Skolledarskap i skolutveckling

Ett sådant resultat kan förstås på olika sätt. En möjlighet är att eleverna och undervisningen är
så självklart i blickfånget för skolledarna att de blir ett förgivettagande, att målet är så uppenbart
att det inte behöver nämnas. En annan möjlighet är att skolledarna betraktar sig själva
som personalansvariga i första hand och lämnar ansvaret för undervisningen till de professionella.
En sådan förklaring vore problematisk eftersom det strider mot den problembaserade
skolutvecklingsteorins målsättning med skolledare som aktiva pedagogiska ledare.
En tredje tänkbar förklaring utgår från skolledarnas beskrivning av helheten. Om jag sammanfattar
skolledarnas analys av var de befinner sig kommer jag fram till att de upplever att de
fått stor hjälp av PBS-metoden (hittat nya lösningar, många entusiastiska, vardagen känns
bättre, PBS ger oss något att stödja oss på och ökad legitimitet) men att de fortfarande möter
många hinder (tidsbrist, svårmotiverade medarbetare, styrningsfilosofin begränsar våra utvecklingsmöjligheter,
ställer stora krav på skolledarrollen). De har också en bild av vart de
vill komma (alla engagerade, hela organisationen ska genomsyras av projektet, det är inte ett
verktyg utan ett förhållningssätt). Den bild som framkommer är att de är på väg men har långt
till mål. Det skulle kunna förklara varför elevernas lärande inte är i fokus för deras uppmärksamhet,
de tampas fortfarande med hinder som ligger i vägen. En grupp formulerar sig så här
då man frågar efter ”mönster i de individuella lärdomarna”:
”Vi är fortfarande kvar på personalnivå och måste nå ut till eleverna” Gr 61:2
Två andra grupper ställer frågan:
”Var finns eleven i det hela?” Gr 64:1
”Var kommer eleven in?” Gr 75
Och slutligen en uppmaning (till sig själva?):
”Glöm inte eleverna!” Gr 66:2