Untitled - Kalmar konstmuseum

Kalmar konstmuseum är väldigt stolta att kunna presenterautställningen Stagnelium av Max Book. En utställning specielltgenomförd för museet. Max Book tillhör en av vår tids mest etableradekonstnärer och hans namn är en självklar del i den svenska samtidskonsten.Max Book har sedan invigningen av nya Kalmar konstmuseum 2008funnits med i tankarna när det gäller vilka konstnärer vi önskarpresentera. Det finns flera skäl att visa Max Book. En självfallenanledning är att Max Books måleri utgår från det visuella. För den somär intresserad av visulaitet utgör hans målningar en möjlighet tillutmaningar och fördjupad kunskap. Det visuella är något som under enlång tid eskalerat i betydelse och utgör i allt högre grad enkommunikationsform i en globaliserad värld där bilder, tecken,symboler i allt snabbare takt försöker nå individen, vilket kan tyckassom en motsats när man så ofta talar om ett kunskapssamhälle.Samtidigt utgör seendet en grundbult i hur individen tolkar och placerarsig i världen. Books målningar kan fungera som utmaningar för seendetvars utmaning mycket väl kan leda till en förändrad världsbild.Ett annat skäl är att Max Book är en av de få svenska konstnärer som påett djuplodande sätt kombinerar ett bildspråk som inrymmer bådepopulärkulturella referenser med en gedigen kunskap i Sverigesmoderna kulturhistoria från 1800-talet och framåt. Den tiden som kansägas ha definierat en stor del av den svenska kulturen. Det är också idetta ljus man kan se titeln Stagnelium, som en hälsning till Stagnelius.Dessutom är Max Book en konstnär som många konstnärer senaregenerationer också refererar till som en av de viktigaste svenskakonstnärer de senaste decennierna.Sammantaget betyder det att denna utställning är väl förankrad i enkonst- och kulturhistorisk bakgrund samtidigt som det är en i allrahögsta grad samtida utställning. I min mening finns det i Stagnelium endirekt energi, verken fungerar på många skiftande nivåer, men lämnarutrymme för en fördjupning. Att verken fungerar på så många nivåer, urså många infallsvinklar, är inte vanligt, men kan känneteckna det somvi kallar för kvalitet. Det är med andra ord en utställning som är helt ilinje med det som kännetecknar vad Kalmar konstmuseum vill stå för.Martin SchibliUtställningschef/Curator

(Om Max Book)En vacker vinterdag i slutet av januari tar jag pendeltåget frånStockholm för att besöka Max Book i en av de södra förorterna.Smutsgrå is och snömodd har sedan månader täckt stadens gator ochtrottoarer, men bara en bit utanför centrum bjuder utsikten på merorörda och klassiskt vintriga scenerier. De blänker snabbt förbi isolskenet, men dröjer sig ibland också kvar som små stillbilder ihuvudet. Och rätt snart slår det mig att dessa pittoreska syner nog isjälva verket är lika mycket konst som natur.En istäckt strandkant med risiga buskar får mig att tänka på GustafFjaestad, medan glimten av en snöig klippskreva kanske associerar tillBruno Liljefors eller John Bauer eller någon annan av de kändanationalmålarna från förra sekelskiftet. Det var en generationkonstnärer som med sina bilder starkt bidrog till att mytologisera densvenska naturen, och inte minst har de färgat vår uppfattning om justvinterlandskapet. Det är bland annat därför som konst och natur glidersamman i mina utblickar från pendeltåget. Men jag misstänkerdessutom att även i Max Books ateljé om en stund kommer dessa tvåstorheter att kännas intimt överlagrade varandra – om än på liteannorlunda vis än under tågresan.Bland annat så är ju naturen i Books målningar inte precis”naturalistiskt” återgiven. Att teckna har aldrig intresserat honomnämnvärt, och i hans måleri har det heller aldrig varit någon huvudsakatt just avbilda. Under 30 års rastlös verksamhet som konstnär harhans bildvärld visserligen genomgått en hel del omvandlingar. En av demer iögonfallande är väl att han för drygt tio år sen började användafotografier i botten av sina målningar. Det ger dagens bilder en oftamycket annorlunda uppsyn än de tidigare. Och ändå siktar Book inteheller här mot någon sorts verklighetstrogen framställning – detkommer snart nog att visa sig. Men innan det är dags för bilderna iateljén, tänkte jag göra nedslag i några av måleriets tidigareuppenbarelser – inte minst för att då vidare begrunda förhållandetmellan just konst och natur.På Handens station kliver jag av tåget och Max möter med en stor vitskåpbil för den sista biten fram till Kolartorp, där han bor och arbetarsen tio år. Just intill stationen finns ett klossigt kommunhus och en delandra större byggkomplex. Men snart ligger husen allt mer utspridda,och när jag frågar vad som fått honom att välja den här platsen framför

