Utställningskatalog - Kungliga Konsthögskolan

KUNGL. KONSTHÖGSKOLANS
KANDIDATUTSTÄLLNING
FREDSGATAN 12
27/5–13/6
2010

Innehåll/contents
5
11
18
20
22
24
26
28
30
32
34
36
38
40
42
44
46
48
50
52
54
56
58
62
64
Förord av Diana Kaur
Introduction by Diana Kaur
Calle Holck
Marika Troili
Peter Larsson
Jenny Palén
Anna Åstrand
Virlani Hallberg
Anna Lidbjörk
Helena Wallberg
Julius Göthlin
Theodore Trottner
Catarina Ascencio Dahl
Theodor Forsbeck
Carola Grahn
Gustav Samrelius
Vanja Lindberg
Clara Gesang-Gottowt
Sara Mirzajanzadeh
Karl David Larsson
Max Olofsson
Linnéa Sjöberg
Tamara Henderson
Kontakt /contact
Kolofon /colophon

to start,to hesitate;to stop
(kneeling in doubt: while all
skies fall) and then to slowly trust
T upon H,and smile
could anything be pleasanter
(some big dark little day
which seems a lifetime at the least)
except to add an A?
henceforth he feels his pride involved
(this i who’s also you)
and nothing less than excellent
E will exactly do
next (our great problem nearly solved)
we dare adorn the whole
with a distinct grandiloquent
deep D;while all skies fall
at last perfection,now and here
—but look:not sunlight?yes!
and (plunging rapturously up)
we spill our masterpiece
e e cummings
Förord av Diana Kaur, curator
I år är det första gången kandidatexamen utfärdas på KKH. Därmed
är detta alltså den första avgångsutställningen för kandidatprogrammet.
Jag vill hälsa er varmt välkomna!
Sedan 2007, när högskolereformen infördes i Sverige i enlighet
med Bolognaprocessen, har den konstnärliga utbildningen på KKH
omstrukturerats på många plan. Hittills har det märkts mest inne på
institutionen, men i och med vårutställningen i år examinerar skolan
sin första omgång kandidater som under tre års tid arbetat med
vetskapen om att de för att gå vidare till masterprogrammet måste
konkurrera med alla andra sökande. I år lanseras även det nya
masterprogrammet, en tvåårig utbildning öppen för alla som uppfyller
behörighetskravet på en treårig konstnärlig grundutbildning.
Målet med omstruktureringen har varit att öka mobiliteten mellan
de 46 europeiska länder som ingår i Bolognasamarbetet genom att
göra det lättare att jämföra akademiska examina och därmed öka
Europas konkurrenskraft på den globala utbildningsmarknaden.
Mycket handlar också om att göra det möjligt att jämföra utbildningskvalitet,
vilket med tanke på en annan följdverkan av konkurrensen
om studenterna nämligen profilering kan tänkas bli en intressant
ekvation. Hur lyckas man bäst med att garantera att ett visst kvalitetsbegrepp
uppfylls när man samtidigt måste profilera sig med skärpa
för att behålla studenterna och locka till sig nya? Vari ligger denna
kvalitet och hur mäts den? En given följdverkan är ett ökat ansvar hos
ledning och administration att producera jämförbar data, för lärare
och professorer att följa kursplaner och för studenter att tänka
strategiskt. Det är för tidigt att säga hur omstruktureringen kommer
att påverka de konstnärliga utbildningarna på KKH och i förlängningen
konstnärernas arbeten, men jag hoppas att mobiliteten blir
konsekvent på alla plan för att intressanta möjligheter ska öppna
sig för de nyutexaminerade att etablera sig och leva på sin
verksamhet.
Att gamla strukturer luckras upp på KKH är något som denna
kandidatklass bevittnat på nära håll. Kanske har det bidragit till den
öppna samtalspraktik och generositet som genomsyrat arbetet med
5

