer skrivs ut ur underhållsbehandling 

p.g.a av sidomissbruk, som kan vara 

resultatet av psykisk ohälsa. 

Om vi slutar döma människor utifrån om de 

har recept eller inte och vågar se vad problemet 

egentligen består i så är jag övertygad om att 

vi har kommit en bra bit på vägen för att förstå 

problematiken bakom ett beroende/missbruk och 

därmed kan samhället och individen göra stora 

vinster i form av pengar och mindre lidande. 

3

Inledning 

Psykofarmakainvasionen 

VI BEFINNER oss mitt i en 

psykofarmakainvasion där allt fler 

människor för varje år börjar använda 

psykofarmaka. Orsaken till att 

människor mår dåligt och söker lindring 

är många och komplexa. Klart är 

att sjukvårdens svar på detta är massiv 

medicinering. Vi gör som doktorn 

säger och våra kroppar blir invaderade 

av mediciner. Men fungerar de? 

I 

början på 2000-talet, 

när jag började arbeta 

med läkemedelsfrågor, 

var ett dominerande 

budskap från läkemedelsindustrin 

och läkarkår 

att det rådde underbehandling 

av depression i Sverige. Man 

hade i den s.k. Lundbyundersökningen 

funnit att i genomsnitt 

var fyra procent av den svenska 

befolkningen alltid deprimerad. 

På den tiden var det 2-3 % av 

befolkningen som åt antidepressiva 

medel. Nu, 15 år senare, är 

det 9 % av befolkningen som 

äter antidepressiva medel. Man 

hade då kanske kunnat förvänta 

sig att budskapet skulle vara att 

depression är överbehandlad och 

att man borde växla ner användningen 

av dessa medel. Men det 

är tyst därifrån. 

Istället arbetar man medvetet 

på att få läkemedelsverket att 

använda sina produkter på fler 

sinnestillstånd en människa kan 

befinna sig i. Målet är att få sälja 

mer. 

Under den tid jag har arbetat 

med dessa frågor har medicinering 

med metylfenidat till 

personer med ADHD gått från 

försumbara nivåer till något 

som måste kallas massmedicinering. 

Idag medicineras nästan 

90 000 personer i Sverige med 

dessa preparat. Vinsterna på 

ADHD-mediciner för läkemedelsföretagen 

överstiger de för 

SSRI-preparaten. Trots att det är 

gamla mediciner som funnits i 

4 

oberoende 1/2015 1/2015 oberoende 5

Inledning 

omlopp sedan 50-talet. Trots att 

MBD, DAMP, ADHD eller vad 

det kallas, inte heller är några 

nyupptäckta, beteenden, sjukdomar 

eller funktionsnedsättningar. 

Sedan DSM-IV (se nedan) 

gavs ut 1994 har den psykiska 

ohälsan fullkomligt galopperat 

med: 

• 20-faldig ökning av autismdiagnoser 

• 20-faldig ökning av bipolärdiagnos 

hos barn 

• Tredubbling av ADHDdiagnoser 

• Dubblering av bipolärdiagnos 

hos vuxna 

Det är inte fel att tala om en 

epidemi av psykisk ohälsa. Och 

ohälsa behandlas med mediciner. 

Tabellen bredvid visar hur 

konsumtionen av psykofarmaka 

såg ut i Sverige 2014 enligt Socialstyrelsens 

och eHälsomyndighetens 

databaser. Försäljningsvärdet 

är inklusive moms. 

Av tabellen framgår att det 

sammanlagda antalet recept 

på psykofarmaka under 2014 

uppgick till 2,3 miljoner. Vi vet 

också att 1 160 583 olika personer 

hämtade ut antipsykotika, 

lugnande eller sömnmedel år 

2014. Man kan med fog tala om 

folkmedicinering. 

Kostnaden för detta uppgick 

till lite mindre än två och en 

halv miljard kronor. Många som 

äter dessa mediciner mår säkert 

bättre av dem. Åtminstone på 

kort sikt. Men en mycket stor 

andel av dem som äter mår inte 

bra. Och många av medlen är 

svåra att sluta med. 

Ibland är det svårt att se 

skogen för bara träd. I det läget 

är det bra att ställa frågor till materialet. 

Förra året kom en bok ut 

på svenska, Pillerparadoxen, av 

vetenskapsjournalisten Robert 

Whitaker. I denna bok ställer 

han den grundläggande frågan: 

”Varför lider fler och fler av psykiska 

problem när medicinerna 

bara blir bättre och bättre?”. 

Det är en verkligt befogad fråga 

som företrädarna för det förhärskande 

biokemiska systemet 

inte har lyckats formulera ett bra 

www.infofarm.se 

svar på. Robert Whitaker leder 

i bevis att medicinerna faktiskt 

skapar psykisk ohälsa. I detta 

nummer försöker vi förklara hur 

det går till och varför vi hamnat i 

den här situationen. 

TEXT Per Sternbeck 

Behöver du information, 

råd och stöd i läkemedelsfrågor? 

Om artiklarna i denna tidning gör dig orolig för din medicinering så 

kontakta din förskrivande läkare som har hela bakgrunden till just 

din förskrivning och diskutera vad som är bäst just för dig. 

RFHL i Uppsala, Stockholm, Jönköping, Göteborg och Luleå arbetar 

särskilt med läkemedelsfrågor. Alla är välkomna att kontakta de 

olika föreningarna. Kontaktuppgifter finns längst bak i tidningen. 

Det går bra att ringa eller mejla. 

RFHL Uppsala län har mycket användbar information om psykofarmakaproblem 

och utsättning på sina hemsidor på www.oberoende. 

info och även ett stödforum i dessa frågor. 

I detta nummer har förutom skribenter även Staffan Utas medverkat. 

I en del av faktainsamling om läkemedelsstatistik medverkar 

leg. receptarie Gunnar Bergendahl. 

Fri från psykofarmaka 

På 1990-talet arbetade Anna 

Nederdal som musiker och 

sångerska och turnerade 

genom Sverige och Europa. 

Hon deltog bland annat i 

melodifestivalen och körade 

ofta på andra artisters skivor. 

Musiken var hennes liv och 

karriären på uppåtgående när 

hon drabbades av en kronisk 

sjukdom som satte stopp för 

det liv hon levde. 

Hon kunde inte längre arbeta, 

umgås med familj och vänner 

eller vara en bra partner och så 

småningom fanns bara Anna 

och sjukdomen Hashimoto och 

en djup depression. Nu har hon 

skrivit en bok om hur man trappar 

ner och blir fri från psykofarmaka. 

Anna Nederdal är 47 år gammal 

och driver idag en egen 

firma som arbetar med ljud 

och röstproduktion. På sin 

fritid jobbar hon ideellt med 

sina stödgrupper Sköldkörteln, 

Vi som mår bra på naturligt 

sköldkörtelhormon och Fri från 

Psykofarmaka: antidepressiva, 

lugnande,antipsykotika, neuroleptika 

på Facebook. 

Nyligen gav hon ut en bok på 

eget förlag som heter Fri från 

psykofarmaka som ger kunskap 

och information om hur man 

minskar psykofarmaka på ett 

säkert sätt. 

Hennes engagemang i frågan 

om psykofarmaka började 

med hennes eget insjuknande 

i Hashimotos sjukdom, en 

autoimmun sjukdom som slår ut 

sköldkörteln. 

Fick alla insättningssymtom 

– Jag kunde inte arbeta och 

inget annat heller de första tre 

sjukdomsåren, berättar Anna. 

Anna Nederdal drabbades av en kronisk sjukdom som satte stopp för 

det liv hon levde. 

Jag hade jag behövt stödsamtal 

för att kunna bearbeta sorgen 

över min kroniska sjukdom; 

men tyvärr ville inte sjukvården 

ge mig det. Jag fick med tiden en 

djup depression och i mitt första 

möte med psykiatrin talade 

man om för mig att jag utöver 

Hashimoto hade en obalans i 

min hjärna, en underproduktion 

av serotonin, som var skälet till 

min depression, och precis som 

en diabetiker behöver insulin så 

behövde jag SSRI. De antidepressiva 

tabletterna skulle enligt psykiatern 

återställa balansen och jag 

skulle bli frisk. Idag vet jag att det 

här är ett försäljningsargument 

som läkemedelsindustrin lär våra 

läkare att säga till sina patienter, 

och att det inte finns en uns 

sanning i att depression skulle 

orsakas av en obalans i hjärnan 

orsakad av serotoninbrist. 

Anna började medicinera med 

antidepressiva 2000. 

– Vid insättningen av SSRI 

blev jag erbjuden bensodiazepiner 

som skulle ta bort de värsta 

insättningssymtomen som ssri 

kan ge, ett piller för ett annat 

piller?! Klassiska insättningssymtom 

av SSRI är ökad ångest, 

panikångest, självmordstankar, 

tics, mardrömmar, onormal 

svettning. Jag fick dem alla, för 

jag vågade inte att medicinera 

med bensodiazepiner också. 

Efter cirka tre månader dämpades 

insättningssymtomen men 

byttes ut mot en overklig och 

avtrubbad känsla. Det är svårt 

att beskriva... när man tagit sig 

i genom en insättningsperioden 

6 


av SSRI är man glad att man ha 

överlevt den. 

Anna drabbades rätt snabbt 

av den känsla som så många 

personer som äter antidepressiva 

medel beskriver, att vara innesluten 

i en glasbubbla, att inte delta 

i livet som pågår utanför och att 

inte vara glad och att inte vara 

ledsen [careless syndrome]. 

Levde halvliv 

– Jag var inte längre delaktig i 

något och hade heller inget behov 

av andra människor. Jag blev 

personlighetsförändrad av SSRI 

och tänkte att jag har ju en obalans 

i min hjärna, jag behöver 

min medicin lika mycket som en 

diabetiker behöver sitt insulin. 

Det hade min psykiater sagt till 

mig och det var sanning för mig 

då och det motiverade mig till 

det halvliv jag tvingades leva. 

Saknas kunskap 

Efter ett års medicinering 

förklarade psykiatern att det nu 

var vårdcentralen som skulle ta 

över min medicinering och mig. 

Åren gick och recepten skrevs 

ut på rutin av olika husläkare 

som aldrig ställde några frågor 

angående dem eller hade något 

att säga om dem. Med tiden 

började jag själv att ifrågasätta 

om jag var tvungen att fortsätta 

medicinera med SSRI, varför 

hade jag inte blivit frisk nu? Det 

skulle jag ju bli enligt psykiatern, 

och i samband med dessa funderingar 

fann jag en bok på mitt 

lokala bibliotek som berättade 

att det inte finns några prover 

eller vetenskapliga studier som 

kan bevisa att depression beror 

på en obalans i hjärnan. Den så 

kallade serotoninhypotesen är en 

hypotes, en idé, och en felaktig 

sådan. Dessa fakta gjorde mig 

först lamslagen och fick mig att 

ifrågasätta min psykiaters rätt 

till att praktisera denna lögn, 

hade jag blivit lurad? Nu blev jag 

Från omslaget till Anna Nederdals bok ”Fri från psykofarmaka”. 

tvungen att fylla i alla kunskapsluckor 

och plöjde mig igenom 

den litteratur i ämnet som fanns 

då, jag bestämde mig också för 

att sluta med SSRI och gick till 

husläkaren som var ansvarig för 

mig och min medicinering och 

bad om hjälp, hur gör man, slutar 

man bara eller? ”Vi vet tyvärr 

inte hur man gör” sa husläkaren. 

Då gick jag till psykiatrin och de 

sa samma sak. ”Vi vet inte, du får 

väl sluta ta medicinen och se hur 

du mår, mår du dåligt får du väl 

börja igen”. Så där stod jag med 

hela ansvaret själv, utan någon 

som helst kunskap om hur man 

trappar ner psykofarmaka. Jag 

tog bort hälften av min dos och 

blev jättesjuk. Jag fick det som 

jag förstår idag är standardsymtom 

vid en för snabb nedtrappning. 

Två gånger försökte jag att 

trappa ner men misslyckades 

och med samma resultat, att jag 

fick börja medicinera igen. 

Det gick en tid och Anna började 

inse att hon var långtifrån 

ensam om att må som hon gjorde 

och att fler än hon kopplade 

ihop det med medicinen man åt. 

Hon startade en stödgrupp på 

på nätet och började aktivt att 

söka information om antidepressiva 

medel, dess historia och om 

diagnoserna. 

Startade stödgrupp 

– Om jag hade fått rätt information 

om SSRI av min psykiater 

så hade jag aldrig, aldrig, 

aldrig börjat medicinera. Vi får 

inte veta vilka skador psykofarmaka 

kan ge, att de är svåra att 

sluta med och att det är förskrivande 

läkare som bär ansvar 

för nedtrappning. Vi får inte 

reda på något av de här medlens 

biverkningar, vi vet inte vad som 

händer i hjärnan när vi tar dem, 

men ett är klart; vi botar inte en 

obalans i hjärnan när vi tar dem, 

vi skapar en obalans. 