innerstan hänvisar han inte bara till en välsignad tystnad och arbetsro.Han säger också att ”miljön har lite grann av en nybyggaratmosfär, intedirekt villaområde utan mer enstaka hus med skräp och gamla bilar påtomterna – en sorts Vilda västern-typ av bebyggelse som jag kännerigen från uppväxten i Norrlands inland”.Beskrivningen stämmer rätt väl med vad jag hinner uppfatta genombilrutan – men stämmer ju också utmärkt med konstnären Booksdragning mot olika slags blandformer och mellanlägen. En hel del avhans tidiga målningar kan till exempel verka inspirerade av liknandegränsområden: platser där mänsklig bebyggelse naggar skogen ikanten, eller tvärtom – där naturen bakvägen dyker upp i skräpigastadsmiljöer som industritomter, tippar, byggplatser.Jag tänker särskilt på en serie om tjugo mycket stora, ibland ända upptill 4 meter breda, målningar som han gjorde 1986, och som innebar atthan på allvar slog igenom. I flertalet av dessa väldiga pannåer ärgrundackordet en dovt blånande eller grånande färgmassa, en nästanreliefartad yta uppbyggd i lager på lager av olja och akryl och ofta medbrädstumpar, trasor och annat skräp inbakat i färgen. Enstaka ochrudimentärt föreställande detaljer – som ett oljefat, kanske en husgavel– kan ibland träda fram ur mörkret. Men motiviskt förblir det ändåmångbottnat, och det glåmiga ljuset, ja hela ”atmosfären” associerarlika gärna till ödsliga bakgator som till en gudsförgäten lantlig avkrok.Den dubbelheten (storstad – bondland) kan man nog återfinna i ganskamånga av Books konstnärliga företag genom åren. Själv förknippar jagden redan med det allra första mötet, på förhösten 1981. I Fylkingenslokaler på Östgötagatan hade man då ordnat en serie festivalkvällar förolika typer av ny scenkonst, och där genomförde Max en föreställningsom han kallade SYREN / VIBRO. Vi som kommit dit uppmanades sättaoss på golvet längs tre av rummets väggar, och utrymmet mellan ossintogs av en gänglig yngling i stuprörsjeans och spetsiga boots. Medanhan gick runt och, lite kutig och svajande, lutade sig ner mot oss pågolvet, reciterade han ur något som kunde varit en herrgårds- ellerbygderoman – en högstämd, överromantisk text som föredrogs släpigt,men med starkt eftertryck.Så blev rummet plötsligt mörkt och i ett hårt blinkande stroboskopljussåg man kroppen falla handlöst i golvet. Det upprepades flera gångeroch ledsagades av ett obehagligt stötande, elektriskt ljud. Sen återkomdet tidigare scenljuset, läsningen fortsatte, och han som mässade,

ibland halvt ropade fram texten förstärkte den då och då med att kastabreda gummiremmar tätt över oss som hukade på golvet. Deklatschade i väggen med en ljudlig smäll, och i likhet med säkert allaandra i publiken var jag lätt skärrad och högst osäker om vad jagegentligen var vittne till.Men där fanns en intensitet som grep tag, och något av samma tvärakast och dissonanser kunde man också känna av på utställningenRobust Romantik som öppnade i ungefär samma veva. Den ägde rum iett f.d. sjukhus (Serafimerlasarettet – som i väntan på ombyggnad vartillfälligt utrymt). Där hade Max Book samman med vännerna EvaLöfdahl och Stig Sjölund hyrt femton rum och en lång korridor. Ochöverallt i dessa slitna lokaler, på blaskigt gulbeiga väggar, och här ochvar även på golven, hade man fyllt upp med bilder och objekt somtycktes utmana den goda smaken i de flesta avseenden: utstuderatvalhänta, i ”fula” färger och excentriska format – ibland bara fragmentav måleri, utfört på små kartongbitar och trasiga masonitskivor ochordnade till ett slags skräpiga ”installationer”.Hur många som verkligen besökte utställningen har jag ingen aning om,men i efterhand har den i alla fall fått ett slags mytisk aura omkring sig.Själv minns jag den som ett av de rätt ovanliga tillfällen då manomedelbart känner att något nytt är i görningen. I ett konstliv som enlängre tid hade verkat stagnera kände man här fläkten av en ny vindoch ett efterlängtat klimatomslag. Och att man skaffade sig alternativautställningsmöjligheter vid sidan av gallerisystemet var ju redan i sigett uttryck för en mer utåtriktad, offensiv hållning.De tre utställarna hyrde också en gemensam ateljé i Årsta, en gammalaffärslokal med en skylt på utsidan där det stod Wallda med storabokstäver. Och som ”Walldagruppen” fick de snart ett stort genomslag ikonstlivet, inte minst genom sitt ogenerade sätt att blanda olika sortersstilar och formspråk. Hållningen var överlag ironisk, med bilder som oftahade samma tvetydiga hållning i tonfallet som självautställningsnamnet. Max Book kunde måla på upphittade rester avplakat och emballage, och även om formen ofta var abstrakt gav detbilderna en patina av nersliten vardag – ja, gav överhuvudtaget uttryckför en sorts framfusig aptit på omvärlden.Redan efter ett par år är dock Wallda-epoken över. Kanske kände deinblandade att punkattityden och den smart fulsnygga provokationenhöll på att plana ut i en egen stil. I varje fall gick konstnärerna snart