6
utställningen och som jag ser i många av verken, som i Calle Holcks
hyllning av själva affirmationen. Hans maskin är förbehållslöst
entusiastisk över det enkla universala faktumet att ”You are great!”.
Även hos Max Olofsson är positivitet en drivkraft. I sin väggmålning
frammanar han en mängd figurer och symboler i vad som kan tolkas
som en eloge till alla de världar som inspirerar hans arbeten.
Trots att det generellt är svårt, om ens önskvärt, att applicera ett
övergripande tema på en studentutställning har vi haft en dramaturgisk
idé om hur man kan röra sig mellan utställningsrummen. Detta
gestaltas med hur ljuset varieras och utvecklas genom utställningen.
Att utgå från ljuset var en idé som föddes ur en helt praktisk fråga:
vilket är det ultimata ljusförhållandet för ditt verk i utställningen?
Svaret, som varierade mellan dagsljus till dunkel och mörkt, blev en
av parametrarna som påverkat var respektive verk placerats och hur
de förhåller sig till andra verk i rummet och till utställningen som
helhet. Enligt dramaturgin börjar utställningen i dagsljus, fortsätter
via skymning in i nattens mörker, för att återigen låta ett gryningsdunkel
öppna upp ett nytt ljus. Att ordningen blev just denna beror
på vilka ateljéer som är mest lämpade för dagsljusbelysning och
vilka som kunde mörkläggas alternativt ljuskontrolleras med så få
ingrepp som möjligt. Att Theodore Trottner arbetade på en ljudinstallation
som iscensätter ett dygn i känsla spelade också in.
Denna pragmatism har varit en konsekvent hållning och manifesteras
på detta sätt både funktionellt och poetiskt i utställningen.
I ovan citerade e e cummings dikt leker ett barn med klossar
medan regnet öser ned utanför fönstret. Försjunken i varje bokstav,
formas med möda och eftertanke ordet ”DEATH” baklänges. När lek
och allvar blandas på ett naturligt sätt artikuleras ofta existentialistiska
spörsmål med ogenerad klarhet. Den mest intressanta konsten
ligger alltid nära detta tillstånd. Utan anspråk på att göra utställningen
rättvisa vill jag ändå ge er några fler ord på vägen när ni
bygger er upplevelse av utställningen.
Stopp, Observera, Acceptera och Låt gå – eller SOAL, är ett
mantra som används inom Mindfulness. Det är en bred och omhuldad
metod med rötter inom buddhismen som handlar om att öka
sinnesnärvaron, om att leva i nuet, om att släppa det förflutna och
sluta oroa sig för framtiden. Marika Troili ifrågasätter denna attityd
ur ett samhälleligt perspektiv: om man slutar oroa sig och bara
tänker på sin egen sinnesfrid slutar man inte då även att tänka
kritiskt, ta ansvar och agera utifrån sina övertygelser? Skapar metoden
i själva verket passivisering och marknadsanpassad resignation?
Även i Virlani Hallbergs film Our global behaviour is psychopathic är
det psykologiska politiskt. Mellanmänskliga relationer speglar hur
vi förhåller oss till varandra, ända upp på nationell nivå. Det som
anses vara ogynnsamma egenskaper och drag är detsamma globalt
och måste elimineras, avprogrammeras och raderas.
Linnea Sjöberg praktiserar en personlighetsexorcism sedan
hösten 2009 och har snart lyckats driva ut sitt gamla jag. GTD 4s810
står för Getting Things Done For Satan och är ett pågående arbete
där Sjöberg stegvis transformeras till en stereotypisk businesskvinna
utseendemässigt, socialt och psykologiskt. Denna performativa
undersökning handlar om att medvetet utveckla de egenskaper
som den populärkulturella businesskvinnan symboliserar: kylig
kontroll och statusbesatthet.
Vem är det som har kontrollen i Carola Grahns fotoserie? Är
det Grahn som den som håller i kameran eller är det de avklädda
männen? Hennes verk undersöker frågor om hur hon i egenskap av
kvinna och konstnär kan blottlägga könsbundna maktstrukturer och
samtidigt ta ansvar för reaktionerna som denna utmaning väcker
hos henne själv och hos modellen. Jenny Paléns visuella värld är
också rakt slående. Hon drar all patetik till sin spets, till sin mest
dramatiskt drastiska och direkta form. Med lakonisk nostalgi för en
kommande tid gör hon utgrävningar i framtiden, i minne och kommande
minnen som avslöjar att domen mot vår samtid kommer att
bli skoningslös.
I sekulariseringens spår ligger människans behov av en högre
mening i tillvaron öppen och otillfredsställd. Clara Gesang-Gottowts
seriella måleri anknyter till nordisk naturromantisk mytologi och
dess ritualer. Serietiteln Att besjäla naturen – att behärska henne
anspelar på hur vi i alla tider animerat naturen genom gester och
riter och hur vi även idag försöker organisera vårt behov av andlighet
till att bli en aktiv del av vår livsstil. Liksom hos Gesang-Gottowt
7