Det var genom samtal och stöd 

i min facebookgrupp ”Fri från 

psykofarmaka” som jag insåg 

att kunskapen om nedtrappning 

och minskning av psykofarmaka 

fanns hos människor som själva 

trappade ner och som lyckats bli 

fria från psykofarmaka. Med den 

kunskapen som stöd påbörjade 

jag min nedtrappning som 

fortfarande pågår. Vid denna 

tidpunkt publicerades boken 

Psychiatric Drug Withdrawal 

A Guide for Prescribers, Therapists, 

Patients and their Families 

av Peter Breggin och lite senare 

Pillerparadoxen av Robert Whitaker 

och dessa böcker motiverade 

mig att försöka sammanställa 

allt jag lärt mig i min stödgrupp 

och från det jag läst i andra stödgrupper. 

Det blev så småningom 

så omfattande att jag förstod att 

det blivit en bok om nedtrappning 

av psykofarmaka. Det går 

att sluta med psykofarmaka om 

man får rätt stöd och kunskap, 

men det tar olika lång tid för oss 

alla och vi reagerar alla på olika 

sätt, en del människor klarar 

en snabb nedtrappning medan 

andra som jag måste trappa ner 

mycket långsamt och behöver en 

lång återhämtningsperiod innan 

nästa nedtrappning kan göras. 

Korrupt system 

Anna Nederdal kan känna sig 

pessimistisk inför framtiden: 

Jag känner mig jätterädd när 

tiotusentals barn får slaskdiagnoser 

och mediciner som ska 

”bota” dem. Vi låter läkemedelsindustrin 

styra oss fullständigt. 

Kunskapen om psykofarmakas 

biverkningar och hur man slutar 

finns, men tyvärr inte hos sjukvården 

där den bör finnas! Läkemedelsverket, 

bär ansvaret för vår 

säkerhet medicinskt och finansieras 

av läkemedelsindustrin, vems 

intressen skyddar läkemedelsverket, 

blir det inte en jävsituation? 

Hoppas på att bli helt fri På det 

personliga planet är Anna ändå 

försiktigt optimistisk: 

– Jag har trappat ner ssri under 

fyra år, det ger ju lite perspektiv, 

jag hoppas på att bli helt 

fri. Under de här åren har jag 

förstått hur förändrad jag blev av 

ssri. Vänner som lärt känna mig 

när jag stod på full dos ssri säger 

att när de ser mig i ögonen idag 

”så är någon hemma”, innan var 

jag inte närvarande och konstant 

trött. De förändringar jag själv 

märkt av är, att mina sinnen 

vaknat, allt känns starkare och 

jag vill delta i mitt och i mina 

vänners liv, jag är mer levande. 


DSM och NPM bakom den stora förskrivningen 

Anna Nederdal är starkt kritisk 

mot hur svensk sjukvård 

fungerar, eller rättare sagt, 

inte fungerar när det gäller 

förskrivning av antidepressiva 

medel. 

– Idag förskrivs psykofarmaka 

besinningslöst till både barn och 

vuxna, och i alla hennes livssituationer. 

Du kan medicinera allt 

tack vare DSM- manualen som 

utsett människans alla mänskliga 

beteenden till diagnoser. Det 

tar tio minuter för en patient 

att fylla i de frågeformulär som 

läkemedelsindustrin sammanställt 

och administrerat till 

våra läkare. Uppfyller patienten 

kriterierna, så kan receptblocket 

fyllas på med psykofarmaka. 

Vårt sjukvårdssystem; New 

Public Management, NPM, förvandlar 

patienter till poäng och 

gör det omöjligt för läkarna att 

vara goda läkare. Det är dags för 

socialstyrelsen att ta sitt ansvar 

och se över NPM. Läkare behöver 

mer tid med sin patient för 

att kunna ställa diagnos och ge 

rätt hjälp, patienten behöver tid 

att få berätta vad den drabbats 

av. När det gäller psykofarmaka 

har patienten rätt till fakta om 

medicinering och information 

om riskerna, att få möjlighet att 

sätta sig in i vad det kan innebära 

med insättning, medicinering 

och nedtrappning. Läkaren 

som förskriver psykofarmaka 

är enligt lag skyldig att ansvara 

för nedtrappning, inget av detta 

fungerar idag! Det är skamligt 

och har förstört många människor 

liv! 

– Vi har inte sett någon vilja 

från psykiatrin till samarbete och 

så länge de inte vill ta sitt ansvar 

tvingas människor ta sin hälsa i 

egna händer, på gott och ont. Jag 

hoppas se en förändring i detta, 

den verklighet som råder nu gynnar 

bara läkemedelsföretagen. 

– Det finns människor som 

varit fria i flera år från psykofarmaka 

men som aldrig 

återhämtat sig och som känner 

att de fått permanenta skador av 

sin medicinering, hur ska de få 

upprättelse? 

8 


Sven Ternov hyser ingen tilltro till att våra myndigheter 

skyddar oss mot läkemedelsindustrins vinstkrav. Tvärtom 

ser han hur olika system som borde vara motståndare är 

helt sammanflätade. Hoppet sätter han till patientrörelser. 

VIKTIG ROLL 

”Patientorganisationer 

och patientrörelser har en 

jätteviktig roll att spela i 

den här processen.” 

Räkna med motstånd 

2012 slutade läkaren Sven 

Ternov att äta det antidepressiva 

medlet Venlafaxin. Han 

trappade ut medlet på en 

månad men efter en vecka 

när medlet gått ur kroppen 

på honom fick han kraftiga 

abstinenssymtom: 

– Först som elektriska stötar i huvudet 

samt känslan av att hjärnan 

inte följde med när jag vred huvudet. 

Dessutom hörselhallucinationer 

och en monumental trötthet. 

Han började skriva ner sina 

symtom och letade på nätet 

efter beskrivningar på liknande 

upplevelser. Han fann mycket 

litet. Han skrev en artikel om 

sina upplevelser och skickade 

in den till Läkartidningen som 

refuserade hans text på grund av 

att den var ”ovetenskaplig” och 

att det inte fanns tillräckligt med 

”fallhistorik” i den. Istället kom 

artikeln in i Dagens Medicin och 

snabbt kontaktades Sven av ett 

stort antal personer som varit 

med om samma upplevelser som 

han och som hade frågor. 

– Det var väl kombinationen 

av att jag är ett vanligt SSRI- offer 

och läkare som gjorde att människor 

blev nyfikna, berättar Sven 

på sin danskfärgade svenska. 

g Du kallar symtomen du 

varit med om för abstinenssymtom. 

Kan man göra det? 

– Kan man kalla det för abstinens? 

Ja, det kan man visst och 

absolut, säger Sven. Folk mår 

dåligt månader efter att det är 

ute ur kroppen, precis som med 

bensodiazepiner. Men läkemedelsindustrin 

har slagits med 

näbbar och klor för att abstinens 

inte ska behäftas med SSRI- preparaten, 

för det är ju inte försäljningsfrämjande. 

Man är livrädd 

för att SSRI ska förknippas med 

beroende och abstinens eftersom 

det ger dåligt rykte. Därför har 

man valt att kalla abstinensen för 

”utsättningssymtom”. 

– Förhoppningsvis kommer de 

att gå samma öde till mötes som 

bensodiazepinerna och bli klassade 

som beroendeframkallande. 

Men på sätt och vis tycker jag 

att problemen är värre nu. Det 

förskrivs mer SSRI än bensodiazepiner. 

Man kan få långvariga 

personlighetsförändringar och 

ökad självmordsrisk med de 

här medlen. Man går verkligen 

in och rotar runt i transmittorsystemet 

på ett mer djupgående 

sätt än vad som var fallet med 

bensodiazepiner. 

g Varför blir besvären så stora 

och djupgående hos många? 

Min egen hållning är att om 

man tänker sig att man går in 

och fifflar med transmittorsystemet 

och påverkar varenda 

serotoninreceptor i hela kroppen 

kan det uppstå problem. 

Kroppen adapterar sig till den 

nya verkligheten och det tar 

fruktansvärt lång tid för den att 

återställa balansen. Det är under 

den här tiden man får abstinensbesvär. 

Kroppen jobbar på för att 

återskapa en balans. 

– Människorna är offer och 

de får ingen bra hjälp av mina 

kollegor. Dessa är ofta mycket 

okunniga om det här och de 

förmedlar Big pharmas* propaganda. 

Det finns en psykologisk 

aspekt på det här också. Att först 

må dåligt och att sedan inte bli 

trodd, det tar många väldigt 

hårt. Men det blir ofta också 

ännu värre för med läkarnas 

okunnighet i de här frågorna så 

tolkar de det dåliga måendet hos 

patienten som ett bevis för att 

man behöver mer SSRI och höjer 

dosen, eller förskriver nya SSRI 

vilket naturligtvis förvärrar obalansen. 

Man borde tänka: Vi har 

väldigt många patienter som vi 

inte kan hjälpa.Varför tar vi inte 

reda på vad det är som inte fungerar? 

Istället idiotförklarar man 

patienterna. Det handlar om 

arrogans och brist på ödmjukhet 

och det är väldigt, väldigt illa. 

g Över 875 000 människor äter 

en dos antidepressiva varje dag. 

Det är nästan 9 % av befolkningen 

och det fortsätter öka. Vad 

beror det på och hur ska det bli 

ett stopp på förskrivningen? 

– En sak som jag tycker är 

bekymmersam är indikationsområdet 

för SSRI. När de kom 

användes de enbart för kortvarig 

behandling i tre månader 

och eventuellt en period till . 

De användes bara mot egentlig 

depression och aldrig till 

ungdomar. Preparaten gör 

nytta om man använder dem på 

strikta indikationer men nu har 

Läkemedelsverket gett tillåtelse 

till en sanslös förskrivning. 

Indikationsområdet har utökats 

kraftigt. Om något inte känns 

riktigt bra i livet får du de här 

preparaten, om du har social fobi 

eller en utmattningsdepression 

eller panikångest... Det värsta 

är att man ger dem till barn och 

ungdomar. Och man kan länka 

medlen till en ökad självmordsfrekvens 

hos yngre. 

– Det är en rad av olika smålösningar 

på det här problemet. 

Mina kollegor borde skärpa sig 

och vara mer restriktiva med 

förskrivning, men tyvärr har 

jag väldigt låga tankar om deras 

förmåga att göra det. Läkemedelsverket 

borde återgå till 

de gamla indikationerna men 

bolagen vill gärna ha kvar de 

utökade indikationsområdena 

och troligtvis utöka dem ytterligare. 

Med dåligt underbyggd 

forskning och lock och pock och 

”experter” får de igenom den. Jag 

har inte upplevt att läkemedelskommittéer 

är kritiska eller mer 

progressiva när det gäller den 

här problematiken. Det finns 

naturligtvis undantag men som 

huvudregel är de inte det. 

g Hur ska det bli ett stopp på 

massförskrivningen? 

– Det hade varit önskvärt om 

myndigheter och profession 

hade tagit tag i de här frågorna 

men jag tror inte att det fungerar. 

Det finns så starka maktkonstellationer... 

maktstrukturen är så 

cementerad. Läkemedelsföretagen 

har betalat psykiatriker i 

ledande sammanhang som samarbetar 

med myndigheter som 

Socialstyrelse, Statens beredning 

för medicinsk utvärdering, SBU 

och Läkemedelsverk. Man finns 

inne på ledande publikationer 

där forskning publiceras och 

forskning som visar på negativa 

resultat för medlen trycks 

tillbaka. Jag kommer inte fram 

till något annat än att profession, 

Big Pharma och myndigheter är 

helt inlemmade i varandra. Jag 

tycker att det är svårt att hitta en 

tilltro till det här systemet. 

– Om man vill göra något åt 

det här måste man gå underifrån. 

Man måste samla ihop fallbeskrivningar, 

sprida kunskap 

om hur människor mår och sedan 

sprida det till befolkningen, 

det tror jag mer på. Patientorganisationer 

och patientrörelser 

har en jätteviktig roll att spela i 

den här processen. 

– Samtidigt får vi inte glömma 

att det är hur mycket pengar 

som helst inblandade. Det är 

jättesummor varje år. Vi som är 

kritiska, vi jobbar i motvind. Vi 

slåss mot miljarder i reklambudgetar. 

Kritiserar man etablissemanget 

får man räkna med 

motstånd. 


* De stora globalt aktiva 

läkemedelsföretagen 

10 


”Medicinen 

är näring 

för hjärnan” 

– vittnesmål om en pillerfixerad psykiatri 

Linda, 34, mådde dåligt i gymnasiet. 

Hon gick till skolsköterskan 

som skickade henne 

vidare till psykiatrin som gav 

henne antidepressiva medel 

efter första besöket. Idag 16 

år senare mår hon fortfarande 

dåligt av sviterna efter alla 

mediciner hon fått. 

– När jag var 18 hoppade jag 

av gymnasiet. På slutet av den 

här tiden gick jag till skolsköterskan, 

mest för att jag var ledsen 

och ville att nån skulle bry sig. 

Hon tog mig till psykiatrin som 

skrev ut Cipramil efter första 

besöket. Medicinen hjälpte inte 

mig ett dugg, jag kände ingenting. 

Om jag glömde att ta medicinen 

ett par dagar så märkte 

jag att jag fick ångest. Jag kanske 

åt den medicinen ett år eller så. 

Sedan bytte jag till Seroxat och 

Zoloft. Nya mediciner skrevs ut 

men inget hjälpte. 

– Vid 23 års ålder blev jag jättedeprimerad. 

Jag låg och grät i 

dagar och kände mig helt knäpp. 

