street art in Stockholm - Gatukonst.se

BOKFÖRLAGET MAX STRÖM
BENKE CARLSSON

BOKFÖRLAGET MAX STRÖM
1
BENKE CARLSSON

DE HÄNGDE VID SLUSSEN; ett gäng spensliga pappfi gurer i kalsonger och med
rånarluvor över ansiktet.
Den första jag lade märke till spanade oroligt runt hörnet på biltunneln mot
Nacka. En morgon smög de längs med rondellen och några dagar senare slängde
en av dem en blick över axeln medan han pinkade under järnvägsbron mot Centralen.
Gatukonsten har en självklar plats i Stockholms myller av tecken och budskap.
Från väggar och gångtunnlar, lyktstolpar och elskåp, bropelare och vägskyltar bjuder
den in till nya och ofta oväntade upplevelser.
När fi gurerna vid Slussen, pappersbit för pappersbit, började försvinna stoppade
jag en digitalkamera i fi ckan varje gång jag gick ut. Därefter såg jag Stockholm med
nya ögon. En stad där mycket av konsten lever i mellanrummen, lite vid sidan av,
lite i det fördolda.
Gatans galleri hör man ibland. Och visst, för den som vill är det just det. En utställning
som är gratis och med dygnet runt-öppet. Utan tydliga avsändare. Utan köpare och
säljare.
Det har kallats graffi ti, post-graffi ti, neo-graffi ti eller urban art. Sedan några år
tillbaka används oftast begreppen street art eller gatukonst som samlingsnamn.
Rörelsen är dock sprungen ur 70-talets graffi tikultur. I början av 80-talet började
en del graffi timålare i New York experimentera med uttryck och stilar, teknik och
material. Under 80- och 90-talen spreds deras idéer snabbt till Paris, Barcelona och
Berlin och vidare ut över världen.
Inte alla gör skillnad på graffi ti och gatukonst. Och visst fi nns det likheter. Eftersom
de utövas på offentlig plats är båda illegala, och i Sverige kan brottet ge ett
års fängelse. Många gatukonstnärer har dessutom börjat som graffi timålare och
använder sig av alter egon eller pseudonymer. De fl esta är nattarbetare och drivs
av en vilja att synas ofta och mycket.
Men gatukonstens motiv, som logotyper och fi gurer, är oftast mer bildmässiga,
mer 3 ikonografi ska än graffi tins. Dess uttryck känns också mer utåtblickande, den

efl ekterar och kommenterar sin tid. Street art-utövarna är inte heller lika anonyma.
En del ställer upp på intervjuer i media, vilket sällan är fallet med graffi timålarna,
som ständigt är jagade av myndigheter och polis.
All gatukonst är i någon mening en politisk handling eftersom den ifrågasätter vem
som har rätten till städerna och det offentliga rummet. Nu är långt ifrån alla gatukonstnärer
aktivister, men rötterna sträcker sig till den propaganda som målades
på väggar och murar inför val och under kris- och krigstider.
Den engelske street art-ikonen Banksy menar att ”graffi ti har använts för att
sätta igång revolutioner och för att stoppa krig, och man kan säga att den ger röst
åt dem som ingen lyssnar på. Graffi tin är ett av de få verktyg den har som inte äger
något annat.”
Gatukonstnärer frågar inte om lov, utan gör det själva, när det passar dem. De
som inte har tillgång till de etablerade kanalerna får skapa sina egna.
Idag tillåts reklamen ta över allt större delar av våra städer. En del gatukonstnärer
ger sig in i kampen om storstadsbornas uppmärksamhet med likartade medel,
genom att sprida sina egna bilder och logotyper, och några av pionjärerna har blivit
mer eller mindre etablerade varumärken på den internationella konstscenen.
Utvecklingen förstärker den inbyggda spänningen mellan att vara alternativ eller
etablerad. Vissa tycker att kopplingen till konstvärlden är logisk och självklar. Andra
poängterar att gatukonsten tappar sin styrka och udd när den fl yttar in i gallerierna.
Gatukonsten är global till sin natur – bilder och ikoner tillhör ju ett universellt
språk. Den är också en kultur där aktörerna inspireras av och hjälper varandra.
Den efterlyste Lepos, vars öde går att följa på webbplatsen whereislepos.com,
har till exempel synts till i New York, Los Angeles, Montreal, Stockholm och Prag.
Ofta lämnar gatukonstnären verk efter sig när han eller hon reser. Då londonbon
D*face gästade Stockholm dök hans serieinspirerade fi gurer upp runt om på stan.
Vid första anblicken tycks mycket av gatukonsten sig lik var än i världen du kommer,
4