8
är det inte det enskilda verket i första hand utan helheten som är
det centrala i Gustav Samrelius måleri. Motiven har tagit slut och
det enda som finns kvar är att utöva en idébaserad lek med färg och
form som aktivt spelar på vårt känsloregister. Det är ett meditativt
måleri där grundläggande geometriska former och mönster i kombinationer
leder sökandet efter en sanning bortom logik. Som kontrast
kan här nämnas Theodor Forsbecks livliga koloreringar som bygger
på en mängd referenser till olika populärkulturella och ockulta
figurer, idéer och berättelser. Motiven är oändliga och omöjliga att
få med i samma komposition.
Anna Lidbjörk iscensätter det anekdotiska och personhistoriska
för att utveckla en mer övergripande undersökning. Sveriges
historia och nationella självbild har varit återkommande teman och
hon använder ofta autenticitetsmarkörer för att förankra berättelserna
i en samtidshistoria. Karl David Larsson samlar på garn och
i sina arbeten utgår han ofta från samlingen för att dyka ned i det
som kallas för tyst kunskap, eller kunskap gömd och överförd i
erfarenhet och känsla snarare än i ord och teori. I’ve been collecting
yarn for some time now är titeln på det pågående arbetet med
samling, inventering och dokumentering av garnen i olika form som
fotografi, installation och performance.
I Helena Wallbergs installationer rör sig skulpturerna mellan att
vara fysiska och matematiska kroppar. Den intensivt blå badringsformade
skulpturen, till exempel, för tankarna till den avancerade
geometriska formen torus. I upprepandet av en form, som bollen,
i olika material och storlek försöker hon komma nära uttömmandet
av all mening investerad i den. Ett annat Sisyfosarbete är Julius
Göthlins diptyk där handmålat papper lagts i ett labyrintiskt mönster
i en arbetsam process av att klippa och klistra. I dessa strikta
rasterlandskap rör sig små människor, fotograferade i sin vardag:
i handlandet, hundrastandet, hälsandet på en granne. Det är en
noggrann meditation av vardagen, det repetitiva, oansenliga och
förbisedda. Det konstant pågående i rummet vi befinner oss i och
vår ambivalenta hållning till det som upptar den största delen av
våra liv: den inrutade vardagen.
Berättelser och känslostämningar, sammankopplade i oscillerandet
mellan det universella och det partikulärt personbundna kommer
hos Catarina Ascencio Dahl till utryck genom ett besvärjande måleri,
där drömvärldens logik dikterar skala, färg och form. Cirkeln är en
ursprunglig geometrisk form som består av två moment, en punkt
och en rotation kring punkten. Enhet och dualitet i samma form.
Sara Mirzajanzadehs paljettcirkelcirkel är både helt abstrakt och fullt
föreställande. Men det är inget mellanläge utan allt på samma gång.
I den serie skulpturer Anna Åstrand visar har hon utgått från sin
egen kropp. I spegelförverkligade avgjutningar har hon försökt att
komma så nära sig själv som möjligt, bara för att uppleva hur – när
man kommer tillräckligt nära – det man studerar börjar försvinna.
Hennes palindromskulpturer förvillar perceptionen och eggar
fantasin till logiska hopp. Även Vanja Lindberg utgår från sig själv
när hon bygger sina miniatyrmiljöer och animationer, men här är
det minnen som återskapas, objektifieras och omsätts i nya erfarenheter
– för att aldrig glömmas.
Peter Larsson, liksom Vanja Lindberg, arbetar med animationer
och publikationer. Animationer är ett uppslukande arbete som i sin
slutliga form som film är fast förankrad i det linjära berättandet.
Larsson vill med sin monitorinstallation öppna upp animeringsprocessen
och samtidigt låta den visuella världen skapa nya och
oväntade narrativa spår in i materialet. Även hos Tamara Henderson
är den filmiska processen och iscensättningen i fokus. Hennes
huvudsakliga medium är 16-millimetersfilm. Verket består av en 15
sekunders loop av en svenskproducerad cowboy westernfilm från
1970-talet. I dialog med animationspionjärer rullar projektorn samtidigt
som påmonterade spritpennor drar streck över filmmaterialet.
Bilden abstraheras, cowboyen luckras upp och till slut är filmen helt
svart. Cirkeln är fullbordad.
I den här publikationen vill vi fånga upp att många av konstnärerna
arbetar med text och trycksaker, vi har därför utgått från idén om att
sidorna i publikationen ska ses som ett utökat utställningsrum. Varje
konstnär har bestämt innehållet och i samarbete med formgivaren
Viktor Landström tagit ställning till hur deras uppslag ska gestaltas.
På samma sätt aktiverar Parallella Programmet en annan aspekt hos
9

konstnärerna som grupp: det performativa, självorganiserade och
samarbetsorienterade. Parallella Programmet kompletterar utställningen
och öppnar möjligheten för det spontana, så håll utkik efter
information.
Jag vill tacka hela kandidatklassen: jag hoppas att utställningen
som helhet kastar ett ljus på den fantastiska tid vi delat. Särskilt
tack även till professor Eberhard Höll för allt stöd och vägledning
och till Viktor Landström för denna publikations känsliga och spänstiga
form. Avslutningsvis, liksom i e e cummings dikt där solen
avbryter den koncentrerade övningen och glädjen och ivern tar över,
tror jag att mitt i tumultet manifesteras det verkligt stora.
Introduction by Diana Kaur, curator
This year is the first time the bachelor’s degree is issued at The
Royal University College of Fine Arts (KKH). Accordingly it is the first
graduation show for the bachelor program. I would like to welcome
you all!
Since 2007, with the higher educational reforms in accordance
with the Bologna process being introduced in Sweden, the education
at KKH has been restructured on many levels. Until now this has
mainly been noticed inside the institution, but with this year’s spring
exhibition the school will showcase the first group of bachelor
degree graduates. These students have worked in the knowledge
that in order to continue onto the masters program, they will have
to apply in competition with other applicants. This year, the college
also launches a two-year masters program, open to all bachelor
degree graduates.
The object of restructuring has been to increase mobility between
the 46 European countries, which are included in the Bologna
collaboration by making it easier to compare academic degrees
and thus increasing European competitiveness in the global market.
Much of this is also about allowing for the possibility of comparing
educational quality. This may become an interesting equation given
the resulting effects of the competition to acquire students i.e. the
trend towards profiling. How do you best succeed in guaranteeing
that certain notions of quality are met when you have to hone a
distinctive profile in order to retain students and attract new ones?
Where does this quality lie and how is it to be measured? It is clear
that there will be is an increased pressure on management and
administration to produce comparable data, for the teachers and
professors to follow a syllabus and for the students to think strategically.
It is too early to say how this restructuring is going to effect
education at KKH and subsequently the work of the artists. However
I do hope that mobility will be consistent on all levels in order for
interesting possibilities to open up for the new graduates to establish
themselves and make a living from their artistic practice.
11