Då hade jag tagit antidepressiva 

mediciner i fem år och det var 

som att någonting hände. Jag 

tror att allting kom ikapp. Det 

jag hade blockerat under den här 

tiden trängde igenom. All sorg, 

all besvikelse trängde igenom. 

Jag hamnade på psykakuten i 

fyra dagar och fick Efexor. 

Satt av tiden 

– Jag hade en kontakt med 

psykiatrisk mottagning men de 

började tycka att jag skulle gå till 

vårdcentralen istället eftersom 

jag bara hämtade medicinen. 

Jag kände att jag blev sämre 

och sämre ju längre jag åt medicin. 

Borta i huvudet, yr, var så 

virrig att jag gick emot saker i 

en affär. Otroligt muntorrhet, 

Efexor är otroligt hemsk på det 

viset. 

På slutet där, när jag hade ätit 

i fem-sex, år fick jag en samtalskontakt. 

Det kändes verkligen 

som att han satt av tiden. Jag 

berättade att jag tappade ord, 

inte fick fram ord. 

”Du pratar ju nu”, sa han. 

”Jag är så trött, så himla trött”, 

sa jag. 

”Du måste börja träna”, sa han. 

Problem med ögonen 

– Jag var som en zombie, inga 

känslor, så himla trött. Jag fattade 

det inte då men idag kan 

härröra det till medicinen. Jag 

kunde inte sköta ett jobb eftersom 

jag var så otroligt trött. Och 

det blev värre med åren. När jag 

var ledig så sov jag. 2010 kände 

jag att min kropp inte orkade 

mer. Jag gick till öppenpsyk och 

sa att jag ville sluta med medicinen. 

Jag började trappa ner men 

blev dålig. Tappade kontrollen. 

Blev ostabil psykiskt men också 

fysiskt , det var inte som vanligt. 

Då sa läkaren att de flesta 

mår bättre när de slutat men att 

sedan kommer ångesten. 

– Jag klarade inte av Efexorn. 

De sa att den funkade för mig 

eftersom jag blev stabil. Men att 

vara stabil innebar 

att jag sov bort mitt 

liv. Det som hände när 

jag slutade med den där starka 

drogen, Efexor, var att mina 

ögon började skela och sen dess 

har jag haft problem med mina 

ögon. 

Rädd för hjärnskador 

– Jag remitterades till en psykklinik 

på det privata företaget 

We Mind. Läkaren där sa att mitt 

dåliga mående berodde på sjukdomen 

och inte på medicinerna. 

”Medicinerna är som näring för 

hjärnan”, sa hon och fortsatte: 

”Din ångest kan bara tolkas som 

att du behöver mer medicin.” 

Jag var kritisk mot mediciner 

och berättade att jag mådde 

dåligt och kände mig beroende. 

Hon ifrågasatte mig skarpt och 

berättade rätt hårt att medicinerna 

inte var beroendeframkallande. 

Var har du hittat den där 

informationen? På nätet, hos 

scientologerna? 

– Våren 20102 fick jag träffa 

ytterligare en annan läkare på 

We Mind. Jag var där för att 

jag ville ha hjälp att trappa ner 

medicinen men hon var negativ 

till det. ”Är det inte dags för dig 

Illustration: Emma Hagman 

att må bra nu?” frågade hon. ”Nu 

ska vi hitta en bra medicin till 

dig” sa hon och föreslog Litium 

och eftersom jag hade haft två 

- tre depressioner tidigare så 

skulle jag behöva äta mediciner 

för resten av livet. Jag sa nej. 

– Det var medicinerna som 

gjorde mig sjuk. Jag är rädd för 

att jag blivit hjärnskadad av alla 

mediciner. Det känns som att 

den inte fungerar, att den har 

hamnat i chock. Jag lever i min 

egen värld, vilar, sover och det 

känns som att jag inte hänger 

med. 


12 


”Antidepressiva är den nya neurosedynkatastrofen” 

Anna, 33, har ätit SSRI-preparat 

sedan hon var 16. Hon har 

börjat koppla sitt långvariga 

dåliga mående till medicinen. 

I höstas trappade hon ur medicinen 

och mår sedan dess 

mycket dåligt. 

– Jag är helt av banan. Jag har 

gjort saker under tiden jag gått 

på medicinen som jag inte kan 

stå för. Som jag inte ens vet om 

att jag har gjort. De har inte 

hjälpt mig. De har stjälpt mig. 

Jag har blivit förstörd. Jag har 

inte haft nåt emot läkare eller så 

förut men nu är det som att leva 

i en mardröm. Jag har fått hela 

min världsbild omskakad. 

– Jag bad om hjälp av min 

läkare att få sluta och fick hjälp 

men de satte ut medicinen för 

snabbt och nu har jag en massa 

skakningar och darrningar. Utsättningssymtomen 

har jag haft 

sedan i september. Det som blev 

chocken för mig är att det känns 

som att jag har fått skador jag 

inte hade förut. Mitt liv funkar 

inte överhuvudtaget nu. Jag vet 

inte vad jag håller på med. Jag 

har sjukvårdsutbildning och 

jobbade inom vården och skulle 

byta jobb men tog bort medicinerna 

och kraschade helt. 

SSRI mot ätstörningar 

– Jag var en tonårstjej med ätstörningar. 

Jag var 16 år gammal. 

De gav mig medicinen. ”Flickan 

säger att hon inte vill ta några 

piller” står det i journalen. Nästa 

gång står det i journalen att jag 

hade börjat ta mina antidepressiva. 

Istället för att ge strategier 

och psykoterapi gav man mig 

piller för att jag skulle normalisera 

ätandet. 

– Nu i efterhand när jag har 

kollat upp SSRI förstår jag att 

14 

mycket av det jag upplevt under 

alla de år jag tagit dem varit 

biverkningar: nervsmärtor , 

lättblödande etc. Medicinen 

hade gjort mig sjuk! Jag ville 

inte tro det var sant! Att medicinen 

jag fått under alla dessa år 

under förståelse av att “det är för 

att man har låg serotoninhalt i 

hjärnan och den påverkar bara 

detta” i själva verket var otroligt 

potent och binder till så många 

fler receptorer och påverkar fler 

system i kroppen. Allt blev så 

läskigt klart. Jag fick uppleva 

erfarenheten av skakningar, 

nervsmärtor i form av blixthugg, 

blodcirkulationsproblem, ögonpåverkan, 

emotionella problem, 

gråtattacker utan förvarning 

med mycket mera. Sjukt läskigt! 

Att förstå att medicinen de 

skrivit ut till mig i flera år skadar 

mig! Att den medför en allvarlig 

biokemisk obalans. Och man vet 

inte om detta är reversibelt eller 

inte, men man vet att det är värre 

ju yngre hjärnan var när medicinen 

sattes in. Hade jag vetat vad 

jag vet idag hade jag aldrig tagit 

medicinen. Och mina föräldrar 

hade aldrig tillåtit det. 

Får ingen hjälp 

– Jag vill inte det här. Jag har 

hamnat i det här ofrivilligt och 

jag vet inte hur jag ska komma 

ur det. Det finns ingen, verkligen 

ingen, som kan hjälpa en. Jag har 

blivit sjuk av sjukvården. Jag har 

blivit tittad i ögonen av läkare: 

”Jag kan lova att det inte har 

något att göra med dina läkemedel”. 

Det är så jag har blivit 

bemött, alternativt att jag är 

”väldigt känslig”. 

Jag ringer till kommunen för 

att få behandlingshem: ”Är du 

missbrukare?” Nej, jag är bara en 

tjej som fått antidepressiva i tonåren 

för att de gavs som standard 

vid ätstörning. Antidepressiva 

som nu gjort mig såhär sjuk! ”Då 

är du inte aktuell för oss”. 

– Jag skulle behöva aktiviteter. 

Få komma till ett behandlingshem. 

Få strategier att arbeta med 

detta. Det hade hjälpt otroligt, 

att hantera ångest. Jag har själv 

utbildat mig till mindfulness-instruktör 

och yogalärare och allt. 

Det är det jag har saknat. Men 

det finns inte. Det finns inget 

skyddsnät i Sverige för det här, 

man lever i en falskt trygghet, 

otroligt falsk. 

– Antidepressiva medel är 

den nya neurosedynkatastrofen. 

Det är läskigt att inse att man är 

drabbad. 


oberoende 1/2015 1/2015 oberoende 15 

Illustration: Emma Hagman

Tvärsäker Socialstyrelse stänger för alternativ till läkemedel 

Patienternas kunskaper 

och erfarenheter 

utesluts 

fast vi bjuds in. 

Brukarinflytandet 

får göra halt där 

det verkligen är 

viktigt för oss, vid 

behandlingsfrågorna. 

- D 

et har blivit 

tydligt hur 

formerna 

för riktlinjearbetet 

håller tillbaka brukarinflytandet 

över den hjälp man får, när man 

söker vård. Det vill säga där det 

alltid varit uselt. 

Det säger Staffan, RFHLs 

representant i NSPH, Nationell 

Samverkan för Psykisk Hälsa, en 

av remissinstanserna när det gäller 

riktlinjer för hur psykiatrisk 

vård ska bedrivas. 

– Socialstyrelsens riktlinjearbete 

är helt uppbyggt på en 

struktur för rapporterna där 

man utgår från problem/diagnos 

och hur det ska lösas behandlingsmässigt. 

Det är det centrala. 

Man har i uppgift att i riktlinjerna 

lyfta fram forskarevidensen 

– stödet i forskningen – för olika 

lösningar. Och sedan lägger man 

till en del från de professionellas 

erfarenhet. Patienterfarenhet och 

patientkunskap får inte mycket 

möjlighet alls att komma in på 

- Vi blir inte friskare utan allt fler blir fast i vårdkarusellen när de fått en ny medicin. Det säger Staffan Utas, RFHLs representant i 

NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. 

det stadiet och när de skall förverkligas 

är det för sent. 

Alla skall behandlas 

I riktlinjerna för 

psykosläkemedlen påstår man 

att ”läkemedelsbehandling är en 

förutsättning för återhämtning” 

fast många patienter har helt 

andra erfarenheter, säger Staffan. 

– Psykosmedlen har mycket 

kroppsliga biverkningar och blir 

också ofta svåra att stå ut med 

psykiskt. De skriver att ”80–90 

procent av patienterna återfår ett 

akut skov av sjukdomen inom ett 

år, om behandling med antipsykotiskt 

läkemedel avbryts. Trots 

det slutar merparten av patienterna 

att ta sin medicin inom 

ett drygt år från det att de har 

påbörjat behandlingen.” Enligt 

profession är det främst ”sjukdomen” 

och inte medlens stora 

negativa effekter och bristande 

positiva, som gör att patienten 

väljer att avbryta, Tillvänjningen 

lär vara en av de viktigare orsakerna 

till återfallen, framhåller 

Staffan och fortsätter: 

– I riktlinjerna för psykosläkemedlen 

blev ändå det högst 

prioriterade målet att alla med 

psykossymtom skulle få behandling 

med psykosmedicin. Det 

är något som redan är uppnått 

i stor utsträckning för alla som 

inte håller sig undan från psykiatrin. 

Foto: Alex Proimos 

– Problemet är att man ofta 

måste utnyttja patientens hjälplösa 

situation och använda påtryckningar 

eller tvångsåtgärder 

för att få igenom detta mål. Här 

står ofta makt mot maktlöshet. 

– De nya riktlinjerna är en klar 

skärpning av de gamla, för i dem 

står det att man gärna kan vänta 

innan man sätter in medicin 

för att man inte ska riskerar att 

behandla en psykos som ändå 

går över efter ett par dagar. 

Varför tog man bort det frågade 

vi Socialstyrelsen? Svaret blev att 

man inte kunde riskera att man 

missade att behandla någon från 

början. 

Medicinfri vård omöjlig 

– I en situation där det finns 

bevisat effektiva behandlingsmetoder 

utan psykosmediciner för 

människor med psykos, så nära 

som i norra Norge och norra 

Finland, stänger nu Socialstyrelsen 

dörren för sådana försök. 

I Sverige har det också funnits 

några framgångsrika mindre 

försök. De flesta av dem har 

tvingats lägga ner. Resultaten 

från särskilt Finland är så bra 

att man från ”etablerat” forskarhåll 

avfärdat dessa normbrytare 

med att resultaten inte kan vara 

sanna. 

– Skärpningen i riktlinjerna 

visar bara på ett försvar av den 

situation där patienter och anhöriga 

lämnas helt utan alternativ 

till de behandlingar som skrämmer 

bort många patienter. Är 

det inte märkligt att man hellre 

ägnar sig åt att pressa och tvinga 

patienter än vågar lära sig något 

nytt, undrar Staffan. Varför dessa 

mål – denna fundamentalism 

– när det råder motstridiga uppfattningar 

om de totala behandlingseffekterna? 

Beskyddande attityder 

Staffan Utas är kritisk mot Socialstyrelsens 

dubbla budskap: 

– Socialstyrelsen talar sig varm 

för brukarinflytande samtidigt 

som man gör riktlinjer utan att 

ta in patienternas erfarenheter. 

– NSPH skrev ett mycket kritiskt 

svar på Socialstyrelsens förslag 

till riktlinjerna för psykosläkemeden. 