men de fl esta städer har också sin särprägel. I Barcelona, New York, London, Buenos
Aires och Berlin slås man av verkens mängd och storlek. De är fl er, de är mer, de
är större.
I Stockholm känns den inte lika påträngande. Till exempel är det färre väggmålningar
här. Kanske ser man fl er detaljer, och små kommentarer än i andra storstäder. Utmaningen
är ofta att hitta platser som många kan ta del av, men där konsten inte är
för provocerande synlig. Då tas den snabbt bort.
Stockholms gatukonst är konstnärlig, rebellisk, provokativ, poetisk och ibland bara
underlig. Den kan vara inåtvänd som en intern uppvisning, eller utåtriktad med en
stil som de fl esta kan relatera till. Infl uenserna kommer ur en populärkulturell gryta
fylld av serier, grafi sk design, fanzines, politiska affi scher, grafi k från spel och datorer,
science fi ction, skräckfi lm, webbdesign, klistermärken på skateboards, punk, skivomslag
och annonser.
Mycket är lekfullt. Genom att lägga till, ta bort och sätta över de budskap som
fi nns runt om skapas förundran och nyfi kenhet. Varför svävar det så många moln
på stadens lyktstolpar? Vad sträcker Nosferatu-handen sig efter? Vad gör Christer
Pettersson vid korvkiosken på Mariatorget? Och tanten som lägger ut små vita hus
på de gator som fi nns med i spelet Monopol, vad vill hon säga?
Det lekfulla och anarkistiska är gatukonstens charm. Material och tekniker blandas
hej vilt. Spritpennor, affi scher och sprejburkar får sällskap av kakel, vykort, kartong,
kopieringspapper, fotopapper, mosaik, plastpärlor, tråd och vinyl.
Allt är möjligt. Allt tillåtet.
Fanns det en Wall of Fame för svenska gatukonstnärer skulle Akay och Klisterpeter
hänga där. De har hållit på längst och har hög status som föregångare och stilbildare
sedan mitten av 90-talet.
Akay arbetar under parollen ”The Act is the Beauty” och ”Akayism” har blivit
till något av ett varumärke för gatukonsten i Stockholm. Bland hans verk fi nns 60
8

gungor som sattes upp på olika platser i stan. Akay har placerat ut uteliggare av
gips och spridit sitt ”Förlåt” över staden.
”Varför denna fi xering vid kängurur? Är det för att jävlas med oss?” frågade
en australisk turist. I själva verket kommenterade han Klisterpeters rådjur. De har
blivit ett av Stockholms kännetecken och är så ofta reproducerade att vi knappt
refl ekterar över dem. Men de fortsätter att fascinera besökare. Rådjuret har ”pigga”,
”sorgsna”, ”snälla” eller ”tomma” ögon. Någon tycker att rådjursblicken är ilsken och
förebådar en djurens hämnd. Om Klisterpeters rådjur någon gång drar sig tillbaka
skulle vi säkert sakna dem.
Det är något eftertänksamt och lekfullt över det Klisterpeter gör. Det var han som
bytte kön på Härgårman-skyltarna då han prydde dem med rosa tyllkjol. De mest
uppmärksammade verken är de fågelholkar han placerade på gatu- och vägskyltar.
Det ska visst ha varit 117 stycken.
Många blev förvirrade när de dök upp. Var det gatukontoret som satte upp dem?
Innehöll holkarna övervakningskameror? De väckte stort intresse och de ornitologer
som tillfrågades i media om den eventuella nyttan svarade att de var bra eftersom
”det saknades boställen för fåglar i Stockholm”. Gatukontoret lät till sist meddela
att holkarna fi ck vara kvar så länge de inte skymde några vägskyltar.
Klisterpeters fågelholkar kan, som mycken annan gatukonst, vara svår att upptäcka.
Men då du väl gjort det drar de blicken till sig. De blir svåra att undvika och
blir en stadens blinkning till oss som går, springer, cyklar eller fastnar i en bilkö på
Vasabron.
Akay och Klisterpeter sätter igång våra tankar och skapar rykten och samtal.
På ett smalt berg, ovan två motorvägar intill Eugeniatunneln, har de byggt genrens
mest omtalade verk, ”Traffi c Island”. Deras miniatyrvärld leker med bilden, eller
stereo- typen, av det riktigt svenska – den röda stugan med vita knutar. Det
lilla torpet står emot väder och vind och har blivit något av en alternativ turistattraktion
i huvudstaden. Den som har kontroll över sin höjdskräck kan få en lätt
11 surrealistisk upplevelse ovan två motorleder, och med Stockholms siluett som fond.