och vind. Nedfallna barr och löv, fågelspillning och andra naturens spårbinder han sedan fast med ett fixativ – och det är förstås ett sätt att låtanaturen ta del i konstskapandet. Men vurmandet för slumpen och dessverkningar är också något som upptagit honom långt tidigare. Redanunder tonåren i Norrland laborerade han tydligen i pappans garage medelektrolys och olika sorters gaser som han sökte fästa på papper.Under 80-talet i Stockholm tog han åter upp den här experimenterandesidan av sitt bildskapande. Och jag tror det är talande att det sker juståren efter Robust Romantik som ju var en utställning där konstverkenutnyttjat ett i hög grad kulturellt material av stilar och tecken, språkligaklichéer. Nu verkade han vilja göra måleriet till en arena för merelementära ting. Och försöken att närma sin konst till ”natur” snarareän till ”kultur” fick sin mest utmanande form i ett projekt som hangenomförde tillsammans med Per Glembrandt 1985.Evenemanget ägde rum på BarBar, som var ännu en av 80-taletsalternativa och kortlivade utställningslokaler. Namnet Häng dem högtvar lånat från en medelmåttig westernfilm, men syftade här närmast påde åtta ”målningar” på papper som hängde från tak till golv längsväggarna. Under ett hölje av genomskinlig plast var dessa papperbestrukna med en blandning av syror och metalloxider, och vartvungna att förvaras nedfrusna i en specialbyggd låda fram tillvernissagen.Men så snart de var upphängda och ämnena börjat reagera medvarandra var det alltså naturen som gav form åt ytan, vilken hela tidenförändrades av de processer som fortgick under utställningens gång,och som slutligen helt frätte sönder underlagen. Till den härmärkvärdiga utställningen hörde också åtta minimalistiska”skulpturer”: smala gråmålade papplådor som var trädda överleksaksbilar, och som for omkring i vilsna turer över golvet – likaslumpartade i sina rörelser som de fläckigt gulbruna eller ärggrönastrukturer som fälldes ut och vittrade sönder i målningarna.Men även i Books ”riktiga” måleri kunde den bråtiga färgmassan iblandge ett direkt intryck av natur i förvandling. Det gällde redan ommålningarna från -86 som tidigare var på tal och där bildytan nästanlika mycket kan verka resultat av en kemisk process som avkonstnärligt hantverk. Det för ibland tankarna till målaren Strindbergoch hans alkemistiska bildskapande, med en del partier som påminnerom rost och andra som kanske snarare har ett tycke av lagårdsdynga