Det fick bara till följd 

att man la in ett kapitel om etik i 

16 


iktlinjerna. I det kapitlet 

är det många vackra 

ord men hela stycket 

andas att inflytandet 

är till för att få följsamhet 

till medicinsk 

behandling. Man oroar 

sig bland annat för att 

att patienten genom 

delat beslutsfattande 

kan få ”ett för stort beslutsansvar 

utifrån sin kunskap”. Det är 

detsamma som man gör nu i ett 

första utkastet till kunskapsstöd 

om minnesstörningar vid elbehandling, 

ECT. Där talar man till 

exempel om att läkaren måste 

förstå sitt ansvar så att patienten 

inte väljer bort den effektivaste 

behandlingen, nämligen ECT. 

– Å ena sidan talar man sig 

varmt om patientmakt och 

brukarinflytande och å andra 

är det samma gamla vanliga 

överbeskydd och patroniserande 

attityder som det alltid har varit. 

”Brukarinflytandet och 

patientmakten är 

lösningen för psykiatrin” 

Inget patientinflytande 

– När vi fick komma in med 

synpunkter på ett möte redan 

tidigt, till nya de riktlinjerna för 

depressioner, la vi förslag om att 

lyfta de svåra problemen med 

utsättningar av antidepressiva 

medel och de andra biverkningarna 

och även behovet av att 

arbeta mer med att möta alla 

patienterna med frågor kring 

livssituation och vad problemen 

kan bero på. Då behöver man 

ha många förslag på stöd och 

behandlingar som patienten kan 

välja ifrån. Det är en patientcentrerad 

och inte främst diagnoscentrerad 

vård. 

Detta väckte hopp, men beskedet 

kom senare: Vi var bara 

välkomna till att arbeta med 

åtgärdslistan, det vill säga problemdiagnoserna, 

säger Staffan 

som berättar att en gemensam 

uppvaktning från NSPH nu är 

på väg. 

Staffan anser att vårdens diagnostänkande 

leder till en sorts 

kollektivisering av patienter. 

Man klumpar ihop människor 

efter diagnos och tappar bort att 

de är just människor: 

– Jag skulle hjälpa en pappa 

och hans dotter i en komplicerad 

situation. Det kom att handla 

om svåra biverkningar, självmordsrisk 

och en hiskelig massa 

symtom. Jag tittade igenom 

journaler och det var absurt. 

Läkare efter läkare skriver om 

denna persons många och 

ganska svåra symtom och radar 

upp diagnoser, men inget om biverkningar 

och det fanns inte ett 

ord om livssammanhang. Hade 

man frågat henne om orsakerna 

till måendet? Vad hade hon varit 

med om? Beskrivningarna var 

helt fria från helhetssyn och helt 

avskilt från en levande människa. 

I just de här journalerna 

stod det att hon hade dissociativa 

symtom, att hon delade upp 

världen i separata delar, rimligen 

för att stå ut med tillvaron och 

känslorna. Men det är ju precis 

vad dessa läkare och psykologer 

själva gör. Man skiljer symtomen 

från det verkliga sociala livet, 

antagligen för att stå ut med allt 

lidande, all ångest som patienterna 

kommer med. Man blir ”professionell”. 

Det är ju förödande 

för patienter och anhöriga. Och 

själva drabbas de också. De blir 

lätt avtrubbade. 

Hopp trots allt 

Mitt i allt det negativa ser Staffan 

ändå hoppfulla tecken: 

– Den extrema inriktningen 

mot ännu mer diagnosticering 

och medicinering av allt och alla 

har kommit till vägs ände. Vi 

blir inte friskare utan allt fler blir 

fast i vårdkarusellen när de fått 

en ny medicin. Psykiatrins kris 

bara fortsätter istället för att vi 

får samarbete med patienter och 

anhöriga och mellan personalgrupperna 

och vårdgivarna. Mitt 

intryck är att de flesta personalgrupperna 

och många politiker 

förstår att man inte kan tala 

om ökat brukarinflytande och 

patientcentrerad vård och tro att 

man samtidigt kan fortsätta öka 

diagnoscentreringen. Det finns 

inte plats att öka båda. 

– Så det finns ändå hopp. 

Brukarinflytandet efterfrågas 

och jag hoppas att vi kan enas i 

en stor brukarrörelse med stöd 

från andra krafter kring att det 

är brukarinflytandet och patientmakten 

som är lösningen för 

psykiatrin. Man måste se makten 

och vanmakten och göra något 

åt den. 

– I dagarna fick vi ett litet positivt 

besked även från Socialstyrelsen. 

När de läst vårt svar ville 

de nu ta tillbaks nämnda förslag 

om med kunskapsstödet om 

ECT-behandling och omarbeta 

det efter möte med oss. Men den 

benhårda tron på även denna 

behandling kommer nog inte 

heller att vara förhandlingsbar är 

jag rädd. 


/serien 

Av Janne Karlsson 

18 oberoende 1/2015 1/2015 oberoende 

19

Pillersamhället 

Oberoende sprider fördomar om ADHD 

RFHL:s temanummer om 

ADHD beskriver ADHDbehandling 

som ett sätt att 

medicinera bort samhällsproblem. 

Det är ett återkommande 

tema i flera av artiklarna 

och även beskrivningen på 

förstasidan. Vi på riksförbundet 

Attention reagerar på hur 

ADHD och läkemedelsbehandling 

beskrivs och vilka slutsatser 

som dras i tidningen. 

Forskningen kring ADHD 

har i många år sett att ADHD 

till stor del beror på en medfödd 

brist i dopaminnivåerna i 

hjärnan. Dopaminbristen ligger 

bakom många ADHD-symtom 

och läkemedelsbehandlingen 

med centralstimulerande medel 

avser att minska denna brist. 

Behandlingen bidrar till att förbättra 

uppmärksamhet, koncentrationsförmåga 

och att minska 

impulsivt beteende. Frågan vi 

ställer oss är varför detta är så 

kontroversiellt att man ägnar 

en hel tidning åt det? Brist på 

dopamin är inblandat i många 

tillstånd t ex Parkinson och RLS 

(Restless-legs-syndrome), och 

dessa behandlas med läkemedel 

som stimulerar dopaminreceptorerna 

i hjärnan. Ändå uppmärksammas 

dessa somatiska 

diagnoser inte i tidningen. Vi 

undrar varför. Vad är egentligen 

skillnaden? Vår tolkning av artiklarna 

i tidningen Oberoende 

är att medicin i form av dopaminersättning 

ifrågasätts när 

det handlar om behandling av 

psykiatriska tillstånd, till skillnad 

mot fysiska sjukdomar där det 

inte ifrågasätts överhuvudtaget. 

Ifrågasatts länge 

Kontroverserna kring AD- 

HD-diagnosen är inte nya och 

diagnosen har ifrågasatts länge 

både på samhällsnivå och bland 

enskilda tyckare. ”Är det inte 

ändå lite spring i benen som är 

problemet?”, ”Om du bara skärper 

till dig så kan du klara det.” 

En av de senaste trenderna är att 

ifrågasätta ADHD utifrån perspektivet 

”är det rimligt att det 

är så många som får diagnos?”. 

Den som ifrågasätter diagnosen 

kan då med förenklingar påstå 

att ”alltför många får diagnos”, 

utan att behöva ange hur många 

som verkligen borde få diagnosen. 

Kritik mot diagnosen och 

dess medicinering kan också 

beskrivas som omsorg om de 

feldiagnostiserade individerna, 

och de som ifrågasätter kritikern 

kan utmålas som godtrogna och 

naiva. Precis som i tidningen 

Oberoende. 

Frågan om samhällsproblem 

är intressant, men vi menar att 

artikelskrivaren angripit frågeställningen 

utifrån fel perspektiv. 

Det utopiska samhälle 

som Lundström efterfrågar, där 

personer med ADHD får allt 

stöd de behöver existerar inte. 

Skolan ser ut som den gör, precis 

som alla andra delar av samhället 

som dessa grupper kommer i 

kontakt med. Elever med ADHD 

kan inte välja om de ska ha nedsättningen 

eller inte. De tvingas 

förhålla sig till den omgivning 

som de lever i och anpassa sig till 

rådande samhälle. Vi som förbund 

konstaterar att om elever 

med ADHD ska klara den skola 

som finns idag kan läkemedelsbehandling 

vara nödvändig. 

Risken för att hamna i missbruk 

och kriminalitet är högre 

för personer med ADHDdiagnos. 

Även risken att råka ut 

för trafikolyckor, självskadebeteende, 

ätstörningar eller suicid 

är förhöjd. Risken för dessa 

problem minskar vid läkemedelsbehandling. 

Tidningen 

Oberoende beskriver detta som 

att man vill medicinera bort ett 

samhällsproblem. 

Fördomar 

Vi kan bara beklaga att tidningen 

väljer att lyfta de fördomar 

som finns om medicinering 

av ADHD istället för att försvara 

utsatta människors behov av 

behandling. Frågan är om man 

vill hjälpa eller stjälpa en redan 

utsatt grupp, som inte bara ska 

20 oberoende 1/2015 


Oberoende stjälper en redan utsatt grupp menar Riksförbundet Attention. 

leva med svårigheterna av att 

ha kognitiva nedsättningar utan 

också ska leva med samhällets 

fördömande och fördomar kring 

läkemedelsbehandling. Det är 

Oberoende har besvarat Attentions 

debattartikel. Svaret har stoppats av 

Oberoendes ansvariga utgivare. 

det riktiga samhällsproblemet, 

menar vi. 

Anna Norrman, 

intressepolitisk talesman 

Riksförbundet Attention 

21


Starka känslor 

ingen sjukdom 

Psykoterapeuten Carina Håkansson är förfärad över den 

explosion av medicinförskrivning som drabbat barn och 

unga under de senaste åren. Hon ifrågasätter om man ens 

kan kalla det medicin. 

22 

– Har man ekonomi kan man gå 

till en privatpraktiserande terapeut 

som kan göra en individuell 

bedömning men det normala 

arvodet hos en sådan är 7- 800 

kronor i timmen. Det gör att 

de flesta personerna är hänvisade 

till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) 

med barn och 

ungdomar när det är bekymmer. 

BUP är psykiatri och i psykiatrin 

finns ett synsätt om att allt 

är en sjukdom. Det ligger i den 

psykiatriska traditionen. Man 

kan inte gå till BUP utan att bli 

bedömd eller föremål för någon 

utredning. 

Ovanligt till unga förut 

Psykoterapeuten Carina Håkansson 

som arbetar på Familjevårdsstiftelsen 

i Göteborg har 

arbetat med människor som mår 

psykiskt dåligt sedan 1980-talet. 

Hon är minst sagt bekymrad 

över utvecklingen: 

– När jag började jobba i 

början på 80-talet var det ytterst 

sällsynt att unga människor 

skulle ta psykofarmaka. Nu är 

det snarare regel än undantag. 

– Bland barn och ungdomar är 

det antidepressiva och ADHDmediciner 

som är vanligast och 

ibland också ångestdämpande 

bensopreparat, sömnmedicin 

och antipsykotika. 

– De människor som kommer 

till oss har en psykiatrisk 

eller neuropsykiatrisk diagnos 

med därtill följande så kallad 

medicin. Och jag säger så kallad 

medicin för jag ifrågasätter om 

det är medicin. 

– Det här har ju spritt sig till 

en samhällelig företeelse. Myten 

om att man måste ta antidepressiva 

för att det är en obalans 

i hjärnan, det är ju inte sant. 

Den myten skapades på 80-talet 

i USA men det visade sig ju 

snabbt att det inte var så och det 

vet såväl forskare som många 

2 § Patienten 

ska, om det 

inte är uppenbart 

obehövligt, 

snarast få 

en medicinsk 

bedömning av 

sitt hälsotillstånd. 

Patientlagen 

psykiatriker inte minst i USA. 

Men vetskapen förmedlas inte 

vidare i ett bredare sammanhang. 

Jag möter ofta människor 

som fått höra att de måste ta sin 

medicin för att balansera serotoninhalten. 

Det finns ofta en oro 

hos föräldrar där de flesta fått 

höra tidigare att ”ditt barn måste 

ta sin medicin”. Förfärande ofta 

är det så att människor inte fått 

reda på att det finns alternativ 

till medicin och det psykiatriska 

synsättet med dess diagnoser 

och manualbaserade formulär. 

Känsla och kropp 

- På samma gång är det självklart 

att vår kropp och vår hjärna 

påverkas av våra känslotillstånd, 

att glädje och sorg påverkas och 

att det går att mäta i kroppsliga 

symtom men det är ju inte 

detsamma som det är en skada. 

Tonårstiden är för många en 

period av upp och ner och starka 

känslor och hat mot föräldrar 

och samhället. Det här har börjat 

beskrivas som en sjukdom. 

– Sedan är det klart att det 

finns människor som är olika 

och det finns människor som har 

mer oro i sig än andra har och 

det finns människor som är mer 

dramatiska än andra. Jag är själv 

en upp- och ner-person. Ibland 

tänker jag att det är en himla 

tur att jag inte tog kontakt med 

psykiatrin då jag mådde dåligt i 

unga år. Att det fanns människor 

omkring mig istället. Böcker, 

hästar och vänskap. Samt inte 

minst redan då en misstänksamhet 

mot medicin. 

Söker inte skäl 

Familjevårdsstiftelsen består 

av två verksamhetsdelar, där den 

största delen handlar om att er- 



bjuda familjehem till ungdomar, 

vuxna och familjer. En mindre 

del möter människor som inte 

ska bo i familjehem men som 

kommer för att de inte vill ha 

kontakt med psykiatrin. 