Jag har gått i spåren av DP, On Top, Akay, Klisterpeter, El Penor, Mogul, Prao,
konstnärsduon Guilty Guilty, Dolk, Diffus, Andy, Hop Louie, HE!, Vegan Flava, Folke,
Ernesto Guerra – och en hel del till.
Det har varit fascinerande och frustrerande. Varje vecka händer det nya saker,
ofta är du på fel plats vid fel tidpunkt, men efter ett tag vet du var du ska leta och
lär känna än fl er av dina favoriter.
Då och då dyker det upp nykomlingar, som nyligen Praos affi scher, små
tavlor och pingviner. Ibland är det fi nurligt och lågmält, andra gånger uppkäftigt och
provokativt.
Hop Louie gillar, som han säger på sin webbplats, att sätta upp saker på väggar.
Och han gör det ofta. Det fi nns få jag sett så mycket av. Hans alster kan vara
uttalat politiska, fyllda av antikapitalism och kritik av kommersialism, men också
mer mångtydiga, som den säregna hyllningen till Christer Pettersson – i vilken han
sprider ett stiliserat porträtt med orden ”Styrka, Stolthet, Klass”.
Även Andy är otroligt aktiv och sprider sina seriefi gursliknande självporträtt med
en imponerande effektivitet. Hundratals varianter ser mot oss från väggar, annonser
och elskåp. Och hans fåglar av frigolit svävar liksom fram över annonspelare.
Det märks när gänget bakom HE! varit på stan. Dagen efter är den fylld med
elefanter, sälar, bläckfi skar och råttor med pratbubblor eller skyltar och med städer
på moln. Till mina favoriter hör de ensamma björnarna. Lite bortkomna står de stillsamt,
mitt i stadens rus och rush, i trappuppgångar och under broar och grubblar.
”Är detta jag?”
Mogul utnyttjar skickligt sprejmallen för sina verk. Teman hämtas från skräckfi
lmsgenren och här och där tar en haj sig upp via ett elskåp. Under Skanstullsbron
vandrar en mumie, ”the ideal citizen”, ensam omkring.
En skicklig nykomling är Vegan Flava som sprejar hårt grafi ska bilder med refl
ektioner över konsumtion, makt och krig.
Sprejmallen är för övrigt något av gatukonstens främsta verktyg. Som någon har
sagt, du behöver bara tre saker: en schyst idé, en mall utskuren i papp och lite färg.
12

I Stockholm pryder små stiliserade ikoner nästan varje kvarter. Där fi nns grafi skt
renodlade ansikten, seriefi gurer och rymdskepp. Och det vandrar tusentals giraffer,
åsnor, hundar, katter, elefanter och apor över stadens väggar.
”Folke vill sova”, ”Allt är defekt”, ”Nu är ni byfi kna va?” Folkes klisterlappar, det
till storleken minsta uttrycket inom gatukonsten, sitter på mängder lyktstolpar. Han
sprider dem i en takt som måste vara svår att överträffa. Budskapen är korta lekar
med ord, inte sällan medvetet felstavade. Få lägger märke till klistermärken, men
de fungerar väl för den som vill kommunicera ofta och mycket, och de blir alltmer
avancerade och nyskapande.
”TOMTEN lejde torpeder som MÖRDADE JULPYROMANEN.”
GuiltyGuilty har under fl era års tid använt kvällstidningslöpsedlar och skapat
egna varianter av vår tids braskande nyheter. Resultatet blir roligt, absurt och elakt.
Några av löpsedlarna är oredigerade, vilket späder på förvirringen. Mycket av den
gatukonsten vrider och vänder på det vi förväntar oss att se. Flytta en bild eller ikon
till ett nytt sammanhang och dess mening blir en annan. När läsaren själv redigerar
och publicerar sina nyheter påminner det om det situationister och andra konströrelser
velat göra: ifrågasätta det självklara – fl ödet i vardagen som vi tar för givet.
”Vad håller du på med?”
Bakom mig, två våningar upp, skymtar en dam. Hon står bakom ett halvöppet
fönster och skriker: ”Jag har ringt polisen. Klottrare!”
Jag står på knä under gångbron till Katarinahissen och försöker få till skärpan på
några klistermärken. Det är ett bra ställe. Klockan är tio en solig lördagsförmiddag.
Samtidigt som många tycker att gatukonst är liktydigt med vandalism så ökar
intresset, vilket de stadsvandringar som Stockholms Stadsmuseum arrangerade
sommaren 2006 är ett tecken på. Uppmärksamheten kring den illegala konsten var
så stor att man fi ck sätta in extravisningar.
Gatukonsten 15
är lokal och förgänglig. Den upplevs bäst på plats och kan vara försvunnen
dagen efter att du sett den. Samtidigt är den antagligen mer sedd och

