Rapport

Sammanfattning
Syftet med denna utredning har varit att analysera svensk forskning och utveckling
inom VA-teknik och Svenskt Vattens relation till denna.
Omfattningen av svensk forskning och utveckling inom VA-området (VA-
FoU) är liten i relation till de värden VA-branschen förvaltar och det är framför
allt forskningen som har liten omfattning. Det finns många forskningsgrupper i
Sverige som arbetar med VA-frågor. De är så många att de flesta är alltför små,
vilket påverkar kvaliteten på forskningen.
VA-forskningen i Sverige domineras av forskningsgrupper vid de tekniska
högskolorna. Svensk VA-FoU sker i mindre grad vid fristående institut än i andra
land. Forskningen vid universiteten är till sin natur mer grundläggande än
praktiskt tillämpad. Detta har medfört att Svenskt Vattens medlemmar upplever
svensk VA-forskning som alltför teoretisk och för lite användbar. Detta är emellertid
en uppfattning som inte nödvändigtvis är korrekt.
Svenska forskningsgrupper är i liten grad aktiva i internationella nätverk t.ex. i
projekt inom EU:s ramprogram för forskning. Svensk VA-FoU är i mindre grad
än i andra land industriellt inriktad och lite präglad av leverantörsindustrins önskan
om innovationer. Forskningen är mer innovativ när det gäller nya tankar och
system med ursprung i det politiska och offentliga världen som t.ex. ”kretsloppssamhället”.
Svensk VA-teknisk forskning är i större grad riktad mot reningsteknik än mot
VA-systemteknik (ledningsteknik, nätanalys, dagvatten etc.). Detta gäller också
den VA-FoU som Svenskt Vatten finansierar, vilken i huvudsak är att beteckna
som utvecklingsarbete. Den är viktigt att också hålla VA-forskningen vid liv men
den är för liten och i alltför hög grad användarstyrd.
Det verkar vara för liten kommunikation mellan det utvecklingsarbete som
finansieras av Svenskt Vatten och den forskning som i huvudsak föregår vid universiteten
och som finansieras av statliga och internationella forskningsprogram
(Formas, MISTRA, EU etc.).
För att lyfta svensk VA-FoU behövs en ny modell för organisation och finansiering.
En sådan modell förutsätter ett samarbete mellan många. I rapporten
diskuteras en rad organisations- och driftsmodeller som används i andra land
och som kan ge inspiration till att finna en modell som passar för svenska förhållanden.
Slutsatsen är att man i Sverige icke bör satsa på någon av de skisserade
modellerna utan på en kombination.
Det föreslås (i kap. 6, figur 6–1) att organisation och genomförande av svensk
VA-FoU baseras på en ”cluster”-modell där ”clustret”, som kallas Svensk VA-
Forsk (SVAF), sammansätts av regionala centra (SVAFnord, SVAFsyd, SVAFöst
och SVAFväst) och byggs upp kring de starkaste forskningsgrupperna inom VAteknik
och att dessa koordineras av en central SVAF ledning. SVAF föreslås bli
organiserat som en verksamhet ledd av en forskningsdirektör med en ledningsgrupp
bestående av centrumledarna och med en egen styrelse. De regionala centra
drivs av partner i ett förpliktande samarbete. Samarbetspartnerna förutsätts
vara regionens universitet/högskolor, forskningsinstitut, dominerande VA-verk,
andra VA-verk i samarbete och de leverantörsföretag som har en produktprofil