– Fler och fler kommer till oss 

för att man inte vill gå till BUP. 

Man vill inte ha medicin och 

man vill inte ha en diagnos. 

– Att sedan beskriva vad det är 

vi gör, det är inte alldeles enkelt 

men jag vågar påstå att det gör 

en skillnad att inte utgå från 

att det är något fel på den unga 

människan. Jag tror att man kan 

säga att vi har en idé som vi på 

olika sätt försöker levandegöra i 

det dagliga att det är viktigt att bli 

räknad med, att det finns människor 

som tror på en, att vara 

omgiven av människor som inte 

betraktar en som att man är konstig 

eller annorlunda eller så. Det 

gemensamma arbetet handlar om 

att skapa en förståelse både sig 

själv och sitt sammanhang. Att 

finna fram till sin väg i livet. 

24 

Hjälper till att trappa ur 

– Många av de ungdomar som 

kommer hit har diagnos och 

medicin. Hade det varit så att 

många mår bättre av sina mediciner 

av att dagligen ta preparat 

som ingen vet vilka effekter de 

har på lång sikt, hade det väl 

varit okej. Men vi möter ofta 

unga människor som känner sig 

avstängda, har högt blodtryck 

och minskad aptit, rent kroppsliga 

symtom. Vi hjälper individen 

att trappa bort medicinen. Det 

allra bästa är när det kan göras 

i samråd med alla inblandade 

inkl. läkaren. Vi som jobbar här 

är inte läkare utan terapeuter 

men om man inte är tvångsordinerad 

läkemedel står det alla fritt 

att sluta med sin medicin och det 

vi försöker bidra med är att göra 

nedtrappningen så skonsam som 

möjligt, samt inte minst genom 

att berätta om praxis och forskning 

som förmedlar något annat 

än det som vanligvis berättas. 

– Väldigt ofta, men inte alltid, 

klarar sig klienterna utan medicinerna. 

Det är inte så att alla 

går härifrån och lever lyckliga 

liv. Men ofta beskriver man hur 

livet blivit påtagligt bättre och i 

det ingår för väldigt många att 

inte ta några läkemedel. Det är 

väldigt tunga delar tycker jag. 

DSM- systemet avgörande 

– Hur har det kunnat bli så 

här är en svår och omfattande 

fråga. Jag tror att det har med 

DSM- systemet att göra. Det blir 

allt fler psykiatriska diagnoser 

och som en följd av det större 

medicinanvändning. Läkemedelsindustrin 

är mycket lukrativ 

och det finns ett marknadsmässigt 

intresse av att prångla ut så 

mycket tabletter som möjligt. 

– Jag tycker att ADHD-begreppet 

är oerhört vagt. Det är 

inte bara jag utan det är allt fler 

som börjar bli kritiska till den 

explosionsartade ADHD-tillströmningen. 

Mig veterligt finns 

inte samstämmig evidens för att 

ADHD finns. Men säger man en 

sak tillräckligt många gånger så 

blir det ju sant. Och vi verkar ha 

hamnat där nu. 

På slutet känns det viktigt för 

Carina att lägga in en brasklapp: 

– Jag vill lägga till att de allra 

flesta som kommer till oss gör 

det för att man inte vill äta mediciner. 

Vi möter inte de människor 

som har positiva effekter av 

medicinerna. Det är viktigt att 

säga detta. Men oavsett om man 

tillhör den ena eller andra sidan i 

det här så måste man vara ifrågasättande. 

Jag känner en stark oro 

för vad vi stoppar i våra barn, 

det gör jag verkligen. Vi som i 

våra arbeten möter människor 

som utsätts för det här är för 

okritiska. Vi tar för lite ställning 

i den här frågan. 

TEXT OCH FOTO Per Sternbeck 

Med små medel lyckades 

RFHL flytta fram läkemedelsberoendet 

som samhällsproblem 

i riksdagen. Man kom 

inte ända fram men ändå en 

bra bit på väg. 

Lobbyingarbete är inget fint 

klingade ord. Man sätter det 

lätt i samband med storföretag 

som skickar kostymklädda 

pr-konsulter som ska påverka 

småkorrupta politiker med 

middagsbjudningar med gratis 

alkohol i mängd. 2013 började 

Staffan Utas sitt lobbyarbete för 

RFHL. Uppdraget var att få in 

läkemedelsberoende i de nationella 

folkhälsomålen. Nu, två 

år senare börjar man skönja ett 

resultat. Kostym har han aldrig 

använt, Staffan. Gratismiddagarna 

har lyst med sin frånvaro 

liksom korrupta politiker och 

alkohol.Trots det ligger läkemedelsberoende 

numer snäppet 

närmast att omnämnas i folkhälsomålen. 

Det måste beskrivas 

Lobbyarbete, mer än middagsbjudningar med gratis alkohol. 

Lyckad lobbying lyfte 

läkemedelsberoende 

som en lyckad kampanj. 

Från att ha varit en stor fråga 

på 1980-talet sjönk frågan om 

läkemedelsberoende som en sten 

på den politiska och mediala 

agendan. Socialstyrelsen kom ut 

med riktlinjer om läkemedelsberoende 

1990 och sedan var 

det tyst. Inget mer kom ut. När 

en fråga dör politiskt så får den 

ingen ansvarig myndighet och 

resurserna upphör att komma 

till den. 

In i politiken 

2012 skrev RFHL brev till 

Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet 

och frågade om de hade 

ansvar för frågan om läkemedelsberoende. 

Socialstyrelsen 

svarade att det var Folkhälsoinstitutet 

som hade ansvar för frågan. 

Folkhälsoinstitutet svarade 

att det måste vara Socialstyrelsen 

som hade ansvar för frågan. Läkemedelsverket 

tillfrågades inte. 

– Läkemedelsberoende finns 

inte längre med i väldigt viktiga 

sammanhang, berättar Staffan. 

Inga myndigheter tar ansvar för 

frågan och ansvaret måste komma 

från politiken. Då måste man 

gå in i politiken och göra något 

åt det, få upp det på agendan. 

Han fick 2013 på våren ett 

uppdrag från RFHL att börja 

agera för att läkemedelsberoende 

skulle nämnas i de nationella 

folkhälsomålen. 

Elva folkhälsomål 

I Sverige finns elva nationella 

folkhälsomål. I mål 11finns 

följande formulerat angående 

beroende och missbruk: ”Målet 

med folkhälsopolitiken på detta 

område är ett samhälle fritt från 

narkotika och dopning, minskade 

medicinska och sociala skador 

orsakade av alkohol, minskat 

tobaksbruk samt minskade 

skadeverkningar av överdrivet 

spelande. ” 

Läkemedelsberoende, ett av 

Sveriges största beroendeproblem, 

omnämns alltså inte. 

Folkhälsomålen uppdateras med 

ojämna mellanrum. Nästa uppdatering 

sker i år. Det var detta 

Staffan riktade in sig på när han 

började sitt arbete: 

– Till Almedalsveckan 2013 

hade vi ett tryck om ”Beroendeproblemet 

som inte får finnas” 

som jag spred och diskuterade 

med många, bland annat med de 

båda socialministrarna. En sen 

kväll i en mörk gränd i Visby fick 

jag syn på Barbro Westerholm 

folkpartistisk ledamot i socialutskottet. 

Hon var helt för vårt 

förslag och lovade att skriva en 

motion i ämnet vilket hon gjort 

flera gånger förut utan att få 

gehör. 

Påverkansarbete 

Motionen skrevs på hösten. 

Staffan Utas hade ett möte 

på socialdepartementet med 

psykiatrisamordnaren och en 

hög tjänsteman med ansvar för 

beroendefrågor. 

– På det mötet lät de oss förstå 



att de såg på läkemedelsberoende 

som två frågor där den ena 

handlade om läkarnas förskrivning 

och den andra om bristen 

på vård och behandling för drabbade. 

De verkade anse att det 

inte var en politiskt framkomlig 

väg att ”röra förskrivningsrätten”. 

Men de kunde gott gå med på 

att agera för att drabbade skulle 

få ökad tillgång till vård. Staffan 

Utas började även kontakta 

ledamöter och partigrupper i 

socialutskottet. 

Mejl utan svar 

– I gruppen S, V och Mp 

framhöll man att motståndet 

finns på den borgerliga sidan 

man ville absolut ge oss sitt stöd. 

Den politiska majoriteten i socialutskottet 

var mycket svår att 

få en dialog med. De var inne i 

förhandlingar med varandra och 

tysta utåt, så jag fick gissa vad jag 

skulle argumentera emot och det 

det fick bli mest i mejl utan svar, 

berättar Staffan. 

– Barbro Westerholm var den 

enda på allianssidan som jag 

fick riktig kontakt med. Christer 

Engelhardt, beroendepolitisk talesman 

för socialdemokraterna, 

var mycket positiv och tacksam 

över att få denna dialog i frågan. 

Han hjälpte mig förstå utskottets 

arbete, det var inte alltid så lätt, 

menar Staffan. 

26 

Avslag – men ändå inte 

I mars 2014 beslutade Socialutskottet 

att man skulle 

avslå motionen. Folkpartiet och 

Barbro Westerholm lade ner 

sina röster, vill säga, hon gick 

emot sin egen motion. Det var 

bara vänsterpartiet som la in en 

reservation mot beslutet och det 

blev också en debatt om det i 

riksdagen. 

Man skulle kunna tro att det 

faktum att motionen avslogs 

innebar ett misslyckande. Men 

så tolkade inte riksdagsledamöterna 

det. I avslaget stod nämligen 

att socialutskottet ansåg att 

läkemdelsberoende redan fanns 

med i folkhälsomålen. Man 

skrev: ”Förebyggande insatser 

måste därför till stor del ske 

inom sjukvården. Problemen 

med läkemedelsberoende kan 

därför delvis sägas ingå i målområde 

6, En mer hälsofrämjande 

hälso- och sjukvård.” 

Man anförde vidare: ”Utskottet 

har fått veta att frågan 

om läkemedelsmissbruk och 

läkemedelsberoende finns med 

som en fråga att ta ställning till i 

regeringens arbete med ANDTstrategin 

efter 2015. Utskottet 

anser att det är 

positivt.” 

– Barbro Westerholm 

menade 

att det här skulle 

bli ett ”snabbspår” 

för frågan och att 

regeringen skulle 

diskutera frågan 

snabbare än om man velat ha in 

den i folkhälsomål 11. 

Måste fortsätta driva 

Staffan Utas är försiktigt nöjd 

med utfallet av sitt arbete: 

– Det är en långsam framgång 

för frågan. Jag har också fått 

höra från utskottets ledamöter 

att utan min aktivitet och engagemang 

i frågan så hade det inte 

gått så pass långt som det ändå 

gjorde. Det känns bra, säger 

Staffan. Men vi måste fortsätta 

att driva frågan, att vi kräver att 

läkemedelsberoende ska finnas 

med i en folkhälsostrategi tydligt 

och klart och att det ska ligga ett 

uppdrag hos Folkhälsomyndigheten 

att jobba med frågan på 

olika sätt. Nu efter valet borde vi 

ha en majoritet i riksdagen för 

frågan. Och Barbro Westerholm 

har skrivit en ny motion med 

samma innebörd så vi får väl se 

till våren. 


FÖRSIKTIGT NÖJD 

”Det känns bra. Men vi måste 

fortsätta att driva frågan. vi kräver 

att läkemedelsberoende ska 

finnas med i en folkhälsostrategi”, 

säger Staffan Utas. 

Socialutskottet avslog motionen 

om att läkemedelsberoende 

skall in i folkhälsomålen 

med motiveringen att de 

redan indirekt finns med i 

folkhälsomålen. Problemet är 

att det som inte står uttalat 

inte riktigt gäller. Ord är viktiga. 

Här är utskottets skrivning 

i sin helhet: 


Socialutskottets skrivning 

”I motion 2013/14:So296 (FP) 

föreslås att läkemedelsmissbruk 

och läkemedelsberoende ska 

ingå som en del av målområde 

11, Tobak, alkohol, narkotika, 

dopning och spel. Med läkemedelsberoende 

avses oftast 

överkonsumtion av förskrivna 

läkemedel. Läkemedelsberoende 

är utan tvekan en beroendesjukdom. 

Då det är ett stort och 

sannolikt ökande problem 1 [ Jfr 

Missbruksutredningens betänkande 

Bättre insatser vid missbruk och 

beroende (SOU 2011:35), s. 207.] 

anser utskottet att det är mycket 

angeläget att läkemedelsberoende 

uppmärksammas och att 

kunskap om beroendet utvecklas 

och sprids. 

Läkemedelsberoende skiljer sig 

från andra typer av beroenden 

eftersom huvuddelen av problematiken 

uppstår inom ramen för 

förskrivning av läkemedel – även 

om det också förekommer illegal 

handel med läkemedel. Ansvaret 

för att förebygga och tidigt upptäcka 

läkemedelsberoende ligger 

hos alla förskrivare av läkemedel 

med beroendeutvecklingspotential. 

En adekvat uppföljning 

torde vara förskrivarens ansvar. 