evarad än någonsin tidigare då den lever ett aktivt liv via webbplatser och bloggar,
drivna av konstnärer eller entusiaster över hela världen. I Sverige är gatukonst.com,
gatukonst.se och atlasmuren.se de mest etablerade.
För den som vill lära känna gatukonsten i Stockholm är Slussen ett bra ställe
att börja på. Att vandra runt i dess gångar och trappor är som att hamna i ett väl
fyllt men illa sorterat arkiv. Området, som tillåts förfalla där det väntar på den stora
renoveringen, visar sin stressade publik resterna av pionjärerna och det senaste
från nykomlingar. För att hålla ihop de spruckna väggarna ett tag till har någon satt
upp ett stort plåster.
Annars bjuder Atlasmuren under S:t Eriksbron mest att se på. Platsen, utnämnd
till Stockholms fulaste, är något av gatukonstens eget intranät, med ett koncentrat
av de senaste årens arbeten. Och varje vecka dyker det upp nya affi scher, pärlplattor
och klistermärken.
Det här är inget uppslagsverk eller försök till heltäckande dokumentation. Tvärtom.
Urvalet är snävt. Jag har valt det jag gillar. Och skevt. Mina egna gator är klart
överrepresenterade.
Jag hoppas ändå att det ger en bild av vad som kan hända när konst skapas
utanför den etablerade kulturens plattformar, på gatan, till för alla.
16

THEY WERE HANGING AROUND THE TRAFFIC JUNCTION AT SLUSSEN: a gang
of slim cardboard fi gures in underwear, wearing ski masks.
The fi rst one I noticed was peeking uneasily round a corner. One morning they
were sneaking around the roundabout and a few days later one was glancing over
his shoulder while taking a piss under the railway bridge leading to Central Station.
Street art has a natural place in Stockholm’s swarm of signs and messages.
From walls and in pedestrian tunnels, on lampposts and electricity connection boxes,
on bridge supports and road signs, street art offers new and often unexpected
experiences.
When the cardboard fi gures at Slussen began disappearing one by one I began
popping a digital camera into my pocket every time I went out. This taught me to
see Stockholm with new eyes: as a city where much of its art exists in the gaps, on
the periphery, slightly hidden.
People sometimes talk about ‘the art gallery of the streets’. Sure, if that’s what
you want. An exhibition that is both free and open around the clock. No discernible
author. No buyers or sellers.
It has been called graffi ti, post-graffi ti, neo-graffi ti or urban art. For a few years
the term street art has been current as a generic expression. The movement does,
however, have its origins in 1970s graffi ti culture. In the early ‘80s, graffi tists in New
York began experimenting with expression and style, techniques and materials. In
the ‘80s and ‘90s, these ideas quickly spread to Paris, Barcelona and Berlin then
out across the world.
Not everyone makes a difference between graffi ti and street art. And yes, there
are similarities. Since they are practised in public places, both are illegal, and in
Sweden can result in a one-year prison sentence. Many street artists also began as
graffi tists and use alter egos or pseudonyms. Most work at night and are driven by
a desire to have their works seen often and in many places.
21 But street art motifs such as logotypes and fi gures are often more pictorial and

iconographic than graffi ti. Street art’s idiom feels more; it refl ects and comments
on our times. Neither are street artists as anonymous. Some allow themselves to
be interviewed by the media — seldom the case with graffi tists, hunted as they are
by police and the authorities.
All street art is in a sense a political statement since it questions who has the right
to cities and public places. Not all street artists are activists, but their roots reach
back to the propaganda painted on walls before elections and during times of war
and crisis.
The English street art icon Banksy claims that “Graffi ti has been used to start
revolutions, stop wars and generally is the voice of the people who aren’t listened
to. Graffi ti is one of the few tools you have if you have almost nothing.”
Street artists don’t ask permission and do what they want when it suits them.
Those without access to established channels create their own.
Today, advertising is being allowed to take over more and more of our towns.
Some street artists compete for the attention of city-dwellers using similar tactics,
spreading their own pictures and logotypes, and some of the pioneers have
become more or less established brands on the international art scene. Recent
developments have reinforced the built-in tension between the alternative and the
established. Some see the connection to the art world as logical and self-evident.
Others allege that street art loses its strength and sharpness when it moves into
galleries.
Street art is global by nature – images and icons are largely part of a universal
language. It is also a culture where the actors inspire and help each other. For
example, Lepos, a wanted man whose fate can be tracked on whereislepos.com,
has been spotted in New York, Los Angeles, Montreal, Stockholm and Prague. Street
artists often leave their works behind when they move on. When Londoner D*face
visited Stockholm, his comic book-inspired fi gures appeared here and there in the
Swedish 23 capital.