eller annan multnande materia. Och under en något senare periodkunde oljefärgen ibland förefalla närmast sjukligt fet eller förorenad,liksom anfrätt av kvicksilver. Utan att i vanlig mening avbilda gavmålningarna då ofta en stark upplevelse av ekologisk kollaps. Mantänkte på döda havsbottnar, eller på försurad växtlighet, sönderfallandeozonlager – saker som alla var aktuella i det sena 1900-talets allmäntkulturpessimistiska stämningar.Books katastrofteman var helt i fas med tiden – och som konstnär varhan nu också enormt uppburen och i centrum för en medialuppmärksamhet som han väl knappast upplevt senare. De storvulnaformaten älskades av konstsamlare, och de flesta kritiker hylladebildernas stilkrockar och sätt att mixa oljefärg med ”låga” material somlacker och silversprej. Att han alltmer öppet lånade in motiv ochstilgrepp från populärkulturen bidrog säkert också till måleriets bredagenomslag. Under åren runt 1890 hämtade han till exempel mycketinspiration från modern skräck- och sciencefictionfilm.Det skärpte hotbilden i hans målningar – men också vissa grälltmelodramatiska effekter som ibland verkar på gränsen till kitsch,framför allt när den filmiska utgångspunkten känns alltför entydig. Ihans bästa bilder har hotet dock inte främst med ett rafflande motiv attgöra utan har fått mer av en direkt fysisk existens. Han kunde tillexempel göra målningar, en hel serie i kolossalformat, där en smalvertikal del i mitten var gjuten i betong – vilken knäckts innan den varhelt stelnad. Och rakt genom den målade bilden gapar alltså en skrovligrämna, som en konkret materialisering av våld och ödeläggelse. Mensönderfallet kan också få ett slags omedelbar närvaro i den sårigabildytan, när aluminiumpulver och andra kemikalier har skvätts överoljor och lacker.Just alla de lacker och frätande syror som Book nyttjade i ateljén hadeända sen 80-talet tvingat honom att arbeta med ansiktsmask ochskyddskläder. Ändå fick han med tiden stora svårigheter: ”Jag fickallergiska utslag på underarmarna och problem med slemhinnorna ochhalsen, så jag måste sluta med tyngre grejor som salpeter- ochsaltsyra, och numera använder jag bara lut och tvål för att bearbetabilderna.” Också oljefärgen har småningom fått vika för vattenbaseradakryl, och när så mycket av den tidigare måleriska basen föll bort, fickhans bildvärld naturligt nog utvecklas åt andra håll – och en sådanomprövning är också igång från sent 90-tal. En allt mer framträdandegrund för bildskapandet blir de foton som han då börjar fästa på duken

och där bearbeta vidare med färg och andra substanser. Men eftersomdet i mina ögon dröjde rätt många år innan bilderna hittat en heltövertygande ny form, tar jag här ett resolut kliv fram till nutid ochåterknyter till besöket i Kolartorp.Efter en fika i vardagsrummet går vi en trappa ned till ateljén, och detförsta jag där lägger märke till är en stor teknisk apparat - enfärgskrivare visar det sig. Där kan Max ur datorn få fram papperskopior,upp till 112 cm breda. Under senare år har det ofta rört sig om naturfotonsom han själv har tagit, men som han också arbetat digitalt med enlängre tid. Då kan han ändra eller förstärka färgerna, men ocksådubblera detaljer och överhuvudtaget vrida och vända på motiven så atthan ibland får både hus och träd att svaja eller hela marken att bölja.Eller också bryter han upp den fotografiska illusionen genom att idatorn korsa natursceneriet med detaljer som är hämtade från heltandra sammanhang, kanske inlånade ut TV:s nyhets- ellernöjesprogram eller ur andra källor. Vad det handlar om är i alla fall ensorts digital collageteknik, med bildfragment som är helt abruptinskjutna i grundmotivet, inte sällan som märkligt förvridna gestaltereller ljusfenomen. Visuellt kan det ge ”surrealistiska” eller rentavpsykedeliska effekter, gärna också färgade av ett slags bister humor.Själv säger Max att han vill ”teatralisera” motiven, och ett livfulltexempel ges av en nygjord målning i ateljén. Fotot som varitutgångspunkt är hans eget och dessutom taget i den lilla ortenBollstabruk där han växte upp.Miljön framstår ju också som otroligt svensk, även om förstås motivet islutändan blivit absurdistiskt uppskruvat och fått en anstrykning avTwin Peaks-atmosfär. Alla dessa olycksbådande tecken runt det lillasolbelysta ”egnahemmet”! Den sotmörka ovädershimlen (ellerbrandröken). Den mjältsjuka byggnaden med gamla ”gör det själv”-skyltar på fasaden. Eller förgrunden, där vägens asfalt glänser som avutrunnen olja och något slags ufo tycks ha kraschlandat intill en kvinnai nedsmutsad blus. Handlar det om en fars eller ett sorgespel? På miggör sceneriet intryck av bäggedera. När kvinnan lyfter händerna i enhjälplös gest kan de samtidigt verka upphängda i osynliga trådar somhos en marionettdocka.Men Books teatrala iscensättning gäller också mer utprägladenaturmotiv. Många av dessa har under senare år hämtats från typisktnordiska barrskogsmarker, och landskapet har ofta fått en starkt