12
The loosening of old structures at the college is something, which
this bachelor class has witnessed at close quarters. Perhaps this
has contributed to a practice of open discussion and generosity
which also has infused the development of the exhibition, and
which I recognise in many of the works as well. Works such as in
Calle Holck’s homage to the actual affirmation. His machine is unreservedly
enthusiastic about the simple universal fact that You are
great! Positivity is also a driving force for Max Olofsson. In his wall
painting he conjures up a number of figures and symbols in what
can be interpreted as a tribute to all the worlds that inspire his work.
Despite the fact that it is generally difficult, if at all desirable, to
apply an overall theme on a student exhibition, a dramaturgic concept
regarding the navigation of the exhibition space was devised;
determined by the varying light conditions, established throughout
the exhibition. The idea of proceeding from the sensibilities of
light was born out of an issue of practicality, I asked: what is the
best light condition for your work in the exhibition? The answer
(which ranged from daylight, to dim and dark) became one of the
parameters, which informed where respective works were to be
placed and how they relate to other works in the room, as well
as to the exhibition as a whole. According to the dramaturgy the
exhibition begins in daylight, continues through to twilight and into
the night’s dark depths in order to allow the dawn to return in the
opening up of a new light. The chronology had much to do with
which studios were most appropriate for daylight illumination and
which could be darkened down or dimmed accordingly, and with
as little encroachment as possible. The fact that Theodore Trottner
was working on a sound installation, which stage-set a 24 hour
period in terms of emotion, also lent some weight to the matter.
This pragmatism has been a consistent stance and is manifested in
this manner both in terms of the functional as well as the poetical
within the exhibition. In the poem by e e cummings which is cited
above, a child is playing with blocks while the rain pours down
outside the window. Absorbed in every letter, formed with courage
and reflection, is the word ”DEATH” spelt backwards. When play and
earnestness are mixed in a natural way, existential questions are
often aired with clarity. Most interesting art always lies near this
notion. Without pretensions of making the exhibition “fair” I do wish
however to send you on your way with a few words as you build
your experience of the exhibition.
Stop, Observe, Accept and Let go – or SOAL is a mantra, which
is used in Mindfulness. This is a broad and cherished method with
roots in Buddhism. It has to do with the attendance of the senses,
with living in the now, with letting go of the past and ceasing to
worry about the future. From a societal perspective Marika Troili
calls this attitude into question: If you stop worrying and just think
about your own peace of mind don’t you also stop thinking critically,
taking responsibility and acting with the courage of your convictions?
Doesn’t the method actually create appeasement and marketadjusted
resignation? In Virlani Hallbergs film Our global behaviour
is psychopathic the psychological is also political. Interpersonal
relationships reflect how we act in relation to each other, all the way
up to the national level. What is looked upon as unfavourable characteristics
and features is done so the world over and has to be
eliminated, deprogrammed and erased.
Linnea Sjöberg has been practising a personality exorcism since
the autumn of 2009 and has succeeded in driving out her old self.
GTD 4s810 stands for Getting Things Done For Satan and is a work
in progress where Sjöberg step by step is transformed into a stereotypical
businesswoman in terms of appearance, socially and psychologically.
This performative investigation is about consciously
developing those qualities, which the popular businesswoman symbolises
– cool control and status obsession.
Who has the control in Carola Grahn’s series of photos? Is it
Grahn, who is the one holding the camera, or is it the undressed
men? Her work examines the question of how she, in the capacity
of a woman and artist, can expose power structures, which are
bound up with gender while at the same time taking responsibility for
the reactions, which are awakened both within herself and the model.
Jenny Palén’s visual world is striking and she sharpens all things
pathos to its point, to its most dramatic, drastic and direct form.
With laconic nostalgia for an age yet to come, she excavates into
13