At a casual glance, much street art seems similar wherever you are in the world,
but most cities also have their own special characteristics. In Barcelona, New York,
London, Buenos Aires and Berlin, you are struck by the amount and size of street
artworks. There are more of them and they are bigger.
In Stockholm it is not so overwhelming. There are few murals here, for example.
On the other hand, there may be more detail and more small comments. The
challenge is often to fi nd places where the work can be seen by many but where the
art is not too provocatively visible. If it is, it’s quickly removed.
Stockholm’s street art is artistic, rebellious, provocative, poetic and sometimes just
strange. It can be as introvert as a private instruction or extrovert with styles that
most can relate to. Its infl uences spring from a popular culture melting pot of comics,
graphic design, fanzines, political posters, graphics from games and computing,
science fi ction, horror movies, web design, skateboard stickers, punk, CD covers
and adverts.
Much is playful. Adding to, taking away and obscuring the city’s ubiquitous
messages, thereby prompting conjecture and curiosity. Why are so many clouds
sailing on lampposts? What is that Nosferatu hand reaching for? What is [alleged
murderer] Christer Pettersson doing at that hot dog stand? And the woman who
places little white houses on the streets that correspond to those in the Swedish
version of Monopoly, what’s that about?
Street art’s charm is its playfulness and anarchism. Materials and techniques
are haphazardly mixed. Marker pens, posters and spray cans are joined by tiles,
postcards, cardboard, copying paper, photo paper, mosaics, plastic beads, thread
and vinyl.
Everything is possible. Everything goes.
If there were a Wall of Fame for Swedish street artists, Akay and Klisterpeter
would be up there. They have been active the longest and have enjoyed high
24

status as pioneers and trendsetters since the mid-90s.
Akay’s motto is “The Act is the Beauty” and ‘Akayism’ is something of a brand
in Stockholm street art. Among his works are 60 swings erected in different parts
of the city. His plaster homeless people and his ”Förlåt” [Sorry] are also widely
disseminated.
“What’s your fi xation with kangaroos? Are you taking the Mickey?” asked an
Australian tourist. He was commenting on Klisterpeter’s deer heads. They have
become a Stockholm fi xture and reproduced so often that we hardly notice them.
But they continue to fascinate visitors. The deer’s eyes are variously seen as alert,
sad, kind or empty. Somebody saw the eyes as angry, presaging the revenge of the
animals. If Klisterpeter’s deer ever retire, they would certainly be missed.
There is something both refl ective and playful in what Klisterpeter does. It was
he who changed the sex of many pedestrian signs by adorning the male fi gure with
a skirt in pink tulle. His best-known work was the bird nesting boxes he placed on
street and traffi c signs. It is said there were 117 of them.
People were confused when the boxes appeared; had the roads department
put them there? Were there surveillance cameras in the boxes? There was intense
interest and ornithologists interviewed by the media about the usefulness of the
boxes said they were a good thing because “there’s a housing shortage for birds in
Stockholm.” The roads department fi nally declared that the nesting boxes would be
tolerated unless they obscured traffi c signs.
Like much street art, Klisterpeter’s nesting boxes can be diffi cult to discover. But
once you have spotted them, they seem to stick out. They become hard to avoid
and are the city winking to us as we walk, run, cycle or sit stuck in traffi c gridlock.
Akay and Klisterpeter trigger our imagination and create rumours and conversations.
The two built the genre’s most talked-about work, Traffi c Island, on a
slim rock overlooking two converging freeways just north of the city. Their world
in miniature plays with the image, or stereotype, of quintessential Swedishness: a
little red cottage with white gables.
26

The little cottage has weathered wind and rain to become something of a tourist
attraction. Anyone not bothered with vertigo can have a slightly surrealistic experience
at the site with its twin multi-lane highways below and Stockholm’s silhouette as a
background.
I have traced DP, On Top, Akay, Klisterpeter, El Penor, Mogul, Prao, artist duo
GuiltyGuilty, Dolk, Diffus, Andy, Hop Louie, HE!, Vegan Flava, Folke, Ernesto Guerra
– and quite a few more.
It has been fascinating and frustrating. New events occur weekly, often at the
wrong place and wrong time, but after a while you fi gure our where to look and fi nd
more works by your favourites.
Newcomers show up occasionally: recently, Prao’s posters, small paintings
and penguins. At times the works are cute and placid, at times in-your-face and
provocative.
As he says on his website, Hop Louie likes putting stuff on walls. And he does
so frequently. There are few street artists I have come across so often. His works
can be blatantly political, fi lled with criticism of capitalism and commercialism, but
also more ambiguous such as the peculiar commemoration of the late Christer
Pettersson [once put on trial for the murder of prime minister Olof Palme] —
a stylised portrait with the words ”Styrka, Stolthet, Klass” [Strength, Pride, Class].
Andy too is incredibly active, spreading his comic book-inspired self-portrait
with impressive effectiveness. Hundreds of versions stare at us from walls, advertising
posters and electricity connection boxes. And his Styrofoam birds swoop over
advertising pillars.
You can tell when the HE! gang has been in town. The following day the city is
fi lled with elephants, seals, squid and rats with dialogue bubbles or texts and in
cloud cities. Among my favourites are the lone bears. The stand quietly, slightly
embarrassed, in the city’s fl ux and rush, in stairways and under bridges, pondering.
”Är detta jag?” [Is this me?]
29 Mogul makes clever use of spray stencils in his work. He fi nds his themes in