mättad närvaro. Här finns i botten en hel del av naturkänslan från Bookstidigare måleri, men i yttre mening finns ju inte alls några likheter.Datorutskriften kan visserligen ha gåtts över med trasor ochtvållösningar, och även här och var bättrats på med akryl. Men detmesta av färgeffekter har ändå åstadkommits med datorns hjälp. Ochsjälva skogsbacken med ris och mossklädda klippor kan varasammansatt av flera olika foton och har ju ofta dessutom spetsats tillmed figurer och föremål från helt andra, storpolitiska eller vardagsnära,sammanhang.Ungefär så ser det också ut i ett vintrigt skogsmotiv som jag upptäcker iateljén. Där blånar snön längs ett mindre vattendrag – och visst får jagett äldre sekelskiftesmåleri i tankarna. Samtidigt kolliderar förstås detprins Eugen-lyriska och finstämda med mer prosaiska eller burleskainslag – som så ofta hos Book. I hans senare måleri är väl stil- ochformkrockarna egentligen mer understrukna än någonsin – mensamspelar också på ett annorlunda och kanske rörligare sätt än förut.Med den digitala teknik där Book gjort sig hemmastadd känns det pådet hela taget som att hans bildvärld har blivit öppnare, och att i principallt där kan blandas och gå i vartannat. Inte bara natur och konst utanockså nära och fjärran, högt och lågt, innerlighet och bondkomik.På väg tillbaka med pendeltåget funderar jag vidare kring denupplevelsen. Att bryta loss från etablerade ”konst”-utseenden tror jagvar en viktig sak både för den unge Max Book liksom för hans utvecklingde senaste åren. På 80-talet sökte hans målningar inte i första handframmana naturen som visuella former utan som en mycket merpåtaglig materia. Ibland gav den här taktila bildytan nästan intryck avatt vara ett stycke natur – och målningarna på BarBar kom förstås allranärmast det idealet: mer eller mindre ett slags komposthögar. Idagarbetar han i en helt annan sorts gränszon mellan konst och natur. Ochden hybrid av foto, måleri och datorteknik som han sätter i scen, harvad jag kan se inga direkta paralleller hos andra konstnärer. Helt klart äri alla fall att den hos honom själv lett till en nytändning och en ny formsom verkar full av möjligheter. Och för konstnären, liksom för varjeintresserad betraktare, kan väl redan detta kännas nog så märkvärdigt.Douglas Feuk

About Max BookA picturesque winter day in late January, I take the commuter train fromStockholm to visit Max Book in one of the southern suburbs. For the last fewmonths, dirty gray ice and slush has covered the city streets and sidewalks,though only a short journey out of the centre offers the prospect of a morepristine and classic winter landscape. The wintery scenes blur quickly pastbathed in sunshine, lingering in some cases, remaining as small snapshots inmy mind. Soon it strikes me that these quaint images exist as both art andnature.A glaciated shoreline with scruffy bushes reminds me of Gustaf Fjaestad,while the glimmer of a snowy crevice becomes instantly associated withBruno Liljefors or John Bauer, or any other of the famous national painters ofthe last century. A generation of artists whose images have stronglycontributed to the mystery and mythology you sense in the Swedishcountryside, not least, they have colored our perception of the Swedishwinter landscape. That is just one of the observations that fuse together artand nature in my views from the train window. However, I suspect that artand nature will be intimately overlapping each other even at Max Book’sstudio - albeit in slightly different way than during the train journey.The natures you find in Book’s paintings are not simply a “naturalistic”rendering of nature. Drawing has never interested him much, and hispaintings have never been about accurate depictions. His imagery hascertainly undergone many transformations during 30 years of restlessactivity as an artist. One of the more striking elements is that he began usingphotographs as the starting point of his paintings, more than ten years ago –An action that has given his images a newfound attention and a broaderaudience than before. Still, Book is not aiming towards realistic production –which will soon become apparent. However, before it is time to discuss theworks in his studio, I want to refer to some of his previous artistic revelations- not least to further ponder the relationship between the art and nature.I step off the train at Hand station where Max meets me in his large white vanand we drive to Kolartorp, where he has lived and worked for the past tenyears. A municipal office building designed in the brutalist style and someother large building complexes envelop the area surrounding the station.However, soon enough the houses are more spread out, and when I asked