14
the future, into memory, and memory to come, suggesting that the
judgement, which will be passed down on our time will be unsparing.
In the wake of secularisation, people’s need for an elevated meaning
in life remains open and disgruntled. Clara Gesang-Gottowt’s
series of paintings connect to the mythology and ritual of Nordic
nature romanticism. The title of the series To ensoul nature – to
rule her plays upon how we have always animated nature through
creation and ritual and how even today we try to organise our
spiritual requirements into an active part of a lifestyle. As in the
paintings of Gustav Samrelius it is not the individual painting, but
the entire series, which holds the central theme. Here the subject
has run aground and the only thing, which remains is to carry on an
idea-based play with colour and form which actively plays on our
emotional register. These are meditative paintings where the combination
of basic geometrical forms and patterns guide the search for
a verity, which is beyond that of logic. In contrast Theodor Forsbeck’s
paintings of lively colorations, build upon a number of references to
various figures, ideas and narratives from popular culture and the
occult. The subjects are endless and impossible to incorporate into
one and the same composition.
Anna Lidbjörk engineers the anecdotal and personal historicity
in order to stage a more comprehensive investigation. The national
identity and history of Sweden has been a recurrent theme and she
often uses sources signalling authenticity to anchor the narratives
in contemporary history. Karl David Larsson collects yarn and in his
work he often proceeds from the collection in order to immerse in
what is referred to as tacit knowledge, or knowledge which is
concealed or transferred through experience and emotion rather
than through words and theories. I’ve been collecting yarn for some
time now is the title of the work in progress which documents the
collection, indexing and processing the yarn in various ways: as
photography, installation and performance.
The sculptures in Helena Wallberg’s installations oscillate between
being physical and mathematical bodies. The intensive blue
swimming-ring-formed sculpture, for instance, brings the advanced
geometrical form: torus to mind. Through the repetition of a form,
such as the ball, in various materials and sizes, she attempts to
approach the decanting of all meaning invested in it. Another Sisyphus
work is Julius Göthlin’s diptych, where hand painted paper is
placed in a labyrinthine pattern in a laborious process of cutting and
pasting. Within these strict lattice landscapes small people move,
photographed in their daily routines: shopping, walking the dog or
greeting a neighbour. This is a careful mediation on daily life, on that
which is repetitive, insignificant and omitted: that which is constantly
going on in whatever room we find ourselves in, and our ambivalent
stance towards what makes up the largest part of our lives: the
everyday-grid.
Narratives and emotions: interconnected yet pending between the
personal and the universal, is expressed in the evocative paintings
of Catarina Ascencio Dahl. Here dream-world-logic dictates scale,
colour and form. The circle is a primordial geometric form, which
consists of two elements: a point and a rotation around it. Unity and
duality represented in the same form. Sara Mirzajanzadeh’s sequined
circle is entirely abstract and fully representational at the same
instance. There is no in-between but rather all at the same time.
In the Anna Åstrand’s series of sculptures the point of departure
has been her own body. In castings, which are mirror implementations
she has tried to come as close to herself as possible, in order
to experience how – when you get close enough – the object of scrutiny
begins to disappear. Her palindrome sculptures deceive perception
and urge imagination to perform logical leaps. Vanja Lindberg
too proceeds from herself when she builds miniature environments
and animations. But here it is memory, which is being recreated, objectified
and converted into new experiences – never to be forgotten.
Like Vanja Lindberg, Peter Larsson works with animations and
publications. Animations are an all-absorbing work, which in its finalised
form, as film, is firmly anchored in the linear narrative. With his
monitor installation Larsson wants to open up the process of animation
while simultaneously allowing the visual world to create new and
unexpected narrative tracks in the material. With Tamara Henderson
too the filmic process and staging is in focus. Her principal medium
is 16-millimetre film. The work consists of a 15 second loop of a
15

1970’s cowboy film produced in Sweden. In dialogue with the pioneers
of film animation the projector runs while mounted felt pens draw on
the film material. The image is abstracted, the cowboy is broken up
until finally the film turns black. The circle is completed.
In this publication we wish to facilitate the fact that many of the
artists work with written and printed mediums in their practice.
Because of this we have continued from the idea that the pages of
this publication are an extension of the exhibiting space. Every artist
has decided the content and, in collaboration with the designer
Viktor Landström, been committed to how their spread is configured.
In the same vein the Parallel Program activates another facet of the
artists as a group: the performative, the self-organised and the
collaborative practice. The Parallel Program complements the exhibition
and opens up to the possibility for the spontaneous. So keep an
eye out for additional information.
I wish to take this opportunity to thank the entire B.A. class.
I hope that the exhibition, seen in its entirety, will shine a light on
the fantastic time we have shared. I would especially like to extend
my thanks to Professor Eberhard Höll for all the support and guidance
and to Viktor Landström for the sensitivity and buoyancy of this
publication. By way of conclusion and in returning to the poem of
e e cummings, where the sun interrupts a concentrated undertaking,
and joy and zeal take over, I believe that in the midst of turmoil the
truly great becomes manifest.
Translation by Hugh Curtis

18 Calle Holck
19

Modes of escape
We stand in front of the gates, (the ocean).
I see too many infinities, I say.
Increased speed, enlarged views.
Reality becomes unreal.
But there is a pleasant scent of flowers here.
Everything poured down over my eyes.
It poured down from heaven. Not only like images, but like flesh stinking.
And the sound.
In a seemingly endless stream it poured, note seemingly endless.
Yet I could not get rid of the feeling it was theatre.
And they were full but they could not tell from what.
Nothing more could fit.
Just because something is in constant movement, it doesn’t necessarily
mean that it moves somewhere.
We have to pay the bills.
In comparison to the infinite, the change seemed just too small.
Repeat after me;
My thoughts are just like clouds crossing the sky.
I focus on nothing else than on the sensation of my breathing.
If a thought comes to my mind I don’t worry, I just let it pass by.
I simply note the thought and let it go.
I let those thoughts go.
Then.
They were no longer.
They ceased to be.
For a moment all went silent, completely silent.
But there was a wonderful scent of flowers in the room.
First space was infinite, then infinite Capitalism, infinite
Globalization, infinite ethical demands. All the infinities mentioned
above are imaginary, none of them are really infinite. Infinity is a
way to create passivity in society and a resignation towards the
possibility to create a change.
The expansion of the ethical universe due to globalization makes it
seem impossible to change or resist. Responsibility has expanded,
exploded, maybe it has ended or at least become endless, infinite.
There is no action that could cancel this infinite responsibility.
Nothing is enough.
The statement “I am aware that I can do nothing” is the release
from the infinite responsibility we as humans would otherwise carry.
What seems to be left is ignoring, forgetting, dissolving.
Live happily ever after?
– No, infinity is also the possibility. Beyond what we can imagine
there is a change. Let us try to move that way.
20 Marika Troili 21