Förebyggande insatser måste 

därför till stor del ske inom 

sjukvården. Problemen med 

läkemedelsberoende kan därför 

delvis sägas ingå i målområde 6, 

En mer hälsofrämjande hälsooch 

sjukvård. I propositionen 

Mål för folkhälsan behandlas 

hälso- och sjukvårdens roll i det 

förebyggande arbetet. 2 [ Proposition 

2002/03:35 Mål för folkhälsan 

(s. 67 f.).] I propositionen betonas 

att det förebyggande arbetet inte 

ska begränsas till läkemedelsförskrivning. 

I patientarbetet ska 

hälso- och sjukvården bidra till 

mindre sjukdom, mindre handikapp 

och mindre smärta men 

också till ett ökat fysiskt, psykiskt 

och socialt välbefinnande. 

Utskottet har fått veta att frågan 

om läkemedelsmissbruk och 

läkemedelsberoende finns med 

som en fråga att ta ställning till i 

regeringens arbete med ANDTstrategin 

efter 2015. Utskottet 

anser att det är positivt.” 


1/2015 oberoende 27


Visst fan ska det gå! 

MARYANA NEDRUD har beslutat sig för att inte längre 

använda metadon eller subutex mot sitt opiatberoende. Det 

kostar för mycket för hälsan. Hon vet inte om hon kommer 

att lyckas. Om inte har hon ändå försökt. 

Foto: Jonas Klinteberg 

2005 hade Maryana 

Nedrud, 52, använt 

både heroin och 

amfetamin under 

en längre tid. Hon 

märkte att hon 

långsamt, började förlora kontrollen 

på sin heroinanvändning 

och förstod att hon måste göra 

något åt saken. 

– Jag hade fått en träningslägenhet 

efter många års hemlöshet 

och jag började ta i smyg 

allt oftare. Jag ville inte förlora 

lägenheten så jag bad jag om 

hjälp och då fick jag subutex. 

Hon träffade en kille som 

också gick på subutex. Han hade 

en plan. De skulle gå på subutex, 

sälja heroin vid sidan av och 

därmed göra sig lite pengar och 

slippa gå på soc. Maryana tyckte 

idén var jättebra och de satte 

igång. 

Men man måste ju kolla 

kvaliteten på det man säljer så 

ibland, rätt ofta faktiskt, testade 

de heroinet de skulle sälja. 

Maryana och hennes kille duttade 

och hennes opiatberoende 

fördjupades under ett och ett 

halvt års användning. 

– Jag mådde heller aldrig bra 

på subutex. Det var som att det 

inte täckte. 

Maryana gick över på metadon: 

Smekmånad på metadon 

– Det var en jobbig övergång. 

Man fick så lite metadon. 

De började på 10 ml metadon 

och sakta satte de in mer och 

mer. Jag var pissdålig och varje 

morgon var ett helvete. Det var 

ett under att jag inte gick och 

tog något. Tre veckor satte de in 

det på och då var dosen så att 

den täckte subutexavtändningen. 

Det började täcka redan vid 70 

ml. Då mådde jag bra. Jag hade 

en månad som mådde riktigt 

bra och kliade mig på näsan 

och tänkte att: ”Wow, får jag må 

så här bra , och det dessutom 

lagligt”. Det kallas för smekmånaden 

och det var en riktig 

smekmånad. 

Smekmånaden tog slut och 

Maryana började må sämre: 

– När jag hade Subutex hade 

jag också Stesolid men det fick 

jag inte nu. Ingen fick det längre 

som jag förstår det, det var ett beslut 

som hade fattats högre upp. 

Metadon mot depression 

Hon påbörjade en interferonbehandling 

hot sin hepatit C och 

den slog hårt mot hennes psyke: 

– Jag mådde fruktansvärt dåligt 

med depressioner och känslor 

av att det var lika bra att avsluta 

det hela, att ta livet av mig helt 

enkelt. De botade det genom att 

höja mig till 170 ml metadon. 

”Då försvinner dina nervproblem 

och depressioner” var 

deras svar, men det gjorde de 

inte. Så då tog jag saken i egna 

händer och köpte lugnande själv. 

Det gick åt helvete. Hade jag fått 

det under ordnade förhållanden 

där, och lagligt hade det väl gått 

men nu köpte jag svart och hade 

dåligt samvete för det . Men så 

satt jag där och hade köpt en hel 

burk Xanor och då tog ju inte jag 

bara en. 

– Jag köpte hundra och sex dagar 

senare vaknade jag till liv på 

mottagningen. Jag hade tagit mig 

dit i en taxi . Det var fyra xanorstavar 

kvar i burken och jag har 

ingen aning om vad som hände 

under de dagarna. Jag hamnade 

på avgiftningen och fick stanna 

där tills jag var negativ på benso. 

Fattade ett beslut 

– När jag kom ut från avgiftningen 

fortsatte jag och skötte 

mig och gick på mina 170. Jag 

tyckte att jag blev helt avstängd. 

Jag satt och somnade och 

glömde. Jag kände ingenting. 

Blev lite robotaktig och hängde 

inte med. Och jag blev tjockare 

och tjockare. 

– Till sist kom jag på att 

jag inte ville ha det så här. Jag 

mådde fruktansvärt dåligt över 

min vikt. Jag ville sluta från hela 

programmet och så började jag 

trappa ner med programmets 

medverkan med en plan om att 

gå tillbaka på subutex och sedan 

trappa ner den till noll. 

Maryana hade ett par jobbiga 

veckor i växlingen mellan metadon 

och subutex men mådde till 

slut okej med en dos på 24 mg 

subutex: 

– Det var en jobbig tid. Det 

kom så mycket känslor så fort. 

Det gick upp och ner, skratt och 

gråt, om vart annat. Det var som 

att jag hade varit för bedövad 

för länge. Min plan är att jag ska 

trappa ur subutexen också. Jag 

har trappat ner till 16 mg men 

det måste få ta sin tid. Jag försökte 

att trappa ner mig helt och 

hållet själv under en period men 

det funkade inte så jag gick upp 

till 16 mg igen. 

Ångrar programmet 

– Jag ångrar att jag gick in i 

programmet och samtidigt inte. 

För kanske hade jag inte överlevt 

utan det men hade jag vetat hur 

svårt det är att gå ur så hade jag 

tvekat. Min rekommendation till 

alla yngre folk som vill ha medicin 

är att verkligen tänka efter. 

Tänk er noga för innan ni ger er 

in i det. Det är så många unga 

som får det så tidigt. Som knappt 

har knarkat. Hur kan de ge det 

till någon som knarkat ett år, jag 

fattar inte det? Det är som att de 

som fått det är stolta och glada. 

Lilla, lilla du tänker jag... 

– Jag tror att jag kommer att 

kunna klara av att nolla, jag ska 

klara det. Det beror ju på vad 

man har omkring sig. Ensam i 

en lägenhet klarar man det inte 

men om man jobbar och har 

vänner runtomkring sig, visst 

fan ska det gå. 


28 



VILL SLUTA HELT 

Ensam i en lägenhet 

klarar man inte av att nolla 

men om man jobbar och 

har vänner så ska det gå. 

Stora skillnader mellan opioider 

Det är stor skillnad mellan 

opioiderna heroin, metadon 

och buprenorfin. Att sluta med 

någon av dem är svårt men inte 

omöjligt. Man behöver tid, stöd 

och bra sociala förutsättningar. 

Heroin, metadon och buprenorfin, 

det verksamma ämnet 

i Subutex, är opioider, alla är 

starka men där heroinet är extremt 

snabbverkande på opiatreceptorerna 

är metadonet mycket 

långsamverkande. Buprenorfinet 

blockerar delar av opiatreceptorerna 

så att abstinens och smärta 

minskas utan att andra funktioner 

försämras nämnvärt. 

Maryana har prövat att gå på 

och sluta med heroin, subutex 

och metadon. Det är stora skillnader 

men också likheter. 

– Det är skillnad mellan sub 

och meta. Jag är klarare i huvudet 

och har lättare för att gå ner 

i vikt nu när jag går på subutex. 

Det som är jobbigt är känslorna 

som är mycket mer påtagliga. Jag 

får lätt panik och blir hysterisk 

vid minsta lilla. Känslorna är på 

gott och ont. Jag går hos psykolog 

på min mottagning en gång i 

veckan. Det är bra. Vi pratar om 

allt möjligt, om rädsla för relationer, 

om självbild, självkänsla, det 

är mycket sånt prat. 

Van vid att sluta 

Maryana har en viss rutin vid 

det här laget att kliva av opioider. 

Hon är rejält trött på det, men har 

ändå en stark vilja att sluta helt: 

– Allt det här frysandet, man 

fryser konstant, är lös i magen, 

ångest, ett stort tomt hål i 

magen, man vill bara att det ska 

sluta, men det slutar inte. Det 

lättaste att kliva av är heroinet 

för då är du superdålig några 

dagar och vet att om några dagar 

är du bra. Det här andra tar 

lång, lång tid. På subutex är det 

så långvarigt också, hade man 

vetat att det var över på tio dagar 

hade man kunnat ta det men 

på subutex tar det ju så lång tid. 

De säger att man inte mår bra 

på 8-9 månader innan man mår 

bra. Och under den tiden är det 

sömnen som varit det värsta för 

mig. Man blir ju ding i huvudet 

av att inte sova. 

Maryana har även prövat att 

vara drogfri utan mediciner men 

det har hittills inte hållit: 

– Att gå utan heroin när jag 

bodde på ett kollektivboende 

och hade folk omkring mig, gick 

bra. Jag kände mig vanlig men 

när jag fick lägenhet och alla försvann 

och jag satt där ensam, då 

satte hjärnan igång: ”O vad skönt 

att få ta nåt, att få njuta lite”. Det 

kändes hela tiden som att det 

fattades något, jag hade ju aldrig 

varit helt drogfri tiden innan, 

säger Maryana. 

– Beslutet att trappa ner har 

helt och hållet varit mitt. Psykologen 

på mottagningen har varit 

med mig. Jag har hört att det är 

någon som lyckats och jag känner 

folk som har försökt men när 

de har varit nere på riktigt låg 

dos har de inte orkat. 

– Jag har tänkt att trappa ner 

sakta-sakta-sakta och sedan 

klippa. Man får ju ändå en smäll 

men jag har en idé att om man 

trappar otroligt sakta så ska det 

gå utan för stora besvär. Och är 

det så att man inte fixar det får 

man väl svälja stoltheten och gå 

tillbaks och köra medicin livet 

ut. Hellre det än återfall. 


Tobias höll på att ta livet av sig 

A 

tt vara patient i 

rättspsykiatrin 

innebär att man är 

helt utelämnad åt 

behandlande läkare 

om man vill komma 

ut. Man ska ställa till så lite 

besvär som möjligt. Ta del av sin 

egen behandling lite lagom. Att 

bli medicinskt felbehandlad kan 

innebära fara för livet- särskilt 

om man inte vågar säga något 

om hur man mår. 

Jag är patient inom den rättspsykiatriska 

vården och fick för 

en tid sedan påbörja en behandling 

för att bota en hepatit C- 

infektion som jag fick för ca 20 

år sedan som en direkt konsekvens 

av mitt tidigare missbruk 

av droger. Att få denna chans till 

behandling var något som jag 

kämpat för under väldigt många 

års tid. Jag var starkt motiverad 

och även om jag skulle få biverkningar 

så var det något som 

jag var beredd att kämpa mig 

igenom. 

”Nu har doktorn tagit bort 

din Tegretol” 

Det jag däremot inte var 

beredd på och som höll på att 

få allting att gå totalt fel var att 

precis före det att jag skulle ta 

den nya medicinen så upptäcker 

man att jag hade en annan medicin, 

Tegretol. Tegretol går inte 

ihop med medicinen för hepatit 

C- behandlingen utan motverkar 

denna. Det normala sättet att 

hantera detta på om jag inte varit 

en patient inom den slutna rättspsykiatriska 

vården hade som 

jag förstår det, varit att sakta ta 

bort den medicin som inte gick 

ihop med den nya, eller ge mig 

ett ersättningspreparat. Istället 

så får jag veta så där i förbifarten 

att ”nu har doktorn tagit bort din 

Tegretol” och sen var det inte 

mer med det. Jag hade alltså ätit 

denna medicin under många års 

tid och fått den i så kallat stämningsstabiliserande 

syfte. 

Starka självmordstankar 

Först så känner jag ingenting 

men bara efter ca en veckas 

tid så fylls hela jag av en total 

dödsångest. Jag börjar gå in i en 

total depression och slutar kommunicera 

med omvärlden mer 

och mer. Jag hade fått veta att 

denna nya medicin för att bota 

hepatit C inte skulle ha så stora 

biverkningar. Jag vet också att 

om jag börjar klaga för mycket 

på att jag mår dåligt så kan det 

stoppa den utslussningsprocess 

som jag då också var mitt uppe i. 

Så jag försöker bara tiga och bita 

ihop ända tills jag får rena självmordstankar. 

Min självbevarelsedrift 

gör till slut att jag måste 

säga något och då sätts det till 

slut in en annan medicin.Jag har 

nu i efterhand själv läst i FASS 

att Tegretol är en medicin som 

man måste trappa ut. Man kan 

inte bara klippa bort den rakt av 

efter en längre tids användning. 

Detta är rent livsfarligt. 

Hade detta hänt i annan 

vårdform? 