what made him choose this location on the outskirts of the city, he refers tothe blessed silence and isolation. He also says, "The environment has a bit ofan old frontier atmosphere, not exactly a residential area, more a scatteringof single houses with garbage and old cars on the plots - a kind of Wild Westnature that is familiar to me from growing up in Norrland."The description matches quite well, with what I can comprehend through thecar window - but also fits in with Book’s oeuvre, drawing on different types ofhybrid forms and transitory states. Many of his early paintings seem inspiredby similar frontier areas: places where human habitation looms on the forestedge, or vice versa - where nature materialises in decaying urban areas andindustrial sites, dumps, or construction sites.I am thinking in particular of a series of twenty very large paintings,sometimes up to 4 ½ metres wide, that he produced in 1986, which helpedhim make a name for himself as an artist. Most of these vast canvasesstarted with a dull bluish colour or graying mass, an almost relief-likesurface, upon which Book built up in layers of oil and acrylic and commonlywith off-cuts of wood, rags and other debris embedded in the paint. Singleand rudimentary figurative details - like an oil drum or a gable wall - cansometimes emerge from the darkness. Still, the motif remains multilayered,and the pallid light, indeed the whole "atmosphere" associates equally well todesolate urban alleyways as to godforsaken rural backwaters.This duality (big city – rural country) is present in a number of Book’s artisticendeavors over the years. However, I associate it already with our very firstmeeting, in early autumn 1981, In the Fylkingen premises at Östgötagatan. Aseries of festival evenings had been arranged for different types of newperforming arts, where Max did a performance that he called LILAC / VIBRO.The audience was invited to sit on the floor along three of the walls, a lankyyoung man in skinny jeans and winkle pickers occupied the space betweenus. As he walked around, a bit stooped and swaying, leaning down to us onthe floor, he recited from something that could have been a country-house ora rural novel – a glorified and over romantic text delivered in a drawlingmanner, though with energy and enthusiasm.All of a sudden, the room was dark. In a harsh strobe light, we saw theperformer fall on the floor. The performance repeated itself several times andwas accompanied by an unpleasant electronic soundtrack. The stage lightreturns and the readings continue, now with the text sometimes halfshouted,reinforced by intermittently throwing wide rubber straps just over

us, as we crouched on the floor. They cracked against the wall with a loudbang, and, like probably everyone else in the audience, I was slightly upsetand very uncertain about what I had actually witnessed.Nevertheless, there was an undeniable intensity, and something of the sameabrupt shifts and dissonances could be detected in the exhibition RuggedRomance, which opened in about the same time. It took place in a formerhospital (Serafimer university hospital – which had temporarily beenevacuated in anticipation of a planned rebuild). There, Max Book togetherwith his friends Eva Löfdahl and Stig Sjölund hired fifteen rooms and a longcorridor. Throughout the worn premises, the putrid beige walls and evenfloors were crowded with images and objects that seemed to challenge goodtaste in most respects, were elaborately awkward. The consciously "ugly"colours and eccentric style - sometimes fragments of paintings, produced onsmall pieces of cardboard and torn sheets of hardboard – had been arrangedinto accidental, messy "installations".I have no idea how many people visited the exhibition, but in retrospect it is ashow that has attained a kind of mythical status. I remember it as one ofthose rare occasions when one immediately knows that something new is inthe works. It felt like a new wind and a long-awaited change in an art worldthat seemed to have stood still and stagnated for a long time. The action ofacquiring an alternative exhibition space, outside of the gallery system wasin itself a statement, a somewhat extrovert and aggressive methodology.The three exhibitors hired a joint studio in Årsta, an old business premiseswith a sign outside that read Wallda in large letters. The group chose thename "Walldagruppen" and made a major impact in the art world, not leastthrough their brazen way of mixing different kinds of styles and designs.Their happenings were generally ironic, with images that often had the sameambiguous tone as the exhibition name. Max Book would paint on foundobjects, remains of boards and packaging. The shapes were often abstract,which gave the images a weathered and worn patina – in any case, theyexpressed a defiant view of the outside world.After only a few years, the Wallda era concluded. Perhaps they felt that theirpunk attitude and witty ugly/cute provocation was about to level off andbecome its own style. At any rate, the artists went off in their own directions- Max Book towards a more violent style of painting, both physically andatmospherically more dramatic. During the remaining years of the 1980's,Book gradually turned up the volume and the "robust" romantic qualities