Two screen printed drawings from the book Buck Teeth Beerry
22 Peter Larsson.
23

24 Jenny Palén 25

26 Anna Åstrand, Feels like I’m caught in the middle
27

Extracts from the script for “Our Global
Behaviour is Psychopathic”, monologue for
The Angel of Death (DÄ)
— You unlike the others are outside of a
system of illusions, or rather you are
neither in it or outside of it. As you
are neither inside or outside of death or
life.
— The new race you are creating is forced
to carry this knowledge. You are in
between the self and the other. But unlike
the others you have no choice but to stay
there. You cannot move between the two as
humans can.
— This behaviour, when it comes to humans,
is described as a psychopathic behaviour,
or in other words, a fucked up mind game.
But for you it’s normal.
— As if it wasn’t enough she stopped to
believe that her world could be outside
of this world. Outside of all dreams of
reaching beyond what doesn’t exist. She’s
good, they’re good. We’re not good. A
system of illusions. You have to do this
to reach beyond this system. Other people
might call your behaviour psychopathic
but when it comes to a larger scale it is
actually them who are misfits. Their global
behaviour is psychopathic. Yours is not.
— Hell is other people.
Rainsford Hallberg 2010
28 29

Quo vadis
– Det ska cirkulera, vara cirkulation, cirkulera… det ena med det andra.
– Det ska det liksom. Det ena med det andra…
– Det ena går i det andra. Där det ena släpper tar det andra vid. Eller hur?
– Jo det ena tar vid när det andra släpper.
– Det är skillnad. Det ena cirkulerar, medan det andra släpper.
/ Strindberg
– Tulldetektiven var sträng men renhårig. Han visste precis vem det
var han skulle anhålla. Men man kunde bli förbannad på tjallisarna.
Jag gav en exportliter te en som skulle ha bröllop, och två kilo fläsk
dessutom. Han kom tebaka med tullen. Men då upptäckte jag att
en låda med fin whisky hade försvunnit ur skogen. Det var bara han
som visste var den fanns. Det var korta små flaskor. När jag kom in
i stugan såg jag en sån där tom whiskyflaska under bordet. Jag gick
fram och slog näven i bordet så gäddan fastnade i taket… jo, sen
klådde jag opp’en. Det måste gå renhårigt till förstår du. Det gillade
tullgubbarna också. Dom respekterade oss på sätt och vis för vi
satte in liv och egendom på vårt äventyr. De där småtjyvarna, som
stal från oss, satte ingen av oss värde på. Men det är andra tider nu.
Nu kör tullen bara gamla kärringar till sjukhus. Det blir sådär, vet du.
/ Österman
30 Anna Lidbjörk
31

As much about repetition as it is about anything else
plaster, enamel paint
12x35x35cm
Untitled, detail
iron, fabric, straps
120x35x120cm
32 Helena Wallberg
33

City plan – GH3
– Vibrant, safe and functional
In the new proposal for the city plan called “GH3”, the main goal has
been to create a vibrant, safe and functional pedestrian environment
that gives the city a more balanced growth. A modern structure that
is well thought-out for reaching an effective society.
By a good knowledge of the planning controls and building codes,
careful analysis of the political and environmental urban form, effective
communication with consent authorities and increasingly effective
consultation with neighbours and local communities has set a good
ground for this whole project.
GH3 will foster the evolution of the city as a high quality, integrated,
attractive and safe environment for all existing and future residents
and visitors. The plan incorporates social, economic, community and
infrastructure planning. The amalgamation and redevelopment of GH3
has a unique potential to significantly contribute to re-establish the
city as an economic engine, bringing new jobs, retail services and
affordable housing, which the city has lacked for decades.
Two overview city-center visions is here presented to provide guidance
for the proposed urban form and the new development controls
of City plan – GH3.
City plan GH3 – Section 1.12.030
200x207cm
City plan GH3 – Section 4.17.144
200x207cm
34 Julius Göthlin
35

The compiling of sound is the closest you can get to human charisma
(and the easiest way to manipulate her). We scan and analyze our
surroundings on a daily basis; unlike visual information, sound passes
through our consciousness unhindered and almost unnoticed.
Birds singing makes us feel safe, the sound of the ocean makes
us calm. The daily noise from traffic, construction sites etc. We
simply shut out from our perception. When it’s dark every sound is
clearer, maybe even a possible threat.
With this in mind, I work with sound as a way to define a situation
or space, using the subconscious impact it has on our emotions.
I believe that sound affects its surroundings in a random and unpredictable
manner, which allows it to become a natural part of
its context.
By letting go of control and working with the unforeseeable I
try to leave the idea of the traditional, exploring different ways of
human communication.
Notes while listening:
36 Theodore Trottner
37