Dilemmat och det stora problemet 

som jag vill ta upp med 

detta är följande: 

Vem tar det medicinska och 

juridiska ansvaret för en patient 

inom den slutna rättspsykiatriska 

vården? Varför gäller inte 

de normala regler 

och kontroller av 

hur mediciner 

sätts in och ut på 

patienterna inom 

rättspsykiatrin? 

TEXT 

Tobias Björk 

30 


Jag vill ha en ärlig chans 

Sedan årsskiftet driver RFHL projektet 

”Skriva för förändring” med stöd av Arvsfonden. 

Syftet med projektet är att ungdomar som är omhändertagna 

på en SIS-institution (Statens Institutionsstyrelse) ska 

få lära sig att skriva om eller för sig själva och andra med syftet 

att förändra sin situation. En del av projektet handlar om att bli 

publicerad i en riktig tryckt tidning. Texterna måste vara av 

god kvalitet för att bli publicerade. Här kommer det 

första bidraget. 

BARA ETT BARN 

Av totalt sex år på olika 

ungdomshem har Dejan 

tillbringat fem av dem på 

låsta avdelningar. 

Sedan ett år tillbaka sitter jag på 

Bärby ungdomshem. Senast jag 

satt här var jag på Klockbacka, 

en avdelning som räknas som 

den hårdaste avdelningen i 

Sverige. 

Jag var där första gången som 

14-åring, 14 år! Själv tycker jag 

att när man är 14 så är man ett 

barn och ska inte sitta på ett 

ställe som Klockbacka. Man ska 

vara ute och jaga tjejer och njuta 

av livet. 

Jag anser att Socialtjänsten 

förstörde mig genom att försöka 

bryta ner mig då jag var elva år. 

Det var då min resa inom SiS 

började. 

Jag har varit med om mycket 

på de här ställena. Bland annat 

sexuella övergrepp. Något jag anmälde 

till polisen men som lades 

ner utan att de ens utredde det. 

Jag har även varit tvungen att bo 

med sjuka människor, människor 

som ätit sin egen avföring. 

Jag har varit väldigt rädd under 

dessa år, har sett mycket våld, 

delat tak med människor som 

skrämt mig och gjort mig rädd. 

Jag har själv begått många 

misstag, det har jag inte några 

problem med att erkänna. Jag 

har skrikit, hotat, varit våldsam 

och rymt. Men jag har gjort 

detta av olika anledningar och 

inte för att jag tycker det är kul 

att göra det. 

Idag är jag snart 18 år, men utan 

en riktig familj. Ingen av mina 

tidigare familjehem hör av sig till 

mig. Fan, inte ens min kontaktperson 

hör av sig. Jag har ingen 

vuxen som står mig nära, jag har 

inga trygga vuxna relationer. Jag 

törstar efter att kunna känna en 

tillhörighet, helst till en riktig 

familj där jag känner att jag kan 

få en ärlig chans att bara kunna 

få vara jag. 

TEXT Dejan 

FOTO Jonas Klinteberg 

Dejan heter egentligen 

något annat. 

Dejan har sedan flera år 

tillbaka suttit på olika ungdomshem. 

Där har han upplevt 

både våld och hot. Idag 

törstar han efter att känna en 

tillhörighet, helst till en riktig 

familj med trygga vuxna. 

Ponera att du har en son på elva 

år som snart ska fylla tolv. Han 

blir placerad av socialtjänsten 

på behandlingshem för att han 

mår dåligt på grund av att han 

har haft en traumatisk uppväxt. 

Socialtjänsten lovar att dom 

ska hjälpa din son och säger 

att dom tror att han kommer 

få det bra på den placeringen 

han fått. Sex år senare, ett antal 

självmordsförsök och en massa 

behandlingshem senare, så står 

du där som förälder och inser 

att din son har blivit för gammal 

för att bo hemma och att han har 

varit med om så mycket psykisk 

påfrestning på de här olika 

behandlingshemmen att han behöver 

ångestdämpande medicin 

och sömnmedicin för att kunna 

klara av sina dagar. 

Detta är mitt liv, men jag skriver 

inte detta för att folk ska tycka 

synd om mig utan för att folk ska 

förstå mig. Jag står här idag och 

är tusen erfarenheter rikare tack 

vare livet som jag levt. Erfarenheter 

som jag fått genom att 

bo på behandlingshem för att 

socialtjänsten inte vetat var de 

ska göra av mig. 

Av mina sex år på SiS-institutioner 

har jag gjort fem år på låsta 

avdelningar och ett år på öppen. 

Varje år är drygt 32 000 barn och ungdomar omhändertagna 

för att få vård utanför hemmet, i till exempel 

familjehem eller HVB hem. Drygt tusen av dessa 

ungdomar placerades hos SiS, Statens institutions 

styrelse. Medelåldern hos ungdomarna som placeras 

hos SiS är drygt 16 år. 

32 oberoende 1/2015 


33

Biverkningar av läkemedel 

kostar miljarder varje år 

Vad kostar biverkningar från 

läkemedel samhället varje 

år? Ingen vet säkert men en 

av de som vet mest är Hanna 

Gyllensten som gjorde sin 

doktorsavhandling på ämnet 

för något år sedan 

Hanna Gyllensten, 36, utbildade 

sig till apotekare av en slump 

och fastnade för farmakoterapi 

som handlar om hur läkemedel 

fungerar för människor som 

använder dem. 

När Hanna skulle göra sin 

doktorsavhandling fick hon 

chansen att göra en folkhälsobaserad 

stor undersökning 

med expertpaneler av läkare, 

enkätundersökningar med 

7000 deltagande personer och 

en genomgång av nära 5000 

patientjournaler. Syftet med studien 

som är unik i världen i sitt 

slag, var att undersöka hur hög 

läkemedelsrelaterad sjuklighet 

Fakta: 

Många drabbade av biverkningar 

är. Resultaten var slående: 

– Vi fann att kostnaderna för 

vård som människor måste ha på 

grund av biverkningar från läkemedel, 

varje år uppgår till mellan 

12 och 19 miljarder kronor. Till 

det ska läggas sjukfrånvaro, anhörigvård 

och andra kostnader. 

Vi pratar om mycket, mycket 

pengar, säger Hanna Gyllensten. 

Är inte ens nära en lösning 

Trots det görs det väldigt lite 

eller ingenting: 

– Det finns ett problem med 

att läkemedelsbiverkningar inte 

fångas upp av sjukvården. Det 

beror på att det är svårt att se vad 

som är läkemedelsrelaterat och 

vad som är vårdrelaterat. Det jag 

ser i mina studier är att det är 

gruppen svårast sjuka med hög 

vårdkonsumtion som drabbas 

mest av biverkningar. Man blir 

extra sjuk utöver det man redan 

var. Orginalsjukdomen förvärras 

• Enligt expertpanelen av läkare drabbas 50-60 procent av 

alla patienter av läkemedelsrelaterad sjuklighet under ett år. 

• I enkätsvaren rapporterade 19 procent läkemedelsrelaterad 

sjuklighet – under en mätperiod på en månad. 

• I journalerna kunde forskarna se att det var 12 procent av 

befolkningen som var drabbad under en tremånadersperiod. 

av läkemedlens biverkningar och 

det leder till ökade vårdkostnader. 

– Jag tror inte att vi ens är nära 

i att kunna säga hur vi ska kunna 

lösa det här. Vi måste ha annan 

kunskap. Min kollega har jobbat 

med förebyggbarheten. Vi har 

diskuterat detta mycket . Vad 

är bakomliggande orsaker? Var 

uppstår felen? Hur uppstår de? 

– Läkemedelsgenomgångar 

kan vara en metod men ska man 

genomföra läkemedelsgenomgångar 

för alla i hela landet? Hur 

ska det gå till? Vilka grupper ska 

det gälla? Ska man gå efter ålder? 

Visst antal läkemedel? Vi måste 

fundera på om alla insatta mediciner 

behövs. Sedan kanske man 

inte behöver göra en läkemedelsgenomgång 

varje år. 

Ingen ansvarig läkare 

Hanna menar också att många av 

problemen uppkommer eftersom 

det inte finns en huvudansvarig 

läkare för varje patient. 

– Olika vårdgivare har olika 

vårdområden som de hanterar 

hos patienten. Det blir lätt en 

kompott av olika behandlingar 

för olika sjukdomstillstånd. Behandlingar 

som fungerar var för 

sig men tillsammans leder de till 

biverkningar. Den ökade specialiseringen 

ger fördjupad kunskap 

på varje område men ingen tar 

ansvar för helheten. 

– Den ansvariga läkaren, i de 

fall det finns en sådan,har ett 

väldigt stort ansvar och en viktig 

roll som hen måste få ha möjlighet 

att utföra. Det är en del av 

lösningen men jag har ingen 

aning hur man rent praktisk 

skulle få den att fungera fullt ut. 

En annan dellösning är att de 

som använder läkemedel får en 

ökad utbildning i hur de själva 

kan få reda på problemen. 

Många biverkningar 

Vissa läkemedel rapporteras 

oftare än andra i studien. 

– Ett tydligt mönster är att 

läkemedel som används mycket 

ger mest rapporterade biverkningar. 

Blodtrycksmedicin och 

antidepressiva är de läkemedel 

som är vanligast att de ger 

läkemedelsrelaterad sjuklighet, 

berättar Hanna. När vi analyserar 

journaldata eller om vi 

frågar allmänheten är det dessa 

läkemedel som nämns som problematiska. 

Läkemedelsberoende 

Hanna kommer in på läkemedelsberoende: 

– Det vi kan konstatera är att 

vi inte har fångat det jättebra. 

Det hade kanske behövs en annan 

metod för att göra det. Vi 

har i den ena studien försökt att 

fånga det från journalerna men 

det var inte helt enkelt att hittat 

läkemedelsberoende. Bara de 

värsta fallen där det är jättetydligt. 

Sedan har vi frågat allmänheten 

själva men det är svårt 

om människor som är mitt i ett 

beroende vill rapportera det. 

– Läkemedelsberoende är lite 

beforskat, och det gör att det 

inte är många som vill forska 

på det för att det är svårt och 

tungjobbat. Forskning som finns 

påverkar forskning som görs. 

Foto: Jörgen Sundström 

– Jag ser vårt projekt som en forskning 

andra kan starta ifrån säger Hanna Gyllensten som gjort en avhandling 

om läkemedelsrelaterad sjuklighet. 

Det behövs en eldsjäl som gör 

forskning som andra kan starta 

ifrån. Jag ser vårt projekt som 

precis det, en forskning andra 

kan starta ifrån. 

Väckt stort intresse 

Hanna Gyllenstens avhandling 

har väckt stort intresse hos både 

media och profession. Och konstigt 

vore väl annars. Varje år dör 

mellan 2000 och 4000 människor 

av skador man får i vården. 

En stor del av dessa beror på de 

läkemedel man använder. Något 

måste göras. Det är inte helt lätt 

att veta vad. 


34 


Homeostasen 

– därför skapar psykofarmaka obalans i kroppen 

Kroppen har en 

”strävan” efter 

inre balans, homeostas, 

genom 

att upphäva 

förändringar 

som kommer utifrån genom 

att förändras, anpassa sig och 

läka. Om man tillför kroppen 

ett ämne, t.ex. en medicin som 

påverkar en signalsubstans 

under tillräckligt lång tid 

kommer kroppen att anpassa 

sig efter de nya nivåerna på 

signalsubstansen i riktning 

mot att upphäva förändringen. 

Förändringen vid själva 

insättningen visar sig också 

i biverkningar. När kroppen 

sedan kompenserar för dessa 

förändringar så minskar också 

ofta en del biverkningar och 

problem kan återkomma om 

medlet haft effekt. När man 

sedan slutar ta ämnet uppstår 

en ny obalans som kroppen 

långsamt måste anpassa sig till. 

Ofta liknar symtomen vid avslutningen 

dem man en gång 

valde att ta medicinen för, 

men många är helt annorlunda 

eller liknar biverkningarna vid 

insättningen. Utsättningssymptomen 

eller abstinensen är 

uttryck för att kroppen/själen 

kämpar med sin anpassning 

och läkning. Homeostas är 

alltså inte ett tillstånd , utan en 

ständig aktivitet. 

Mer än biokemi 

Antagandet att depressionen 

skulle bero på för lite serotonin 

har aldrig bekräftats. Det 

finns inte ens ett klart samband 

däremellan. Man kan säga att 

vetenskapen inte kunnat klarlägga 

varför varför psykoser 

uppstår, depressioner, bipolaritet 

eller ADHD uppstår. Man kan 

också säga att vi ändå vet en hel 

del, men att man då får lämna 

tanken på att hitta entydiga 

enkla orsaker. När man talar om 

Homeostas, tänker man sig ett 

system där många delar påverkar 

varandra ömsesidigt, inte enkelriktade 

mekaniska orsaker. 

Till det får man lägga att människan 

har ett medvetande, en 

inre psykisk värld, och hon har 

sociala världar av olika omfång 

och fysiska miljöer. Hon har en 

livshistoria liksom gener. Allt 

detta samspelar och hon kan 

också förstås genom interaktionen 

inom de olika systemen 

och mellan dem. För att människan 

är en psykosomatisk helhet 

och även en ytterst social varelse 

– är i intensiv social kommunikationen 

genom livet – så blir 

begreppet förståelse ofta mycket 

viktigare än orsak. 