from the start of that decade, ten years later had slipped into something thatseemed comparatively repulsive and maudlin – much less marked by ironythan by dark ominous moods.A couple of decades later, 2011, painting has undergone many developmentsand changes, and middle-age has caught up with the artist. During the shortcar ride from the station, I note that a gray beard or at least a “five o'clockshadow” covers his chin and cheeks. While his hair may have whitened, he isstill quite similar, from what I can determine. The northern idiom is the same,as is his leisurely way of speaking. Journalists have tended to emphasise hisnorthern mannerisms and perhaps experienced them as unnerving. His slowspeech carries with it a tone of insistence, which hints towards the energyand determination that drives him.A great deal of energy has been devoted to shoveling snow this winter. Hugepiles that have been shoveled are located around the small courtyard wherewe step out of the car. Book’s house, a 1960’s house in a brown-red brick,located on a slope has a steep cement flight of stairs up to the front door. Therear of the house is one level higher up the hill, and just a short distanceaway lays a forest of pines and spruces. Here you have nature literally onyour doorstep, and I suppose that Book, who has experienced this sincechildhood, has found a sort of home away from home.That nature is significant for painting has been understood for a very longtime. Ever since the 1980's, Book’s work is said to have emphasised hisadherence to a Swedish romantic tradition. Of course, he speaks fondly of"nature's aesthetics" though combined with his "extreme interest in nature’srandomness and alterations in appearance." Personally, I perceive thatbeyond the worlds of man and culture most things are controlled by chanceand not by the adamant laws of nature. Still, I think I understand. His artisticintensions are primarily rooted in a desire not to control everything, but alsoto allow chance to play its part.In recent years, he has jokingly talked about his "open-air painting" –referring to when he sometimes carries his canvases into the garden, wherehe let them be exposed to the elements. Fallen pine needles and leaves, birddroppings and other marks from nature attach themselves to the painting,which Book then binds to the surface with a fixative solution - and of course,this is a way to let nature take part in the creative process. This fascinationwith chance and its effects are something that has occupied the artist muchearlier. Even as teenagers in northern Sweden, he apparently experimented

in his father's garage with electrolysis and different kinds of gases that heattempted to affix to paper.During the 1980’s in Stockholm, he began conducting experimental workingmethods. This took place in the years following Rugged Romance, which ofcourse was an exhibition where the artworks utilised both avant-gardematerials and linguistic clichés. His painting then became an arena for moreelementary and straightforward things. He made conscious attempts for hisart to approach "nature" rather than "culture", which can be seen in a projectthat he undertook with Per Glembrandt in 1985.The event took place at BarBar, which was another of the 80's alternative andephemeral art spaces. The exhibition title Hang them high, borrowed from amediocre western movie, referred to the eight "paintings" on paper that hungfrom the ceiling to the floor, along the walls. Placed under a cover of clearplastic, these papers, coated with a mixture of acids and metal oxides, had tobe kept frozen in a custom built freezer-box up until the opening.As soon as the “paintings” were suspended from the ceiling, the elementsstarted to react with each other and a natural chemical process gave shapeto the surface, which constantly changed during the show, and finally fell topieces. This exhibition also included eight minimalist "sculptures": narrowgray painted cardboard boxes that concealed toy cars, which drove aroundacross the floor - just as random in their movements as the mottledyellowish-brown structures that altered and deteriorated on the surface ofthe paintings.Though even in Book’s "real" paintings, the mutinous colourmass cansometimes present a direct impression of nature in transformation. It wasalready present in the paintings from 1986, where the image surface couldalmost resemble the result of a chemical process, as that of an artisticcraftsmanship. Sometimes reminiscent of the painter Strindberg and hisalchemistic image creation, parts of Book’s paintings resembled rust andother parts could easily be mistaken for a piece of manure or other decayingmatter. In a later period, his use of oil paint sometimes seemed almostcontaminated and corroded by mercury. Instead of being depictive ordecorative, the paintings offered a strong sense of ecological collapse. Hispaintings beared resemblance to stagnant ocean floors, acidified vegetationor the decaying ozone layer - things that all were present in the pessimisticculture of the late 20 th century.

