ein unmoralisches Angebot? - Ã bo Akademi

Mannen från Nasaret! Min sanning, är den inte ett namn och ett ord bara, alla rökars rök ochalla dunsters dunst? En metafor bara, har jag inte lätt för att trösta mig med metaforer?Men en metafor, som bränner i hjärtat.Bränner och bränner, alltid samma fraser, min bror. Alltid tar du din eld i munnen, eldslukare.Var så god och säg, vad din sanning är! Fixera den, förklara den!Förklara? Min sanning är inte så lätt att förklara. Det är något mera än ord och teorier, det ären sanning, som levat på jorden. En sanning, som vandrade genom smärtornas dal och stod påförklaringens berg, en sanning, som älskade och välsignade. Den sanning, som Bonaventurapekade på, när Thomas från Aquino kom till honom i Sorbonne för att höre, ur vilka böckerhan hämtade sin visdom: ”Se Människones son!”En sanning, som skall levas på jorden. Inte en tro bara, inte en övertygelse men en gärningoch ett liv. En – nej, var tyst, min mun, inte så många ord längre! Inte behövas orden för den,som känner elden i sitt hjärta. Den som funnit den levande sanningen, han står inte på torgetoch ropar och slår sig för sitt bröst, men han viskar i bergen och stiger ned i dalen för atthandla.*En sanning, som skall levas på jorden. I dag, i morgon, i övermorgon – stig inte i sida vitakläder upp i bergen och vänta på himmelriket! Fåfängt inbillar du dig, att världen går under imorgon.Men själv skall du gå under, gamla människa. Ur ditt hjärtas tempel skall du driva växlarna,alla de onda begären och tankarna. Högmodet, avundsjukan, egennyttan, hatet, vreden,äregirigheten, vinningslystnaden.Inte i Münster skall du leka vederdöpare, men i ditt eget hjärta skall du vara det. Bär inteidealet på en spjutspets; idealet skall inte dödas men levas. I en ständig kamp med dig själv, ivardagens envisa kamp.Jag minns en tavla från Accademia i Venedig; det är visst Jacobello del Fiore, som målatParadiset. Som snälla barn sitta de fromma med huvuderna på sned i sina korstolar och sneglaupp till det himmelska herrskapet Jesus och Maria i andakt och frid. Det finnes ingenting, sommindre påminner om livet i den levande Guden.*En ständig kamp, en vardagens envisa kamp. En evig oro, nu först börjar den, den gamla oronvar en lek bara.Den eviga oron – och den stora ron. Broder Kirkegård, du kände ångesten bara; ja, ja, detbörjar så. Men ångesten blir salighet. Först nu känner jag mig hemma på jorden, stoftetbränner inte under forsulorna. Aldrig anade jag förut, att jorden var så skön som den är.Min man från Nasaret är inte den skabbiga hund, som de fromma världsföraktarna vilja görahonom till, men en broder till Dionysos, den sköna guden på pantern. Min man från Nasaretär ingen blek allvarsman men en munter tjuvpojke. Inte själ bara men kropp också, intejämmer och suckan men friska sinnen och klingande skratt. Han är himlen, som blivit jord,och jorden, som blivit himmel. Jag såg honom i en dröm i natt: han satt på en landsvägskant iGaliléen och visslade i kapp med en fågel i trädet.Så skönt alltsammans är, morgonens klara dagg och barnets sagoskimrande öga, den bristandeknoppen och de leende röda läpparna. Nej, nej, jag är ingen Franciscus, som lovsjungerbroder binnekemasken och syster väggskäktan. Men jorden är så skön för mig, och jag är såglad att leva. Du fattiga jordiska stoft, vilket under du är! Så kärt för mig – och så lätt påsamma gång, jag äger dig, men du äger mig inte. En dröm, ett skimmer bara är du; duskrämmer mig inte längre, förgängelse.Kalla det vardag, om du vill! Men vilket äventyr är det inte!367