38
Catarina Ascencio Dahl
Ciao ciao guerrillas gusto
2007, akryl på mdf
122x118cm, 247x118cm

40 Theodor Forsbeck, tuschteckning 120 x 80cm
41

Hej Carola!
Du vill att jag ska redogöra för vårt möte då du fotograferade
mig för ditt projekt. Det har gått tre månader sen dess så jag
har förstås glömt en del och jag har inte sett några bilder, förutom
den du skickade nu tillsammans med din önskan om en
redogörelse. Det måste ha varit en av de första bilderna du tog.
Jag har sett nakenbilder på mig själv tidigare men här har jag
en tydligt svullen penis och påbörjad erektion redan från första
stund. Hur ser då resten av bilderna ut?! Min uppfattning har
hittills varit att det nog inte märktes så tydligt när jag kände
upphetsning. Men jag ska ta allt ifrån början.
Jag kommer till den avtalade anrika möteslokalen klädd i
mörk dubbelknäppt kostym, vit skjorta, slips och har med mig en
dokumentportfölj. Efter en liten stund dyker du upp. En mycket
attraktiv, snygg, slank, ung och säker tjej. Efter lite förklaringar
inför fotograferingen ska jag ta plats i en stor fåtölj i rummet som
påminner om ett gammaldags styrelserum. Snart förstår jag att
du ensam ska sköta om det hela och du börjar med att be mig ta
av kavajen och hänga den över ryggstödet. Jag ska också ta av
mig skjorta och slips och dra ner byxorna. Det pirrar lite i maggropen
när jag tänker på att jag ska posera här ensam framför dig.
Eftersom du nämnt att en del bilder skulle vara delvis påklädda
undrar jag om jag ska ha mina fina svarta nylonkalsonger kvar på
mig och kanske byxorna över knäna, men du ber mig dra ner
byxorna ända ner till skorna och även kalsongerna. Det blir en
häftig start och känns både naket och utlämnande i en så öppen
miljö ensamma bara du och jag och jag känner att det börjar
växa lite mellan benen på mig. Kameran är uppställd ganska långt
bort i rummet och du tittar noga hur jag sitter, testar med att ta
några bilder och går fram och tillbaka mellan mig och kameran
och gör olika justeringar. Efter lite ändringar skulle jag glida
längre ner i stolen och sära på benen och så småningom även ta
med handen på insidan av låret. I den här situationen, naken med
särade ben, kändes det mycket påtagligt att könet kom väldigt
mycket i fokus. Jag försökte tänka på annat än vad jag nu visade
upp för kameran. Med ditt leende bredvid kameran började jag få
litet problem att hålla allt på plats och när du ville att jag skulle
sära mera på benen och ta med händerna i skrevet och uppmanade
mig att se nöjd ut, undrade jag vad som var avsikten. Jag
vågade inte fråga! Jag tänkte att det måste väl synas att jag
håller på att få erektion, utan att jag rörde könet. Händerna skulle
vara antingen på stolen eller på låret. Vid varje uppmaning att se
ännu mera nöjd ut tog du flera bilder i rask följd och jag kände
hur kuken växte mellan benen och uppför låret. Jag hoppades att
det inte syntes att den reste sig, utan att det kanske såg ut som
den vilade mot låret istället för mot stolen. Du verkade inte bry
dig om det. Du sa ingenting om det och jag sa inget heller, dumt
nog kan jag säga nu i efterhand.
Så småningom skulle jag även ta av mig skor och strumpor
och lägga bort byxorna så att jag var helt naken och kunde
”känna mig friare”, som du sa. Nu, utan byxor runt benen, barfota
och helnaken kändes det mycket skönt! Hade du sagt då att du
ville se mig riktigt kåt med hårt stånd och att jag skulle runka
av mig framför din kamera så hade jag mer än gärna gjort det!
Egentligen inte så konstigt, tyckte jag, att jag höll på att bli uppkåtad
av att fotograferas av en härlig tjej som hela tiden manade
på. Var det för att göra mig upphetsad?! Jag var bara för blyg för
att släppa loss utan din direkta uppmaning.
Men senare blev jag osäker på vad jag höll på med och tankarna
snurrade i huvudet, ”oproffsig modell”, ”sexuella trakasserier”,
”gubbsjuk” så jag försökte skärpa mig. Jag visste inte riktigt om
vi var klara, men du fick ytterligare en idé om att jag skulle ligga
på bordet. Du riggade upp kameran alldeles intill. Jag minns
inte orden, men du sa nåt om att jag såg ut som en obehaglig
person man inte gärna skulle vilja träffa. Jag tog det positivt,
som att jag gav dig det du ville ha. Samtidigt stod du så nära och
såg att jag försökte hålla nere kuken mellan benen där jag låg
42 43

Thinking of you right now
44 Gustav Samrelius
45

Genom att gestalta tillfällen, platser, stunder och göra dem till
objekt kan jag kontrollera dem och bevara dem. Mina minnen
handlar sällan om märkvärdiga händelser, det är en vardag jag vill
ta fasta på. Som luften i stugan på landet vid årets första besök.
Eller hur jag mår när jag ligger och ser in i ett hörn en lång stund
innan jag somnar.
46 Vanja Lindberg 47