horror movies and every so often you’ll fi nd one of his sharks covering a connection box.
Under Skanstull Bridge there’s a mummy — ”the ideal citizen” — walking alone.
A skilful newcomer is Vegan Flava whose spray-painted whard-edged graphic
pictures refl ect on consumerism, power and war.
Stencils are street art’s principal tool. As someone put it, you need only three
things: a viable idea, a paper stencil and paint. Small, stylised icons grace almost
every city block in Stockholm. There are graphically reduced faces, comic book
fi gures and spaceships. And thousands of giraffes, donkeys, dogs, cats, elephants
and monkeys wander across the city’s walls.
”Folke vill sova” [Folke wants to sleep], ”Allt är defekt” [Everything is defective],
”Nu är ni byfi kna va?” [Now you’re cubious, right?] Folke’s stickers, street art’s
physically smallest mode of expression, are stuck on many lampposts. He
disseminates them at a hard-to-beat pace. His messages are short plays on words,
sometimes purposely misspelled. Few notice the stickers but they work well for
somebody with a need to communicate often and copiously and they are becoming
increasingly sophisticated and innovative.
”TOMTEN lejde torpeder som MÖRDADE JULPYROMANEN.” [SANTA hired
thugs who MURDERED THE CHRISTMAS ARSONIST]
For several years, GuiltyGuilty has been using the tabloid advertising sheet
template for his own version of shock news. The results are funny, absurd and
malicious. Some of his headlines are unedited, adding to the confusion. This kind
of street art puts twists and turns on what we’re expecting to see. Put an image or
an icon in a new context and its meaning changes. When the reader has to edit and
publish the news himself, it brings to mind what situationists and other movements
have wanted to accomplish: question the obvious — the daily fl ow that we take for
granted.
”What are you doing?”
Behind me and two storeys up, I spy a woman looking at me from a half-opened
32

window. She is yelling. “I’ve called the police, you vandal!”
I am on my knees under a pedestrian bridge trying to focus my camera on a few
stickers. It is a fertile place. It’s ten o’clock on a sunny Saturday morning.
Even though many equate street art with vandalism, interest is growing, indicated
by the walking tours of the city that the Stockholm City Museum organised in the
summer of 2006. Publicity for the ‘illegal art’ was so great that extra walks had to
be scheduled.
Street art is local, and perishable. It is best experienced ‘in situ’ and can be gone
the day after your viewing. Paradoxically it is probably more seen and preserved
than ever before since it has a second life on websites and blogs run by artists
and enthusiasts across the world. In Sweden, streetart.com, streetart.se and atlasmuren.se
are the most established.
For someone wanting to learn about street art in Stockholm, the Slussen
traffi c hub is a great place to begin. A stroll through its passages and stairways is
like fi nding yourself in a well-stocked but badly organised archive. The area, allowed
to decay while waiting for an imminent reconstruction, exhibits for busy passersby
the remains of pioneer works and the latest by newcomers. To hold the cracked
wall together a while longer, someone has attached a large band-aid.
The other major site is the Atlas area under the St. Eriks Bridge. It has been
called Stockholm’s ugliest area, but is something of an intranet for street art, with
a concentration of works from recent years. And for every week there are new
posters, ‘bead tiles’ and stickers.
This is no encyclopaedia, no attempt at comprehensive documentation. On the
contrary, the selection is narrow — I have chosen those that I like. And skewed — my
own neighbourhood is clearly over-represented.
Nonetheless, I hope this provides a picture of what can happen when art is
created outside the framework of established culture, on the street, available for all.
35