Medel som dämpar symtom 

Läkemedelsföretag arbetar 

hårt på en linje: att hitta biokemiska 

mekanismer och förklaringar 

till psykisk ohälsa. Anledningen 

är enkel. De arbetar med 

biokemi och om psykisk ohälsa 

kan förklaras med biokemiska 

obalanser så ligger det nära till 

hands att lösningen också är 

biokemisk. Läkemedelsföretagens 

uppgift är inte att vara goda 

mot sjuka människor. Läkemedelsföretagens 

uppgift är att ge 

sina ägare vinster. Helst stora 

sådana. I denna vinstjakt har 

psykisk ohälsa visat sig vara en 

stor kassako. 

I brist på ämnen som botar 

psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar 

arbetar läkemedelsföretagen 

hårt på att hitta 

medel som dämpar symtomen. 

Det som är bra för företagen 

med läkemedel som dämpar och 

inte botar, är att dessa läkemedel, 

iallafall enligt företagens egna 

förklaringsmodell, då ofta måste 

tas hela livet ut, vilket händelsevis 

ger vinst till företaget under 

mycket lång tid. Men människan 

har naturligtvis också en stor 

förändrings- och läkningskapacitet. 

Multimedicinering vanligt 

Ett allvarligt problem med 

psykoaktiva mediciner är att 

man vet så lite om samspelen 

i nerv- och hormonsystemet. 

En insatt medicin får en mängd 

olika effekter utöver de man 

siktar på. Detta märks i de långa 

listorna på möjliga biverkningar 

liksom i den oerhörda bredden 

i symptom som kan uppkomma 

vid utsättning. 

Den multimedicinering som 

idag blivit så vanlig och de 

snabba och lättsinniga in- och 

utsättningar som görs, utgör en 

folkhälsorisk av stora mått. Det 

saknas respekt för okunskapen 

om dessa komplicerade system. 

När sjukvården gärna förklarar 

både biverkningar och abstinens 

med att det istället är en 

återuppstående, förvärrad eller 

ny (psykisk) sjukdom, slipper industrin 

ifrån sitt ansvar och kan 

dessutom tjäna pengar på höjda 

doser och nya medicineringar. 

Några exempel från olika läkemedelsgrupper 

Det är homeostasen som gör 

att när man: 

• tagit dopaminsänkande 

antipsykotiska medel tillräckligt 

lång tid kan detta räcka som 

förklaring till psykosliknande 

tillstånd när man slutar med 

dem. 

• tagit GABA-höjande medel 

som bensodiazepiner, insomningsmedel 

och Lyrica tillräckligt 

lång tid har kroppen utvecklat 

fler GABA-receptorer vilket 

leder till svår ångest, sömnlöshet 

och smärta och och mycket mer 

när man slutar ta dem. 

• tagit serotoninhöjande 

SSRI-preparat under tillräckligt 

lång tid utvecklat fler serotoninreceptorer 

eller gjort dessa 

känsligare ( man vet inte riktigt 

hur det sker) vilket gör att man 

får svåra abstinenser eller utsättningstillstånd 

när man försöker 

sluta. 

• tagit smärtlindrande medel 

under tillräckligt lång tid, både 

beroende- och icke beroendeframkallande 

, och slutar tillföra 

dem, drabbas av smärtor eftersom 

kroppens egna smärtlindring 

nedreglerat. 

• tagit dopaminhöjande 

ADHD-medicin under tillräckligt 

lång tid får en sämre effekt 

när man tar den, eftersom kroppen 

har tillverkat ett protein som 

transporterar bort dopamin. 

De medel som läkemedelsföretagen 

säger skapar balans skapar 

alltså i själva verket obalans. 

DIN 

PSYKIATER säger 

till dig att din nya medicin 

skall återställa en balans i ditt 

nervsystem genom att åtgärda 

bristen på ett visst ämne. Är 

det riktigt? 

När man 

pratar om erkänt 

beroendeframkallande medel 

protesterar ingen när man talar 

om tillvänjning, toleransutveckling 

och abstinens. Sanningen är 

alltså att dessa mekanismer finns 

i varierande grad i alla ämnen vi 

tillför kroppen under tillräckligt 

lång tid. Det är homeostasen 

som gör det. 

Det är viktigt att nämna att de 

tre sistnämnda grupperna som 

alla innehåller narkotikaklassade 

och medel bland annat höjer 

dopaminnivåer, medan den första 

gruppen, de antipsykotiska 

medlen istället minskar detta 

ämne som är centralt i våra inre 

belöningssystem. Det är alltså 

inget kul alls att ta dessa medel. 

Ändå utvecklas också för dem 

liksom de antidepressiva vad 

vi gärna vill kalla ett beroende, 

i meningen att kroppen anpassar 

sig och reagerar kraftig vid 

sänkning och utsättning. Att 

man får utsättningssympom och 

även psykoser av själva utsättningen 

är inget okänt, men ändå 

används ”återinsjuknandet” vid 

utsättning som det viktigaste 

beviset för att dessa medel är effektiva 

mot psykoser. 

Återhämtning tar tid 

Det är också homeostasen som 

spelar in när det gäller att trappa 

ur mediciner långsamt när man 

ska sluta med dem. Det handlar 

om att ge kroppen tid att återfinna 

den balans som en gång 

blev rubbad av medicinerna. 

Tid är en nyckelfaktor. Innan 

det fanns mediciner fick psykoser, 

depressioner och annan 

psykisk ohälsa läka ut av sig 

själv. Med hjälp av medmänniskor 

och samhälle. Det funkade, 

och funkar fortfarande, rätt 

bra. Forskning visar att i fattiga 

länder där man inte har råd med 

psykosmediciner till personer 

med schizofreni är tillfrisknandet 

och återhämtning tillbaka 

till ett normalt liv med hjälp 

av familj och arbete, högre än i 

västländer där vi har råd med 

antipsykotisk medicin. 

I Torneo i Finland har man 

sedan länge valt bort att använda 

sig av antipsykotika och utvecklat 

behandlingsformer som 

också använder sig av resurserna 

hos den drabbade och dennes 

närmaste. De har länge dokumenterat 

häpnadsväckande goda 

resultat. Liknande verksamheter 

har funnits i Sverige också 

men avvecklats trots liknande 

resultat. Problemet är att när 

psykiatriforskarna sett de goda 

siffrorna har de bara utgått från 

att det är omöjligt. Det är svårt 

att se någon annan orsak till att 

det inte redan startat en omvälvning. 


Staffan Utas 


36 37 

1/2015 oberoende

Här finns RFHL! 

Oberoende behöver fler skribenter, fotografer, illustratörer! 

Har du något du vill skriva om, eller har du redan skrivit något som du skulle 

vilja publicera? Skicka texten till oss så kanske vi kan trycka den. Hör av dig! 

Vi behöver just dina erfarenheter! Du kanske även har bilder vi kan ha nytta av. 

Skicka ett mail till per.starnbeck@rfhl.se 

Du som vill bli medlem i RFHL 

Det är viktigt att fylla i alla uppgifter. Ert kvitto på att ni blivit registrerade är att 

ni får Oberoende. Välj medlemskap, viktigt att du markerar det som gäller dig. 

Avgifterna gäller från 2015. 

Medlem (100 kr) Arbetslös, student, pensionär (25kr) Medlemskap 

under 26 år (25 kr) Familjemedlemskap (100 kr) 

Kön: Man Kvinna Födelseår: _____________ 

Namn: 

Frankeras ej 

Porto betalt 

FÖRBUNDSKANSLIET 

Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

E-post: info@rfhl.se 

www.rfhl.se 

LÄNSMEDLEMSFÖRENINGAR 

RFHL Gävleborg 

Södra Stapeltorgsgatan 13, 802 53 Gävle 

Tel: 070-038 51 78 

E-post: gavleborg@rfhl.se 

www.rfhlgavleborg.se 

RFHL Halland 

Tynavägen 2 A, 302 57 Halmstad 

Kontaktperson: Dean Trbojevic 

Tel: 070-947 47 60 

E-post: dean.trbojevic@rfhl.se 

www.rfhl.se/halland 

RFHL Jönköping 

Svavelsticksgränd 17, 553 15 Jönköping 

Tel: 036-19 07 76 

E-post: info@rfhljonkoping.se 

www.rfhljonkoping.se 

RFHL Norrbotten 

Edeforsgatan 86, 972 33 Luleå 

Telefon: 072 506 22 14 

E-post: lulea@rfhl.se 

RFHL Oberoende Skåne 

Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö 

Tel: 040-611 91 35, 0706-64 07 42 

E-post: oberoende.skane@rfhl.se 

RFHL Stockholm 


Tel: 08-545 560 64 

E-post: stockholm@rfhl.se 

www.rfhl.se/stockholm 

RFHL Uppsala 

Bangårdsgatan 13 

753 20 Uppsala 

Tel: 018-12 44 22 

E-post: oberoende.info@gmail.com 

Hemsida: www.oberoende.info 

MEDLEMSFÖRENINGAR 

RFHL Båstad 

Kontaktperson: Hans Johansson 

Tel: 073-769 55 92 

E-post: hans.johansson@rfhl.se 

RFHL Gotland 

Marika Hård af Segerstad 

Tel: 073-626 80 68 

E-post: marika@vibble.se 

RFHL Luleå 

Edeforsgatan 86, 972 33 Luleå 

Telefon: 072-709 40 30 

E-post: lulea@rfhl.se 

RFHL Lund 

St. Södergatan 58 A 

222 23 Lund 

Tel: 076-075 52 56 

E-post: rfhl.lund@gmail.com 

dag.lundberg@rfhl.se 

RFHL Malmö 

Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö 

Tel: 040-611 91 35 

E-post: rfhl.malmo@rfhl.se 

www.rfhl.se/malmo 

RFHL Qvinnoqulan Norrköping 

Repslagaregatan 11, 602 25 Norrköping 

Tel: 070-721 28 57 

E-post: qvinnoqulan.norrkoping@gmail. 

com 

Musketörerna I Sollentuna 

Tel: 076-945 70 12 

E-post: info@musketorernaisollentuna.se 

www.musketorernaisollentuna.se 

RFHL Stockholm 


Tel: 08-545 560 64 

E-post: stockholm@rfhl.se 

www.rfhl.se/stockholm 

RFHL Storuman 

Ove Wollgarth 

Tel: 070-645 31 76 

E-post: ove@wollgarth.se 

Kamratföreningen Lågan 

Åsbogatan 27, källartrappan 

262 63 Ängelholm 

Tel: 0431-41 17 69 

E-post: allan.hedman@rfhl.se 

RFHL Qvinna 

Lagerlöfsgatan 8, 11260 Stockholm. 

Tel: 08-545 560 60 

E-post: therece.teir@gmail.com 

Kvinnogruppen Meri 

Inger Julin 

Tel: 0920-22 62 67, 070-22 390 28 

Qjouren 

Box 231 26, 104 35 Stockholm 

Tel: 08-644 20 32 

E-post: qjouren@rfhl.se 

QvinnoQulan Stockholm 

Grindsgatan 37, 118 57 Stockholm. 

Tel: 08-640 57 91 

E-post: qvinnoqulan@gmail.com 

QvinnoQulan Västervik 

Fiskaregatan 5, 593 33 Västervik 

Tel: 076-139 95 68 

E-post: karin.andrea@rfhl.se 

QvinnoQulan Örebro 

Erja Lukkarilla 

Tel: 070-227 50 33 

E-post: qvinnoqulan.orebro@hotmail.com 

OMBUD 

Eskilstuna: Lennart Clarstedt 

Tel: 070-376 84 77 

E-post: lennart.clarstedt@gmail.com 

Karlskrona: Eva Öhlin 

Tel: 0708-79 37 71 

E-post: ohlins@glocalnet.net 

Skellefteå: PO Boström 

Tel: 076-808 10 39 

Tomelilla: Ingrid Jonsson 

Tel: 0417-230 36 

Umeå: Gini Mohlin 

Tel: 073-915 83 07 

E-post: gini.mohlin@live.se 

BEHANDLINGSHEM 

Iris Utvecklingscenter Mullsjö 

Box 113, 565 23 Mullsjö 

Tel: 0392-375 00 

Boendekollektivet Holma 

Tel: 070-656 99 99 

Adress: 

Ort: 

Telefon: 

Födelseår: 

Medlemsförening: 

Jag vill även vara medlem i RFHL Qvinna 

oberoende 

Svarspost 

Kundnummer: 

118044101 

110 34 STOCKHOLM 

RFHL Göteborg 

Sångspelsgatan 1, 422 41 Hisings-Backa 

Tel: 031-82 51 91, 031-82 15 64 

E-post: kontakt@rfhl-goteborg.com 

www.rfhl-goteborg.com 

RFHL Helsingborg 

Tel: 072-303 98 52 

E-post: helsingborg@rfhl.se 

RFHL Katrineholm 

c/o/ Halvarssen 

Köpmangatan 14 

641 30 Katrineholm 

QVINNOQULAN 

QvinnoQulan Luleå 

Tel: 072-709 40 30 

QvinnoQulan Malmö 

Maryana Nejderud 

Tel: 070-017 79 47 

QvinnoQulan Sandviken 

c/o NBV Gävleborg, Storgatan 36 

811 31 Sandviken 

Tel: 073-461 57 10 

E-post: qq.sandviken@rfhl.se 

38 oberoende 1/2015 2/2011 1/2015 oberoende 

39

PSYKOFARMAKA

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?