48 Clara Gesang-Gottowt
To ensoul nature – to rule her
akryl på mdf
25x23cm, 35x43cm

Total eclipse
Every day our minds are attracted by temptations and we get overwhelmed
by greed propaganda. Beauty Magazines give readers tips
on the mascara of the month that makes your lashes longer and
thicker. “Because you’re worth it!” Says an advertising slogan.
Perez Hilton’s blog gossips about what is in and out and the latest
Paris Hilton accessories making all the headlines. We are encouraged
by the confirmation of the eye, trying to reach a dream identity
and chasing unattainable ideals.
The receiver is tempted to ask for what one doesn’t have and
strive for better things. A better boyfriend, better car, better skin...
We are attracted by the visual confusion- and seduction-tactics,
which plays on our minds. In Las Vegas, this occurs 365 days a
year. People are drawn into the city’s hundreds of flashing neon
casinos and are seduced to play on big dreams and profits. Visual
attraction and brainwashing, glitter, glamour, smells, sounds,
beauty and sex talk to us and create desire. Like magpies, we
want to collect shiny objects!
Sara Mirzajanzadeh’s work communicates an instinctive seduction
confirming these stereotypes of behavior, sexual interest,
desire and the pursuit of the ideal. The circular installation that
takes up an entire wall magnetizes and stuns its environment with a
maximum “bling bling” effect. The circular shaped fabric, which is
covered like an eclipse, of around 20 kg sequins and 6 kg of adhesive
follow the mantra “Less is more! Hell no, less is bore”.
Sara Mirzajanzadeh’s work focuses around the topic of identity.
She gives shape to and blends in with other identities, kidnaps
nationalities and makes various split personality journeys. This
experience sets the foundation for the work she creates. In this way
she tries to identify prejudices and break these records of truth by
activating the patterns and mindsets that exist.
Material: Chador x 2, adhesive – 6 kg, sequins – 20 kg
Text: Katrin Behdjou Arshi, freelance curator
50 SARAMIRZAJANZADEH
51

52 Karl David Larsson

I just want to thank all the “Max”-companies in the world.
Thank you for picking great names!
This is “Max City”. All “Max”-companies are welcome.
Best regards /
Max Olofsson
54 55

Untitled
western loop, 15 seconds, edition 80
58 Tamara Henderson
59

Catarina Ascencio Dahl
catarina.ascencio.dahl@gmail.com
Theodor Forsbeck
theodor.forsbeck@gmail.com
Clara Gesang-Gottowt
claragesang@hotmail.com
Carola Grahn
carola.grahn@gmail.com
+46 (0)702 71 38 11
Julius Göthlin
juliusgothlin@ hotmail.com
www.juliusgothlin.com
Virlani Hallberg
www.virlanihallberg.com
vrlani.hallberg@gmail.com
Tamara Henderson
ladytandoldtree@gmail.com
62 — kontakt/contact
Calle Holck
calleholck@yahoo.se
+46 (0)73 759 81 52
Karl David Larsson
mail@karldavidlarsson.com
www.karldavidlarsson.com
Peter Larsson
pete.larsson@gmail.com
www.p-e-t-e-r-l-a-r-s-s-o-n.blogspot.com
Anna Lidbjörk
annalidbjork@hotmail.com
+46 (0)70 583 38 48
Vanja Lindberg
www.vanjalindberg.se
mail@vanjalindberg.se
Sara Mirzajanzadeh
sara.mirzajanzadeh@ hotmail.com
Max Olofsson
max.olofsson@gmail.com
Jenny Palén
palenjenny@gmail.com
www.jennypalen.com
Gustav Samrelius
gustav@samrelius.se
+46 (0)73 779 54 06
Linnéa Sjöberg
linnea@linneasjoberg.com
www.linneasjoberg.com
+46 (0)70 288 46 88
Marika Troili
marikatroili@hotmail.com
www.marikatroili.se
Theodore Trottner
hello@trottner.se
www.trottner.se
+46 (0)73 098 60 70
Helena Wallberg
helena_wallberg@hotmail.com
www.helenawallberg.com
+46 (0)73 312 68 49
Anna Åstrand
info@annaastrand.com
www.annaastrand.com
Kungl. Konsthögskolan
info@kkh.se
www.kkh.se
+46 (0)8 614 40 00
Box 163 15
Flaggmansvägen 1
103 26 Stockholm
63

c 2010, KKH, författarna och konstnärerna
ISBN: 978-91-633-6868-4
Grafisk form/graphic design: Viktor Landström
Omslagsfoto/cover photo: NiMal13 a.k.a. TalkOut
Typsnitt/typeface: News Gothic Std
Papper/paper: Scandia 2000 white, Galerie art gloss
Tryck/printing: Jernström Offset, Stockholm
Stort tack till/thanks to:
Diana Kaur
Eberhard Höll
Viktor Landström
Våra nära och kära
Vaktmästarna
Lärarna
Professorerna
Administrativ personal
Canson Infinity
Dramatens dekorverkstäder
Flügger färg, Huddinge
Flügger färg, Kungens kurva
Jernström Offset
Map Sverige AB
Nylunds Konst & Ram
Saltå Kvarn
Stena Stål
Stickit.se