100

101

102

103

104

105

106

107

108

109

110

111

112

113

114

115

116

117

118

119

120

121

122

123

124

125

126

127

128

129

130

131

132

133

134

135

136

137

138

139

140

141

142

143

144

145

146

147

148

149

150

151

152

153

154

155

156

157

158

159

160

161

162

163

164

165

166

167

168

169

170

171

172

173

174

175

176

177

178

179

180

181

182

183

184

185

186

187

Bilderna i boken är fotograferade på
följande platser/The photographs in
the book were taken at the following
places:
Omslagets framsida/Front cover:
Heleneborgsgatan
Försättsblad/Flyleaf: Sankt Eriksgatan,
Karlbergsvägen; Atlasmuren
2. Sjöbergsplan
5. Mälarrampen
6-7. Norra Järngraven
9. Valhallavägen
10. Mälarrampen, Katarinavägen
13. Karlbergs slott/Karlberg Castle,
Karlbergs strand
14. Atlasmuren
17. Vulcanusgatan, trappvalvet/stairwell
18-19. E4:an, Norra länken vid Eugeniatunneln/Norra
Länken Highway at
Eugenia Tunnel
20. Liljeholmsvägen
22. Vulcanusgatan, trappvalvet/stairwell
25. Danvikstull
27. Rörstrandsgatan, Pampaslänken
28. Strömkajen
30-31. Lidingövägen, Löjtnantsgatan
33. Fältöversten, Valhallavägen
34. Centralbron
36. Blå bodarna, Slussen
37. Tegeluddsviadukten
38. Valhallavägen
39. Solnavägen
40. Albano industriområde/industria l park
41. Gåsgränd
42. Liljeholmsinfarten
43. från vänster/from left: Verkstadsgatan;
Sankt Eriksgatan; Hornsgatan;
Ringvägen
44. Sankt Eriksplan
45. Under Centralbron, Söder Mälarstrand
46. Nytorgsgatan
47. från vänster/from left: Götgatan;
Bondegatan, Hallbergs trappor/
Hallberg’s Stairs; Klevgränd; Kristinehovsvägen
48. från vänster/from left: Liljeholmsvägen;
Essingeringen; Liljeholms vägen;
Strandvägen
49. Katarina Bangata
50. Mosebacke trappor/stairs
51. Gävlegatan
52. Barnhusgatan
53. Norra Stationsgatan
54. Södermalmsallén
55. Solnavägen
56. Söder Mälarstrand
188

57. Mälarrampen
58. Kronobergsgatan
59. Atlasmuren
60. Teaterhögskolan
61. Tegeluddsviadukten
62. Långholmsgatan, Hornstull
63. Östgötagatan
64. Okänd/Unknown
65. Ingemarsgatan
66. Långholmsgatan, Hornstull
67. från vänster/from left: Pustegränd,
gångbron mot/pedestrian bridge to
Gamla stan; Torsplan; Atlasmuren;
Pustegränd, gångbron mot/pedestrian
bridge to Gamla stan
68. Atlasmuren
69. från vänster/from left: Tomtebodavägen,
Essingeleden; Tomtebodavägen,
Essingeleden; Hamngatan; Atlasmuren
70. Stadsgården
71. Karl Johans torg
72. Kungsholmsstrand
73. Norra slingan, Slussen
74. Strandvägen
75. Sturegatan
76-77. Karlbergstunneln, Norra länken/
Norra Länken Highway
78. Tranebergsbron
189 79. från vänster/from left: Söder Mälar-
strand; Söder Mälarstrand; Blecktornsgränd;
Okänd/Unknown
80. Atlasmuren
81. Blå bodarna, Slussen, nedgång till
bussar/descent to bus terminal
82. Slussen
83. Yxsmedsgränd
84. Terminalvägen, Essingeleden
85. Glasbruksgatan
86. Norrbackagatan
87. Centralbron, Söder Mälarstrand
88-89 Pustegränd, gångbron mot/
pedestrian bridge to Gamla stan
90. Söder Mälarstrand
91. från vänster/from left: Gästrikegatan;
övriga: färgfabriken, Albano
industriområde/the rest: paint factory,
Albano industrial park
92. Under Västerbron
93. Sjöbergsplan
94-95 Hornsgatan
96. Slussen
97. Batteriparken, Skeppsholmen
98. Centralbron
99. från vänster/from left: Bron mot/
Bridge to Gamla stan; Klevgränd; Odenplan;
Slussen
100. Norra Järngraven
101. Sankt Eriksgatan

102-103. Norrbackagatan
104. Skinnarviksringen
105. från vänster/from left: Kornhamnstorg;
Götgatan; Sturegatan; Gula
g ången, Slussen
106-107. Atlasmuren
108. Norra slingan, Slussen
109. Östgötagatan
110. Strömbron
111. Odengatan
112. Strömgatan
113. från vänster/from left: Okänd/
Unknown; Eolsgatan; Kungens kurva,
Skärholmen; Mälarrampen
114. Slussen
115. från vänster/from left: Okänd/
Unknown; Skansbrogatan; Okänd/
Unknown; Okänd/Unknown
116. Alviksbron
117. Björnnäsvägen
118. från vänster/from left: Nytorgsgatan;
Östgötagatan; Centralplan;
Bondegatan
119. från vänster/from left: Drottninggatan;
Hamngatan; Skånegatan;
Östgöta gatan
120. Rosenlundsgatan, Södermalmsallén
121. Centralbron, Söder Mälarstrand
122. Atlasmuren
123. Mälarrampen
124. Rörstrandsgatan, Karlbergsvägen
125. från vänster/from left: Atlasmuren;
Hornsgatan; Alströmergatan; Järntorget
126. Högalidsparken
127. Hornsbruksgatan
128. Under Mälarrampen
129. Blå bodarna, Slussen
130. Munkbroleden, Riddarholmen
131. Hornsbruksgatan
132. från vänster/from left: Södermanna -
gatan; Tomtebovägen; Norra Järngraven;
Sjöbergsplan
133. från vänster/from left: Sankt
Eriksbron; Fridhemsgatan; Mälarrampen;
Stallgatan
134. Norrbackagatan
135. Rosenlundsparken
136. Drottningholmsvägen
137. Mälarrampen
138. Mosebacke trappor/stairs
139. Sjöbergsplan
140. Norra slingan/North loop, Slussen
141. Taket/Roof Blå bodarna, Slussen
142. Mälarrampen
143. Munkbron
144. Söder Mälarstrand
145. Tranebergsbron
190