Book’s disaster themes were completely in keeping with the spirit of the time- and as an artist, he was now hugely supported and at the center of mediaattention, which he hardly experienced later. Art collectors loved the grandformat of his paintings, and his most critically acclaimed works combined oilpaint with "low" materials, such as varnish and silver spray paint - theintroduction of motifs and styles found in the popular culture of that time,contributed greatly to the painting's widespread impact. In the years around1990, he took a lot of inspiration from modern horror and science fictionfilms.These inspirations made the threat in his paintings even more poignant - theuse of such melodramatic effects sometimes seemed on the verge of kitsch,especially when the cinematic reference was overly present. In his bestimages, the threat is not the primary motive, but more of a direct physicalexistence. For example, he could make paintings where a narrow vertical partin the middle of the canvas was cast in concrete – which had cracked beforeit was completely solidified; a gaping crack divides the painted image – atangible materialisation of violence and destruction. Nevertheless, the decaycan also get a kind of immediate presence in the ulcerated image surfacewhen aluminum powder and other chemicals have been sprinkled overconcoctions of oils and varnishes.Since the 1980’s, Book has been working with toxic paints and corrosiveacids – an action that has forced him to work with a facemask and protectiveclothing. Over the years, he has experienced different health issues: "I got anallergic rash on the forearms and problems with the my mucous membranesand throat, so I was forced to stop using the heavier stuff – nitric andhydrochloric acid – and now I only use bleach and soap to process theimages." Even oil paint has gradually given way to water-based acrylic, andwhen so much of the previous painterly base fell away, his image productionnaturally evolved in a new direction – a similar action is taken in the late1990’s. The image-making process received a more prominent base throughto the use of photographs, which he then begins to draw on, followed byfurther processing with paint and other substances. In my eyes, it took quitea few years before the images manage to find compelling new forms. Thisforms a resolute transition to the present and an ideal place to reconnect tomy visit in Kolartorp.After a coffee in the living room, we go downstairs to the studio, and the firstthing I notice there is a large hi-tech apparatus - a colour printer, it turns out.From where Max can produce paper copies, up to 112 cm wide. In recent

years, he has been working with a digital camera to take nature photographs.He can then alter or enhance the colours, duplicate specific details and eventwist and turn the motifs – sometimes both houses and trees sway or theground becomes trapped in a waving motion.He sometimes decides to break up the photographic illusion by interruptingthe scenery with details that come from very different contexts, perhapsborrowed from news or entertainment programs or from other sources. Theresult is a digital collage with image fragments he abruptly inserts into thebase motif, often as strange contorted shapes or flickering lights. Visually, itcan provide a "surreal" or even psychedelic effect, layered with a dry sense ofhumour. Max says that he wants to add a “theatrical” element to the scenesand a vivid example can be found in a recent painting in his studio. The pointof departure for this particular work is a private photograph taken by theartist in Bollstabruk, the small town where he grew up.The environment appears as characteristically Swedish, although the subjecthas ultimately become absurd, twisted and distorted and has an ambiencethat reminds me of Twin Peaks. All these ominous signs surround the smallsunlit "hometown"! The soot-blackened sky (or fire smoke). The spleneticbuilding with the crude "Do It Yourself" signs on the facade. Or, theforeground, where the road's asphalt shines like spilled oil and some kind ofUFO appears to have crash-landed next to a woman in a stained blouse. Is it afarce or a tragedy? The ambiguous scenery gives the impression of both. Thewoman has raised her hands in a helpless gesture; they also seemsuspended on invisible wires like a puppet.Nevertheless, Books theatrical staging are also prominently scenes takenfrom nature. In recent years, many of the images have come from typicalNordic pine forests, and the landscape has often had a strongly saturatedpresence. The sensibility for nature found in Books earlier painting is stillpresent; but only superficially, there are not really any similarities. Computerprintouts may have been finished off with rags and soap solutions, and evenhere and there enhanced with acrylic paint. However, most of the coloureffects have been achieved with the help of his computer. The forest slopesscattered with branches and moss-covered rocks could have beencomposed from multiple photos, fortified with figures and objects frompolitical or every day events.I discover a painting of a winter forest in the studio, where the snow takes ona bluish tone along smaller creeks - and sure enough, I have an older turn-of-

the-century painting in mind: Prince Eugene’s lyrical and delicate paintingswith prosaic and even burlesque elements - as so often occurs in Book’simages. In his most recent paintings, the collisions between design and styleare more emphasised than ever - but also interact in a different and morefluid way than before. Overall, it feels like his imagery has become morecandid through the use of digital technology, now that every element thatcan be mixed into each other – not only nature and art, but also near and far,high and low, sincerity and slapstick.On the way back to the commuter train, I reflect upon the experience.Breaking away from traditional "art" conventions has been equally importantfor both the young Max Book and for his development in recent years. In the1980’s, his paintings were not trying to evoke nature as a visual form, but as atangible subject. The tactile surface almost gave the impression of being apiece of nature - the paintings exhibited at BarBar came closest to that ideal:more or less resembling piles of compost. Today, his paintings embrace acompletely different kind of frontier between art and nature. His uniquemixture of photography, painting and digital technology stage intricatescenes – no direct parallels can be drawn with any other artist. The newworking method has created a new style that seems full of possibilities. Thismay well felt quite strange for both the artist, as well as any interestedviewer./ Douglas FeukEnglish Translation: Dan Quinn, 2012