146. Klara Mälarstrand
147. Oxenstiernsgatan
148. Kornhamnstorg
149. Östgötagatan
150. Sjöbergsplan
151. Hornsbruksgatan
152. Söder Mälarstrand
153. Skinnarviksberget
154. Norra slingan/North loop, Slussen
155. Västerbroplan
156. Högbergsgatan
157. Söder Mälarstrand
158. Norra länken/Norra Länken
Highway, Uppsalavägen
159. Nybodakopplet, Essingeleden
160. Hornstulls strand
161. Skeppsholmen
162. Götgatan
163. Åsötorget
164. Montebellogatan, Lilla Essingen
165. Under Sankt Eriksbron
166-167. Atlasmuren
168. Pustegränd
169. Tegelbacken
170. Centralbron, Munkbroleden
171. Pampaslänken, Karlbergs strand
172. från vänster/from left: Norra
Stationsgatan, Karlbergsvägen; Lång-
191 holmsgatan; Slussen; Roslagsgatan
173. Söder Mälarstrand
174. Norra slingan/North loop, Slussen
175. Under Skanstullsbron
176. Tullgårdsgatan
177. från vänster/from left: Okänd/
Unknown; Skansbrogatan; Götgatan;
Ringvägen
178. Nedanför/Below Essingebron
179. Ivar Los park/Ivar Lo’s Park
180. Blå bodarna, Slussen
181. Norra Järngraven
182. Thor Modéens trappor/Thor
Modéen’s Stairs
183. Södertäljevägen, Liljeholmen
184. Mosebacke
185. Danvikstullsbron
186-187. Hornstull
Eftersättsblad/Endpaper: Warfvinges
väg; Taket/Roof Blå bodarna, Slussen
Omslagets baksida/Back cover:
Atlasmuren

Till Catherine /For Catherine
Tack till/Thanks to: Tobias Rydén, Nicholas Claude, Henrik Orrje,
Patric Elmén, Krister Insulander.
Källor/Sources: Tristan Manco, Stencil graffi ti (2002), Street logos
(2004), GuiltyGuilty, Det kan inte vara sant (2002).
Benke Carlsson är journalist och arbetar som utbildare och rådgivare
inom webbjournalistik och kommunikation. Han har tidigare gett ut
boken Svensk punk 1977–81. Varför tror du vi låter som vi låter...
Benke bor på Södermalm i Stockholm och har under fl era år
fotograferat tusentals gatukonstverk i Stockholm.
Benke Carlsson is a journalist working as educator and advisor in
web journalism and communication. He has previously published
a work on the Swedish punk movement: Svensk punk 1977–81.
Varför tror du vi låter som vi låter... Benke lives in Stockholm’s
lively Södermalm district and has been photographing street art
in Stockholm for years.
© Bokförlaget Max Ström 2007
Text och foto/Text and photo: Benke Carlsson
Översättning till engelska/Translation to English: Kim Loughran
Formgivning/Design: Patric Leo
Redaktör/Editor: Charlotta Broady
Repro och tryck/Colour separations and printing: Fälth & Hässler,
Värnamo 2007
ISBN: 978-91-7126-076-5

Stockholm är en av gatukonstens främsta arenor. Här fi nns konst som är lågmäld,
allvarlig, rolig, kritisk, upprymd och ofta underfundig. Väggar, gångtunnlar, lyktstolpar
och elskåp ger oväntade och nya upplevelser. Under fl era år har Benke
Carlsson fotograferat alla möjliga former av gatukonst i staden och resultatet
har blivit den första breda dokumentationen av Stockholms street art.
Stockholm is one of street art’s major arenas. The city showcases art that can
be unobtrusive, serious, amusing, critical, euphoric — and often subtle. Walls,
pedestrian tunnels, lampposts and connection boxes provide novel and unexpected
experiences. For several years, Benke Carlsson has been photographing
all kinds of street art in the city, resulting in this fi rst broad documentation of
Stockholm’s street art.
Bokförlaget Max Ström